Hur gick resonemanget här?

Det här är däremot inte ett dugg kul. Banverket lägger av någon anledning en förmögenhet på att varna för hur lätt det är att bli överkörd av tåget. Jag föreslår att de lägger pengarna på att lösa problemet med "lövhalka" (bara ordet...) istället.

Jag tycker riktigt illa om den här filmen. Banverket tror förmodligen att den är effektfull, tankeväckande och lite chockerande. Jag tycker den är missvisande, obehaglig, olycksbådande och felriktad. Rena rama snurren.

Vad Banverket säger till mig är:
Om du blir kär efter fyrtio kan du bli överkörd av tåget. Tänk på det, ditt medelålders ök.

Otillbörligt roligt.

Den här Renault-reklamen älskar jag. Antagligen borde den förbjudas för att den påstår sådant som inte är sant och misskrediterar konkurrenterna på ett otillbörligt vis, eller nåt... men gud vad jag struntar i det.

Vilda västern.

De flyttar busshållplatsen på min gata varannan dag. Det pågår nån sorts gatuarbete och det gör att 69:ans hållplats får flytta fram och tillbaka hela tiden. Mycket förvirrande, inte minst för "di gamle".

Och vi bilister vet inte varken ut eller in. Det är som om Gatukontoret och SL tillsammans riktar en puffra mot asfalten framför våra fötter och skriker "dansa era jävlar". Och vi dansar efter deras pipa och irrar fram och tillbaka med våra bilar och till slut ställer vi oss någonstans där vi visserligen inte fick stå igår, men troligen idag. Och ibland när vi kommer ut på morgonen har vi fått en parkeringsbot och ibland inte.

Och över nejden hör vi det unisona djävulskrattet från Gatukontoret och SL. Hoahoahoahoahehehehe!!!!!

Pojkband från himlen.

När jag var tolv-tretton år var jag på en konsert med Wiener Sängerknaben i Linköpings domkyrka. Det är en världsberömd österrikisk gosskör i sjömanskostym och i den får man bara vara med om man är en liten goss-sopran i sina bästa år. Så fort målbrottet knackar på stämbandet, åker man ut på röven.

Under just den här konserten minns jag att killen som sjöng solo, hela tiden hade en annan liten kille stående tyst bredvid sig.

Efteråt fick jag höra att han hade stått där därför att stjärnsolistens röst hade spruckit några gånger under tidigare konserter. Han var tydligen på väg in i målbrottet och sjöng på sista versen (haha) i kören. Och killen bredvid stod alltså beredd att hoppa in om det skulle gå åt skogen.

Så går det till i österrikiska världsberömda gosskörer.

Och i fredags, när jag såg den lilla gossopranen Johan stå och pipa i Idol tänkte jag att han borde ha haft någon bredvid sig som kunde hoppat in när han sprack. Snubben har ju faktiskt inte kommit i målbrottet ännu.

Vilket gör att vi inte har en aning om hur hans röst kommer att låta när han slutar att vara goss-sopran, vilket troligen är en fråga om dagar.

Vilket gör att det är helt absurt att han är med i tävlingen.



Istället för att glo på Idol, njut av det här fantastiska klippet från filmen "Ein Grüss aus Wien" från 1962.

Snille och smak.

Det här, Marie Picasso, var allt en riktigt snygg klänning. Sitter bra över bysten, markerar midjan fint. Väldigt smickrande, helt enkelt.

DUSCHBOLL ROSA. Härlig duschboll i fin kulör 9:90

Tala med kluven hårtopp.

Hon sa en sak till, frissan. Hon höll upp en rosa platttång och så sa hon
-"Den här är reklam för bröstcancer."

Jag antar att hon menade att den såldes till förmån för Rosa Bandet. Men jag är inte helt säker. En dag som idag känns det mesta möjligt.

Vill man bli fin får man lida pin.

Idag var jag hos frissan. Till det facila priset av 1.500 spänn fick jag, förutom klipp och sling, tre feta smällar mitt i nyllet.

Frissan sa:

1. - "Nej, vi ska inte klippa upp för mycket, du är alldeles för rund i ansiktet."

2. - "Vad hade du för färg på håret innan det blev grått?"

och, när klippningen var klar

3. - "Ja, nog ser du minst fem år yngre ut än när du kom."

Jag straffade henne genom att inte köpa några p r o d u k t e r.

Dress code.

Det går en man på Drottninggatan och gör reklam för en turkisk restaurang. Det är en sandwich-man, vilket innebär att han bär en skylt på magen och en på ryggen. Ok, det kanske inte är världens roligaste att gå omkring som en dubbelmacka med textade skyltar fram och bak, men det är ändå ett jobb och man får mycket frisk luft.

