En rättelse!

Jaha, då var det fastställt att jag hade JÄTTEFEL i mina antaganden att ingen hette Kastanj i efternamn. Det har visst funnits en familj som hette så. Det har min kompis Johan R berättat och honom slår man inte på fingrarna när det gäller sådant här. Honom slår man inte på fingrarna överhuvud taget, vid närmare eftertanke.

Och det var inte vilka Kastanjer som helst. von Castanie, om jag får be och stamfadern Mikael, som inte var adlig utan bara en vanlig simpel lantmätare från Pommern, levde på 1600-talet.

Hans barnbarn Joakim Christoffer blev kommendör i svenska flottan och adlades 1719. Han "var med vid sjöexpeditionen till Bält och blev då, efter tappert och manligt (!) fäktande emot danska flottan fången." Efter detta nesliga nederlag, som visserligen renderade honom en adlig titel, men kanske inte var så kul ändå, tog han sitt pick och pack och drog till Småland, där han dog 1752 på gården Elofshult i Väckelsångs socken i Kronobergs län.

Den sista manlige ättlingen Gustaf Per Christoffer von Castanie dog ogift (stackarn) i Stockholm 1846 och så var det ajöss med den familjen. Ingen mer Castanie eller Kastanj.

Jag vet inte hur lång tid det måste gå innan någon annan kan göra anspråk på ett namn som tillhört en utdöd ätt. Det kanske är dags att sparka liv i namnet Castanie igen. Kan man heta Fjölebratt och Ädelskog, kan man väl heta Kastanj.

Jag, en filmdetektiv.

Det är inte lätt att göra film i ett litet land. Det finns inte så många skådisar att tillgå. Därför kan man med 100% säkerhet veta att om en halv- eller helbekant skådis har en liten liten pytteroll i början av en svensk film, så kommer den personen att träda in i handlingen i en större roll längre fram i handlingen.

Sitter och ser en Beck-film, där en hyfsat känd skådespelerska spelar en pyttepytteliten roll som granntant i början. Sedan dess har jag suttit och väntat på att hon ska göra entré i handlingen. Och nu är hon här. Hon är mördaren. Eller mamma till mördaren, kanske det var. Insyltad är hon i alla fall.

Jag visste det!!!

Trädgrubbel.

Idag, fredag, kom jag att tänka på följande: Det är väldigt vanligt att folk heter som träd i efternamn. Vi har A(h)l, Alm, Ask, Asp, Björk, Bo(o)k, Ek, E(h)n, Gran, Hassel, Hägg, Lind, Lönn, Rönn och Pi(h)l.

En del heter t o m Skog. Eller Syren (fast det kanske inte är ett träd, utan mer än buske).

Inte fullt så vanligt är det att heta Lärk, Sälg, Oxel, Poppel och Tall. Men det finns i alla fall några stycken i Sverige, det har jag kollat upp.

Men ingen, och jag upprepar, ingen heter Kastanj.

Tänk på det ni, om ni inte har något annat att tänka på.

-"Och varför vill ingen heta som jag då" undrade kastanjen irriterat och kastade med grenarna.

Länge leve(r) valfriheten.

Igår på ICA Maxi i Nacka räknade jag till fyrioåtta (48!!) olika sorters leverpastej - men inte den jag ville ha. Fyrtioåtta sorters leverpastej!!! Men inte den jag var på jakt efter.

Hur är det möjligt att det kan finnas efterfrågan på så många sorter i en och samma butik? Och ändå gick en kund därifrån utan att ha hittat det hon letade efter.

Det är inte klokt, det här. Konsumtionssamhället skenar med oss.

Det var den här lilla rackarn jag vill ha, men inte hade dom den inte...

Åh, fortfarande så himla bra!

Salem Al Fakir 2007. Kom plötsligt på hur alldeles fantastisk den här låten är.

Sjung med, vetja! (och notera gärna att brorsan Nassim har smugit sig in i collaget)

Mackel Jexon.

Åh, vilket spektakel Michael Jacksons Memorial Service var. Och samtidigt väldigt fint och privat med familjen så närvarande där på första parkett. Det kändes nästan som om man trängde sig på ibland.

Jag vet inte heller vad jag tycker om att hans söta lilla dotter tilläts ta micken och gråta ut sin sorg. Det blev för mycket, det borde hon nog inte ha tillåtits göra. Å andra sidan var det skönt att se att barnen var med överhuvud taget. Man har ju undrat lite över hur de moderlösa stackarna har haft det bakom sina gallerförsedda fönster och sina munskydd och påsar över huvudet.

Ikväll var väl egentligen första gången man såg barnen Jackson i levande livet utan påse över huvudet. Eller hängandes över ett balkongräcke. Och de såg så fina och normala ut.

