Se hur elegant han klipper till slemmot Johan T Lindwall.
torsdag 31 mars 2011
Ordtorfteri.
Jag tycker verkligen illa om ordet sjukt. Ordet har gått och blivit ett universalverktyg som används för alla tänkbara ändamål och i alla sammanhang. Både positiva och negativa. Vilket är helt sjukt, eftersom det finns så himla många bra och användbara små ord i det svenska språket.
Några exempel från det senaste dygnet:
- Han är fan helt sjuk, den där Khadaffi.
- Det är helt sjukt, det snöar igen.
- När jag tittade på mitt nyfödda barn som låg på min mage kändes det helt sjukt.
- Men vad sjukt, vi har likadana väskor.
- Gud, vad sjukt snygg du är i den där singoallatoppen.
- Dom här brallorna sitter verkligen sjukt illa på mig.
- Klart jag kommer på lördag, jag är sjukt på.
- Vilken sjukt fet hund som går där borta.
Så där håller det på. Exemplen är otaliga. Ordet drar fram som en jävla gräsbrand över retorikens prärie. Som om det bara fanns ett enda ord.
Så torftigt.
Några exempel från det senaste dygnet:
- Han är fan helt sjuk, den där Khadaffi.
- Det är helt sjukt, det snöar igen.
- När jag tittade på mitt nyfödda barn som låg på min mage kändes det helt sjukt.
- Men vad sjukt, vi har likadana väskor.
- Gud, vad sjukt snygg du är i den där singoallatoppen.
- Dom här brallorna sitter verkligen sjukt illa på mig.
- Klart jag kommer på lördag, jag är sjukt på.
- Vilken sjukt fet hund som går där borta.
Så där håller det på. Exemplen är otaliga. Ordet drar fram som en jävla gräsbrand över retorikens prärie. Som om det bara fanns ett enda ord.
Så torftigt.
Sjuk eller bara lite hängig?
onsdag 30 mars 2011
måndag 28 mars 2011
"Säg ja till dig själv i tydlighetsdansen..."
Jag borde egentligen inte göra mig lustig över det här, för det finns något lite rörande över det också - men alltså frigörande dans.... vad fan är det?
Det är bedrövligt att det finns så många därute som är så låsta och ängsliga att de inte kan få fart på dököttet om inte någon gör en kurs av det och kallar det för frigörande dans.
Mitt tips är att sätta på en svängig platta där hemma, rulla ihop ryan och ge järnet. Ensam eller i grupp. Varför inte på parmiddagen eller i tvättstugan. I sidled, framåt, bakåt, på rygg, på mage. Fuldansa helt kostnadsfritt och i egen regi.
Med eller utan pottklippning och svepande sjal.
Frigörande dans är blaha blaha. Ett sorgligt fenomen i en knasig tid.
Det är bedrövligt att det finns så många därute som är så låsta och ängsliga att de inte kan få fart på dököttet om inte någon gör en kurs av det och kallar det för frigörande dans.
Mitt tips är att sätta på en svängig platta där hemma, rulla ihop ryan och ge järnet. Ensam eller i grupp. Varför inte på parmiddagen eller i tvättstugan. I sidled, framåt, bakåt, på rygg, på mage. Fuldansa helt kostnadsfritt och i egen regi.
Med eller utan pottklippning och svepande sjal.
Frigörande dans är blaha blaha. Ett sorgligt fenomen i en knasig tid.
söndag 27 mars 2011
Blomstermobbing.
I helgen var det Trädgårdsmässa igen. Det är alltid lika roligt att gå där och drälla och glo. Av tillströmningen att döma, finns det enormt trädgårdsintresse i det här landet. Och folk verkar så kunniga. Och har sina specialintressen.
De specialintresserade är alltid roligast. De fulaste små montrarna är oftast de mest välbesökta. Det kan vara Svenska Fuchsia-sällskapet, Sankt Paulia-klubben och Dahlia-sällskapet. För att inte tala om Brutala Blommor, blomsterhandeln som bara säljer köttätande växter. Där var det packat med folk.
Och så årets dumdumlansering. Nytt för i år: Vårljung! Mycket konstig idé. Finns det nåt höstigare än ljung? Jag tänker mig blöt, grå november och så ljung i balkonglådor och krukor, för att det är det enda som överlever i kylan.