Så långt allt ok, alltså. Men att tvingas bära fez...? Där någonstans känner jag att han borde sätta ner foten.

Blodigt allvar?

Jag hörde det här på Radio Stockholm en morgon förra veckan. Och jag har fortfarande ingen aning om vad det är för tocke´ knas.

Kinesiska muren?

Det byggs ett träplank längs ena sidan av parken utanför mitt fönster. Arbetet har pågått i en evighet.

Det kan tyckas vara en baggis att bygga ett plank, men pyttsan. Det verkar vara ett mycket komplicerat arbete, som har ställt till med intensivt kaos i och utanför parken sedan tidigt i somras. Det har blästrats och bilats och det har väsnats. Män och kvinnor har kilat fram och tillbaka och jag har förgäves försökt begripa vad det är som tar sådan tid. Men nu börjar det närma sig, planket är mer eller mindre på plats. Fast bara nästan.

Och nu har arbetet gått in i en ny fas. Folk står stilla i små grupper och pratar intensivt om planket. Ibland går någon fram till det och stryker med handen över den nymålade gröna ytan. Och sedan återgår man till det stillsamma pratandet.
- "Bygg färdigt plankhelvetet och packa er härifrån", vill jag skrika genom fönstret. Så att det blir lugnt i parken igen.

Men det kanske är för enkelt. Det är något här som jag inte förstår.

Hur svårt kan det vara?

Hoppsan, det var inte meningen att nån skulle veta...

Moderna Museets malmöfilial söker ny chef. Och i Svenska Dagbladet kan man läsa en artikel om vilka som har sökt jobbet. Hela listan. Och det är ingen dålig samling. Många kvalificerade sökande som sitter på liknande jobb idag.

Borde verkligen den listan publicerats? Vill man inte vara lite hemlig med att man söker ett nytt jobb, speciellt om man redan har ett bra?

Tänk er följande scen:
/Torsdag morgon, frukostrummet på valfri konsthall i Sverige. Chefen, vi kan kalla honom Roland, har några dagar tidigare i tysthet skickat in sin ansökan till Moderna Museet Malmö. Han trivs visserligen ganska bra på sitt arbete, men tycker att det har gått lite i stå. Det här med Malmö verkar kul och det vore dumt att inte testa.

På vägen till jobbet har han läst tidningen, där hans namn är publicerat. Nu sitter han i frukostrummet och suger nervöst i sig en kopp kaffe. Det här var fan inte bra. Det hörs steg i korridoren.
In från vänster, Styrelseordföranden, som dänger tidningen i bordet, artikeln är uppslagen./

- "Jaha du, Roland, det här var intressant! Trivs du inte hos oss, Roland?"

Hick...

"Ändå ingen som läser..."

För några dagar sedan hamnade jag av en ren slump på en blogg skriven av Colleen från Illinois, USA. Det är ingen märkvärdig blogg. Hon berättar om vardagliga saker som att hon tittar på gamla repriser av Law & Order och så är det något vägbygge som irriterar henne.

Hon har inte hållit på så länge, bara någon månad, och det är faktiskt inte mycket till blogg.... Vid närmare eftertanke är det en riktig skitblogg.

Men jag kan inte låta bli att titta förbi regelbundet, för det är något synnerligen hjärtskärande över den här Colleen. Hon är arbetslös och verkar ligga i skilsmässa. Och i varje inlägg påpekar hon det meningslösa i att skriva, eftersom ingen ändå läser. Ingen bryr sig om vad hon tycker. Hon liksom skyltar med att hon är ensam och ointressant. Det är faktiskt bedrövligt hur ömklig hon är.

Därför fick jag ett Florence Nightingale-ryck för ett tag sedan och langade iväg en kommentar, där jag sa hej och bekräftade att det i alla fall fanns en person därute som såg henne. Någon på andra sidan klotet. Kände att hon verkligen behövde muntras upp. Tänkte att det skulle göra henne glad.

Jag tror inte att det hjälpte ett dugg. Sedan dess har hon skrivit nya dystra inlägg, som alla handlar om att ingen läser hennes blogg. Men jag läser den ju - fast, i ärlighetens namn, mest för att jag tycker lite synd om henne.

Världens mest molokna bloggmänniska, här har ni henne.

Man borde skaffa sig en hobby.

Det vore roligt att ha ett specialintresse, något att brinna för. Ok, jag är ganska road av svampplockning, blommor och sjuttiotalsdisco, men att säga att jag brinner är definitivt att gå för långt.