Och givetvis grät jag så det skvalade genom nästan hela föreställningen.

Å andra sidan gråter jag väldigt lätt. Bl a när jag tittar på Animal Rescue Police på Animal Planet. Speciellt när det handlar om övergivna och skadade hundar. Det är något med hundars ögon.

Och så var jag otröstlig när jag såg prins Bertils begravning. Men det är en annan historia. Framför allt är det historia.

Vafalls....?

De senaste dagarna har jag fått sex mail från Viktväktarna med rubriken "Må väl i sommar". Det är som om de känner på sig att det är nåt fanstyg i görningen.

Typ gin & tonic-säsong.

Hoppas du fick bra betalt, Therese.

Det går en reklamfilm för Bobs Risifrutti just nu. Den har gått i ett flera versioner och i alla filmerna medverkar Therese Alshammar och nån simmarkille som heter Stefan Nystrand. Honom kände jag inte igen, utan jag var tvungen att kolla upp vad han hette.

Det här är riktigt dålig reklam. Inte minst för Therese...

I en av filmerna sitter Therese och Stefan i badkläder på en bänk. Båda två har varsin förpackning med Risifrutti bredvid sig. Thereses burk är stor, Stefans är lite mindre. När Therese tittar bort tar han sin lilla förpackning och byter den mot Thereses stora. Och Therese märker inget - inte ens när han börjar äta ur den stora (som han alltså snott från henne). Då tittar hon först besviket på sin lilla burk (som var Stefans från början) och sedan lystet på hans.
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk med Risifrutti, ser hon ut att tänka.

Och jag tänker: Är hon dum i huvudet?

I den uppföljande filmen har simmarkillen Stefan redan från början en stor förpackning Risifrutti och Therese Alshammar i sin Speedo-baddräkt en lite mindre. De jämför burkarnas storlek och Therese tittar avundsjukt på hans förpackning och ser fortfarande ut som om hon tänker
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk Risifrutti.

Och jag tänker återigen: Är hon HELT dum i huvudet??

Hur i helvete kunde Therese Alshammar gå med på att vara med i dom här dumma, dåliga reklamfilmerna där hon framställs som om hon vore totalt bakom flötet?

Stängt för semester?

Stockholm i juli. Jag skulle önska att jag kunde sätta på mig turistmössan och glida runt och njuta av en av världens mest fantastiska sommarstäder. Hänga på uteserveringar, ta seightseeing-båtar åt alla håll och kanter, vandra i Gamla stan, titta på vaktavlösningen på Slottet, köpa vykort med kungafamiljen i Slottsboden. Därifrån ta mig ut på Djurgården via Skeppsbron och Strandvägen. Hänga i trädgården på Rosendal. Bada på Långholmen. Äta grillmiddag på Boule och Berså. Snacka med främlingar.

Men det går inte. Det känns helt otänkbart att tillbringa juli i Stockholm. Jag vill bara härifrån. Jag vill byta miljö och dra till landet.

Utanför mitt fönster blommar linden. Åh, vad linden doftar gott. Och längs Norrmälarstrand är luften mättad av aromen från smultronjasminen. Båda dessa underbara dofter fyller mig med nån sorts melankoli, jag associerar dem till sommarstängd stad. Öde gator, kokande asfalt.

Det är så jag ser Stockholm i juli. De öde gatorna på Östermalm och Kungsholmen. Tomt, övergivet. Alla man känner har lämnat stan.

Men nere i city kokar det. Jag tar mig genom staden och känner mig lite avundsjuk på turisterna som hänger över sina kartor och fotograferar varandra framför Stadshuset och skrattar åt den där gatuarbetaren i brons, som sticker upp huvudet ur en gatubrunn på Nybroplan. Jag vill också se Stockholm med deras ögon.

Men det går inte. Jag längtar till landet. Därför drar jag snart dit. Tror jag.

Look, how funny....

Inte mitt problem, precis...

Jag läste en artikel om Linda Skugge härom dagen, där hon vittnade om hur svårt databeroende hon var under många år. Hon kollade sina mail flera gånger i timmen och gjorde upp till tio blogginlägg om dagen. Hon var ständigt online och hade alltid datorn med sig. Ett klart och tydligt missbrukarbeteende, helt enkelt.

Till slut var hon tvungen att gå på avprogrammering. Och nu är det mycket bättre.

Sådan är sannerligen inte jag. Jag har aldrig varit speciellt beroende av min dator (utom i jobbet, förstås) och just nu är jag inne i en period när jag, om inte undviker, så i alla fall inte prioriterar datorn alls. Och det märks ju förstås här på bloggen.

