Antiklimax.

Sprang ett varv på stan. I mataffären vräker man bort edamerosten, glöggen, vörten och dadlarna. På Åhléns är det 70% rabatt på juldekorationer. Men man spelar fortfarande julmusik i högtalarna. Som en sista desperat stämningsskapare, fast alla vet att det redan är kört.

Jag älskar verkligen julen, men nog är den som ett hundrameterslopp. Att träna och förbereda i evighet och sedan är det över på 9,69 sek.. Ett himla antiklimax helt enkelt.

Fast om 11 månader är jag SÅÅÅ på igen.

Big in Japan.

Det är synd att jag inte är japan. Då hade jag troligen blivit korad till Employee of the Year vartenda jävla år. Jag är nämligen en sådan som de älskar och hyllar därborta i den uppåtgående solens rike; den perfekta arbetaren som åker till jobbet i ur och skur och aldrig smiter tidigare för att hämta barn på dagis eller vabbar eller ens blir sjuk. För det blir jag först när ledigheten klappar på dörren. Sådan är jag!

Här har jag suttit hela hösten i en korseld av kräk, snor och host och bara jobbat på. Men så fort det lackar mot jul, då börjar jag få ont i kroppen och nysa och vips; vrålförkyld! Det är just en fin julklapp att släpa hem till föräldrarna.

Och bortsett från den allmänna hängigheten, fnasigheten, glåmigheten, fulheten och bedrövligheten så tappar man lukt- och smaksinnet lagom till julbordet. Timing.

Nej, man borde bo i Japan. Där finns det nog någon, kejsaren kanske, som belönar en för sådan lojalitet. Så att det blir värt det, menar jag.

-"Ebola, jag? Verkligen inte, vi har bokslut i morrn..."

Annandag. Mellandag.

Hemma i Stockholm igen. Det blev en bra jul trots snuva och jag fick bl a en fin brödrost i julklapp, precis som jag önskat mig. Röd och blank. I bruksanvisningen står det att man före första användning ska värma upp brödrosten minst 4 ggr i maxläge utan att lägga i brödskivor - och att man medan man gör det ska öppna köksfönstret och vädra.

Men jag har ju inget fönster i köket! Jag har knappt ett kök. Det slår mig att jag kanske borde ha önskat mig en ny lägenhet istället för en brödrost.

Doppa redan? Dopparredan!

Jag vet inte hur det är hos er, men här snöar det. En synnerligen god jul, alltså!


Take it away, boys!

Dan före dopparedan.

Nu drar jag hem och firar jul. I år har vi bestämt oss för att göra det lätt för oss. Keep it simple, som vi brukar säga i min familj. Whoosh in i micron, 7 minuter. Instant Julstämning i en grisblink:

Pappa: -"Vi måste hinna äta klart innan Kronér tänder ljuset..."

Nu räcker det!

Även om det är svårt att tro det, så har även jag en gräns. Visst, det får gärna vara mys och pys och trevligt, men när det går över i ren och skär trivselfascism, då måste jag sätta ner foten. Enough is enough.

Gränsen nåddes med råge i helgen när Ernst K. gick loss i julbestyr på tv. Det var inget mindre än en orgie i trevlande och hånglande med kameran och skälmska små utrop om hur mysigt vi har det. Och hänga upp äpplen i granen, binda julkransar och lägga granris framför dörren och bära jättestor vargpäls och göra glögg med sockertopp och fan och hans moster.

Så långt in i programmet var jag fortfarande hyfsat med på galoppen, om än med rejält uppdragna axlar. Men när Ernst lade sig ner och gjorde änglar i snön för att det är så härligt att bli barn på nytt och tittade spjuveraktigt in i kameran och sa att "det är tur att ingen ser mig", då fick jag nog. Hit, men inte längre! Tror de att jag tar vad som helst? Jag är väl ingen idiot, bara för att jag råkar gilla jul.

Och Ernst borde sluta larva sig. Fan i mig.

En svensk fåntratt.

Kärringkommentar 21.

Har just tänt det fjärde ljuset och hör på radion att det har varit stökigt i Rosengård i natt igen. Inte mycket julefrid där, inte.

Igår hade det dock varit lugnare och detta berodde tydligen på att "föräldrar och andra vuxna" hade varit ute och rört sig i området. Inte poliser eller socialarbetare utan föräldrar och andra vuxna.

Men i natt brann sex bilar. Föräldrarna hade väl bråttom hem till Svensson, Svensson eller nåt.

Jag, utegångsförbud? Skämta....

Tjoho!

Idag lördag känns som en bra dag. En bra dag förtjänar en bra låt:

Vad får det lov att vara, cosa nostra eller camorra?

Igår kväll var jag på lyxig italiensk restaurang. Det var en mycket trevlig afton med nära, kära vänner och avsmakningsmeny och hela biddevitten. Jättegott. Mys.

K berättade att den här krogen är ett riktigt maffiatillhåll. Ägs av maffian, besöks av maffian. Oklart vilken maffia, det glömde jag att fråga. Eller det var nog tur att jag glömde, slår det mig. Men det var rätt kul att kolla in. Det var länge sedan jag såg en sådan uppsjö av snygga, välskötta italienska herrar i nedre och övre medelåldern. Både bland personalen och bland gästerna. Inte ett kvinnfolk inom synhåll. De stod väl i köket och såg ut som Sofia Loren och rörde i jättegrytor med kaninstuvning.

De här männen har ett speciellt sätt att röra sig. I stim. De rör sig framåt, ibland åt sidan, men alltid i klunga. Och hela tiden vaksamt iakttagande omgivningen. Som om de scannade av lokalen efter fiender. Någon gång under kvällen smet jag ut för att kolla om Peter Clemenza hade lämnat någon revolver i vattentanken på toaletten (om Michael Corleone skulle titta förbi, menar jag). Men jag såg varken revolver eller Don Corleone. Däremot skymtade jag någon som på håll var farligt lik Tony Soprano. Men det var nog inte han.

Mitt sällskap satt lite avsides och hela tiden avpatrullerades vårt bord av dyra italienska jackor. Det var lite enerverande faktiskt. Var på vippen att ropa "Har ni käkat glosoppa" till dem, men det kanske inte hade varit så poppis.

Tänk om det stod ett cykelbud utanför min dörr en dag och lämnade över en fisk i tidningspapper med en lapp: "Du ska simma med fiskarna för att du frågade om vi hade ätit glosoppa". Herrejavlar, vad rädd jag skulle bli.

Nej, det var nog tur att jag låg lågt och åt upp min mat utan att klaga.

Kära Tomten!

Jag vill ha en Beatles i julklapp.



"Paul är så söt så man svimmar,
John kan jag höra i timmar,
George, jag mitt hjärta vill ge dig,
men den raraste är nog ändå
lilla Ringo, han kan jag väl få...."

En vecka till julafton.

Mossa, mossa.

Såg delar av Idol-finalen i söndags. Jag försöker sätta fingret på vad det är som gör att jag skiter så fullständigt i det programmet.

Jag har kommit fram till att jag tycker Idol är mossigt! Programmet som syftar till att hitta framtidens stjärnor känns Omodernt och Osexigt.

Det där med att det är mycket bättre att komma tvåa eller sämre i Idol, har ju sagts tusen gånger. Och det är så sant, så sant.

Men varför är det de mossigaste som vinner. Årets etta, en gullig smörsångare från Malta. Johnny Logan goes Don Bennechi tjugo år för sent. Det känns ju fräscht, eller hur? Till på köpet är killen tydligen redan etablerad artist och har tävlat i ESC för Malta. Va?? Och Malta av alla länder! Som vi har skrattat åt i Eurovision-sammanhang i alla år. Nu röstar vi fram en schlager-maltesare som Sveriges musikaliska framtid.

Och förra årets vinnare då, mossiga Marie Picasso? Big Brother-Marie. Med samma klädsmak som Pernilla Wahlgren 1985. Som visst redan har blivit av med sitt skivkontrakt. Hur rätt känns hon på en skala?

