Pappa sa en gång till mig att livet är fullt av tappade sugar och "du har verkligen en förmåga att strö dom omkring dig".
Han hade förstås rätt, jag har alltid dragit igång en massa projekt som sedan havererat halvvägs.
Pappa var en trogen läsare av den här bloggen och vem vet, kanske tittar han forfarande in då och då. Och då tänker han förstås att det var väldigt länge sen det uppdaterades. "Ännu en tappad sug!", tänker han, där han sitter i sin himmel.
Nähä du, pappsen. där har du fel. Den här bloggen har bara slutit ögonen ett tag. Nu är den klarvaken igen.
Ibland blir jag rädd för mig själv. Genom åren har jag uppenbarligen utvecklats till en sådan megacyniker, att jag inte längre kan se en ny meteorolog i SVT eller TV4 utan att tänka:
Ok, du må ha tagit massor med poäng på universitetet, men innerst inne är du inte ett dugg intresserad av väder. Du vill bara vara med i tv.
På Örongodis 3 ligger Final countdown och brottas med andra titlar som The winner takes it all, Från Djursholm till Danvikstull, Där björkarna susa och Följ mig bortåt vägen i en fullständigt förvirrad musikmix utan någon som helst logik eller minsta gemensam nämnare. Helt bisarrt.
Som en robot manglar Lasse iväg låtarna på sin flygel, not för not, i total avsaknad av soul och fingertoppskänsla. I en aldrig sinande ström av fullständigt osexig och könlös instrumental hissmusik. Om jag har förstått saken rätt släpptes det nio (9!) Örongodis-skivor.
Varför får sån här musik finnas? Bra för Melodikrysset i och för sig, men det kan ju inte vara därför den spelas in. Jag har förstått att Örongodis-plattorna sålde som smör och kanske fortfarande gör det. Och det kan ju visserligen vara en förklaring till att skivorna spelats in, men det svarar inte på frågan Varför den här sortens musik finns överhuvud taget.
Jag känner att jag blir förbannad bara jag tänker på att det sitter folk hemma i sina soffor och gungar i takt till Lars Roos okänsliga hamrande. Jag vill slå dom! Vilken gen i den mänskliga kroppen tilltalas av mekaniskt osvängiga kopior på originallåtar?
Mitt i Greklandsresan, en liten ljuvlighet. Delar av min brorsdotter Ebbas fantastiska kör Erato i en mördarversion av Robyns Call your girlfriend. Hur bra är det här på en skala, då?
Ja, det är sannerligen en fröjd att se Jessica, Johan, Göran och CG ramla av båten. Och där står jag på kajen och tar emot dem som om jag vore inföding. -Välkomna till mitt Sifnos, ropar jag ystert.
De tittar konstigt på mig. I själva verket är det ju de som kan Sifnos på sina fem fingrar. De har varit här hur många gånger som helst. Jag har bara råkat komma en dag tidigare och dessförinnan aldrig satt min fot på ön. De är ute på sin årliga treveckors tripp till Grekland, där Sifnos alltid är ett självklart stopp. Och i år har jag för första gången fått hänga med och valt att haka på någonstans på halva vägen. Så ligger det till.
Jag häpnar lite över den gigantiska packning de släpar på. Inga smidiga öluffare här, utan mer Oskar och Kristina på väg till Amerikat. Vad har de i väskorna? Tegelsten?
Efter mycket bängel hit och dit förpassas det enorma bagaget in i en taxi som drar iväg på sin treminutersresa till Georgias resanderum på andra sidan bukten. Tyskarna ska nu få ännu fler grannar att samsas med på uteplatserna, pilutta dem!
Vi vandrar längs huvudgatan i den gassande solen och det är som en triumfmarsch. Till min stora förvåning blir gänget igenkänt och det hejas både till höger och vänster. Folk vinkar och ropar ”Welcome back”. Obegripligt, men himla trevligt. Jag konstaterar att en av många fördelar med att resa hit under lågsäsong uppenbarligen är att det går att få en relation till människor som bor och jobbar här. Inte bara bli behandlad som en turistjävel.
Vid sjusnåret, när alla, efter mycket om och men, har installerat sig och packat upp sina enorma väskor, samlas vi för att titta på solnedgången, ta en drink och lägga upp en plan för kvällen. CG är visserligen helt borta från omvärlden och all planering just när den brinnande röda solen försvinner under horisontlinjen, för då sitter han i sina hörlurar och lyssnar på Pink Floyd. Lite introvert, om nån frågar mig. Men "så brukar jag alltid göra här", som han själv uttrycker saken strax innan han försvinner in i nån psykedelisk dimma medan solen sjunker i havet.
Till slut lyckas vi i alla fall enas om att äta vår första gemensamma middag på en krog som jag har läst om i mina papper. Det är en liten egenhet jag har när jag ska ut och resa, att jag alltid läser på ordentligt för att lära känna platsen jag ska till. Lite ängsligt kanske, men det bidrar onekligen till att man känner sig hemma snabbare. Och min plastmapp den här gången är tjock. Det fanns mycket rolig info om Sifnos att släpa med sig.