Å andra sidan tycker jag mig märka att även flitiga kommenterare ligger lågt, så det kanske helt enkelt var sommaren som kom och knackade på dörren. Och då kommer fågelkvitter och groggar före twitter och bloggar.

Så under sommaren kanske vi inte ses hela tiden som vi brukar, men i alla fall då och då.

Kviddelivitt, som pippin sa.

Inte så illa fast jag sitter på kontor.

Några saker att vara tacksam över en dag som idag, när solen strålar från en klarblå himmel och det är 25 grader varmt:

- Att jag har ett litet hus vid havet som står och väntar på mig.
- Att jag har så många fantastiska vänner.
- Att jag fortfarande blir bjuden på roliga fester, trots att jag nästan aldrig ordnar några själv.
- Att någon uppfann luftkonditioneringen.
- Att jag inte är asfaltsläggare. Eller fritös-tös.

Bland annat. Med mera.

Pavane för en död prins.

Äntligen!!!

Sommaren är här. Äntligen får man börja ta av sig kläderna! Som jag har längtat.... Det här är min bästa tid på året, då jag för första gången får visa mig barbent och med blottade överarmar.

Med sprittande entusiasm drar jag på mig förra årets sommartoppar och upptäcker till min förtjusning att de inte går över huvudet längre. Yippie, jag har gått upp 2 ton sedan sist. Vad roligt!!!

Och vad spännande att äntligen få blotta mina pistagefärgade, håriga ben. Det har jag verkligen sett fram emot. Och den där jeanskjolen sitter verkligen perfekt. Som ett korvskinn. Toppen!

För att inte tala om hur mysigt det ska bli att få släppa ut mitt frissiga, oklippta hår med robust utväxt.

Ja, det är en härlig tid man har framför sig. På alla sätt och vis. Äntligen!

Äntligen sommar.

Back in business....?

Midsommarhelgen kom i par:

Sol & regn
Sommartopp & vinterskor
Sill & snaps
Boule & krocket
Ler & långhalm
Jordgubbar & glass
Basfiol & flöjt
Mandelblom & kattfot (och viol)
Fästingar & mygg
Glim & glam
Sjö & hav

Den enda som inte kom i par var jag själv. Men det gör ingenting. Jag skuttade över mina gärdsgårdar och plockade mina sju blommor och lade under kudden. Så det ska nog ordna sig.

Fast vänta här nu....

Klockan är 9 på midsommaraftons morgon och solen skiner! Det hade jag inte räknat med. Nu är ju hela mitt väsen inställd på kallt och mulet. Vilken kalldusch...

Frågan är om jag orkar ställa om. Se över packningen, stryka en vit topp och gräva fram ett par somriga sandaler. Det här kommer att bli jobbigt.

Fortsättning följer. Glad midsommar igen, alla härliga.

Midsommarnattens köld är hård......

stjärnorna gnistra och glimma.

Jaha, då blir det visst midsommar i skärgårdsdoktor-olle igen. Jag hade hoppats på ljumma vindar, vit blus, sitta ute på terassen hela natten och dilla en massa smörja.

Nu blir det kanske sitta inne och tryna i fleece. Men det blir bra det också. För snapsen är kall och sillen god, oavsett om det regnar eller är sol.

Det blir helt enkelt en bra midsommar med de bästa vännerna och den godaste maten i den vackraste omgivningen. Och dragspel och bas kommer att höras på håll och humlorna kommer att surra runt de blommande lupinerna. Och skratta kommer vi att göra och mysa. Och ska det nattbadas är det bättre om det regnar, för då känns det varmare i vattnet.

Så vädret kan dra åt skogen, jag bryr mig inte. Det blir som det blir. Midsomrar kommer och går och nästa år blir det nog sol.

Glad midsommar, where ever you are.

Zumzumzum

Vad heter den nu igen.

Min hjärna har ett svart hål. Den saknar förmågan att memorera Brännkyrkagatan. Det går helt enkelt inte. Två nära vänner bor på Brännkyrkagatan, men det hjälps inte. Jag kan helt enkelt inte lära mig vad gatan heter.

Brännkyrkagatan, hur svårt kan det vara? Jag försöker och försöker, testar att ha något att hänga upp det runt, tänker på en bränd kyrka. Men jag kommer ändå inte ihåg från gång till gång.

Det är lika pinsamt varje gång jag tvingas fråga (för tusende gången) -Vad heter din gata nu igen? Och får ett lite irriterat svar som signalerar "Hur många gånger ska jag behöva säga detta?"

För att inte tala om när jag ska åka taxi. Jag måste alltid dirigera taxichauffören hela vägen fram, eftersom jag aldrig kommer ihåg vad gatan heter.

Jag vet var gatan ligger och jag hittar givetvis dit. Men jag saknar helt enkelt förmågan att komma ihåg vad den heter.