Igår var jag på middag med hästmänniskor. Jag fick anstränga mig för att se intresserad ut när det pratades detaljerat om språngavgifter, stamtavlor, skänkelvikningar och vojlockar. Men samtidigt blev jag avundsjuk.

Jag vill också ha ett allt uppslukande intresse. Att kunna sitta på middagar och prata initierat om jättespecialiserade saker som bara en liten skara begriper sig på. Jag antar att det skapar en väldig samhörighetskänsla. "Vi som gillar hästar mot resten av världen"

Det vore också rätt kul att samla på något, att ha en samlarvurm. Så att man hade ett mål och en mening när man går och dräller på loppmarknader eller rotar i fyndlådor. Fingerborgar, ölkapsyler, inte vet jag...

I väntan på en samlarvurm eller ett brinnande intresse som jag kan dänga i huvudet på folk, kollar jag in en blogg om utomhusbelysning. Här snackar vi specialintresse. Big time.

Ett ord i rättan tid.

Jaha, då var det dags att länka till den fantastiske Prankmonkey igen´rå. Kunde inte sagt det bättre själv. Eller förlåt, kunde absolut inte ha sagt det bättre själv.

För övrigt en stilla undran framför radioapparaten så här på lördagförmiddagen: Hur kul har man på sin semester i Portugal om man slår en signal till "Ring så spelar vi" för att önska en låt och svara på en fråga?

Vad är det för slutsiffra?

Vassast på Z-TV.

Maffia, 2008 års svar på Knesset. Här har vi framtidens makthavare i full frihet. Känns tryggt, tycker jag.

Runtzappning på svensk television prime time fredag.

Mycket Peter Apelgren. I flera kanaler samtidigt. Ketchupeffekt på Apelgren, först inget och sedan inget - och plötsligt hur mycket som helst. Jag vill ha honom mer utspridd, eftersom jag gillar honom och vill se allt han gör.

F ö mycket frustrerande att sagde Apelgren får bonuspoäng i Doobidoo för att han påstår sig se Bernt Egerbladh i ett klipp från sextiotalet - när jag vet att det är Carl-Axel Dominique. Kan man ringa klagomuren nu för tiden?
För övrigt är hans lagkamrat Kishti Tomita svårt obeväm i tv och förvånande musikaliskt okunnig. Dags att lägga henne till handlingarna va?

I en annan kanal nära dig påstår Tomitas ersättare Jury-Laila att Loulou Lamotte (bra porrfilmstjärnenamn) sjunger nasalt fast hon i själva verket sjunger gällt. Nasalt och gällt är inte samma sak hälsar WPEBF, Wort Polizei Eva Braun Fraktion.

Och så den eviga frågan: Vad är grejen med Peter Jidhe?

Tack för ordet.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar....

Såg just ett avsnitt av Bonde söker fru. Bönderna träffar en utvald skara giftaslystna för att bekanta sig närmare.

BONDEN
Vad tycker du om att göra när du är ledig då?

HON
/i hellugg, bredspårig manchesterbyxa och batiktröja/
Jag går mycket på bio.

BONDEN
Det gör jag också när jag har tid.

HON
Jag älskar fransk och japansk film. De brukar vara så intressanta.

BONDEN
Vad kul. Själv gillar jag Stefan och Krister jättemycket, dom är mina idoler.

Blir det dom, månne?

Att vara som folk.

Det händer understundom att jag går på kalas där det förekommer s k kändisar. Det kan vara skådisar, popstjärnor, programledare, författare, politiker och liknande löst folk. Typiskt för de flesta av dessa när de går på privata fester, är att de är precis som alla andra. Helt utan stjärnglans och glada och lättade över att inte behöva hålla en fasad eller göra sig till (eller hålla sig nyktra) - utan bara hederligt svenskt väldigt mycket sig själva.

Men sedan finns det de, oftast halv- eller pseudo-kändisar, som aldrig taggar ner eller kopplar av. Sådana som gör livet bökigt för sig själva och sin omgivning genom att stå på privata kalas och köra svår stajl, fast de inte behöver och ingen bryr sig - och dem tycker jag faktiskt lite synd om.

No, madame.

Inte fan fick jag åka till Cannes!

Men jag har daglig telefonkontakt med M och i bakgrunden hör jag sorlet och vinglasen som slår mot varandra, ropen och hejandet och svejandet och kindpussandet.

Och jag biter ihop och tittar ut över Frihamnsporten där 1:an just nästan krockar med 76:an och tänker att det allt är lite rafflande här hemma också.