Så varför i herrans namn lägga ner krut på att ta fram något som ser ut som vanlig ljung, kalla det för vårljung och lansera det med dunder och brak som om det vore nåt. Som om någon vettig människa skulle vilja pynta sin spirande och knoppande vårträdgård med höstdeppblommor.
Till på köpet får man aldrig ta in ljung i hemmet, det vet ni, va? För det betyder att någon dör i familjen. Jag gjorde det av misstag en gång när jag var liten. Det var på vårt landställe i Småland och jag hade varit ute och plockat en bukett, som nu stod i en vas på spiskransen.
Och så kom min farmor Rut på besök och hon var en mycket vidskeplig dam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon frös till is på tröskeln när hon fick se ljungen. Hon vägrade gå in i rummet och väste bara sammanbitet "Ta ut ljungen!"
Och pappa tog illa vid sig och jag kände mig jättedum och lite rädd och ut åkte ljungen med en jävla fart. Efter det blomsterintermezzot skulle jag aldrig drömma om att ta in en endaste liten ljungkvist i hemmet.
Så trots att jag älskar alla blommor och växter i vår herres hage, så får just ljungen gärna stå kvar i skogen utan vidare uppmärksamhet. Den får helt enkelt tummen ner från mig.
De specialintresserade är alltid roligast. De fulaste små montrarna är oftast de mest välbesökta. Det kan vara Svenska Fuchsia-sällskapet, Sankt Paulia-klubben och Dahlia-sällskapet. För att inte tala om Brutala Blommor, blomsterhandeln som bara säljer köttätande växter. Där var det packat med folk.
Och så årets dumdumlansering. Nytt för i år: Vårljung! Mycket konstig idé. Finns det nåt höstigare än ljung? Jag tänker mig blöt, grå november och så ljung i balkonglådor och krukor, för att det är det enda som överlever i kylan.
Så varför i herrans namn lägga ner krut på att ta fram något som ser ut som vanlig ljung, kalla det för vårljung och lansera det med dunder och brak som om det vore nåt. Som om någon vettig människa skulle vilja pynta sin spirande och knoppande vårträdgård med höstdeppblommor.
Till på köpet får man aldrig ta in ljung i hemmet, det vet ni, va? För det betyder att någon dör i familjen. Jag gjorde det av misstag en gång när jag var liten. Det var på vårt landställe i Småland och jag hade varit ute och plockat en bukett, som nu stod i en vas på spiskransen.
Och så kom min farmor Rut på besök och hon var en mycket vidskeplig dam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon frös till is på tröskeln när hon fick se ljungen. Hon vägrade gå in i rummet och väste bara sammanbitet "Ta ut ljungen!"
Och pappa tog illa vid sig och jag kände mig jättedum och lite rädd och ut åkte ljungen med en jävla fart. Efter det blomsterintermezzot skulle jag aldrig drömma om att ta in en endaste liten ljungkvist i hemmet.
Så trots att jag älskar alla blommor och växter i vår herres hage, så får just ljungen gärna stå kvar i skogen utan vidare uppmärksamhet. Den får helt enkelt tummen ner från mig.
Just det....
lördag 26 mars 2011
Jag kokar!
Läser i blaskan att man återigen har hittat en person som legat död i sin lägenhet i evigheter.
En åttiotreårig man. Död och förmultnad i sin säng. Oöppnad post och mat i kylen från 2008. Pensionen har betalats ut och räkningarna reglerats via autogiro. Det där jädrans autogirot som vi ju tycker är så smidigt, kan uppenbarligen också bidra till att ingen upptäcker att något är fel.
Det var när man skulle installera bredband i huset som mannen upptäcktes. Till på köpet var ytterdörren olåst. I över tre år har hans dörr stått olåst och ingen har någonsin tryckt ner handtaget.
Ingen har sökt honom, ingen har saknat honom. Grannarna säger att det var en snäll och trevlig farbror och att man tog för givet att han var på nåt ålderdomshem eller nåt.
Brevbärarna borde väl ha sett att det svämmade över på hallmattan? Eller det kanske inte funkar så. Uppenbarligen inte.
Till på köpet hade han familj. Tidningen skriver att de förgäves sökt mannens son.
Farbrorn hade alltså barn. Hur är det möjligt att inte bry sig om att ta kontakt med sin gamla pappa på 3-4 år? Ok, vi vet inte ett smack om hur den familjerelationen såg ut, men det gör mig rasande att en människa med grannar, familj och troligen vänner kan bli liggande på det sättet, år efter år.