Brännkyrkagatan, människa!

"Kyrkan brinner, Brännkyrka...."

Slumrande minnen.

Det där med musikminnet är märkligt. Hörde Valerie med Steve Winwood på radio i morse. Även om jag har lyssnat mer på Eric Prydz dansremix de senaste åren, så är originalet fortfarande väldigt, väldigt bra. En kanonlåt, helt enkelt.

Men när jag hörde den idag, så fylldes hela min kropp av en konstig, svårdefinierad känsla av olust. Det kändes helt enkelt oroligt och lite olyckligt.

Låten kom 1982. Vad höll jag på med då? Jag minns inte, kan inte sätta fingret på det, men uppenbarligen lyssnande jag mycket på den här låten under en period när jag inte mådde något vidare bra. Hur kan kroppen komma ihåg det, när jag inte kommer ihåg själv?

Åh, vilken fin...!

Guldkannan Towa, kombinerad potta och vattenkanna. Fy fan, vad bra! Hur har jag kunnat leva utan den?

Obs. Ej ironi.

Yesterdays news 2.

Det var väl minst nån månad sedan du tänkte på Annica Östberg, va? Inte har väl du kommit ihåg att undra hur hon har det där på Hinseberg, nu när hon äntligen har fått komma hem?

Inte jag heller.

Dagens "Ring så spelar vi".

Lisa Syren
- Ja, så har det blivit dags för frågan. Vilket nummer tar du?

Skånsk tant
- Är nummer 13 kvar?

Lisa
- Den finns kvar. Rubiken är "Vyssja 007" och vi söker ett annat ord för luffare, som vi har fått från latinet via franskan.

Tant
- Luffare... Hur löd rubriken igen?

Lisa
- Vyssja 007.

Tant
- Hmmm, det var inte lätt...... Vad kan det va...?

Lisa
- Vad gör man när man vyssjar ett barn?

Tant
- Söver? Pyschar, lullar, lallar...?

Lisa
- Och mer...?

Tant
- ???????

Lisa
- Och vem är 007?

Tant
- 007...?? Uj uj.

Lisa
- Och där plingar klockan och tiden är ute. Nu måste jag be om svaret.

Tant
- Nej, det går inte.

Lisa
- Rätt svar ska vara vagabond. Vyssja = vagga och 007 är ju Bond, James Bond.

Tant
Uj, uj, det var svårt.

Jättesvårt, verkligen..........

Jag har sagt det förr...

och jag säger det igen:

Finnarna vet v e r k l i g e n hur man gör tv.

Dagens goda gärning.

Om man vill skänka lite av sitt överflöd till en stackars avdankad manusförfattare, lägger man ner allt man har för händer och rusar iväg och köper Varuhuset säsong 2 & 3 på dvd. Garanterat mycket tv-historia och axelvaddar för pengarna.

Pang i bygget!

Ett märkligt intermezzo hände idag på lunchen. Jag och U strosar i godan ro bland stånden på Hötorget. Plötsligt, helt utan varning, en jättesmäll som får rutor att skaka och människor att ducka instinktivt. En riktigt fet explosion, helt enkelt.

Vad i herrans namn var det? U och jag glor på varandra, medan ekot av smällen fortfarande ringer i våra öron. Bredvid oss står tre personer, en man och två kvinnor, som inte reagerar nämnvärt. De bara skrattar åt mig och U som står där och hukar.
- No problem, tire explosion, säger mannnen och ler.
- Tire explosion? säger jag.
- Very common in our home country, säger en av kvinnorna och ler ännu bredare.
- What country is that, frågar jag.
- Pakistan, svarade mannen.

Däckexplosion? Ursäkta mig, men är det det enda som smäller i Pakistan? Var det inte i tisdags som självmordbombare sprängde ett hotell i Peshawar i luften med hjälp av 550 kg sprängmedel? 16 döda och över 50 skadade.

Några dagar tidigare en sprängd moské i Swatdalen, 40 människor döda?

Osv, osv.

Och här stod tre skrattande pakistanska medborgare på Hötorget i Stockholm och snackade om däckexplosioner. Very common in Pakistan.

Drev dom med mig?

Skrattmåsar?

Yesterdays news.

När tänkte ni på "greven" och skotten i Gamla stan senast? Det var några veckor sedan, va? Tänkte väl det. Nu är vi fullt upptagna med flygolyckor, EU-val, Bruce Springsteen, Tennis-Robin, VM-kval och dåligt väder. Det är inte klokt vad fort vi glömmer.