Väx upp, grabben.

Det råder brist på älgtjurar i den svenska storskogen. Dessutom är medelåldern så låg bland tjurarna att korna har svårt att hitta lämpliga hanar att para sig med.

Älgkorna tycker nämligen inte att de unga tjurarna är lika attraktiva som seniorerna. De beter sig mer fumligt när de uppvaktar och dessutom luktar de inte lika gott som de äldre grabbarna. Tycker kossorna.

Så därför har jägare på många håll i landet kommit överens om att begränsa eller totalförbjuda jakt på älgtjur i år. Så att boysen hinner växa till sig och bli så där härligt virila, väldoftande och flirtiga som korna vill ha dem.

Snälla jägare som ger älskog i älgskog en chans. Det är kärlek det.

- Ok du är snygg, men alldeles för ung och oerfaren för mig.

Stoppa pressarna igen!

Blondinbella slutar blogga. Det var väl riktigt tråkiga nyheter - för hennes pappa. Nu kanske han måste börja jobba igen.

Och vad ska Blondinbella själv göra då? Hon återgår väl till det hon gjorde innan, nämligen att sms-missbruka, hänga i uppehållsrummet, tjalla för majjen, tjuvröka på muggen och sitta över gympan för att hon har mens.

Söndag 2

Det blev ingen kaffesolkad pyjamas i sängen. Det blev kopiösa mängder svart trumpetsvamp i stället. Och tippen för att slänga grovsopor. Och biltvätt. Och kanske att det är någon riktigt härlig film på tv ikväll.

En riktig Svennebanan-söndag med andra ord. Herregud, man kan väl ändra sig, man lever väl i ett fritt land?!

Söndag.

Åh, denna soliga och ljuvliga höstdag med sin höga luft och sin färgprakt! Som gjord för att gå ut och promenera, plocka svamp, andas djupt, vira in sig i lång halsduk, få ros på kind, sparka i löv, gå på kafé. Umgås.

Eller stanna inne och och inte dra upp persiennen. Spilla kaffe på pyjamasen och inte gå ur sängen.

Vi lever väl i ett fritt land, för fan.

Omhuldad av de kommersiella krafterna.

Min kompis H om att lösa in reklampresentcheckar man fått på sin födelsedag:
- Man känner sig lika delar uppvaktad och snål.

Lika delar roligt sagt och sant.

Elitist? Javisst!

Jag älskar när Horace Engdahl mallar sig och inte skräder orden. I morse var han fantastisk i P1, när han utan att blinka hävdade att svensken är dum och obildad.

REPORTERN
Är vi obildade?

HORACE
Ja.

REPORTERN
Vad bygger du det på?

HORACE
Ett livs erfarenhet.

REPORTERN
På vilket sätt är vi obildade?

HORACE
Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar.

REPORTERN
Varför gör vi inte det då?

HORACE
Lättja.

REPORTERN
Varför har vi hamnat där då?

HORACE
Det finns för mycket distraherande element som konkurrerar om uppmärksamheten, medierna t ex.

REPORTERN
Jaha ja, medierna... haha. Att du sitter här då i radio, folk borde inte lyssna på dig? Är det det du menar?

HORACE
Ja, de borde sitta och läsa istället, strängt taget.

REPORTERN
Är det här ett problem?

HORACE
Man ska inte moralisera, det är bara en iakttagelse jag har gjort. Var och en väljer sitt eget helvete.

Way to go, Horace!!!

Tom i bollen.

Tänk, jag inbillade mig att det här med nytt jobb och nya intryck skulle få mig att bubbla över här på bloggen. Men nej.... det är alldeles tomt. Inte en idé, inte en rak tanke.

Tvåhundratjugotvå veckor.

"Du är min man" med BAO och Helene Sjöholm gick upp som ny etta på Svensktoppen igår. Den har legat på listan i 222 veckor. Jag upprepar: Tvåhundratjugotvå veckor. Den kom in på listan i juli 2004.

Alltså, vi pratar om fyra år och tre månader. Samma låt, vecka in och vecka ut. Upp och ner på listan, oftast på den övre halvan. Och nu som sagt, etta igen.
Och stimpengarna fortsätter att strömma in till Björn&Benny. Kul för dem, det unnar jag dem verkligen.

För fyra år sedan fick vi fortfarande röka på krogen, det var året då alla snackade om Helge Fossmo och Knutby. Tsunamin. Sossarna satt vid makten. Grekland vann fotbolls-EM och George W Bush blev omvald i USA. Ett tag sedan, helt enkelt.