Gode gud, gör så att jag aldrig kommer att ligga och dö och bli mumifierad i min säng, bara för att ingen bryr sig om mig eller saknar mig.
Och påminn mig om att säga upp mitt autogiro.
En åttiotreårig man. Död och förmultnad i sin säng. Oöppnad post och mat i kylen från 2008. Pensionen har betalats ut och räkningarna reglerats via autogiro. Det där jädrans autogirot som vi ju tycker är så smidigt, kan uppenbarligen också bidra till att ingen upptäcker att något är fel.
Det var när man skulle installera bredband i huset som mannen upptäcktes. Till på köpet var ytterdörren olåst. I över tre år har hans dörr stått olåst och ingen har någonsin tryckt ner handtaget.
Ingen har sökt honom, ingen har saknat honom. Grannarna säger att det var en snäll och trevlig farbror och att man tog för givet att han var på nåt ålderdomshem eller nåt.
Brevbärarna borde väl ha sett att det svämmade över på hallmattan? Eller det kanske inte funkar så. Uppenbarligen inte.
Till på köpet hade han familj. Tidningen skriver att de förgäves sökt mannens son.
Farbrorn hade alltså barn. Hur är det möjligt att inte bry sig om att ta kontakt med sin gamla pappa på 3-4 år? Ok, vi vet inte ett smack om hur den familjerelationen såg ut, men det gör mig rasande att en människa med grannar, familj och troligen vänner kan bli liggande på det sättet, år efter år.
Gode gud, gör så att jag aldrig kommer att ligga och dö och bli mumifierad i min säng, bara för att ingen bryr sig om mig eller saknar mig.
Och påminn mig om att säga upp mitt autogiro.
"Vi på Posten tänkte att han var bortrest... typ jättelänge..."
fredag 25 mars 2011
Hur var det här då?
Igår var jag hos Doktor Laser på Götgatan för att bränna bort fula fläckar i ansiktet. Det är alltid en hisnande upplevelse att gå till honom för han skräder ICKE orden.
Jag lade mig ner på hans brits och han granskade mitt ansikte genom en lupp som säkerligen är starkare än NASA:s Hubble-teleskop.
-"Det var fan vad grova porer du har, men såna får man vid din ålder", sa han på sitt milda vis. -"Dom kan man lasra bort med min nya kanon".
Bra öppningsreplik, doktor Mengele. En sån kommentar får mig verkligen att känna mig bekräftad, sedd och snygg.
Sedan riktade han teleskopet mot ett ärr jag har på ena näsvingen. För några år sedan var jag tvungen att lägga mig under kniven för att ta bort en grej som mycket oönskat hade placerat sig där.
-"Förresten, det här ärret du har på näsan, det var ett jävla fult jobb. Det hade jag kunnat göra snyggare. Synd att du inte kom till mig."
-"Fast det gjorde jag", pep jag. "Du remitterade mig vidare till Sofiahemmet".
- "Javisst fan, men du skulle kommit hit efteråt, så hade jag snyggat till det" ångade han på.
Efter den upplyftande dialogen hade det blivit dags att ägna sig åt det jag kommit för, nämligen en fläck under ögat. En liten rackare som skulle bort, helt enkelt. Med sakkunnigt hummande tittade han på den med sitt gigantiska jätteförstoringsglas.
-Hm, hm, solklar åldersförändring. Du är i den åldern, sa jag det...?
-"Ja, du nämnde det. Går den att ta bort", undrade jag.
-"Jajamensan, den tar vi bort fort som fan. Men det kommer att komma fler, räkna med det! Du är i den åldern..."
Och så riktade han lasern mot mitt krateransikte och fräste bort fläcken och några till i förbifarten. Och det med en herrans fart och fläkt.
Efter det var det dags för det obligatoriska frossandet i äckelpäckel. Varje gång jag besöker Doktor Laser börjar han slå i sin facklitteratur för att visa mig hur det kan gå om man inte tar tag i grejorna i tid.
Och det är bilder, vill jag lova. Nästan alltid i fyrfärg. Närbilder på extrema bölder, eksem, tumörer och utslag. F r u k t a n s v ä r d a fotografier som får mig att hisna av skräck och nästan kräkas.
-"Men herregud, vad äckligt", flämtade jag, "vilken evig tur att jag kom till dig i tid."
-"Ja, jävlar vad illa det kan gå", skrockade han förtjust.