Jag är medveten om att jag kommer att bli retad för den här plastmappen och mina anteckningar, men vi kommer också att ha mycket glädje av den. Som t ex beslutet att gå på restaurang Absinthe, som ligger en trappa upp på huvudgatan (enda gatan), och som ska visa sig vara en riktigt trevlig sylta.
Här äter vi urgoda mezes och jag beställer in nåt så konstigt som thaikyckling med kokosmjölk och mango. Kanske inte hundraprocentigt jättegott, men helt ok. Och definitivt en rejäl smocka mellan ögonen på dem som säger att det bara går att få souvlaki och tsatsiki i den grekiska övärlden.
Vår servitör är brorson till ägaren, som tydligen är gammal avdankad grekisk popstjärna. Exakt hur stor stjärna han har varit lyckas vi inte utröna, men det känns nog ändå som att det strösslas lite stjärnglans över oss där vi sitter. Brorsonen själv är inte bara servitör utan också numismatiker. Detta betyder inte att han lider av nån allvarlig sjukdom utan helt enkelt att han är mynthandlare. När vi lämnar krogen får vi alla varsitt litet samlarmynt. Det är rart av honom, tycker jag.
Kvällen avslutas på den mysiga baren Old Captain och här blir vi så glatt mottagna att det nästan känns som om ägaren Tony och hans amerikanska fru Kelly har gått och väntat på oss i ett helt år. Ja, inte på mig då, men de andra.
Fast på nåt sätt spiller ju det över även på mig och jag känner mig väldigt uppspelt. Nu ska det verkligen bli gott med en liten drink. Eller två. Eller tre. Tony spelar perfekt musik i baren och vi dricker Manhattans och gin tonics så att det rinner ur öronen på oss och har det riktigt, riktigt trevligt.
Allt medan palmerna rasslar i den nattliga brisen och Hall & Oates ljuder ut över bukten.
Jag vaknar lite ledbruten, men vid liv. Min säng hade visst inte så mycket fjädring som jag fick för mig igår. Men man vänjer sig nog. Jag får väl börja varje dag med att "hänga ut mig" i dörrkarmen.
Efter morgondoppet (hur ljuveligt är inte detta), drar jag igång gasbrännaren. Här kokar jag mitt kaffevatten och här rostar jag bröd över öppen låga. Lite camping över det hela, minus fuktiga strumpor och barr på ryggen.
Jag bär ut min frugala frulle på terassen och träffar för första gången mina tyska grannar. Det är två medelålders par med lite halvintellektuell framtoning och en av kvinnornas gamla mamma. De är från Lübeck och verkar trevliga. Fast det är väldigt vad de breder ut sig. På ett tyskt vis...
De har redan varit här i fem dagar, berättar de, och uppenbarligen vant sig vid att hela plejset är deras. Men jag tror att vi på ett civiliserat sätt lyckas reda ut vilken del av terassen som fr o m nu är min. (Vi får väl se hur det funkar, man vet väl hur tysken är...)
"Här är min plats, vielen dank, bitte sehr..."
Lite senare ger jag mig ut på en liten promenad i byn för att reka. Skulle så gärna vilja köpa blommor att sätta på rummet. Men där går jag bet. Det finns helt enkelt inte en blomma att köpa nånstans. Hela Kamares är blomsterfritt. Ja, bougainvilla finns det förstås överallt, mot varenda husvägg, Men den är ju inte till salu. Får väl helt enkelt ge mig ut på en stöldräd nån kväll i skydd av mörkret.
Och plötsligt ljuder en båttuta ute i viken och in backar båten från Folegandros. Ut ur dess akterparti ramlar Jessica, Johan, Göran och CG och det är inte utan att de är väldigt efterlängtade. Jag tycker visserligen om att resa ensam, men efter ett tag börjar man sukta lite efter nån att tjata med.
Och nu behöver jag inte sukta längre, för nu är de äntligen här.
Snabbfärjan Speedrunner 4 avgår i svinottan för att ta mig till Sifnos. Jag lämnar Pireus bakom mig utan saknad. Ombord är det kylskåpskallt och mackorna dyra som vore det Gotlandsbolaget.
Skärgården får passera förbi obemärkt utanför de skitiga fönstren. Istället koncentrerar jag mig på att inte frysa ihjäl, där jag sitter i den överluftkonditionerade förliga salongen och förbannar att jag lämnade tröjan kvar i väskan på bildäck.
Jag frågar hur långt tid resan kommer att ta. "Three hours, ma´m" blir svaret. När drygt tre timmar har gått har vi fortfarande inte kommit fram till resans första stopp, Serifos. Jag frågar igen när vi ska vara framme på Sifnos och får samma svar: "In three hours, ma´m".
Jaha, tänker jag, vill ni köra så här svår stajl, så ok´rå. Från och med nu tänker jag inte bry mig ett smack om när saker och ting kommer och går, för man får ändå inga vettiga svar. Eventuellt kanske man måste börja bry sig igen när det så småningom är dags att ta sig hemåt, men det är då det.