Hur många säsonger har gått hittills - fem? Under dessa säsonger har 3-4 av 5 vinnare varit ganska medelmåttiga och opersonliga artister som säkert kan sjunga hyfsade versioner av Sweet home alabama och Celine Dionne-covers på pjäxdans i Sälen, men sen då?

Markus Fagerwall kanske kunde blivit något, men så gick han och blev konståkare istället. Återstår i princip bara Agnes Carlsson, som visserligen inte är någon superstar, men som ändå har fått ur sig några rätt ok discodängor. Tycker jag, som gillar lätt-trallat. Men så där jättenyskapande är hon ju inte förstås, det vore verkligen synd att påstå.

Men så blir det när man låter folket komma till tals. "Folket" kan inte få förtroende att bestämma över sådant här. Glöm inte att bonnläppen Andreas Sjöberg var en hårsmån från att gå till final förra året. Det måste vara en tidsfråga till skivbolaget som signar vinnarna, säger ifrån. Det är bäddat för trubbel att lägga ner tid, pengar och energi på one hit wonders.

Jag börjar fatta varför Idol-finalen går i december. Mossa är ju stort så här i juletid.

Onda och goda nyheter.

Fick ett sms i helgen från en mig mycket närstående person:
"Kan du gissa vem som sitter halvdöv på Karolinskas akut efter att kl 3 på natten kliat sig i örat med en tops, glömt kvar den i örat och sedan dängt skallen i kudden med full kraft?"

Aaaaaj!

Lite längre fram på kvällen, en punkterad trumhinna senare, är personen i fråga festens medelpunkt med ett jättekul partytrick, som går ut på att puffa och vissla luft genom örat. Är det ett moget beteende hos en vuxen man, jag bara undrar?

Optimal julefrid stundar.

Igår firade jag lillejul med mina syskon och deras familjer. Vi glöggade, drack lite rosa bubbel, åt Jansson och köttbullar, knäckte nötter, gav varandra julklappar, höll sams och hade allmänt helmysigt. Det blev tidig lillejul i år eftersom vissa delar av familjen envisas med att spendera jul och nyår i Indialand och reser redan om några dagar. Så ok, lite tidigt.

Men konsekvensen av en tidig lillejul, är att jag nu har det hur lugnt som helst. De flesta klapparna är ju redan inköpta och utdelade, hemmet är städat och pyntat och allt det där som stundar för de flesta är redan avklarat för mig. Inget flängande på stan i sista sekund, inget hetsande och trängande, knöende och knäande.

Vad ska jag göra nu då, ända fram till julafton? Det här känns inte bra alls...

Preston, the Push up Boy. En av gårdagens fina klappar.

Vilka raringar.

Två fantastiska, förnumstiga små farbröder från Norrland.

Take Away. Take Home.

Jag är inne i en period när jag inte orkar laga mat. Jag kommer hem rätt sent på kvällarna och pallar inte att dra igång köket. Så jag ringer ganska ofta efter take away. Jag ringer till samma krog. Och jag beställer samma rätt. För den är god och billig.

Det börjar bli pinsamt. Jag tror att de börjar känna igen mig. Jag skäms att jag inte testar några andra av deras rätter. Jag har börjat förställa rösten när jag ringer in min beställning. För jag är rädd att de ska ropa över hela lokalen när vi lagt på luren:
- "Nu ringde den där trygghetsnarkomanen som alltid beställer nr 12 igen. Är det nåt fel i huvet på henne eller...?"

10 december.

Oh, jag gillar Nobeldagen. Stockholm är aldrig så nyputsat som idag. Alla flaggor är i topp, t o m på bussarna, och varje taxi och limousine är blank och fin. Hos stans alla frissor sitter damer med papiljotter och på Grand Hotel övar nervösa pristagare kungliga bugningar framför spegeln.

Klänningar strykes, frackskjortor stärkes, tiaror putsas, pälsar vädras. Bord dukas och blommor arrangeras. Såser redes, viner luftas och fjällripor trancheras. Ja, det är ett fejande och ett hejande på alla sätt och vis.

Själv sitter jag hemma framför tvn i nystruken topp med en halvliters förpackning Nobelglass från Lejonet & Björnen och noterar hur de kungliga damerna ser ut i håret, vem som har vackrast klänning, vem som har för generös urringning och vem som ser för jävlig ut.

Så får det bli. I år igen.

Dopp i gryta.

Saker man inte ska tänka på när man äter julbord:
- Vikten.
- Ägghalva.
- Rökt sill.
- Hur mycket krogpersonalen hatar hela konceptet.
- Att krabborna och de andra överblivna skaldjuren antagligen åker fram på julbordet imorrn igen.

Me, recycled?

En bra sak.

Idag har jag jobbat med Min Stora Konsert på Oscarsteatern, en välgörenhetskonsert till förmån för Stiftelsen MinStoraDag. Vi hade lyckats trumma ihop ett fantastiskt gäng artister, som ställde upp alldeles gratis på andra advent. Initiativtagarna var två tjejer, Sophie och Louise, som går i trean på gymnasiet och gjorde det här som sitt specialarbete. Ganska stort pådrag för att vara specialarbete, va? Duktiga, duktiga flickor.

Det känns bra att kunna hjälpa till med en sådan här sak. Och det är ju så himla roligt att jobba på teaaaaatern. Det känns som om det är mitt rätta element. Jag trivs i teaterdammet.

Och så är det skönt när inte TV är inblandat. Då kan man unna sig att dra över med nästan 30 minuter, vilket vi gjorde. Only in real life. In television you don´t drag over 30 minutes. You don´t even drag over 30 nanosekunder. För då kommer sändningsledningen och slår ihjäl dig.

Som sagt, jag gillar gamla teatrar. Jag kanske skulle ha blivit operettartist. Czardas-furstinnan, typ. Värdshuset Vita Hästen. Svajig sopran i folkdräkt med snörliv och röda läppar. Som kärar ner sig i en fetlagd löjtnant i österrikiska armén. Det vore något, det.

Är jag så himla bra då?

Igår var jag ute på en krogsväng. Där träffade jag lite allmänt löst mediafolk i olika stadier av karriär, frustration och berusning. Jag vill inte verka förmäten eller så, men det är väldigt vad folk verkar trasiga därute. Så coola, så osäkra. Så lyckade, så olyckliga.

Skidnödigt.

På måndag, mitt i rytande lågkonjunktur, öppnar lyxanläggningen Copperhill Mountain Lodge i Åre. Det är den största satsningen i Åres historia och stället har kostat över 550 miljoner.

Hotellet, som ser ut som om det hörde hemma i Aspen Colorado, är ritat av en amerikansk arkitekt, som bl a har skapat Bill Gates privata hem. Vi snackar extravagans på högsta nivå med panoramafönster mot Åresjön, 32 meter hög öppen skifferspis i foajén, helikopterplatta, säkerhetssystem, spas, lyxsviter och det billigaste dubbelrummet för typ 20.000:- i veckan.

På hemsidan läser jag att "internationellt och exklusivt med lokala inslag" är ledord. Det låter ju härligt och lyxigt och det är säkert fantastiskt att tillbringa en vecka där. Och jag läser om hoppfulla kommungubbar som tror att denna anläggning kommer att göra Åre till den internationella alp-ort den inte är och aldrig kommer att bli.

Jag vill egentligen inte måla fan på väggen, men det här känns inte bra. Jag får onda aningar.

Så här tror jag att det kommer att bli: Det går strålande några år och brat&stek-stockholmare i olika åldrar kommer att spegla sig i varandra på Copperhill Mountain. Men ganska snart hittar en annan typ av gäster dit, sådana som vi helst inte vill se fler av i Åre-trakten, nämligen svinigt nyrika och otrevliga päls- och diamantbehängda ryssar och deras livvakter.