Jag lade mig ner på hans brits och han granskade mitt ansikte genom en lupp som säkerligen är starkare än NASA:s Hubble-teleskop.
-"Det var fan vad grova porer du har, men såna får man vid din ålder", sa han på sitt milda vis. -"Dom kan man lasra bort med min nya kanon".
Bra öppningsreplik, doktor Mengele. En sån kommentar får mig verkligen att känna mig bekräftad, sedd och snygg.
Sedan riktade han teleskopet mot ett ärr jag har på ena näsvingen. För några år sedan var jag tvungen att lägga mig under kniven för att ta bort en grej som mycket oönskat hade placerat sig där.
-"Förresten, det här ärret du har på näsan, det var ett jävla fult jobb. Det hade jag kunnat göra snyggare. Synd att du inte kom till mig."
-"Fast det gjorde jag", pep jag. "Du remitterade mig vidare till Sofiahemmet".
- "Javisst fan, men du skulle kommit hit efteråt, så hade jag snyggat till det" ångade han på.
Efter den upplyftande dialogen hade det blivit dags att ägna sig åt det jag kommit för, nämligen en fläck under ögat. En liten rackare som skulle bort, helt enkelt. Med sakkunnigt hummande tittade han på den med sitt gigantiska jätteförstoringsglas.
-Hm, hm, solklar åldersförändring. Du är i den åldern, sa jag det...?
-"Ja, du nämnde det. Går den att ta bort", undrade jag.
-"Jajamensan, den tar vi bort fort som fan. Men det kommer att komma fler, räkna med det! Du är i den åldern..."
Och så riktade han lasern mot mitt krateransikte och fräste bort fläcken och några till i förbifarten. Och det med en herrans fart och fläkt.
Efter det var det dags för det obligatoriska frossandet i äckelpäckel. Varje gång jag besöker Doktor Laser börjar han slå i sin facklitteratur för att visa mig hur det kan gå om man inte tar tag i grejorna i tid.
Och det är bilder, vill jag lova. Nästan alltid i fyrfärg. Närbilder på extrema bölder, eksem, tumörer och utslag. F r u k t a n s v ä r d a fotografier som får mig att hisna av skräck och nästan kräkas.
-"Men herregud, vad äckligt", flämtade jag, "vilken evig tur att jag kom till dig i tid."
-"Ja, jävlar vad illa det kan gå", skrockade han förtjust.
Ujujuj, det här ser v e r k l i g e n inte bra ut...torsdag 24 mars 2011
Kanon på kontor.
Är du pysselsugen? Vill du vara snygg på jobbet? Råkar du ha ett par IBM-kulor liggandes i en låda?
Pling, pling, bling, bling.
Pling, pling, bling, bling.
onsdag 23 mars 2011
Annat ljud i skällan.
Nej, jag vill inte ha tillbaka skrivmaskinerna, så bakåtsträvande är inte ens jag. Men jag slogs plötsligt av skönheten hos en hederlig gammal IBM-kula.
Och ok´rå, ibland saknar jag ljudet.
tisdag 22 mars 2011
Precis som vi!
Läser en stor artikel i tidningen Expressen, att kronprinsessan Victoria vid flera tillfällen visat upp sig med mörkt lackade naglar!!
Och som om det inte räckte så har lillasyster Madeleine också hakat på den mörka nagellackstrenden. Vid en promenad i New York med sin nya pojkvän var hennes naglar mörkt lackade. Har Expressen noterat.
Jag blir nästan yr i huvudet över denna nyhet. Så stort, så näsan i myllan. Så privat.
Jag känner mig väldigt, väldigt nära sessorna just nu.
måndag 21 mars 2011
Mysigt möte hos Mäster.
Tidig fredag kväll. Jag står i baren på Mäster Anders på Hantverkargatan och väntar på min hämtburgare.
De har en väldigt fin hamburgare på Mäster Anders. Om man inte ringer för sent kan man beställa för avhämtning. Och klockan är bara 18.30, nåt åt det hållet, och jag väntar på min hamburgare som jag ska äta framför tv:n ikväll. Orkar inte laga mat, är trött och inte riktigt kry. Jag har ju varit hemma från jobbet i förkylning och feber två dagar den här veckan.
Så jag står där i baren i min egen puppa och vill absolut inte prata med nån. Jag vill bara hem. Då vänder sig mannen som sitter bredvid mig mot mig och säger på norska
-"Det verkar vara väldigt populärt här, väntar du på bord?"