Till slut kommer jag förstås fram. Huttrande, efter iskylan ombord, ramlar jag ut på den larmande kajen och låter mig omslutas av stöket och värmen. Perfekt temperatur, inte alls lika tryckande som i Pireus, och en fin liten bris. Vi är bara 30-40 turister som kliver av båten, det är ju lågsäsong gudbevars.
Jag tittar ut över den lilla hamnstaden (eller mer byn) Kamares som ligger som i en gryta omringad av höga berg. Vita enkla hus som klättrar upp för bergssidan. Ni vet, schablonen. Mycket vackert. Här ska jag vara i tio dagar. Första intrycket är fina fisken.
Nånstans på andra sidan bukten ska jag bo, så mycket har jag begripit. Promenad runt viken är inget lockande alternativ med tungt bagage, så jag tar en taxi. Stor tjock tant i liten taxi kör och resan tar tre och en halv minut, inklusive trafikstockning på huvudgatan (läs enda gatan) när alla bilar som kommit med färjan ska ta sig vidare ut på ön. Större är inte Kamares.
Jag möts av den rara värdinnan Georgia, som bara pratar grekiska och ser ut som en karikatyr på en grekisk tant. Jag blir visad till mitt rum, som visar sig vara ett perfekt rum. Högt över mina förväntningar. Här finns en säng som faktiskt har någon form av fjädring. Och kuddar som inte är som cementsäckar. Rent och fräscht. En dusch, en toalett, en kyl med frysfack. Ingen spis, men väl en liten söt gasbrännare. Vad mer behöver människan, egentligen?
Mitt rum vid havet. Ser ni hur blått havet är?Jag tar första doppet i Medelhavet på minst fem år. Ojojoj, säger jag bara. Jag ligger på rygg och flyter och tittar upp på den klarblå himlen. Sätter ner foten och känner den mjuka sandbotten. Flyter vidare.
På kvällen sitter jag på terassen utanför mitt rum med ett glas vin och ser solen gå ner i havet. En enastående, magnifik, nästan parodiskt vacker solnedgång.
Sedan går jag den lilla strandpromenaden över till andra sidan bukten och sätter mig på en restaurang. Det visar sig vara en italiensk krog, vilket 1) kan te sig som ett lite udda val första kvällen på en grekisk ö och 2) jag kanske borde ha förstått eftersom den heter Claudio´s Italian Restaurant. Det är hur som helst en strålande liten krog, där nästa trevliga värdinna förbarmar sig över mig. Hon heter Monika och kommer att bli en god vän under mina dagar på Sifnos. - My name is Monika, what´s your name" frågar hon. "I like to know the names of my guests".
Jag beställer en tomatbruschetta och en pasta med god lufttorkad skinka och äggula. En halvpanna vitt på detta. Där sitter jag i den mörka, ljumma kvällen och äter och dricker och Monika ser till att jag inte känner mig ensam. Sedan lyckas hon lura på mig ännu mera vin (svårövertalad, not...) och jag avslutar med en liten metaxa.
Resultatet av detta blir lätt b e r u s n i n g och aningens gråtmildhet. Det är nåt med dessa varma, svarta, balsamiska nätter med sina dofter och intryck, som gör lite ont och får mig att känna mig tunnhudad. Och kanske lite ensam, trots allt.
Jag går och lägger mig i mitt lilla rum vid havet i Kamares på Sifnos. Utanför det öppna fönstret hör jag dyningen dåna och imorgon får jag sällskap.
Jag vaknar till ljudet av en främmande stad. Det är framför allt hundar som dominerar ljudbilden. Ettrigt, intensivt skällande hundar. Kyrkklockor förstås. Och högtalarbilar. Inte alls som hemma på Kungsholmen.
Det där med högtalarbilarna är lite märkligt. Var jag än kommer i världen möter jag dessa högtalarbilar. Och av nån märklig anledning oftast i länder där jag inte förstår språket. Det är alltid små skåpbilar med högtalare på taket, som högljutt, sprucket och distat basunerar ut något budskap, som jag alltid uppfattar som politiskt. Högtalarrösten manar till handling och protest. Eller promotar en lokal politiker inför stundande val.
Mer troligt är nog att dom vill sälja vattenmeloner.
Nåväl, en dag som denna, då man plånbokslös vaknar i den inte helt charmiga staden Pireus, är förstås första impulsen att ta sig därifrån så snabbt det bara går. Men detta ingår inte i min plan. Jag ämnar istället stanna ytterligare ett dygn, eftersom den färja som ska ta mig ut i övärlden, bara avgår varannan dag. Detta kallas lågsäsong och den inträdde samma dag jag landade i Grekland. Dålig timing kallas detta.
Men det är bara att bita ihop. Idag ska Aten få ett besök och Aten är en väldigt trevlig stad.
Jag tränger mig in i en duschkabin som storleksmässigt påminner om det rör som återförde de chilenska gruvarbetarna till livet förra hösten. Intressant känsla att duscha i ett cigarrfodral. Sedan intar jag min hotellfrukost och första dagen av grovt bröd-torka har inletts.