För en månad sedan var skotten i Gamla stan det enda vi snackade om. Jösses, vad det diskuterades och spekulerades om gula mopeder, torpeder, motiv och medieprofiler. Nu undrar vi inte längre om dörrvakten är kvar på häktet eller om greven fortfarande ligger på sjukhus eller hur det går med den misstänkta exfrun. Vi har glömt bort det, vi har gått vidare. Fast det hände alldeles nyss.

Jag blir lika häpen varje gång jag inser hur fort jag stuvar undan gårdagens nyheter bara för att medierna slutar rapportera en stund.

Dom bestämmer, jag hänger på. Så enkelt är det.

Höj ribban, Corazza.

Snälla rara Anna Maria, jag förstår om du vill ta till publikfriande åtgärder för att förfolkliga dig och föra ut ditt budskap, men vad hände här...?

Du med dina kontakter inom det svenska etablissemanget, kunde i princip valt vilken artist och producent som helst att framföra ditt budskap. Istället låter du en niondeklass göra en video på Roliga timmen .... och som artist väljer du Eddie Oliva....! Eddie Oliva?

Jag säger nej, söta Anna Maria. Bättre upp, Anna Maria, det här var verkligen inte bra. Jag säger buuuh, Anna Maria. Här tappade du mig.

Heja Corazza.

Jag är lite fascinerad av Anna Maria. Håller hon på att bli Sveriges svar på Hillary Clinton?

En skärpt kvinna som har stått lojalt vid sidan av sin maktkille och plötsligt kliver fram och tar över hela ruljangsen?

Calle ligger lite lågt i valrörelsen, men hustrun jobbar på fint. Här har hon i alla fall tagit ett stadigt tag i såväl flaggspelet som rundborsten. För som Sussi så klokt skrev i sin kommentar igår, "en sån här frisyr kräver en rejäl rundborste och en frisör som tar spjärn med foten i Corazzas bröstkorg..."

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

I valet och kvalet.

På söndag är det EU-val och jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. För rösta ska jag väl, tror jag...? Eller...? Jo, det är klart jag ska rösta!

Jag tittar på valaffischerna på stan och försöker att utläsa något där. Det är ett väldigt fokus på personval i år. Man ska kryssa i och skicka sin favvokandidat till Bryssel och jag har som sagt ingen aning...

Men vad jag vet och förstår är att det måste ligga mycket strategi och tankearbete innan man bestämmer sig för vilket foto man väljer när man ska bli uppblåst på valaffisch och bli personröstad på.

Och då noterar jag speciellt Moderaternas valaffischer och försöker förstå hur de tänker. Deras representanter, som de vill att jag ska skicka till Bryssel, ser antingen ut som överklassmobbare i Jan Guillous Ondskan, välkammad Hitler-jugend eller Tin-Tin. Och så toppas denna streber- och töntsörja med en upptuperad Anna Maria Corazza-Bildt, vars frisyr får Elisabeth Höglund att framtona som nysnaggad.

Hoppsan hejsan...

Man ska inte göra ytliga bedömningar, men vad fan ska jag göra? Jag har inte tid/lust att sätta mig in i detaljerna och alla tjoar om personval. Så jag tittar på affischerna på stan och de talar till mig. Och något säger mig att det inte blir Hitlerjugend, Wiener Sänger knaben och djursholmsstropparna som får min röst den här gången. Ej heller den hårfagra Corazza-Bildt, som på valaffischen säger "basta" till matfusket och dålig miljöpolitik, allt medan hon fortsätter att importera överdrivet overprized parmesanost, som troligen fraktas hit med flyg och igensotade gamla italienska långtradare.

Däremot är det svårt att låta bli att bli lite förtjust i Marit Paulsen. Ett sådant rackarns dugligt fruntimmer hon verkar vara. Åtminstone på bild.

Och hennes devis "En svensk tant tiger inte i Bryssel" går inte av för hackor.

Inget nytt under solen.

Kom just hem från landet och insåg att jag inte tittat mig i en spegel på tre dagar. Men ingen ko på isen, jag var mig lik.

Sol till helgen.

Vilket ord är vackrast, högtryckstvätt eller högtrycksrygg?

Glad pingst, alla härliga!

Äntligen 2

Jag ska också släppa en bok i höst. Den ska handla om en medelålders arbetslös singelbrud, som har bott ett tag i Hökarängen, men som flyttar tillbaka till Herrängen, där hon vuxit upp. Hon stannar helst hemma i tv-soffan och går i närkamp med boxen.


Ibland tar hon sig dock samman och går ner på den lokala pizzerian, där hon beställer en inbakad med lövbit och bea och en halv karaff rött. Efter lite resultatlöst flirtande med den syrianske servitören går hon sedan hem och hoppas på att få sova den ovaggade rödvinssömnen. Men det får hon inte, eftersom hon är i den åldern då man har sömnrubbningar.