Och då kommer alla andra att dra som oljade blixtar, för ingen vill hänga med nyrika ryssar utan stil och klass. Och efter det går det snabbt utför. Menyerna på krogarna kommer att vara skrivna med kyrilliska alfabetet och det öppnas Gucci-butiker på Åre Torg och alla utom ryssarna och några affärs- och kroginnehavare kommer att vara jävligt missnöjda.

Men till slut upptäcker Ryssen att dagarna är för korta och soltimmarna för få i Åre-dalen. För att inte tala om alla vresiga surjämtar som vill slåss hela tiden. Då blir det uppenbart att "internationellt & exklusivt" inte gifter sig så bra med "lokala inslag". Och då drar Ryssen till Alperna istället.

Och sedan står det inte på, förrän Copperhill Mountain Lodge blir ett Sunwing-hotell med Smalare än Tord på after skin, bollhav i skifferspisen och öltält på helikopterplattan.

Och ordningen är återställd. Några kommer att förlora fruktansvärt mycket pengar och andra kommer att andas ut. Så kommer det att bli, read my lips.

Trolleri.

Sist jag kollade höll de på att riva ett jättestort hus nere vid Centralen. Idag när jag åkte förbi stod det ett nytt hus där. Vad hände? Hur gick det till?

Måndag kl 21.00 i TV3.

Jag måste prata lite om Cityakuten. Ikväll har jag tagit farväl av Abby Lockhart och Luka Kovacs. De var gamla vänner till mig. Jag fällde en liten tår förstås och jag önskar dem lycka till när de försvinner ut ur serien för att starta ett nytt liv och lappa ihop sitt förhållande.

Som jag har gråtit framför Cityakuten genom åren! Det är inte klokt. När doktor Greene dog på Hawaii för några år sedan, var jag helt otröstlig. På riktigt. Jag överdriver inte. Jag grät som jag aldrig har gråtit förr och det var en gråt som höll i sig flera timmar efteråt. När avsnittet var slut ringde jag mitt i gråten till K, en annan hängiven fan. Och när hon svarade, kunde hon inte prata, så mycket hulkade hon. Jag blev först livrädd att det hade hänt hennes familj något, men sedan insåg jag att hon just sett samma avsnitt. Sedan sörjde vi doktor Greene tillsammans, länge. Eventuellt har vi fortfarande inte kommit över hans död.

Nu läser jag att han kommer tillbaka. Serien är inne på sin sista och femtonde säsong i USA och i februari 09 går sista avsnittet. Och på något sätt kommer doktor Greene tillbaka. Alltid en liten tröst.

Jag drar mig inte för att säga att Cityakuten är VÄRLDENS BÄSTA TV-SERIE!!! Ingenting slår den, jag kommer aldrig att tröttna. Jag skulle kunna prata i timmar om alla personerna som kommit och gått och som jag lärt känna. Doktor Ross (suck, jag minns avsnittet när han bytte frisyr), John Carter, Susan Lewis som nästan gifte sig med dr Green, Elisabeth Corday som gifte sig med dr Green, Peter Benton, det gamle surkartet, Carol Hathaway som älskade dr Ross så mycket att hon försökte ta livet av sig för hans skull i pilotavsnittet, Kerry Weaver, Jeannie Boulet och alla de andra.


Jag minns så väl hur det började. Året var 1995 och jag var med från allra första början. Man skulle utan överdrift kunna säga att jag blev totalt drabbad.

Jag var en missionär som ville frälsa hela världen. Inför andra säsongen hade jag skrivit en resumé av säsong 1 till mina arbetskompisar. Jag tror t o m att jag förhörde dem om handling och karaktärer. Premiärkvällen hade jag fest hemma. När gästerna kom fick de ta en vitamintablett och sätta på sig blå plasttossor på fötterna. Vi bar läkarrockar, åt chips ur rondskålar, drack drinkar ur provrör och åt passerad mat medan vi såg första avsnittet tillsammans. Någon tipsade Radio Stockholm om hur jag höll på och jag blev intervjuad i direktsändning om min premiärfest. Det var fullkomlig hysteri.

Sedan dess har jag varit trogen. Under många år spelade jag in varenda avsnitt. Har hela vinden full med vhsr. Pilotavsnittet tjatade jag mig till från någon jag kände på TV3.

Idag finns hela serien på dvd. Någon gång ska jag investera i en tokbox med alla femton säsongerna. Sedan låser jag in mig nånstans med bäcken och passerad mat och kommer inte ut förrän jag har sett alla avsnitten igen. Det kan ta tid, det.

Man kanske skulle ringa och tipsa Radio Stockholm.

30 november.

B, 11 år, ville gå förbi Kungsan idag och kolla läget vid Karl XII-statyn.
-"Varför då", frågade jag.
- "Jag har ju aldrig sett en livs levande nazist".

Obs. Tom Cruise är en låtsasnazist.

Första advent.

Jaha, då var vi igång. Adventsstjärnan är på plats i fönstret. Samma bök varje år med att få den att hänga rakt, men nu hänger den där, supercentrerad och perfekt. Adventsstaken är framme och första ljuset är tänt. Det blev grön mossa i år. Radiokören sjunger Julens Sånger och Hymner. Som vanligt. Jag dricker kaffe och äter julknäcke med edamerost. Same procedure as last year. Inga överraskningar här, inte.

Precis som det ska vara. Trevligt.

Nytt jobb.

Jag har upptäckt en nytt yrke. En ny titel. Jag vet inte vad jobbet går ut på, men jag vet att det finns. För det har jag sett på tv.

I programmet Nytt läge på TV3. En av killarna som fick hjälp med att bygga om hemma var enligt namnskylten Planör på bilskadeverkstad!

Flanör vet jag vad det är, Skanör ligger i Skåne, men planör...? Får väl slå upp en i parlör (karragoosh...). Och vad är en bilskadeverkstad? En verkstad som lagar skadade bilar? Till skillnad från de andra bilverkstäderna, som lagar oskadade bilar? Frågor söker svar. I väntan på att vi ska få tända första ljuset i advent. Det lackar mot jul.

Tips till en manusförfattare.

Eftersom jag dagligen och stundligen funderar över filmmanuset, som en gång i framtiden ska ge mig framgång och rikedom och för evigt befria mig från löneslaveriet, har jag nu kommit fram till följande kardinalregel:
- Börja inte en film med en sekvens som irriterar tittarna så till den milda grad att de slutar bry sig.

Konkret exempel: Igår kväll bänkade jag mig framför tvn för att se filmen Analysera ännu mera med Robert de Niro och Billy Chrystal. Ungefär 3-4 minuter in i handlingen sitter Billy i kyrkan på sin pappas begravning. Då ringer mobiltelefonen - och han svarar!

Tack för kaffet, där checkar jag ut. Det är redan kört. Nu irriterar jag mig så inihelvete på idioten som pratar mobiltelefon i kyrkan på sin egen pappas begravning, att jag inte klarar av att forsätta titta. Jag ger upp, zappar bort och återvänder inte.

Så fort kan det gå, så lätt är det hänt. Kanske missade jag världens bästa film, men det bryr jag mig inte om. Det är de där första magiska minutrarna som gör det.

Där fick jag allt nåt att tänka på.

Eller inte...

Min älskade bror Huno och hela hans fina familj planerar att åka till Bombay om några veckor. Under rådande omständigheter vill jag, i egenskap av storasyster, flagga för följande:

UD avråder från resor till Bombay
Utrikesdepartementet avråder nu svenskar från att resa till Bombay.
"Med anledning av rådande säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från icke nödvändiga resor till den indiska staden Mumbai/Bombay", skriver UD på sin hemsida.

Jag instämmer med föregående talare.
Med vänlig hälsning,
Syster Tucka

Wow Wilken Wok!

Jag har freestylat fram världens simplaste pastarätt, som tar ungefär 7,5 sekund att göra. Och den är så god, så god, så god. I all sin enkelhet. Och gjord enligt Kajsa Warg-metoden: Mannh tagher vhad mhan HHHHawerfadderullan lej.