Jag förstår mig inte på brödkulturen i den här delen av världen. Det enda grova bröd som finns är tysk pumpernickel med bäst före-datum nångång 2018. På hotellen finns det bara vitt bröd. Och bakverk. -"Jaaa, baklava till frukost... som är så gott!"
Nån sorts ovilja att möta dagen gör att jag tillbringar resten av förmiddagen på mitt rum, tittandes på grekiska paneldebatter befolkade av håriga män och kvinnor med flaxande hårmanar och våta läppar.
Strax efter lunch packar jag min ränsel och tar metron till Aten. Jag rör mig i turiststråken. Kliver av i Monastiraki, där jag inspekterar affärer jag besökt tidigare. Samma lädersandaler och haremsbyxor som för sju år sedan. Så här sent på säsongen är all butikspersonal så genomless på turister att man känner avsmaken drypa längs väggarna. Dom hatar mig och vill att jag ska lämna affären. Inte ställa några frågor, inte prova. Inte ens titta tyst och snällt, utan bara passera på gatan utan att komma in.
Så istället går jag och sätter mig på en uteservering och beställer in en frappé. Jag har det ganska skönt i solen och läser min bok. Plötsligt hoppar jag till av ett skärande oljud. Jag tittar upp och framför mig står en liten smutsig flicka och blåser i en plastflöjt, samtidigt som hon sträcker fram en liten smutsig hand och tittar på mig med med mörka, bedjande ögon.
Herregud, hur ska jag göra nu? Jag har ju ingen växel, minsta peng jag har är 10 euro. Jag kan väl för tusan inte ge ungen hundra spänn för att hon står här och tutar falskt framför mig. Det verkar ju inte klokt. Jag kanske kan förklara situationen för henne. Undrar om hon talar engelska...? Eller ännu hellre, kan hon inte bara försvinna...
Barnet står kvar och blåser genomträngande i sitt leksaksinstrument och tittar uppfordrande på mig. Jag känner att andra människor på uteserveringen tittar uppfordrande på mig. Mina axlar nuddar örsnibbarna, jag tittar intensivt ner i min bok. Fy fan, det här är outhärdligt. Kan inte ungjäveln bara dra härifrån...
Till slut ger flickan upp och går vidare bland caféborden med sin lilla flöjt och sin lilla hand. Kvar sitter den blekfeta, ogina, proppmätta Cruella de Vil-liknande varelse som är jag och känner skammens rodnad pulsera i kinderna. Amerikanskorna vid bordet bredvid tittar iskallt på mig samtidigt som de lägger lite mynt i flickans framsträckta hand. Jag vill sjunka genom jorden.
Tillplattad flyr jag ner i tunnelbanan och åker vidare till det nya Akropolis-muséet. Det är ett alldeles fantastiskt museum, där jag tillbringar några timmar. Häftigast är det arkaiska galleriet, läskigast är glasgolven.
Sedan åker jag hem till hotell Anita i Pireus igen. Ser ett odubbat avsnitt av Vänner som jag inte sett förr och avslutar dagen med ett nytt besök på den trevliga tavernan. Jag vill helst beställa in ouzo-köttbullarna igen, för de var så himla goda, men det får jag inte. "Man måste förnya sig", säger den trevliga men stränga krögarinnan. Istället blir det ångkokta grönsaker, nån sorts ostpaj med nötter och en halvpanna vitt. Även ikväll får jag röka inomhus, fast jag inte röker och så bjuds jag på limonchello.
Jag tar 04.35-expressen till Arlanda. Stockholm vaknar. Dagens första insatstrupper går på sina pass samtidigt som gårdagens sista vinglar hem. Jag sitter på tåget och är så trött att jag vill gråta. Men på nåt sätt lyckas jag ta mig genom incheckning, kroppsvisitation och upp på ett plan som tar mig till Aten.
Bordar flygbussen till Pireus. Vi åker genom skräpiga förorter med ovanligt många igenbommade butikslokaler. Första synliga tecknet på krisen som råder i landet. Tänk om Grekland går i konkurs medan jag är här? Vad händer då? Totalkollaps. Generalstrejker. Upplopp. Nån kanske tar mig som gisslan?
Jag lägger nervöst handen över min väska, där jag förvarar alldeles för mycket kontanter. Jag har fått tipset att ta med rejält med cash. P g a det pressade ekonomiska läget kan det bli tomt i bankomaterna ute på öarna och många restauranger och affärer tar inte kort över huvud taget längre. Cash is king in Greece. Så lyder prognosen och därför ligger en fet bibba pengar längst ner väskan.
Väl framme i Pireus är det stekande hett och jag ska ta mig från hamnen till ett litet hotell några kvarter upp i stan. En kryptisk vägbeskrivning, hettan och alldeles för mycket bagage att släpa på, gör mig till den perfekta måltavlan och ett lätt offer. Jag fullkomligt ber om det. När jag äntligen vinglar in i den svala receptionen på hotell Anita har jag följdaktligen blivit plockad på min plånbok.
