Jag, en blomstertjuv.

Jag har länge kämpat för att att stå emot lusten och suget. Att inte släppa loss det otyglade behovet.

Men i natt gick det inte längre. På en sekund raserades allt motstånd och mitt rätta jag blommade ut med full kraft. Rabattsnattaren was back!

På väg hem från trevligt kalas hos Broder Tuck fick jag plötsligt pingstliljekänning i parken mellan Polishuset och Rådhuset och på en sekund var det kört. Kanske inte den bästa planteringen att gå loss i, med tanke på att det är en ångström från lagens långa arm, men en nyväckt vårblommetjuv tänker inte klart.

Så först drog jag som en tornado genom planteringarna utanför Polishuset, nogsamt undvikande nattvandrare och hundrastare, och ju fler pingst- och påskliljor som jag ryckte upp, desto blomsterhungrigare blev jag. Nu var mitt begär väckt och gick inte att stoppa.

Som en osalig ande drog jag vidare till Landstingsparken, där jag i skydd av mörkret repade daggkåpa, tre sorters tulpaner och brudspirea. Hela tiden med ett vaksamt öga mot omkringliggande förbipasserande och balkongrökare.

Nu har jag nyss kommit hem med hela famnen full med blomster. De står överallt i fina vaser och doftar och ser ut som om de tackar mig för att jag låter dem stå hemma hos någon som bryr sig och inte behöver förmultna i en kommunal plantering utan någon uppmärksamhet överhuvud taget.

Nu går jag alltså inte att stoppa. Från och med nu kommer jag att smyga runt i stadens rabatter varenda natt och repa trädgårdsblomster tills inga mer blommor finns att sno.

Där har ni mig. En simpel tulpantjuv. Det är för bedrövligt.