Och jag tänker "far åt helvete norrbagge, jag vill inte dumkonversera med dig i nån bar bara för att du känner dig ensam. Jag vill hem till tv:n".
Men jag svarar avmätt artigt att jag inte väntar på bord utan på take away, men jo, det är rätt, det är en mycket populär restaurang och det är svårt att få bord. Och så vänder jag mig demonstrativt bort från honom.
Men han ger sig inte. -"Ja, jag och min fru fick nöja oss med att sitta här i baren och äta", säger han. Och då ser jag att det sitter en kvinna bredvid honom, en blond tjej med ett trevligt utseende och ett glatt leende. Hon nickar vänligt mot mig.
Jag nickar tillbaka. Uppenbarligen har jag tolkat situationen fel. Norrmannen är visserligen kontaktsökande, men inte av de skäl jag trodde.
Jag slappnar av lite och vi börjar prata. Det visar sig att paret är från Bergen och har just landat i stan. De har kommit hit över helgen för att titta på lägenhet. De tänker nämligen flytta hit.
Hon är lärare och han jobbar på en oljerigg i Nordsjön. De har fyra barn. Han jobbar fjorton dar på riggen och är sedan ledig en månad. Med ett sånt schema kan man bo nästan var som helst. Och hon har tidigare bott i Stockholm och trivts. Och nu har de alltså bestämt sig för att flytta hit.
De har just varit och tittat på en våning på Norr Mälarstrand. De älskar den och nu ska de bara skriva på pappren, säger dom. Det är lite oklart för mig om affären redan är klar eller om de bara är omedvetna om den hysteriska budgivningskarusell som rimligtvis snurrar runt en attraktiv våning på Norr Mälarstrand. Men oavsett vilket så är de helt inställda på att det är här de vill bo med sina fyra barn.
Jag inser plötsligt att jag har väldigt trevligt där jag står och samtalar med detta rara par från Bergen. De vill veta allt om livet på Kungsholmen. Krogar, affärer, skolor, dagis. Jag berättar så gott jag kan och plussar för stadsdelen. Och de tittar på varandra och ler, för det jag säger bekräftar det de har känt på sig.
Och sen kommer min hamburgare och det har blivit dags för mig att gå hem. Vi skakar hand och jag önskar dem lycka till med sitt nya liv i Stockholm och de säger att de hoppas att vi ses snart här på Mäster Anders igen.
Och på väg ut till bilen känner jag att jag verkligen hoppas att jag får träffa det här rara paret och deras fyra barn igen. Och att jag vill att de ska stortrivas hos oss här i Hufvudstaden.
De har en väldigt fin hamburgare på Mäster Anders. Om man inte ringer för sent kan man beställa för avhämtning. Och klockan är bara 18.30, nåt åt det hållet, och jag väntar på min hamburgare som jag ska äta framför tv:n ikväll. Orkar inte laga mat, är trött och inte riktigt kry. Jag har ju varit hemma från jobbet i förkylning och feber två dagar den här veckan.
Så jag står där i baren i min egen puppa och vill absolut inte prata med nån. Jag vill bara hem. Då vänder sig mannen som sitter bredvid mig mot mig och säger på norska
-"Det verkar vara väldigt populärt här, väntar du på bord?"
Och jag tänker "far åt helvete norrbagge, jag vill inte dumkonversera med dig i nån bar bara för att du känner dig ensam. Jag vill hem till tv:n".
Men jag svarar avmätt artigt att jag inte väntar på bord utan på take away, men jo, det är rätt, det är en mycket populär restaurang och det är svårt att få bord. Och så vänder jag mig demonstrativt bort från honom.
Men han ger sig inte. -"Ja, jag och min fru fick nöja oss med att sitta här i baren och äta", säger han. Och då ser jag att det sitter en kvinna bredvid honom, en blond tjej med ett trevligt utseende och ett glatt leende. Hon nickar vänligt mot mig.
Jag nickar tillbaka. Uppenbarligen har jag tolkat situationen fel. Norrmannen är visserligen kontaktsökande, men inte av de skäl jag trodde.
Jag slappnar av lite och vi börjar prata. Det visar sig att paret är från Bergen och har just landat i stan. De har kommit hit över helgen för att titta på lägenhet. De tänker nämligen flytta hit.