Koka en handfull broccolibuketter, plocka upp med hålslev (eventuellt överkurs; hur många har en hålslev? Jag, i och för sig). Släng ner ett par-tre nävar valfri pasta i det heta broccolivattnet och koka.

Under tiden öppnar man en burk sardiner som ligger och samlar damm i skafferiet. Och plockar fram en burk grön eller röd pesto (båda funkar bra), som också står och dräller i skafferiet.

Släng igång woken med lite olja i botten. Ner med den avrunna pastan och sardinerna. På med några matskedar pesto. Grovmalen svartpeppar och så broccolin. Veva runt och värm upp. Ringla eventuellt lite av fyllegubben Fritiofssons eminenta citronolja över anrättningen och ät sedan. Hur mycket som helst. Tills du ramlar omkull. Så gott är det.

Snömos.

Jag ser på Facebook hur folk engagerar sig i än det ena, än det andra. Och jag funderar lite över hur det går till, rent praktiskt.

T ex "XX har blivit anhängare av Mandela, Nelson"? Vad händer när man blir anhängare av Mandela, Nelson? Vet Mandela, Nelson om detta? Skriver man uppmuntrande mail till honom eller? Får han fler kompisar på FB?

Eller "YY har blivit fan till New York"? Ännu konstigare. Hur vet New York om att just YY har blivit dess fan? Och hur märks det? På New Yorks gator? Eller i YY:s liv?

Eller "XY har gått med i gruppen Jag gillar godis"? Vad gör man i en sådan grupp? Och är det verkligen, handen på hjärtat, nåt för vuxna människor att hålla på med?

Sånt sitter jag och undrar över medan snön utanför mitt fönster töar bort.

Mission completed.

Minns någon Colleen från Elmhurst, Illinois? Världens mest miserabla bloggare som jag skrev om förra månaden?

Sedan jag skrev mitt inlägg har det i princip varit stendött på hennes blogg och jag har börjat oroa mig för att nåt har hänt. Tänk om hon tagit livet av sig? Tänk om hon helt enkelt inte orkade leva efter att hon upptäckt och översatt mitt halvtaskiga inlägg om henne?

Jag har sett framför mig hur hon suttit knalldöd hemma i sin favoritfåtölj och sakta mumifierats i den stilla höstbrisen, som drar in genom ett halvöppet fönster. Kanske att nån skulle hitta henne om några år, när myndigheterna bröt sig in för att grannarna klagade över att ingen tog in posten. Och allt skulle vara mitt fel! Detta har plågat mig.

Men jag har goda nyheter! Colleen lever! Och hon bloggar. Hon har fått livsgnistan åter, därför att hon upptäckt att det finns människor som läser henne.

Och några av dem finns t o m på andra sidan det stora havet. In Sweden. Detta gör Colleen glad. Hon citerar Kattis, som skrev en historiskt förnumstig kommentar på hennes blogg, som i princip sa "pull your self together, woman" och det funkade. Man måste tydligen vara sträng mot Colleen.

Så nu är hon glad igen. En applåd för oss och framför allt för Kattis, som fick Colleen på fötter igen. Slutet gott, allting gott.

Fling, fling, fling...

Åh, det här är mitt väder. Jag älskar att det snöar. Låt hela skiten dreva igen, inte mig emot.

Jag gillar rosiga kinder och ljudet av fötter som stampar av sig snön. Jag gillar att hänga vantar på tork. Jag gillar att folk får ett speciellt pust och stön när de kommer in från snöfallet.
-Håhåjaja, vicket väder vi fick...

Jag gillar att ha elementen emot mig. Jag gillar att få skotta fram bilen och att få hålla i hatten. Kalla mig gärna crazy, men sån är jag. För mig får det gärna fortsätta snöa till i mars nästa år.

Kärringkommentar 19 (r)

På allmän begäran (låtsas vi):


Det heter inte äjängtlingen och aktschier, det heter egentligen och aktier, precis som det stavas - hur svårt kan det vara?

Har jag missat nåt?

På resume.se finns det en hälsoexpert som svarar på läsarnas frågor. Dagens fråga lyder:
- Hur gör jag för att få större, fastare rumpa?"

Vafan..? Större...?? Rumpa....??? Större rumpa.....????

Titta det snöar!

Det är alldeles blött på golvet i hallen. Nåt som ser ut som små lösnaglar ligger och dräller överallt. Jag tittar närmare och inser att det är silverfiskarnas pulkor.

Jaha, nu har den jobbiga perioden börjat också... Suck!

Dödlig vätska.

Jag köpte en flaska fluorlösning på Apoteket. På baksidan står det
Förvaras utom syn- och räckhåll för barn.

Jag har grunnat lite på vad det betyder. Jag är ju helt med på själva huvudinnebörden, att man ska förvara flaskan så att barn inte kan komma åt den och dricka upp innehållet. Alltså utom räckhåll.

Men vad menas med synhåll? Vad händer om jag låser in flaskan i ett glasskåp? Barnet kan absolut inte nå flaskan, alltså utom räckhåll. Men det kan se flaskan genom glaset, alltså inom synhåll. Är det farligt för barnet?

Är det samma sak med min flaska fluorlösning som med Fantomens ansikte, "den som ser det dör en fasansfull död"?

Sånt grubblar jag över medan årets första snö faller utanför fönstret.

Kristider.

Det är nedskärningar och stålbad på SVT. Det är synd och skam. Jag föreslår att vi startar en insamling, så att Katarina Sandström kan få en ny kavaj. Visserligen är den snygg och hon passar bra i färgen, men nu orkar jag inte se den där lila sammetshistorian en enda gång till.

Snyltgäster.

Jonas L har bett mig att säga något om mina silverfiskar. Ok, jag delar lägenhet med ett gäng silverfiskar. De är verkligen inget att ha. Inte speciellt lojala, inte trevliga, utan mer att betrakta som uppstudsiga husockupanter. Jag har inte bett om deras sällskap, den saken är säker.

I början var de ganska trevliga. Vi umgicks lite grann, något år firade vi t o m jul ihop. Jag minns att vi gjorde dopp i grytan i en fingerborg och hade hur mysigt som helst. Men nu har de helt spårat ur, jag vet inte vad som har hänt. De är galna.

Ibland när jag har varit borta några dagar, märker jag att de har haft fest. Det ser ut som fan i badrummet och ibland har de t o m varit ute i köket och röjt. Överallt i badkaret ligger pyttepyttepyttesmå ölflaskor och och enormt små chipsflagor och man märker att de har dansat. Och så har de lagt ut tortellinis överallt som sittpuffar. Jag blir tokig.

I helgen var jag en sväng på Ikea. När jag kom hem och ställde ner mina påsar utanför dörren hörde jag hur det väsnades inne i lägenheten. Det spelades Barry Manilow på högsta, det klirrades och oerhört gälla små skratt skar genom märg och ben. Det var helt enkelt värsta röjarfesten därinne.

När jag klev in i hallen snubblade jag över en dockservis. Överallt låg det pyttesmå fimpar slängda. Två silverfiskar låg och hånglade i en kapsyl och uppe på en ostbåge stod två fyllon och körde karaokeversionen av Mandy. Det går inte att beskriva hur det såg ut i handfatet. Rena, rama svinstian. Som silverfiskarnas motsvarighet till Viking Cinderella. En jättejättejätteliten färja.

Nu funderar jag på att ringa Hyresgästföreningen. Det måste bli ett slut på det här. Jag orkar inte ha det så här längre.

En stor humorist.

Zlatan, i sitt tacktal när han fått Guldbollen:

- "Ja, det blev tredje gången gillt, liksom. Nej, skämt åsido...."

Skämt åsido?

Inte mitt problem.

