Dags att farväl... eller?

Igår sa min bilmek till mig att jag skulle göra min bil en tjänst och låta den somna in i frid. Det var inte värt att lägga en enda krona till på den.

Jag vet ju att han har rätt, men varför tar det emot så mycket? Motorn tickar ju och går så lugnt och fint och bilen är fortfarande blank och snygg på sina ställen. Stereon funkar. Tutan också. Inte har väl den gjort sig förtjänt av att dö?

Jag känner mig lite som de där fanatiska "nej till dödshjälp till varje pris"-tomtarna. Så länge hjärtat tickar och går finns det hopp, kosta vad det kosta vill.

Men nu måste jag nog tyvärr ge upp. Mycket snart blir det bilkyrkogården för Smycket. Snyft! Vi har haft mycket trevligt tillsammans och hon var varit en strävsam kamrat.

Eller förresten, finns det nån därute som vill ha henne? 1.000 spänn, prutat och klart.

Fruntimmersyssla?

I mina lugna kvarter på Kungsholmen ligger en porrbiograf vid namn Manhattan.

Ikväll på väg hem såg jag en kvinna smita in där. Det ser man inte varje dag, för att uttrycka saken milt. Sanna mina ord.

Jag vill tacka musen.

Efter en första inspektion i helgen kan jag inte göra annat än tacka alla små skogsmöss för att de lät bli att invadera mitt pörte på landet i vintras.

Att de föredrog att stanna kvar utomhus i iskylan för att bygga små gångar under snön och äta rötter och gamla gistna kottar istället för att flytta in hos mig och gå loss bland mjuka kuddar, duntäcken, kvarglömda cornflakes,ostbågar och pastaskruvar är helt obegripligt.

Jag menar, det hade ju varit så himla mycket lättare för dem att välja den bekväma vägen. Ostbåge- och duntäckevägen. Men som sagt, de stannade utomhus. I den farliga skogen där det är bitande kallt och där det hotar läskiga faror hela tiden.

Och för det tackar jag dem av hela mitt hjärta.

Pingstafton.

Ligger och lyssnar på väderleksrapporten. Det ska bli uppsprickande molntäcke fram emot eftermiddagen, "med inslag av aska".

Va fan, tänker jag och far upp ur sängen. Är den där jädrans Vattnafjösökullfjölur på gång nu igen. Det här är ju inte klokt.

Men sen tänker jag att jag måste ha hört fel. Hon sa nog "inslag av åska."

Nu packar jag ränseln och far ut till mitt lilla pörte i skärgården. Dags att öppna upp, sopa bort vinterns fnas, dra igång kylen och plantera ett och annat luktärtsfrö.

Glad pingst. Ryck er hän om ni kan, vill och orkar.

Simma i pengar.

Jag läser i tidningen att Charlie Sheen har tackat ja till att göra ytterligare fyra säsonger av Två och en halv män. För varje episod får han över sex miljoner kronor!

För varje episod. Sex miljoner kronor. Jag smakar på summan sex miljoner kronor. För att medverka i ett 22 minuter långt avsnitt. 24 episoder per säsong. Varje nytt avsnitt, sex nya friska miljoner. Två år framåt.

Jag har räknat ut att han i runda slängar kommer att dra in 576 miljoner på att hasa omkring i shorts och ankelsockor och vara rätt kul. Det skulle jag också kunna tänka mig. Minus ankelsockorna då, förstås. Där går gränsen.

Rättvisa in absurdum.

Igår var jag uppe på min vind för att kolla läget. Jag har ju släpat hem ett och annat efter husförsäljningen och måste hitta nånstans att magasinera saker. Det förråd jag har sedan tidigare är redan knökfullt.

Väl däruppe konstaterade jag att tjugoen (21!) vindskontor stod tomma. Tjugoen!!! Alla låsta med hänglås med fastighetsskötarens logotype på. Upplivad av detta ringde jag idag till förvaltaren för att med min allra trevligaste röst försöka tjata till mig ett extra vindskontor. Svaret jag fick var häpnadsväckande.

Så här: Alla lägenheter i huset har redan sedan tidigare ett kontor, antingen i källaren eller på vinden. Men eftersom det inte finns tillräckligt många tomma förråd för att erbjuda alla hyresgäster ytterligare varsitt, har man bestämt att för evigt försegla de överblivna tjugoen vindskontoren eftersom det annars skulle bli orättvist!!!!