Hon är lärare och han jobbar på en oljerigg i Nordsjön. De har fyra barn. Han jobbar fjorton dar på riggen och är sedan ledig en månad. Med ett sånt schema kan man bo nästan var som helst. Och hon har tidigare bott i Stockholm och trivts. Och nu har de alltså bestämt sig för att flytta hit.
De har just varit och tittat på en våning på Norr Mälarstrand. De älskar den och nu ska de bara skriva på pappren, säger dom. Det är lite oklart för mig om affären redan är klar eller om de bara är omedvetna om den hysteriska budgivningskarusell som rimligtvis snurrar runt en attraktiv våning på Norr Mälarstrand. Men oavsett vilket så är de helt inställda på att det är här de vill bo med sina fyra barn.
Jag inser plötsligt att jag har väldigt trevligt där jag står och samtalar med detta rara par från Bergen. De vill veta allt om livet på Kungsholmen. Krogar, affärer, skolor, dagis. Jag berättar så gott jag kan och plussar för stadsdelen. Och de tittar på varandra och ler, för det jag säger bekräftar det de har känt på sig.
Och sen kommer min hamburgare och det har blivit dags för mig att gå hem. Vi skakar hand och jag önskar dem lycka till med sitt nya liv i Stockholm och de säger att de hoppas att vi ses snart här på Mäster Anders igen.
Och på väg ut till bilen känner jag att jag verkligen hoppas att jag får träffa det här rara paret och deras fyra barn igen. Och att jag vill att de ska stortrivas hos oss här i Hufvudstaden.
Trevlig, trevligt.söndag 20 mars 2011
Glädjande upptäckt i arla morgonväkten.
Frukost på söndagmorgonen. Jag delar en grapefrukt och när jag lägger upp den ena halvan i en skål, tänker jag "Vänta här, hade inte jag en grapefruktsked nånstans...?"
Börjar leta igenom kökslådorna och mycket riktigt - i en lite bortglömd vrå ligger den och ropar efter uppmärksamhet.
Ok, jag kanske inte har så mycket, men jag har en grapefruktsked. Det gör mig glad.
Börjar leta igenom kökslådorna och mycket riktigt - i en lite bortglömd vrå ligger den och ropar efter uppmärksamhet.
Ok, jag kanske inte har så mycket, men jag har en grapefruktsked. Det gör mig glad.
Det är de små, små detaljerna som gör det...
torsdag 17 mars 2011
Handel och vandel.
Jag måste få berätta om de inköp jag gjorde under min USA-resa.
Här hemma i Sverige brukar jag normalt vara bra på att shoppa. Men när jag är utomlands får jag nån sorts låsning, som gör att jag mest går omkring och räknar om landets valuta till svenska kronor, för att få en rättvisande bild av vad kostar paw rihk-titt.
Och när jag väl har omvandlat klart, så gör jag oftast bedömingen att det inte är värt att släpa hem grejorna för att jag kan köpa dem hemma till ungefär samma pris. Eller billigare. I Frankrike, t ex, är det mesta dyrare än i Sverige.
I USA däremot, var nästan allt billigare. Men det hjälpte inte, jag kom inte till skott i alla fall. Jag höll på med min valutaomvandlingstabell inne i skallen tills affärerna stängde och jag fick gå hem tomhänt.
Så himla korkat.
Några grejor fick jag i alla fall inhandlat och det skulle visa sig att det var en samling riktigt misslyckade köp.
Här är listan:
1. Väska från Fossil
2. 2 st margueritaglas i plast
3. Omelettpanna i plast för microvågsugn
4. Kapsyl för återslutning av läskburkar
5. Specialolja för popcornpoppning. Får popcornen att smaka som på bio!
6. Solhatt från Barneys NY
7. Parfym, Ungaros Diva
Ja, ni fattar ju själva. Det är en väldigt märklig inköpslista. Det verkar nästan som om jag har handlat i panik.
Hur som helst, följande har hänt med grejorna jag köpte.
1. Väskan är förvisso ursnygg, men jag sticker inte under stol med att jag hade en fåfäng förhoppning om att får vara hyfsat ensam om den. Jag vet att det bara finns en Fossil-butik i Stockholm (Nacka Forum) och den har inte så stort sortiment. Förhoppningsvis skulle de inte ha just min väska. Men jo´rå, när jag var ute i Nacka Forum i helgen för att snoka, ropade expediten så fort jag kom in i butiken:
-"Åh, den hade vi här i julas. Den sålde slut direkt"
2. Man kanske kan tycka att det är konstigt att bara köpa två margueritaglas. Och dessutom i plast. Men det fanns bara två kvar och de var så otroligt billiga så jag slog till. Dessa två återfann jag i tusen bitar i resväskan när jag packade upp.