Så här dags för ganska exakt ett år sedan, satt jag i en OB-buss utanför Hovet och gjorde Fotbollsgalan. Jag hade blandat en jätteplunta med Dry Martini, som hängde på kylning utanför bussen och väntade på att få bli uppdrucken av alla inblandade efter sändningen. Drajan alltså, inte jag.

Senare, på efterfesten på Undici, dansade jag på bardisken med Hence von Zweigbergk och han puttade/kastade mig sedemera från denna bardisk, rakt ner i knät på Kalmar FF. Jag gjorde bomben på Kalmar FF, fast utan vatten i poolen. Nu är de nyblivna svenska mästare, så är det något år man ska ramla ner i knät på dem, så är det i år. Jag var för tidigt ute.

I år sitter jag framför tvn och äter popcorn, halvglor, halvirriterar mig, halvintresserar mig och tänker att den där gamla galan gjorde väl jag minst lika bra när det begav sig.

Nä, jag tror jag zappar lite. Eller går och lägger mig i badet. I år får de dansa utan mig på Undici.

- Vasaruattduhette,saru?

Lustmord.

Hjälp, jag har just hört bandet Nova massakrera Killing me softly i Dansbandskampen. Vilken gräslig version, vilket fruuuuuuktansvärt vibrato hon har, hon vokalissan.

Och så det där alldeles egna språket; dansbandsengelskan. Ungefär som när man var liten och sjöng hittepåspråk med nån sorts amerikansk låtsasbrytning. Fast på riktigt. Det går inte att beskriva, det måste höras.

Men ändå, visst funkar det. Nog rullar folk ihop ryan hemma framför tvn. Nog dansas det och gungas med hemma i stugorna. Inte i min dock, för jag är ensam hemma med silverfiskarna. Och de är usla på styrdans.

Yihaa!

Jaha, gott folk, klockan är strax efter 18 på lördagkvällen och nyss ljöd helgmålsringningen över nejden. Kyrkklockorna manar till lugn. Dags att ställa ner spaden, hänga av sig selen, koppla ur och stänga av efter veckans dont.

Istället göra sig snygg, slå sig ned, duka fram, korka upp. Ta helg.

Trevlig helg, farmor!

Blåst på konfekten (10).

Ungefär samtidigt som jag försöker lära mig vad nya Bondfilmen heter, läser jag att de svenska titlarna på engelskspråkiga filmer kommer att tas bort. Många läser om filmerna långt innan de har premiär och distri­butörerna vill inte göra biobesökarna förvirrade. Det låter ju logiskt, men jag har ändå blandade känslor för det här. Jag är ju uppvuxen med larviga, missvisande svenska titlar på utländska filmer. Jag vet inte om jag kommer att klara mig utan.

I just Bond-fallet hade en svensk titel verkligen varit på sin plats. Bond - Quantum of Solace?? Vad är det för titel? Jag kan inte uttala det och jag vet inte vad det betyder.

Det kommer aldrig mer att finnas någon Tjejen som.. så fort Goldie Hawn är inblandad och Chevy Chase kommer aldrig mer att vara ett päron till farsa. Det kommer heller aldrig mer att våras för Mel Brooks. Vad trist.

Eller tänk så fiffigt de fick till det med den australiensiska komedin Spotswood, som fick heta När toffelfabriken tystnar, bara för att Anthony Hopkins var med. Genialt.

Fler kanonexempel:
* Du, var är brudarna? (Swingers)
* Hur jag lärde en FBI-agent att dansa marengo (My blue heaven)
* Häxor, läxor och dödliga lektioner (Heathers)
* Kärleken checkar in (Maid in Manhattan)
* Stålmannen går på en krypto-nit (Superman III)
* Ärthjärnan – beväpnad och livsfarlig (Armed and dangerous)

Kan man protestera någonstans? Jag känner mig blåst på konfekten (10).

Eld upphör.

Åttadagarskriget är över. Skönhetsdrottningarna har kroknat och retirerat. Peace in the valley.

Gubbröra.

Igår såg jag Dr John på Berns. Eller egentligen var jag där för att kolla in förbandet, mina gamla kompisar i Madhouse, som hade skakat upp sig till ytan för ett enda gig. Dr John proddade en av deras första plattor på åttiotalet och kvällen till ära hade grabbarna hängt på sig sina gamla urtvättade t-shirts och körde en halvtimmes konsert med gamla hits. Och det svängde på riktigt bra.

Dr John kom liksom lite grann i andra rummet för mig, det erkänner jag villigt.

Det allra roligaste med kvällen var att studera Folk. Hjälp, en sån gubbfestival det var på Berns igår. Jag satte mig längst bak i salen med ett glas vin och bara iakttog.

Det låg en lätt unken doft av ovädrad rockkavaj och gamla fimpar över tillställningen. Av någon anledning många Fleksnes-hattar i svart nappa, skinnjackor, Mats Olsson och andra musikjournalister med patina, manchesterkavajer, Mats Ronander, påfallande många rullstolar, cross dressers (inte transor, utan män som på dagarna bär kostym och några ggr om året sätter på sig jeans och en i USA dyrt inköpt cowboyhatt) med flackande blick, nördar som inte kan konversera kvinnor utan att förolämpa, gamla humpers och bumpers och rodders med engelsk brytning och tröja med Dag Vag-tryck, döttrar och gamla exfruar, Bengt Westerberg (jag svär!), fler rullstolar och ännu fler svarta Ritz-brallor och uttrampade sneakers och oborstade skor. Och som sagt, om jag inte nämnde det, en lätt bris av ovädrad garderob och Röda Prince.

Jag kan känna nån sorts ömhet för de här killarna, som börjar bli gravt medelålders, men som ändå hasar sig ur tv-sofforna och tar sig till Berns för att snicksnacka, dricka starköl och hylla en gammal rockhjälte.

Själv var jag hemma strax före 23. Jag lämnade fältet fritt för boysen.

Masspsykos.

Jag kan informera om att årets Blossa Special Edition är slut på alla Systembolag i Stockholms innerstad.

Den 10 november. Va???

I morrn är det måndag.

Söndagsbrunch, det är grejen. Jag och K på Diplomat med club sandwich och räkomelett. Duggregn utanför fönstret. Mysigt. Lite storstadsflott, så där.

Efter det drällde jag in på Svensk Tenn och provsatt fåtöljer som kostar som en bil och låtsades att jag hade råd.

Jag undrar hur det skulle se ut hemma hos mig om jag hade råd.

Sammanfattning.

Lördagen den 8 november kan enkelt beskrivas med följande åtta ord:

Först var det dimma, sedan blev det svart.

Visst gör det ont när knoppar brista.

Mitt hem är ockuperat av ett gäng skönhetsdrottningar. Långa, yppiga och välfriserade. Lite högdragna står de där och glor på mig med öppet förakt.
-"Hur ser du ut, människa", fnyser de åt mig, "har du helt givit upp?"
-"Skit i mig, jag ser väl ut hur jag vill i mitt eget hem", fräser jag tillbaka. "För övrigt är ni överparfymerade och pråliga", lägger jag till och bär ut kärringarna i badrummet.

Och när jag stänger badrumsdörren om dem, så känner jag hur de tittar anklagande på mig. Som att ge skolans snyggaste brudar rumsarrest på en lördagkväll.
Men det är väl ändå jag som bestämmer i mitt eget hus och nu får det vara nog.

Det handlar om en jättebukett liljor som jag fick härom dagen. Det är en enastående bukett, stor som ett hus - och den blir bara större och större vartefter blommorna slår ut.

Visst är de vackra, nästan perfekta och visst har de gjort sig förtjänta av en framskjuten plats i mitt hem. Men de tar liksom över hela hushållet. Prålar, strör frömjöl omkring sig och framför allt doftar. Så starkt att jag håller på att bli galen.