-"Jag förstår inte", sa jag, "ska de stå där tomma medan några av oss i huset inte vet var vi ska ta vägen med alla våra grejor?"
-"Ja, annars blir det orättvist", upprepande kvinnan.
-"Men alla kanske inte vill ha ett extra förråd. Har ni kollat det?"
-"Nej, det måste vara rättvist."
-"Men det verkar ju knasigt", sa jag.
-"Du kan väl hyra på Shuregard", sa kvinnan.

På det svarade jag inte överhuvud taget utan frågade istället
-"Har ni aldrig tänkt på att utnyttja den tomma ytan till att göra de befintliga vindskontoren lite större?"
-"Nej, för det skulle bara kosta oss en massa och inte ge några pengar in".
Hon var åtminstone ärlig.
-"Jag kan tänka mig att betala lite extra i månaden", försökte jag.
-"Nej, det måste bli rättvist" upprepade hon mekaniskt.

Där står vi idag. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att få ett extra förråd. Jag tyckte jag anade en viss medgörlighet efter ytterligare lite tjat från min sida. Hon skulle kolla och lovade att återkomma. Men det mest troliga är att jag får nobben. Och då kommer det för evigt att stå tjugoen tomma förråd på min vind för att det annars blir så himla orättvist.

That´s absurd, folks.

Apropå rökning....

Det var bättre stuns på reklammakarna förr. Så här ska en slipsten dras.

Plågsamma försök.

Ok, efter att ha sett Sommarkrysset i TV4 igår tycker jag att det är dags att en gång för alla konstatera följande:
Man blir inte automatiskt bra på att vara programledare bara för att man kan sjunga! Att vara programledare är ett yrke. Att sjunga är ett annat yrke. Det är väldigt få som klarar båda.

Min mycket bestämda rekommendation är att gosstrion EMD fortsätter att göra det de är bra på, nämligen att sjunga coverlåtar i fina stämmor. Och ge fan i att vara programledare. För det var riktigt, riktigt dåligt.

Bliv vid edra läster, om ni har några.

Lövspricka i fasaden.

Alltså, om man sitter nära ett träd som håller på att slå ut och känner sig snorig och täppt i näsan men inte förkyld - har man gått och dragit på sig pollenallergi på gamla dagar då?

I så fall - helvete också...!!

Pavlos vovve.

När jag bodde hemma hade vi en katt som hette Johan. Han gick sina egna vägar och enda sättet att få hem honom till kvällen, var att gå ut på altanen och veva några varv på Röda Klaran, ni vet konservöppnaren. Det klickande ljudet betydde "Pussibullar" för Johan och det fick honom att komma sättandes som ett skott. Det funkade alltid.

Härom dagen hade jag en liknande upplevelse. På ett märkligt vis. Vi packade saker hemma i huset i Linköping och jag bestämde mig för att ta en av pappas askkoppar. Det är en snurraskkopp i brunt läder som har stått på pappas rökbord så länge jag kan minnas.

Och när jag tryckte ner knappen och hörde det snurrande ljudet som jag är uppväxt med, blev jag alldeles tjock i halsen och kände tårarna stiga. På en sekund. Ett sånt typiskt pappaljud och jag började gråta. Det är allt bra märkligt, va?

Sålt.

Jaha, så var barndomshemmet sålt och utrymt. Märklig känsla. Melankoliskt och sorgligt, men också lite skönt att det är klart. Det skulle ju bara göras...

I en annan del av stan är nu mamsen installerad i en alldeles väldigt trevlig lägenhet med hög mysfaktor. Där kommer hon att kunna leva ett bra liv och det känns skönt att veta. Med uteplats och allt.

Men vårt gamla hus står nu ekande tomt och visar skamlöst upp alla sina fel och skavanker. Det dyker onekligen upp nya vyer när man flyttar skåp och tar ner tavlor som effektivt har dolt tidens gång i många år. I månadsskiftet drar de nya ägarna in med släggor och grävskopor. Och det känns helt ok. Huset har gjort sig förtjänt av en Extreme Home Makeover.

Men jobbigt har det varit! Som vi har har burit och sorterat i helgen och hyrsläpet har svischat som en bumerang mellan Östergötland, Sörmland och Stockholm. Och nu är jag ledbruten. Men klart är det. So be it.

Precis när vi skulle köra iväg med sista lasset, gol göken uppe i hasselbacken bakom huset. Som någon sorts finalfanfar. Många, många fågelarter har kommit och flugit vidare i vår backe under årens lopp, men aldrig göken. Det var första gången. Och i väster också. Västergök är bästergök!

Och medan vi stod där och tittade upp mot dungen, där vitsipporna bredde ut sig i stora mattor och göken gol som en tokig, kom jag att tänka på Gustaf Fröding:

Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

Hej då huset.

Kärringkommentar 31.