3. Microvågspannan visade sig vara för stor för min ugn. Den hamnar nu längs in i skåpet bland de övriga hyllvärmarna och kommer aldrig mer att se dagens ljus.
4. Kapsylen till läskburkar har jag inte börjat använda ännu. Den är förhoppningsvis bra, men det är ju inte så att det pirrar till av lycka varje gång jag tittar på den.
5. Popcornoljan snodde de i säkerhetskontrollen på LAX.
Återstår då solhatten och parfymen. Jag är inte alls främmmande för att solhatten vid närmare granskning kommer att få mig att se ut som en toktant som samlar burkar utanför Fältöversten och att parfymen luktar kärring.
Här hemma i Sverige brukar jag normalt vara bra på att shoppa. Men när jag är utomlands får jag nån sorts låsning, som gör att jag mest går omkring och räknar om landets valuta till svenska kronor, för att få en rättvisande bild av vad kostar paw rihk-titt.
Och när jag väl har omvandlat klart, så gör jag oftast bedömingen att det inte är värt att släpa hem grejorna för att jag kan köpa dem hemma till ungefär samma pris. Eller billigare. I Frankrike, t ex, är det mesta dyrare än i Sverige.
I USA däremot, var nästan allt billigare. Men det hjälpte inte, jag kom inte till skott i alla fall. Jag höll på med min valutaomvandlingstabell inne i skallen tills affärerna stängde och jag fick gå hem tomhänt.
Så himla korkat.
Några grejor fick jag i alla fall inhandlat och det skulle visa sig att det var en samling riktigt misslyckade köp.
Här är listan:
1. Väska från Fossil
2. 2 st margueritaglas i plast
3. Omelettpanna i plast för microvågsugn
4. Kapsyl för återslutning av läskburkar
5. Specialolja för popcornpoppning. Får popcornen att smaka som på bio!
6. Solhatt från Barneys NY
7. Parfym, Ungaros Diva
Ja, ni fattar ju själva. Det är en väldigt märklig inköpslista. Det verkar nästan som om jag har handlat i panik.
Hur som helst, följande har hänt med grejorna jag köpte.
1. Väskan är förvisso ursnygg, men jag sticker inte under stol med att jag hade en fåfäng förhoppning om att får vara hyfsat ensam om den. Jag vet att det bara finns en Fossil-butik i Stockholm (Nacka Forum) och den har inte så stort sortiment. Förhoppningsvis skulle de inte ha just min väska. Men jo´rå, när jag var ute i Nacka Forum i helgen för att snoka, ropade expediten så fort jag kom in i butiken:
-"Åh, den hade vi här i julas. Den sålde slut direkt"
2. Man kanske kan tycka att det är konstigt att bara köpa två margueritaglas. Och dessutom i plast. Men det fanns bara två kvar och de var så otroligt billiga så jag slog till. Dessa två återfann jag i tusen bitar i resväskan när jag packade upp.
3. Microvågspannan visade sig vara för stor för min ugn. Den hamnar nu längs in i skåpet bland de övriga hyllvärmarna och kommer aldrig mer att se dagens ljus.
4. Kapsylen till läskburkar har jag inte börjat använda ännu. Den är förhoppningsvis bra, men det är ju inte så att det pirrar till av lycka varje gång jag tittar på den.
5. Popcornoljan snodde de i säkerhetskontrollen på LAX.
Återstår då solhatten och parfymen. Jag är inte alls främmmande för att solhatten vid närmare granskning kommer att få mig att se ut som en toktant som samlar burkar utanför Fältöversten och att parfymen luktar kärring.
En spännande produkt jag aldrig kommer att få testa.
måndag 14 mars 2011
Cheesus.
Ja, då var man hemma på fosterjorden igen. Sedan ett tag, i och för sig. Jag är oregelbunden bloggare just nu. Sorry.
Anyway, det var ljuvligt kul i Kalifornien, men visst var det trevligt att komma hem också. No place like home, som vi säger.
Bl a var jag i Palm Springs. Det var en mycket speciell plats. Den ber jag att få återkomma till.