Jag har ingen som helst aning om var eller när det händer, men plånkan är och förblir borta. En ficktjuv med mycket gott yrkeskunnande, kan man säga. Jag bugar mig för skickligheten.
Och jag säger grattis till mig själv, för mitt i allt elände har jag en jävla tur. Plastfodralet med den obscena mängden euros ligger orört i sitt stängda fack i väskan. Passet är kvar. Nycklarna. Telefonen. Allt jag förlorar är en plånbok med kreditkort, körkort och 5-10 euro. Det kunde vara värre. Betydligt värre.
Hotellreceptionisten tycker i alla fall lite synd om mig och låter mig få ett aningens bättre rum än jag betalt för. – I want you to be happy, säger hon. Vilken ängel, va. Efter att ha ringt de nödvändiga samtalen för att spärra mina kort, lägger jag mig på min säng på ett halvmuggigt hotell i den grekiska hamnstaden Pireus och glor ömsom i taket, ömsom på tv.
I tv pratas det fort, fort i olika paneler och jag förstår absolut ingenting. Men det låter allvarligt. Och mellan debatterna gör man reklam för hårdost, smältost och annan ost.
Jag noterar att de kvinnliga programledarna på grekisk tv är lite för raffiga för min smak. Även nyhetsbrudarna. De kastar med håret mitt i utrikestelegrammen. Fuktar läpparna medan de intervjuar olika gubbar. Jag kanske är sipp, men det känns lite oseriöst. Fast vem vet, det kanske är den nya melodin? Vi kanske snart får se en urringad Anna Hedenmo i nygjorda bröst sitta och fukta läpparna medan hon intervjuar Jan Björklund.
Jag går en försiktig promenad i Pireus. Jag håller handväskan hårt tryckt mot kroppen. Det är varmt som i en bakugn och mina flippflopps klibbar mot den mjuka asfalten. Dessutom får jag omedelbart skavsår mellan stortår och pektår i hettan. Det är ingen vacker stad, så jag återvänder snart till tryggheten i mitt rum.
På kvällen äter jag middag på en mysig och ombonad taverna, där den vänliga krögarinnan tar väl hand om mig, serverar ljuvliga köttbullar kryddade med ouzo och låter mig röka inomhus. Jag som inte ens röker. Dessutom bjuder hon på en liten metaxa.
Sedan somnar jag in i min hotellsäng till luftkonditioneringens trygga brusande.
Utsikt från hotell Anita. Nånstans där nere finns min plånka.
Jag jobbar med Gäster med gester, ett underhållningsprogram på SVT. Det var jättekul att spela in det och alla deltagarna hade otroligt kul under tiden.
Och jag har i min enfald trott att om bara en bråkdel av den glädje som de medverkande kände går igenom rutan, så är vi hemma. Då blir det succé!
Och för all del, det har det väl blivit; programmet har i alla fall anständiga tittarsiffror och vi blir inte totalslaktade i tidningarna (utom av Johan Croneman).
Men min fromma förhoppning om att det vore bra om den spontana glädjen gick igenom rutan, har visat sig vara helt fel. För är det nåt folk retar sig på, så är det att det kramas för mycket i Gäster med gester.
Jag har hört det flera gånger. Idag skrev Björkman i Expressen en lång drapa om det. Halvpackade människor kom fram till mig på Kristallen-galan. -"Måste dom kramas så mycket? Det verkar så tillgjort! Det stör mig! -"Kan du inte säga åt dom att dom inte ska kramas efter varje charad, det är så påklistrat".
Vad fan är det frågan om? Är folk inte riktigt kloka? Om jag har uppfattat saken rätt, så retar sig folk på att det kramas i Gäster med gester. Att det kramas. För mycket.
Vad ska jag göra åt det? Ska jag ta lagmedlemmarna åt sidan innan inspelning och be dem lägga band på sina känslor, när de överlyckliga och med adrenalinet sprutande, sätter en svår charad?
- Ligg lite lågt med känsloyttringarna då, är du söt, Christine Meltzer.
Är det det folk vill att jag ska säga?
Men vad bra, då har jag en annan idé. Då tycker jag att man ska säga åt alla jävla hockey- och fotbollsspelare att sluta bilda kötthög och hoppa och pussas och kramas efter varje mål i framtiden.
-"Eric Hamrén, säg åt dom att inte kramas efter alla mål. DET STÖR MIG, nämligen!!!"
Sprang in i en grupp turistande japs utanför Stadshuset. Hälften av dem bar munskydd - som vore de på väg att besöka någon med galna ko-sjukan.
Var tror de att de är? I Ruhr-området? Har ingen talat om för dem att i Stockholm är det enda farliga i luften mikroskopiska partiklar efter dubbdäck. Fast det är bara på Hornsgatan. Och inte så här års.
I dessa lättmanipulerade tider vet man ju aldrig om saker är på riktigt eller på låtsas. Men jag vill gärna tror att denna close encounter mellan en koflock och en radiostyrd bil är helt autentisk.
Och av nån anledning tycker jag att det är så sött så jag smäller av.