Enligt mig kommer boken att innehålla mycket tristess, sexbrist, noppiga Lindex-kläder och ensamhet.

Ni kan knappt bärga er. Som ni har väntat...

Eller så tar jag den enkla vägen och skriver ett standardverk om livet runt Stureplan. Det går nog fortare.

Äntligen!

Sofi Fahrman på Aftonbladet släpper en bok i höst. Den handlar om en modebloggande svensk ung tjej som bor i New York och sedan flyttar tillbaka till Stockholm och lever livets glada dagar på Stureplan. Den kommer enligt Sofi att innehålla kärlek, sex, festande, mode och relationer.

Jag kan knappt bärga mig. Som jag har väntat....

Utspring.

Jaha, så bryter hela studenthysterin ut idag då. Nu gäller det att hålla i hatten och inte ta med sig bilen till innerstaden.

Och själv har jag fem studentmottagningar inbokade de närmaste dagarna. Som alltid känns det som om dessa tillställningar är arrangerade mer för föräldrarna än för studenterna. Det är i alla fall vi vuxna som står kvar på nattkroken och dricker upp slattarna. Ungarna har dragit vidare i natten. Det hade jag också gjort om jag hade varit student, så jag säger inget om det. Det är hur som helst ganska trevligt alltihop.

Och lite märkligt och vemodigt också, eftersom de som nu tar studenten och har jätteurringningar och fina kostymer och är fulla och glada och står på randen till vuxenlivet, har jag sett växa upp. För två sekunder sedan var de fyra år och lärde sig cykla utan stödhjul.

I år köper jag likadan present till alla studenterna; Magdalena Ribbings Stora Etikettbok. Den tycker jag de ska läsa från pärm till pärm så de vet hur det går till i den fina världen. Om den skulle knacka på dörren.

Hoppsan vad crazy, en traktor mitt i stan.

Bollen är rund.

Jag vill inte verkar vanvördig eller så, men vad var det som var så himla viktigt med den där jämrans finalen i Champions League mellan Barcelona och Manchester United ikväll? Maken till hysteri har jag väl aldrig varit med om.

Det har varit kommentarer och analyser i morgonsoffor i tv, lunchprogram i radion, på Facebook oavbrutet hela dagen och kvällen, på bussar, på bloggar. Framsidan på alla tidningar i fyrfärg. Och Glenn Strömberg i ful kostym och flygig ankstjärtsfrisyr.

Och när jag ikväll intet ont anande ringde en vän för att växla några vänliga ord, blev jag avsnäst på det otrevligaste av vis för att jag tydligen ringde mitt i matchen.

Jag förstår inte varifrån detta intresse och denna hängivenhet kommer? Det är ju inte ens svenska lag...? Hur bestämmer man sig för vilket utländskt lag man ska heja på och varför?

Jag som fortfarande inte har lycktas nagla ner ett svenskt favoritlag, begriper inte hur det vara så viktigt. Analyserna av matchen pågår fortfarande i sjutton tv-kanaler nära dig och det är ingen ände på det.

Och Barcelona vann. Heja, heja. Rätt lag vann, antar jag. Eller inte...

Falling Down på kinesiska

Läste en intressant artikel i tidningen idag. Den handlade om en man som klättrat upp på en bro i den kinesiska staden Kanton och hotade att hoppa. Han stod där på broräcket och hade gjort så i över fem timmar. Under tiden var trafiken helt avstängd och polisen förberedde under bron med en stor luftkudde.

Då tog sig en 66-årig man genom avspärrningen och gick fram till killen som stod där på räcket och hojtade. Först skakade han artigt hand med honom - sedan vräkte han honom över kanten!

Killen, som landade på luftkudden under bron, överlevde och sa efteråt att han ville ta livet av sig för att han hade en skuld.

66-åringen förklarade sitt agerande med att han var trött på den yngre mannens "själviska aktiviteter" på bron, eftersom de hade skapat enorma trafikköer.

Jag känner mig kluven. Vilken fruktansvärd sak att göra, men ändå...... Förakta mig om ni vill, men någonstans håller jag med honom pyttepyttepyttelite...


Och apropå att vräka saker över kanten: Igår gjorde vi en hemsk sak på landet. Vi petade ner måsboet ur trädet bredvid mitt hus. Ner föll ett måsägg som krossades mot marken. Och i trädet bredvid satt måsmamman och gav mig onda ögat. Tror jag det...

Men vi gjorde det för att alla säger att det är ett helvete att ha måsar med ungar inpå knuten, eftersom de attackerar en så fort man går ut...

Eller förresten "vi" och "vi", det var K:s kille M som gjorde det! Inte jag! På ett fullständigt diaboliskt vis tog han ett kvastskaft och skred till verket. Utan en sekunds tvekan. Och K och jag stod bredvid och pep som små näbbmöss. Så nu kallar jag honom The Exterminator. Eller Måsdödaren, kort och gott...