Jag för en ojämnt kamp mot snyggingarna. Vasen åker som en osalig ande fram och tillbaka i hemmet. Ingenstans får den ro. På dagarna, när jag inte är hemma, får den står i fönstret, så att damerna kan lapa ljus och malla sig mot de som går förbi ute på gatan. Men så fort jag kommer hem åker de ut i badrummet. Nattetid är det inte tal om att ha dem i möblerade rum. Jag får huvudvärk.
-"Ni kunde ta det lite lugnt med parfymen", försöker jag. Men de lyssnar inte.

Och nu på morgonen klev jag ut i badrummet och höll på att få hjärtslag. Jag hade helt glömt bort dem. Men där stod de i badkaret och surade och mötte mig med ett snipigt
-"Jasså, det är dags att vakna nu".

Jag borde förstås slänga ut dem, så jag får tillbaka mitt hem. Men jag kan inte förmå mig. De får ha sitt roliga ett tag till. Tids nog blir de också gamla och fula.

Tills dess bär jag fram dem i ljuset och låter dem stå där och göra sig märkvärdiga. Och själv flyr jag fältet, jag sticker till landet och stänger igen för säsongen.

So long, bitches.

Lamp junkie.

Jag vet att jag har lovat mig själv att slänga minst två saker i hemmet varje dag och inte bära in något nytt. Och jag håller det löftet ganska bra. Vissa dagar kanske jag bara slänger en bibba tidningar eller nån gammal t-shirt, men något åker ut varje dag. Och inget nytt kommer in.

Nästan inget, i alla fall. Ett litet undantag bara, jag har så himla svårt att låta bli att köpa lampor. Det är en konstig vurm att hålla på och köpa lampor i tid och otid. Jag behöver inga nya. Tvärtom, jag har redan för många. Men jag har svårt att låta bli.

I förra veckan lade jag bud på en lampfot på Tradera. En person bjöd över mig, det visade sig vara Monkan H. Men jag höjde med en krona och nu är en lampfot i porslin med kramande björnar på väg till mig.

Brumelibrum

Var ska jag ställa den? Vad har jag gjort? Hur tänkte jag här? Den kanske inte ens fungerar. Ikväll när jag kommer hem måste jag straffslänga minst fyra saker

Yes we can!

Jag såg nyss Barack Obamas segertal. Jösses, vilket tal! Jag fick tårar i ögonen och lät mig bäras hän som om jag hade något med saken att göra. Kom på mig själv med att önska att jag bodde i ett land, där valet av en ny ledare kan tända en sådan gnista.

Och plötsligt står det klart för mig hur oerhört fantastiskt och enastående det är att USA har valt en svart president. Och hur mycket nytändning som står för dörren och hur mycket amerikanarna och omvärlden behöver det här. Allvarligt talat, det känns hoppfullt. Spännande tider väntar. .

Kärringkommentar 19.

Jag läser i Dagens Media att sedan programmet Färjan har börjat gå på Femman, har bokningarna ombord på Cinderella rakat i höjden och rekordmånga hör av sig och söker jobb ombord.

Jag erkänner att jag inte sett alla avsnitt och kalla mig gärna snobb, men det jag har sett av Färjan har varit FÖR JÄVLA BEDRÖVLIGT! Ok, det finns en lite halvgullig östgötsk kryssningsvärd, som håller fanan högt med karaoke för pensionärer, men resten....?

Efter vad jag har sett så äter jag hellre bajs än tillbringar en helg som betalande gäst på Cinderella. Och den som söker jobb på den båten, måste ha en masochistisk längtan efter att omge sig med fyllesvin, torka kräks och argumentera med kompletta idioter.

Jag fattar ingenting! Vad är det för fel på folk? Jag vet inte vad jag ska säga.

Mer än att Det är synd om människan.

Vita Huset kommer snart att bli en Barack!

Herregud, var får jag allt ifrån...?

Mr President

Plötsligt blev jag nervös över hur det ska gå i det amerikanska valet i natt. Jag bävar för Bradley-effekten. Må den utebli.

Jag har aldrig varit med om maken till hausse. Alla jag pratar med ska sitta uppe och valvaka in den nya dagen. Som om det vore vi som gick till valurnorna.

Tänk om amerikanarna visste hur svenskarna engagerar sig i detta val. Men det gör de inte, de vet inte ens var Sverige ligger. Fast de tycker att vi gör fantastiskt fina klockor.

4th of Whatever.

Det var inte så himla många år sedan vi inte firade Halloween i Sverige överhuvud taget. Vi visste knappt vad det var. Nu för tiden tror alla under tjugo att denna tradition är lika gammal som midvinterblot och Hedenhös.

Själv hade jag en bra bit upp i vuxen ålder en mycket luddig uppfattning om det där. Jag hade fattat att man skar ut skojiga mönster i pumpor och gjorde lyktor av dem, för det hade jag nämligen sett att de gjorde i Snobben. Men varför och när hade jag ingen aning om.

Känn på den här helt sanna historien, så fattar ni vidden av min okunskap:

Det var en sommar någon gång i början av åttiotalet. Under den här perioden hängde jag mycket med en tjej som hette Katherine. Hon var amerikanska och hennes pappa jobbade på ambassaden.

The 4th of July det här året var jag bjuden på mottagning på amerikanska ambassaden och jag tänkte att jag skulle ta med mig något till Kathys föräldrar. Blommor kändes för simpelt, jag ville vara lite mer påhittig. Och det var i det här skedet som min överhettade och oinformerade hjärna gjorde det fatala misstaget att få för sig att urholkade pumpor var en nationaldagsgrej.

Jag stegade alltså iväg till affären för att inhandla pumpa, men någon sådan stod inte att finna. Däremot hittade jag en stor, fin vattenmelon som jag tog hem och holkade ur enligt konstens alla regler. Jag skar ut ögon och mun på den och satte ett värmeljus i. Jag var mycket nöjd med min present, den perfekta 4th of July-gåvan.

Sedan gjorde jag mig lite fin, tog min vattenmelon och begav mig till residenset i diplomatstaden. Jag blev insläppt av en maid i svart klänning och vitt förkläde och kom in i den stora entréhallen, där Kathys föräldrar tog emot.

Ljuset flämtade så vackert där inne i vattenmelonen, när jag räckte över min gåva till mamma Polly. The rest is history.

De skrattade i en halvtimme. Och under hela mottagningen kom det fram människor och undrade om det var jag som var jubelidioten som hade kommit med halloweenmelon på nationaldagen.

I morgon är det inte fjärde juli utan fjärde november. Och då går amerikanarna till val.

Och den här gången ska det blir rätt. Jag går till affären och köper en pumpa. Och så holkar jag ur den och ställer in ett värmeljus för Barack Hussein Obama.

Heja heja!

Bland tomtar och troll.

Glömde säga att jag såg en vätte på Fårö.

Vi körde vägen från Sudersand ner mot Broa i skymningen. Småtjejerna satt i baksätet och spelade dataspel Plötsligt satt han/den bara där vid vägkanten, uppflugen på en mjölkpall eller något. Lite tillbakalutad, med raka ben, grå luva och mörk jacka. En liten vätte. Eller tomte.

Ki och jag tittade på varandra samtidigt.
- Såg du det där, frågade jag.
- Absolut. Vad i herrans namn var det för konstigt, sa Ki.
- Det såg ut som en pyssling eller nåt, sa jag.
- Ingen dvärg i alla fall, absolut mer tomteliknande, sa Ki.
- Absolut tomtelikt. Ska vi åka tillbaka, frågade jag.
- Nej, vi låter det vara, sa Ki.

Så vi åkte hem. Och lät oknyttet vara. Senare berättade vi för småtjejerna och de trodde oss inte. Men Ki och jag vet vad vi såg.

Livet i glesbygd.

Jag har tillbringat fyra stärkande dagar på Fårö. Där firar man inte Halloween. När vi vinglade in på ICA för att köpa en pumpa att holka ur, möttes vi av ett fnys. På Fårö är det Alla helgons dag, no more no less.