Följande berättades för mig idag av en kvinna på jobbet. Hon kommer från Polen och denna historia är tydligen någonting som upprör hela Polen just nu, med all rätt:
En 11-årig pojke ville åka på skolresa med sin klass, men detta kostade en rejäl slant. Föräldrarna, som var mycket fattiga, hade inte råd, men man bestämde sig ändå för att fixa fram pengarna för att sonen skulle få åka på den hett efterlängtade resan.
Tillsammans med vänner tillbringade familjen en hel helg i skogen för att plocka lingon, blåbär, hallon och svamp. Sedan fixade man ett litet stånd vid vägkanten, där pojken skulle stå och sälja skörden. Pengarna han drog in skulle förhoppningsvis finansiera resan. För säkerhets skull sattes även upp en skylt vid ståndet som berättade just detta, att pengarna skulle gå oavkortat till en skolresa.
Första dagen pojken stod där med sina bär och sin svamp, svängde en stor, flott lyxbil in till vägkanten. Ut klev en biffig, brundbränd kille i designerskjorta och fet guldkedja runt halsen.
Han sa sig vilja hjälpa till genom att köpa hela lagret och betala bra för det. Den lilla pojken blev givetvis överlycklig och hjälpte mannen att packa in allt i bilen. Sedan betalade biffen med en rejäl bunt sedlar, rivstartade och var borta i ett moln av damm.
När pojken glad som en speleman kom hem till sina föräldrar för att berätta det fantastiska som hade hänt, uppdagades sanningen; Killen med guldkedjan och lyxbilen hade betalat med falska sedlar.
Han hade snott den lilla pojkens hela bär- och svampskörd och lämnat efter sig hittepå-sedlar gjorda i en kopieringsmaskin.
Svårt att hitta någon klatchig slutkläm eller sensmoral i den berättelsen, eller hur?
Mer än att det är synd att stegling inte tillämpas som bestraffningsmetod längre.
Ujuj, vad jag har haft mycket kul på den lilla, lilla krogen på krönet av Riddargatsbacken. Vilka kvällar! Skratt och drama. Middagar med bästa vännerna men också många nya bekantskaper. Märkliga möten. Tung celebrity spotting. Och så har jag förstås ätit fantastisk mat.
Jag hängde t o m i lokalerna innan det blev PA & Co. Då hette stället Timjan och var en lunchrestaurang med lingon-och-mjölkfärgade väggar och en musselsallad som jag av nån anledning kommer ihåg. Inte för att den var särskilt god. Jag bara kommer ihåg den.
Men 1986 rollade man vit färg över de lingon-och-mjölkfärgade väggarna, flyttade entrén runt hörnet och PA & Co var ett faktum. Sedan dess har jag varit trogen gäst.
Under många år var jag där nästan varje dag. Jag käkade på krita och fick blommor av personalen när jag fyllde år. Och jag levererade korgar med svamp i utbyte mot lite fria middagar. Fanns det inte bord i matsalen käkade man i köket.
Idag går jag inte dit fullt lika ofta. Det har inte att göra med att stället har blivit sämre. Det är snarare jag som har blivit lite sämre. På att hänga på krogen.
Undrar hur många rårakor och chèvre chaud jag tryckt i mig på PA´s under årens lopp? Hur många kalvlevrar och cheeseburgare. San Augustins (en halv knäckerundel med Kalles kaviar,hårdkokt ägg och purjolök). Choucrouter och oxbringa med rotmos. Seafood noodles. Ginos och kokosplättar med valnötsglass. Hur många liter vin har jag hällt i mig? Hur många latte med Dajm därtill?
Och hur många cigg har jag rökt under kristallkronorna? Herregud, vad jag har rökt på PA & Co!
Herregud, vad jag har plöjt ner mycket pengar i PA & Co, kort och gott!
Och idag fyller stället 25. Hattar i luften för Stockholms bästa restaurang, där jag alltid känner mig välkommen.
Men inte är jag där och firar, inte. Nej, jag sitter hemma och glor på Wallander på TV. Jag sa ju att jag har blivit sämre på att hänga på krogen.
Har just vinglat ut från en bastuhet buss, svettig och förbannad, efter att ha fått storstryk i Slaget om det stängda vädringsfönstret. Mina motståndare? Ett pensionärspar med pudel.
Och jag ställer mig den eviga frågan: Vad fan är det med äldre och drag??
Den här bilden har jag haft som bakgrundsbild på min dator i åratal. Jag gillar att sitta och glo på den. Jag liksom förlorar mig in bland de böljande gräsklädda kullarna och tycker mig hitta nya små detaljer hela tiden.
Och det är jag tydligen inte ensam om. Det lär vara en av Windows mest använda bakgrundsbilder.
Jag har alltid tagit för givet att bilden är en illustration eller nåt fotoshoppat. Alltså, inte ett riktigt foto på en verklig plats.
Men se där hade jag fel. Det är minsann ett riktigt foto, taget 1996 av en amerikansk fotograf vid namn Charles O´Rear. Och platsen är Sonoma County i Kalifornien. Det är alltså här dessa rogivande gröna kullar ligger.