Livet på landet är heller ingen dans på rosor.

Det glada nittiotalet.

Schyffert var minst lika bra på tv ikväll som han var på Rival igår. Vilken fantastisk föreställning! Tack och lov att jag ryckte upp mig i elfte timmen och kom iväg och såg den. Oförglömligt bra.

Bara för det måste jag digga lite Popsicle.

Är det bara jag....

eller kom det ingen tidning idag?

Är det bara jag, eller är det inte jävligt kallt för årstiden?
Är det bara jag, eller hade inte jag samma frisyr som Bonnie Tyler när jag vaknade i morse?
Är det bara jag, eller luktar det inte väldigt illa i mitt kylskåp?
Är det bara jag, eller är det inte lördag idag? Och kom det ingen tidning?

Bara jag?

Sent.

Alltså, vad ska man säga om en person som fortfarande inte har fått ner julsakerna i källaren? Jag hittade just en påse med adventsstake och en stor rackarns porslinstomte i hallen.

Å andra sidan är det kallt som på julafton, så på nåt sätt går det ihop i alla fall. God jul!

Och himlen öppnade sig...

Det är fredag förmiddag och jag ligger kvar i min säng på landet. Jag behöver inte gå upp på hela dagen om jag inte vill. Jag har just varit ute och inspekterat vädret och konstaterar att det duggregnar. Inte kul.

Jag ser att det drar in stora gråa moln och jag tänker: Kom igen nu, regnet. Lägg av med småskvättandet och duggandet, ta i ordentligt istället. Jag önskar mig ett riktigt skyfall tack, som dånar i hela huset och smattrar på taket.

Och då lyder naturen mig för en gångs skull. Den tar sats och släpper loss ett ösregn som heter duga. Det smattrar på taket och skvalar i stuprännan. Det regnar så mycket att jag knappt ser ejdrarna som ligger och guppar utanför fönstret. (Jag försöker räkna ungarna, men tappar bort mig vid 35....)


Och jag kryper ner i sängen igen och ligger där och lyssnar på regnet och tänker på att det enda jag behöver göra på hela långa dagen är att pallra mig in till stan ikväll för att se Henrik Schyffert på Rival.

Det är inte speciellt synd om mig, det kan man inte påstå.

"Stånga mig, sparka mig, din gamla norrbagge....."

Ära vare gud i höjden, denna har Chrillo gjort i slöjden! Väldigt kul. Tack snälla.

Lika som bär.

Fågelfestival.

Om det inte vore för att jag är orolig för att utlösa ett jordskred av ordvitsar, så hade jag gärna skrivit om det fantastiska fågellivet på mitt lilla land.

Då hade jag berättat om att det just nu är som en blandning av barnkammare och förlossningsavdelning därute. Kanske också att det ligger en mås på ägg i tallen precis utanför mitt fönster. Och att det huserar fem ejderpar i vattenbrynet. Ett par har redan fått fyra ungar, varav den ena är busigare än de andra och gör utbrytningsförsök hela tiden. Ett problembarn.

Idag tyckte jag mig märka lite osämja i gruppen. Ejderhonorna var helt enkelt irriterade på hanarna. Kanske hade killarna redan börjat hinta för tjejerna att de snart kommer att dra till havs och skita i att ta sitt anvar för barnen. För så är det ju med ejdrar. När ungarna är kläckta, tar hanarna sitt pick och pack och drar ut och super och slåss i yttre havsbandet. Och honorna blir kvar med ungarna. I ett kvinnokollektiv.

Men än så länge är det traditionell tvåsamhet som gäller och den ena ejderparmiddagen avlöser den andra. Framför ögonen på mig. Och snackar gör de, på ett dovt märkligt vis. A-oh-oh säger de.

Högt upp på den stora klippan på ön mitt emot är det etageboende. På ena etaget, 3-4 meter upp, ligger en måshona på ägg och en meter högre upp, på nästa etage, ligger en kanadagås och ruvar. Där har de legat i över en vecka nu. Nästa gång jag kommer ut, borde det ha kläckts både mås- och gåsbäbisar.

Kanske hade jag också skrivit en rad om maktkampen mellan den gamle Sur-svanen och två nyanlända svanar. This bay ain´t big enough for the three of us, säger Sur-svan och driver bort nykomlingarna så fjädrarna ryker.

Och så havsörnen som värdigt avpatrullerar området och kollar att allt går rätt till.

Men allt det här skiter jag i att redovisa. För att inte utlösa fågelvitsinfluensan igen.

- Talking to me...?

Jag, en blomstertjuv.