Det sitter en trubadurjävel i hög hatt på bussen och sjunger "Stand by me" med slutna ögon. Jag har lust att slå ihjäl honom.

En av livets många gåtor.

Hur kommer det sig att jag får fingret när jag tutar stillsamt på alla de fotgängare som går mot röd gubbe framför min bil.

De gör fel och riskerar sina liv, vilket jag påpekar. De ger mig fingret.

Kan någon förklara logiken i det.

Tiden går, klockan slår.

Ibland tittar jag på mina händer och tänker att de ser så slitna och skrynkliga ut. Små konstiga mörka fläckar och allmänt korviga. Och fula naglar. Då tänker jag för mig själv att det blir bättre bara jag börjar använda handkräm och fixar naglarna. Går på manikyr.

Och sen tittar jag i spegeln och ser ett ansikte stirra emot mig som jag inte känner igen. Mörka ringar och rynkor under ögonen, fnasig och håglös hy.
- Men det ordnar sig bara jag får sova ordentligt och får lite sol på näsan, säger jag till mig själv.

Men idag slog insikten ner som en blixt från klar himmel. Herregud, det kommer inte alls att ordna sig med lite nagelvård och god nattsömn. Jag ser ut så här! Det kommer snarare att bli sämre än bättre. Det är helt enkelt tidens tand. Gulp....

I sådana stunder är det tur att man har humor. Mycket humor.

Dags för recond?

Iiiiiiiiii...!!!!

Små musöron vill man inte upptäcka under diskbänken. Eller i skafferiet. Men på björkar fungerar de utmärkt.

Det är allt bra grant nu.

Fullkomligt logiskt.

Läser i tidningen att Islands riksbank heter Sedlabanki. Jag vet inte varför det gör mig så glad. Och snabel-a på norska heter alfakrull. Sånt kan också få en att ta sig igenom en stressig dag på jobbet.

Nu öppnar vi äntligen.

Just när jag tror att det är fysiskt omöjligt att klämma in ytterligare en galleria i Stockholm, råkar jag läsa om Liljeholmstorget, en ny galleria med nästan 100 butiker. Den ligger på andra sidan Liljeholmsbron, ett stenkast från Hornstull och där finns minsann både Cervera, Lindex, Akademibohandeln, Hemtex, H&M, Willys och Kappahl. M fl, m fl.

Ge mig en enda anledning att ta mig över den vindpinade brojäveln och besöka detta blåshål till köpcentrum fem minuter från det gigantiska utbudet i innerstan. På en plats där nästan ingen människa bor.

Vad ger ni mig för nedläggningstid? Överlever Liljeholmstorget årsskiftet 2010/11?

Shoppalong, but not for long....?

Kärringkommentar 30.

På TV just nu hittar vi Humorgalan. TV4 i samarbete med Unicef samlar in pengar till förmån för utsatta barn i tredje världen. "Vi ska kämpa för varje unge."

En fråga från mig på Kungsholmen: Måste Kristin Kaspersen vara sminkad som ett lyxfnask? Det är ju för fan välgörenhetsgala, inte krogshow. Alldeles för mörk runt ögonen, alldeles för blanka läppar.

Det passar sig inte.

"Bli världsförälder ikväll, bobopidoo...."

Disco fever.

Det småduggade rakt ner i webern på årets första grillfest. Men vad gjorde väl det.... Valborgsmässoafton bjöd på sillsnittar och en liten klar, "Nu grönskar det" sjustämmigt. Och lammkorv och entrecote på grillen.

Framåt aftonen blev det spontan-dancing. Det blir det rätt ofta. Någon sätter på en bra platta och plötsligt dansar vi. Igår var det "Aint to proud to beg" med Temptations som utlöste det. Vi var som kopior på köksscenen i The big chill.

Och när jag svansade runt där på dansgolvet och iakttog mina kära, nära vänner som jag har dansat med så många gånger, blev jag alldeles varm om hjärtat. Vi har dansat ihop i gamla lador och på logar, på stränder och klippor, i fjällen och på Rivieran. På krogen, i festvåningar och i partytält. I varandras vardagsrum och på balkonger och terasser. I skogen, i trädgårdar och på båtar. Igår dansade vi i Kickans stora rum med det perfekta marmorgolvet. Där har vi dansat många, många gånger förr.

Ingen av oss har egentligen ändrat dansstil de senaste decennierna. Jag vet exakt hur var och en ser ut när de skakar rumpa. Ok, vi är inte Bounce direkt, men vi är inte jättedåliga heller. För vår ålder. Det svänger på rätt bra.

Och jag hoppas aldrig, aldrig vi tröttnar.