Vad ska man säga om ett land, där en och samma låt kan ligga på en topplista i över fyra år? Jag blir beklämd och förbryllad av detta.

Är vi kanske utsatta för ett gigantiskt practical joke? Eller är det helt enkelt det kollektiva omedvetna Sverige som har bestämt att den här låten ska ligga på Svensktoppen tills jorden går under. Bara för att det är kul. Eller tryggt. Som Kalle Anka på julafton.

Ord som trygghetsnarkomani, fantasilöshet och förändringsobenägenhet kommer snurrandes genom luften. Men fy, det var dumt tänkt. Det är helt enkelt en go´ låt, med en fin text. Klämmig och bra. Och Helene kan ju sjunga som ingen annan. Det räcker långt. Och vi vet vad vi har, men inte vad vi får.

Magic Mushroom.

Igår fick jag en svampuppenbarelse i skogen. Om jag vore lagd åt det hållet hade jag troligen blivit religiös på kuppen, men nu är jag ju inte det, så jag nöjer mig med att konstatera att det var en ganska märklig upplevelse.

Jag var ute på min obligatoriska svampsväng. Jag befann mig i storskog med mycket vildsvin, så jag gick där och småvisslade och klev på grenar och väsnades, för att inte riskera att sladda in i ett vildsvinsstim.

I korgen låg det några små bäbiskantareller och en bumling till blek taggsvamp, men inte mycket mer. Ganska mager skörd, so far alltså.

Plötsligt hörde jag ett jättebrak. Min första impuls var vildsvin och jag hann se rubriken "Kvinna lemlästad av galna svin i sörmlandsskog", innan jag insåg att det inte alls var några vildsvin. Det var en stor gren på ett träd, som bröts av i blåsten och rasade ner för slänten och landade framför mina fötter.

Jag stod där och glodde på grenen och sedan tittade jag på trädet en bit upp i backen - och plötsligt fick jag en stark ingivelse att ta mig upp dit. Jag börjar klättra och kom upp på den avsats där trädet stod. Och ja, ni vet ju redan, eller hur..... där var det ABSOLUT knallgult av kantareller. Jag blev kvar i minst en kvart och bara plockade och plockade.

Var det ett tecken, eller va....??? Kantarellerna talar tveklöst med mig, de älskar mig och söker kontakt. Man skulle kunna turnera i folkparkerna med mig. Eller tv, för all del. Knave, om du läser det här, ring! Svar till "Kvinnan som talar med svampar".

Säg "svampomelett".

Försök att bete dig professionellt, snälla.

Ibland blir jag så fruktansvärt irriterad på unga, beskäftiga människor.

Jag vet att det är en ynklig och patetisk känsla som jag till varje pris borde trycka tillbaka, eller ännu hellre göra något åt - men jag kan inte hjälpa det; varje gång jag pratar med riktigt unga personer som försöker briljera och visa sig på styva linan, drabbas jag av en stark impuls att klippa till dem allt vad jag orkar, så att de går och lägger sig i korgen igen tills de är torra bakom öronen.

Poff!

Men det gör jag ju förstås inte. Istället vinner den civiliserade människan över grottmänniskan inom mig och jag lägger huvudet på sned, ler milt och säger
-"Det finns många sätt att flå en katt på, men jag skulle nog inte lägga snittet riktigt där".

Det brukar täppa till käften på dem - nån minut sådär.

Steamroller power.

Ett kanske något otippat uttalande från en som just har fått ett nytt, jätteroligt jobb, men när jag tittar ut genom fönstret och ser ångvälten pila fram och tillbaka nere på gatan, tänker jag att det verkar väldigt kul att lägga asfalt.

Let´s clean up the ghetto.

Jag har nått den absoluta smärtgränsen, situationen är nu ohållbar. Mitt hem är fullt. Skåp och garderober bågnar, saker ligger i travar. En droppe till och bägaren kommer att rinna över. Jag har tappat kontrollen, det handlar inte längre om att städa utan att flytta runt saker. Här krävs en extreme home makeover. Och för att detta ska vara möjligt, måste jag göra mig av med en massa grejor. Inte minst kläder och skor.

Jag läste någonstans att en bra regel är att för varje ny sak som köps, måste två gamla slängas. Det vore som en piss i Mississippi hemma hos mig, här krävs radikalare tag. Fr o m idag gäller regeln att minst två saker/plagg ska ut ur hemmet varje dag och inget nytt får föras in. Bortsett från mat, dryck och hygienartiklar - och blommor. Jag måste få köpa blommor. Detta gäller fram till årsskiftet.

Efter det får jag se. Det här är bara början.