Jag har länge kämpat för att att stå emot lusten och suget. Att inte släppa loss det otyglade behovet.

Men i natt gick det inte längre. På en sekund raserades allt motstånd och mitt rätta jag blommade ut med full kraft. Rabattsnattaren was back!

På väg hem från trevligt kalas hos Broder Tuck fick jag plötsligt pingstliljekänning i parken mellan Polishuset och Rådhuset och på en sekund var det kört. Kanske inte den bästa planteringen att gå loss i, med tanke på att det är en ångström från lagens långa arm, men en nyväckt vårblommetjuv tänker inte klart.

Så först drog jag som en tornado genom planteringarna utanför Polishuset, nogsamt undvikande nattvandrare och hundrastare, och ju fler pingst- och påskliljor som jag ryckte upp, desto blomsterhungrigare blev jag. Nu var mitt begär väckt och gick inte att stoppa.

Som en osalig ande drog jag vidare till Landstingsparken, där jag i skydd av mörkret repade daggkåpa, tre sorters tulpaner och brudspirea. Hela tiden med ett vaksamt öga mot omkringliggande förbipasserande och balkongrökare.

Nu har jag nyss kommit hem med hela famnen full med blomster. De står överallt i fina vaser och doftar och ser ut som om de tackar mig för att jag låter dem stå hemma hos någon som bryr sig och inte behöver förmultna i en kommunal plantering utan någon uppmärksamhet överhuvud taget.

Nu går jag alltså inte att stoppa. Från och med nu kommer jag att smyga runt i stadens rabatter varenda natt och repa trädgårdsblomster tills inga mer blommor finns att sno.

Där har ni mig. En simpel tulpantjuv. Det är för bedrövligt.

Lånta fjädrar är också fjädrar.

Eftersom jag just nu befinner mig i en kreativ svacka kommer jag inte på nåt bättre att fylla bloggen med än bilder på söta djur. Eller citat som jag snott från andra. Som det här:

Lågkonjunkturhumor

Helt olikt mig.

Det här trodde jag aldrig skulle hända, men nu blev det så i alla fall. Jag lägger ut en bild på en kattunge. Helvete, vilken gullig kissemiss!!!

Mjau på dig du, lille vän...

Men snälla Boy...

Före

Liten blir stor. Pojke bli gubbjävel.

Boy George, den lilla popfjollan, har inte precis åldrats med värdighet, om man säger så.....

Efter

Gör om mig.

Gissa vem det här är.

Ok, så jag kände för att lägga om stil lite.

Ett vandrande mysterium.

Någon kanske minns de bortslängda gympadojorna. Det visade sig att de inte var bortslängda. För idag dök de upp. Och det absolut konstigaste är att jag inte vet varifrån.

Plötsligt när jag öppnade garderobsdörren så ramlade de bara fram. Från ingenstans. Från en plats där jag letat tusen gånger. Som om de aldrig hade varit borta. Jag tycker att det här känns väldigt spooky, men det finns säkert en rimlig förklaring. Precis som det finns en rimlig förklaring till att jorden är rund, fast den ser jävligt platt ut.

Hursom helst, det viktiga är att de är tillbaka. I morgon ska jag provgå dem. Om de inte försvinner i natt igen.

Jag hoppas på det bästa.

Goe konstapeln...

Jag hade egentligen tänkt skriva nåt om svininfluensan, men så sprang jag på den här fantastiska polisen som sitter i sin bil och sjunger en smäktande Chicago-ballad. Åh, en sån här kille vill jag ha!



Freeze, there´s a new kind of sheriff in town.

Hjärnsläpp.

Vad läskigt, min hjärna simmar omkring i tjock olja. Det känns som om den inte går på alla cylindrar.

Har just försökt lösa Melodikrysset och kommer inte på vad han Lassgård heter i förnamn. Jag minns inte heller vad hon sångerskan och skådisen heter, som sjöng Beast of Burden. Vad fan, henne gillar jag ju jättemycket! Vidare kommer jag inte ihåg vad en av sångerskorna i Mama Mia heter. Jag vet det inne i huvudet, men jag får inte ut det. Och hon den blonda, som var med i Fame, vad i herrans namn heter hon?

Jag tänker och tänker så det värker, men jag kommer inte ihåg någonting. Som om hela huvudet är inbäddat i bomull. Har det hänt nåt över natten, kanske? Har jag fått en liten stroke eller nåt?

Nej, jag är nog bara trött. För vänta.... nu känner jag att hjärnan så smått börjar kicka igång. Heter han inte Rolf, han Lassgård? Och visst fan, Bette Midler var det ju och Gunilla Backman. Jessica Andersson. Sakta men säkert kommer det tillbaka.

Man tackar. Ännu en dag med minnet i behåll.