Inte mig emot. Jag är som en gammal taliban när det gäller helger och tycker precis som fåröborna att det räcker så bra med Allahelgona, som faktiskt är en av våra finaste helger, då vi tänder ljus och tänker extra mycket på dom som inte är med oss längre. Hela den här monstergrejen känns en aning ansträngd.

Och varför är det ingen som reagerar på att Halloween bara är copy paste på påsken? En massa utklädda ungar som springer runt och knackar dörr och tigger godis. Räcker det inte med en gång om året?

Nåja, tillbaka till Fårö. Ingen Halloween alltså och ingen pumpa att köpa i affären. Och ingen sockerfri saft.
- "Sånt dricker inte vi fåröbor", som herr Icander uttryckte saken och fick mig att känna mig som den puckade nollåtta jag är.

Ingen Fun Light, men däremot en herrans massa får som sjunger på sista versen. De går där och betar i det svidande vackra landskapet och har ingen aning om att deras dagar är räknade. Fårslakten pågår för fullt.

Och på ICA är det halva priset på haloumi, bresaola och lite annat skit som är kvar sedan sommaren och som fåröborna inte äter.

Hur gick resonemanget här?

Det här är däremot inte ett dugg kul. Banverket lägger av någon anledning en förmögenhet på att varna för hur lätt det är att bli överkörd av tåget. Jag föreslår att de lägger pengarna på att lösa problemet med "lövhalka" (bara ordet...) istället.

Jag tycker riktigt illa om den här filmen. Banverket tror förmodligen att den är effektfull, tankeväckande och lite chockerande. Jag tycker den är missvisande, obehaglig, olycksbådande och felriktad. Rena rama snurren.

Vad Banverket säger till mig är:
Om du blir kär efter fyrtio kan du bli överkörd av tåget. Tänk på det, ditt medelålders ök.

Otillbörligt roligt.

Den här Renault-reklamen älskar jag. Antagligen borde den förbjudas för att den påstår sådant som inte är sant och misskrediterar konkurrenterna på ett otillbörligt vis, eller nåt... men gud vad jag struntar i det.

Vilda västern.

De flyttar busshållplatsen på min gata varannan dag. Det pågår nån sorts gatuarbete och det gör att 69:ans hållplats får flytta fram och tillbaka hela tiden. Mycket förvirrande, inte minst för "di gamle".

Och vi bilister vet inte varken ut eller in. Det är som om Gatukontoret och SL tillsammans riktar en puffra mot asfalten framför våra fötter och skriker "dansa era jävlar". Och vi dansar efter deras pipa och irrar fram och tillbaka med våra bilar och till slut ställer vi oss någonstans där vi visserligen inte fick stå igår, men troligen idag. Och ibland när vi kommer ut på morgonen har vi fått en parkeringsbot och ibland inte.

Och över nejden hör vi det unisona djävulskrattet från Gatukontoret och SL. Hoahoahoahoahehehehe!!!!!

Pojkband från himlen.

När jag var tolv-tretton år var jag på en konsert med Wiener Sängerknaben i Linköpings domkyrka. Det är en världsberömd österrikisk gosskör i sjömanskostym och i den får man bara vara med om man är en liten goss-sopran i sina bästa år. Så fort målbrottet knackar på stämbandet, åker man ut på röven.

Under just den här konserten minns jag att killen som sjöng solo, hela tiden hade en annan liten kille stående tyst bredvid sig.

Efteråt fick jag höra att han hade stått där därför att stjärnsolistens röst hade spruckit några gånger under tidigare konserter. Han var tydligen på väg in i målbrottet och sjöng på sista versen (haha) i kören. Och killen bredvid stod alltså beredd att hoppa in om det skulle gå åt skogen.

Så går det till i österrikiska världsberömda gosskörer.

Och i fredags, när jag såg den lilla gossopranen Johan stå och pipa i Idol tänkte jag att han borde ha haft någon bredvid sig som kunde hoppat in när han sprack. Snubben har ju faktiskt inte kommit i målbrottet ännu.

Vilket gör att vi inte har en aning om hur hans röst kommer att låta när han slutar att vara goss-sopran, vilket troligen är en fråga om dagar.

Vilket gör att det är helt absurt att han är med i tävlingen.



Istället för att glo på Idol, njut av det här fantastiska klippet från filmen "Ein Grüss aus Wien" från 1962.

Snille och smak.

Det här, Marie Picasso, var allt en riktigt snygg klänning. Sitter bra över bysten, markerar midjan fint. Väldigt smickrande, helt enkelt.

DUSCHBOLL ROSA. Härlig duschboll i fin kulör 9:90

Tala med kluven hårtopp.

Hon sa en sak till, frissan. Hon höll upp en rosa platttång och så sa hon
-"Den här är reklam för bröstcancer."

Jag antar att hon menade att den såldes till förmån för Rosa Bandet. Men jag är inte helt säker. En dag som idag känns det mesta möjligt.

Vill man bli fin får man lida pin.

Idag var jag hos frissan. Till det facila priset av 1.500 spänn fick jag, förutom klipp och sling, tre feta smällar mitt i nyllet.

Frissan sa:

1. - "Nej, vi ska inte klippa upp för mycket, du är alldeles för rund i ansiktet."

2. - "Vad hade du för färg på håret innan det blev grått?"

och, när klippningen var klar

3. - "Ja, nog ser du minst fem år yngre ut än när du kom."

Jag straffade henne genom att inte köpa några p r o d u k t e r.

Dress code.

Det går en man på Drottninggatan och gör reklam för en turkisk restaurang. Det är en sandwich-man, vilket innebär att han bär en skylt på magen och en på ryggen. Ok, det kanske inte är världens roligaste att gå omkring som en dubbelmacka med textade skyltar fram och bak, men det är ändå ett jobb och man får mycket frisk luft.

Så långt allt ok, alltså. Men att tvingas bära fez...? Där någonstans känner jag att han borde sätta ner foten.

Blodigt allvar?

Jag hörde det här på Radio Stockholm en morgon förra veckan. Och jag har fortfarande ingen aning om vad det är för tocke´ knas.

Kinesiska muren?

Det byggs ett träplank längs ena sidan av parken utanför mitt fönster. Arbetet har pågått i en evighet.

Det kan tyckas vara en baggis att bygga ett plank, men pyttsan. Det verkar vara ett mycket komplicerat arbete, som har ställt till med intensivt kaos i och utanför parken sedan tidigt i somras. Det har blästrats och bilats och det har väsnats. Män och kvinnor har kilat fram och tillbaka och jag har förgäves försökt begripa vad det är som tar sådan tid. Men nu börjar det närma sig, planket är mer eller mindre på plats. Fast bara nästan.

Och nu har arbetet gått in i en ny fas. Folk står stilla i små grupper och pratar intensivt om planket. Ibland går någon fram till det och stryker med handen över den nymålade gröna ytan. Och sedan återgår man till det stillsamma pratandet.
- "Bygg färdigt plankhelvetet och packa er härifrån", vill jag skrika genom fönstret. Så att det blir lugnt i parken igen.

Men det kanske är för enkelt. Det är något här som jag inte förstår.

Hur svårt kan det vara?

Hoppsan, det var inte meningen att nån skulle veta...

Moderna Museets malmöfilial söker ny chef. Och i Svenska Dagbladet kan man läsa en artikel om vilka som har sökt jobbet. Hela listan. Och det är ingen dålig samling. Många kvalificerade sökande som sitter på liknande jobb idag.

Borde verkligen den listan publicerats? Vill man inte vara lite hemlig med att man söker ett nytt jobb, speciellt om man redan har ett bra?

Tänk er följande scen:
/Torsdag morgon, frukostrummet på valfri konsthall i Sverige. Chefen, vi kan kalla honom Roland, har några dagar tidigare i tysthet skickat in sin ansökan till Moderna Museet Malmö. Han trivs visserligen ganska bra på sitt arbete, men tycker att det har gått lite i stå. Det här med Malmö verkar kul och det vore dumt att inte testa.