Eller låg, snarare. För idag, sexton år senare, är marken uppköpt av en stor vinodlare och nu ser det ut så här:
Inte mycket till vy att förlora sig i där inte. Håhåjaja och ack ack ack & ve. Det var bättre förr. Sannna mina ord.
Den här låten tyckte jag var kanon när den kom i slutet på sextiotalet. Jag sjöng med för full hals på hittepå-engelska. Tralalala. I knästrumpor.
Men så hörde jag den på radion härom dagen, så här över 40 år senare, och lyssnade för första gången på texten. Vad fan är det karln sjunger?
So hurry home to your mama
I'm sure she wonders where you are
Get out of here
Before I have the time
To change my mind
'Cause I'm afraid we'll go too far, Oh,
Kolla in den här rätt bisarra videon. Lyssna på texten. Vad har vi här om inte en oförlöst fullblodspedofil som försöker lägga band på sig. Tralalalala!
I helgen var jag på en liten tillställning som kanske inte blev riktigt som jag föreställt mig. Väldigt trevligt och roligt på många sätt, men ändå inte riktigt hundra. Allt blir ju inte det.
Detta får mig av någon anledning att tänka på en grej som hände nångång på det glada sjuttiotalet. Jag och ett gäng kompisar skulle ordna möhippa. Det var en av de första möhipporna i mitt liv, vi var nånstans i tjugoårsåldern. Vi kände egentligen den blivande brudens blivande man bättre än vi kände henne, men vi skulle ändå ordna möhippa.
Redan vid hämtningen började vi ana oråd. Tjejen var sur som ättika och hade ingen som helst lust att bli utdragen på skojsigheter av det ystra tjejgäng som stod och trampade utanför hennes port.
Jag kommer inte ihåg alla detaljerna, men jag minns att vi mot slutet av kvällen hade tvingat ner henne i en skrinda. Vid det här laget var vi alla ganska packade, eftersom vi hetsdrack av ren stress över att baxa runt denna synnerligen motvilliga mö. Den enda som var hyfsat nykter var bruden själv, där hon satt käpprakt upp i skrindan och molteg med arga ögon.
Och det är här nånstans i det allmänna virrvarret som vi råkar dra skrindan med sitt sura innehåll över en trottoarkant, så att den välter och bruden trillar i gatan. Pang!
Hon blir rasande, kastar sig över första bästa tjej i gänget och biter henne så hårt att blodvite uppstår. Sedan rusar hon därifrån.
Kvar står vi och glor häpet på varandra. Festobjektet är som bortblåst.
Kvällen slutade på akuten, eftersom nån i gänget hade läst att det är farligt med människobett och att tjejen därför borde få stelkrampsspruta. Där satt vi, den havererade möhippan (minus bruden förstås), och skränade och fick flera tillsägningar om att tona ner oss några grader. Men det gick liksom inte, så uppe i varv som vi var.
Jag minns sittningen på akuten med glädje. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt hela situationen och fick ett minne för livet. Själva bröllopet, som man får anta följde på detta, minns jag däremot inte överhuvudtaget.
Som sagt, ibland blir det inte som man har tänkt sig. Och man kan inte tvinga människor att ha roligt.
Jag höll på att krocka med en skock tackor ute på landet härom kvällen. Det var Annika och Stefan, traktens fårfarmare, som tillsammans med sina bordercollies flyttade fåren till en ny hage, där de skulle få bekanta sig med baggen Engström, en elegant herre i sina bästa år.
Ett litet problem var att tackorna var absolut livrädda för Engström. Han gjorde sina trevare, försökte komma fram och lägga bort titlarna, men de yra hönsen till får flydde i skräck så fort han närmade sig.
Annika och Stefan såg bekymrade ut. Hur skulle det här gå? Det går ju inte att ha en bagge som inte tackorna gillar. Då blir det inga barn gjorda.
För det är just barn det ska bli. En helsickes massa barn. Som ska födas nån gång i början på nästa år.
Och Engströms uppgift är helt enkelt att gå där i hagen och vara tjusig och potent och sätta på så många tjejer han orkar och förmår. Om han nu får komma till.... Det återstår att se.
Engström bar en svart sele runt sin ulliga kropp. Och detta inte enbart för att vara flott. Nej, selen fyller även en funktion.
Längst fram på selen sitter det nämligen en grön krita. Och varje gång Engström bestiger en tacka, är det tänkt att det ska det bli en färgfläck på hennes rygg. Så att Annika och Stefan kan se hur många som har blivit påsatta.
Jag menar, är inte det lite... opersonligt? Lite väl drastiskt och resolut? Vad hände med romantiken? Uppvaktningen? Förspelet?
Nej, pang på i ullstrumporna bara, "wham bam thank you mam", helt utan finess och där står flickstackarn och undrar vad det var som hände. Med ett grönt streck på ryggen och ett par ungar i magen.
Jag hatar att bli skrämd. Jag skulle aldrig drömma om att se en hel skräckfilm. Alltså en sån där som Blair Witch Project eller Stilla natt, blodiga natt. För jag blir verkligen så geniunt skräckslagen att jag har svårt att hämta mig efteråt.