Låt mig först få orda kort om maten i USA. Jag vet inte... kanske var jag på fel ställen, men jag tycker de har märklig matsmak, amerikanerna. De blandar så udda grejor med varandra. Som hårdstekt bacon med tranbärsmarmelad. Och ketchup på hollandaisesås.
För att inte tala om deras brödkultur. Den stinker verkligen. På flygplatsen i Chicago skröt en restaurang om att de hade hand sliced bread till sina smörgåsar. Alltså, brödet var skuret i skivor för hand, av en riktig människa. Remarkable.
Och så ska de ju dränka allt i ost. Smält, smaklös ost.
Osten är överallt, på allt. Tittar man på matreklamfilm på tv, så är det alltid extrema närbilder på svettig, blank rinnande smältost, som tränger sig in i alla vinklar och vrår. Jag ser framför mig hur den där smälta osten lägger sig som ett pansar runt alla mina inre organ och slammar igen hela systemet. Cheese in my veins.
Anyway, det var ljuvligt kul i Kalifornien, men visst var det trevligt att komma hem också. No place like home, som vi säger.
Bl a var jag i Palm Springs. Det var en mycket speciell plats. Den ber jag att få återkomma till.
Låt mig först få orda kort om maten i USA. Jag vet inte... kanske var jag på fel ställen, men jag tycker de har märklig matsmak, amerikanerna. De blandar så udda grejor med varandra. Som hårdstekt bacon med tranbärsmarmelad. Och ketchup på hollandaisesås.
För att inte tala om deras brödkultur. Den stinker verkligen. På flygplatsen i Chicago skröt en restaurang om att de hade hand sliced bread till sina smörgåsar. Alltså, brödet var skuret i skivor för hand, av en riktig människa. Remarkable.
Och så ska de ju dränka allt i ost. Smält, smaklös ost.
Osten är överallt, på allt. Tittar man på matreklamfilm på tv, så är det alltid extrema närbilder på svettig, blank rinnande smältost, som tränger sig in i alla vinklar och vrår. Jag ser framför mig hur den där smälta osten lägger sig som ett pansar runt alla mina inre organ och slammar igen hela systemet. Cheese in my veins.
fredag 4 mars 2011
Odd behaviour.
De är verkligen speciella, amerikanarna. De ber bordsbön och så finns det en speciell hamburgerkedja som heter Hooters, där alla servitriser måste ha jättestora bröst. It´s in the job description, som vi säger över här.
Trafikreglerna ska vi inte tala om. Man får svänga höger fast man har rött ljus. Hur konstigt är det på en skala? Fast ganska bra...
Och så lägger jänkarna på luren utan att säga hejdå.
Det tycker jag nästan är det konstigaste av allt. Varför gör de så? I Sverige har vi ju vissa telefonetikettregler. En är att man tar farväl innan man lägger på. Men det gör man inte i the US.
Härom dagen pratade jag med min svenska kompis Micke som har bott här i USA i många år och när vi nästan (trodde jag) hade pratat klart och jag började förbereda mig för att säga "hej och vi hörs om några dar", så hörde jag plötsligt ett klick. Efter några trevande hallå utan svar insåg jag att han hade lagt på luren. Han tyckte väl att vi var klara.
Ja ja, jag antar att det var det ultimata beviset för att han nu slutgiltigt är mer amerikan än svensk. Har man bott här i över tjugo år må det vara hänt.
But I mean, really......?
Trafikreglerna ska vi inte tala om. Man får svänga höger fast man har rött ljus. Hur konstigt är det på en skala? Fast ganska bra...
Och så lägger jänkarna på luren utan att säga hejdå.
Det tycker jag nästan är det konstigaste av allt. Varför gör de så? I Sverige har vi ju vissa telefonetikettregler. En är att man tar farväl innan man lägger på. Men det gör man inte i the US.
Härom dagen pratade jag med min svenska kompis Micke som har bott här i USA i många år och när vi nästan (trodde jag) hade pratat klart och jag började förbereda mig för att säga "hej och vi hörs om några dar", så hörde jag plötsligt ett klick. Efter några trevande hallå utan svar insåg jag att han hade lagt på luren. Han tyckte väl att vi var klara.
Ja ja, jag antar att det var det ultimata beviset för att han nu slutgiltigt är mer amerikan än svensk. Har man bott här i över tjugo år må det vara hänt.
But I mean, really......?
Hallå...? Hallå...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)