På vägen till jobbet har han läst tidningen, där hans namn är publicerat. Nu sitter han i frukostrummet och suger nervöst i sig en kopp kaffe. Det här var fan inte bra. Det hörs steg i korridoren.
In från vänster, Styrelseordföranden, som dänger tidningen i bordet, artikeln är uppslagen./

- "Jaha du, Roland, det här var intressant! Trivs du inte hos oss, Roland?"

Hick...

"Ändå ingen som läser..."

För några dagar sedan hamnade jag av en ren slump på en blogg skriven av Colleen från Illinois, USA. Det är ingen märkvärdig blogg. Hon berättar om vardagliga saker som att hon tittar på gamla repriser av Law & Order och så är det något vägbygge som irriterar henne.

Hon har inte hållit på så länge, bara någon månad, och det är faktiskt inte mycket till blogg.... Vid närmare eftertanke är det en riktig skitblogg.

Men jag kan inte låta bli att titta förbi regelbundet, för det är något synnerligen hjärtskärande över den här Colleen. Hon är arbetslös och verkar ligga i skilsmässa. Och i varje inlägg påpekar hon det meningslösa i att skriva, eftersom ingen ändå läser. Ingen bryr sig om vad hon tycker. Hon liksom skyltar med att hon är ensam och ointressant. Det är faktiskt bedrövligt hur ömklig hon är.

Därför fick jag ett Florence Nightingale-ryck för ett tag sedan och langade iväg en kommentar, där jag sa hej och bekräftade att det i alla fall fanns en person därute som såg henne. Någon på andra sidan klotet. Kände att hon verkligen behövde muntras upp. Tänkte att det skulle göra henne glad.

Jag tror inte att det hjälpte ett dugg. Sedan dess har hon skrivit nya dystra inlägg, som alla handlar om att ingen läser hennes blogg. Men jag läser den ju - fast, i ärlighetens namn, mest för att jag tycker lite synd om henne.

Världens mest molokna bloggmänniska, här har ni henne.

Man borde skaffa sig en hobby.

Det vore roligt att ha ett specialintresse, något att brinna för. Ok, jag är ganska road av svampplockning, blommor och sjuttiotalsdisco, men att säga att jag brinner är definitivt att gå för långt.

Igår var jag på middag med hästmänniskor. Jag fick anstränga mig för att se intresserad ut när det pratades detaljerat om språngavgifter, stamtavlor, skänkelvikningar och vojlockar. Men samtidigt blev jag avundsjuk.

Jag vill också ha ett allt uppslukande intresse. Att kunna sitta på middagar och prata initierat om jättespecialiserade saker som bara en liten skara begriper sig på. Jag antar att det skapar en väldig samhörighetskänsla. "Vi som gillar hästar mot resten av världen"

Det vore också rätt kul att samla på något, att ha en samlarvurm. Så att man hade ett mål och en mening när man går och dräller på loppmarknader eller rotar i fyndlådor. Fingerborgar, ölkapsyler, inte vet jag...

I väntan på en samlarvurm eller ett brinnande intresse som jag kan dänga i huvudet på folk, kollar jag in en blogg om utomhusbelysning. Här snackar vi specialintresse. Big time.

Ett ord i rättan tid.

Jaha, då var det dags att länka till den fantastiske Prankmonkey igen´rå. Kunde inte sagt det bättre själv. Eller förlåt, kunde absolut inte ha sagt det bättre själv.

För övrigt en stilla undran framför radioapparaten så här på lördagförmiddagen: Hur kul har man på sin semester i Portugal om man slår en signal till "Ring så spelar vi" för att önska en låt och svara på en fråga?

Vad är det för slutsiffra?

Vassast på Z-TV.

Maffia, 2008 års svar på Knesset. Här har vi framtidens makthavare i full frihet. Känns tryggt, tycker jag.

Runtzappning på svensk television prime time fredag.

Mycket Peter Apelgren. I flera kanaler samtidigt. Ketchupeffekt på Apelgren, först inget och sedan inget - och plötsligt hur mycket som helst. Jag vill ha honom mer utspridd, eftersom jag gillar honom och vill se allt han gör.

F ö mycket frustrerande att sagde Apelgren får bonuspoäng i Doobidoo för att han påstår sig se Bernt Egerbladh i ett klipp från sextiotalet - när jag vet att det är Carl-Axel Dominique. Kan man ringa klagomuren nu för tiden?
För övrigt är hans lagkamrat Kishti Tomita svårt obeväm i tv och förvånande musikaliskt okunnig. Dags att lägga henne till handlingarna va?

I en annan kanal nära dig påstår Tomitas ersättare Jury-Laila att Loulou Lamotte (bra porrfilmstjärnenamn) sjunger nasalt fast hon i själva verket sjunger gällt. Nasalt och gällt är inte samma sak hälsar WPEBF, Wort Polizei Eva Braun Fraktion.

Och så den eviga frågan: Vad är grejen med Peter Jidhe?

Tack för ordet.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar....

Såg just ett avsnitt av Bonde söker fru. Bönderna träffar en utvald skara giftaslystna för att bekanta sig närmare.

BONDEN
Vad tycker du om att göra när du är ledig då?

HON
/i hellugg, bredspårig manchesterbyxa och batiktröja/
Jag går mycket på bio.

BONDEN
Det gör jag också när jag har tid.

HON
Jag älskar fransk och japansk film. De brukar vara så intressanta.

BONDEN
Vad kul. Själv gillar jag Stefan och Krister jättemycket, dom är mina idoler.

Blir det dom, månne?

Att vara som folk.

Det händer understundom att jag går på kalas där det förekommer s k kändisar. Det kan vara skådisar, popstjärnor, programledare, författare, politiker och liknande löst folk. Typiskt för de flesta av dessa när de går på privata fester, är att de är precis som alla andra. Helt utan stjärnglans och glada och lättade över att inte behöva hålla en fasad eller göra sig till (eller hålla sig nyktra) - utan bara hederligt svenskt väldigt mycket sig själva.

Men sedan finns det de, oftast halv- eller pseudo-kändisar, som aldrig taggar ner eller kopplar av. Sådana som gör livet bökigt för sig själva och sin omgivning genom att stå på privata kalas och köra svår stajl, fast de inte behöver och ingen bryr sig - och dem tycker jag faktiskt lite synd om.

No, madame.

Inte fan fick jag åka till Cannes!

Men jag har daglig telefonkontakt med M och i bakgrunden hör jag sorlet och vinglasen som slår mot varandra, ropen och hejandet och svejandet och kindpussandet.

Och jag biter ihop och tittar ut över Frihamnsporten där 1:an just nästan krockar med 76:an och tänker att det allt är lite rafflande här hemma också.

Väx upp, grabben.

Det råder brist på älgtjurar i den svenska storskogen. Dessutom är medelåldern så låg bland tjurarna att korna har svårt att hitta lämpliga hanar att para sig med.

Älgkorna tycker nämligen inte att de unga tjurarna är lika attraktiva som seniorerna. De beter sig mer fumligt när de uppvaktar och dessutom luktar de inte lika gott som de äldre grabbarna. Tycker kossorna.

Så därför har jägare på många håll i landet kommit överens om att begränsa eller totalförbjuda jakt på älgtjur i år. Så att boysen hinner växa till sig och bli så där härligt virila, väldoftande och flirtiga som korna vill ha dem.

Snälla jägare som ger älskog i älgskog en chans. Det är kärlek det.

- Ok du är snygg, men alldeles för ung och oerfaren för mig.

Stoppa pressarna igen!

Blondinbella slutar blogga. Det var väl riktigt tråkiga nyheter - för hennes pappa. Nu kanske han måste börja jobba igen.

Och vad ska Blondinbella själv göra då? Hon återgår väl till det hon gjorde innan, nämligen att sms-missbruka, hänga i uppehållsrummet, tjalla för majjen, tjuvröka på muggen och sitta över gympan för att hon har mens.