Däremot kan jag tänka mig att utsätta mig för en välproddad thriller då och då. Men även dessa skrämmer vettet ur mig.
De försåtliga dramaturgiska fällorna som är gillrade överallt. I musiken, i duschen, inne i garderoben. I hissen, i parkeringshuset.
Måste människan gå och duscha nu? Måste regissören välja att ha en point of view-kamera inne i garderoben när den värnlösa kvinnan står där och väljer klänning? Står mördaren därinne, är det det dom försöker säga? Och varför ska samma eländiga fruntimmer ner och hämta bilen i garaget klockan ett på natten.
Ta Copy Cat t ex, som går på tv ikväll. En otroligt läskig film, som handlar om den stackars plågade Sigorney Weaver, en rättspsykolog som har låst in sig i sin våning i åratal efter ett fruktansvärt möte med en seriemördare, som är ute efter henne därför att hon vittnat mot honom i en rättgång.
Jag dör, så läskig är den. Men bra. Så jag kan inte sluta titta, fast jag vet hur det går, för jag har sett den förr. Men jag lägger höger underarm framför ögonen och över hela tv-bilden, så att jag bara kan läsa textremsan och höra vad de säger.
Men ljudet är illa nog. Musiken, de gnisslande stråkarna. Flåsandet.
Var på mycket trevlig middag hos mina kompisar R och J härom dan. De råkar bo på Beckholmen - bara så där! Ni vet den lilla ön som ligger precis bakom Gröna Lund, den med giraffkranarna. Där bor de i ett underbart gammalt hus, i ett ombonat och trivsamt hem. Bara så där!
Vi åt middag i matsalen, där man genom ena fönstret har en panoramavy över Kastellholmen, Strömmen, Slussen och hela Stadsgårdskajen. Genom ett annat fönster ser man Fritt fall och berg- och dalbanan på Gröna Lund. Och alla båtarna som ligger utmed kajkanten.
Man kunde ha värre utsikt.
Ett alldeles fantastiskt boende, med andra ord. "Ja, här kör man in i en helt egen liten värld", som taxichauffören uttryckte saken när han släppte av mig strax efter bron.
Under middagen pratade vi bl a om blommor och odling. Jag frågade om de hade trädgårdsland.
- Är du galen", sa R, "hela ön är full med kvicksilver. Här går inte att odla nåt".
Och så berättade han att Beckholmen är full av giftiga tungmetaller och att hela översta jordlagret måste bytas ut. De håller visst på med det just nu.
Ända sedan 1600-talet, i nästan 400 år, har det legat industier och båtvarv här och holmen är späckad av miljögifter. Man har försökt uppskatta hur mycket skit det finns i marken och hur otroligt det än låter så har man kommit fram till att det troligen rör sig om 435 ton bly, 4,5 ton arsenik och 2,4 ton kvicksilver.
Och sedan länge har de som arbetar och bor på Beckholmen avråtts från att odla grönsaker, äta bär och att vara försiktiga med damm som virvlar upp från marken.
Så där sitter alltså R & J i sitt vackra hus på en alldeles egen ö på Djurgården i Stockholm och törs inte äta hallonen som växer på tomten eller kratta grusgången av rädsla för att bli förgiftade.
Ett mini-Tjernobyl mitt i stan. Nästa gång jag besöker Beckholmen kommer jag att röra mig mycket långtsamt för att inte röra upp damm och bara prata på utandning.
Idag har jag hastigt och lustigt bokat en resa till Grekland. Tolv dagar i september. Jag hänger på goda, trevliga, härliga vänner som åker dit varje år i september. För min egen del var det alldeles för länge sedan jag var där.
Jag tittar på min resplan som nyss kom i mejlen och jag tänker på det salta, salta havet, kristallklart vatten och doften av torkad timjan. På hisnande vyer över solnedgångar.
Ljumma kvällar. Att sitta på en taverna på stranden och känna dagens solbränna hetta i skinnet. Se solen gå ner i havet. Beställa in kalamares och en panna retsina till.
Jag känner mig faktiskt lite gråtfärdig av glädje och förväntan. Inte förrän nu, när resan är bokad och klar, förstår jag hur mycket jag har saknat Grekland. Fantastiska, underbara Grekland.
Jag noterar att det är ofantligt mycket rönnbär i år. De hänger i tunga klasar i träden.
Och ni vet ju vad det innebär enligt Bondepraktikan. Det blir vargavinter. Fimbulvinter. En lång, kall, snörik värstingvinter.
I år igen.
Så lika bra redan nu att gå till Biltema och köpa snösskyffel. Dubba däcken. Ladda upp med Arméns Hudsalva och renfällar. Fylla källaren med torrskaffning. Pasta. Sardiner. Bullens Pilsnerkorv. Burktomater.
Rusta sig, helt enkelt. För det kommer att bli tuffa tag framöver. Köldskador, frostrosor och snöblindhet. Bottenfrusna brunnar och snöskottning redan i oktober. Åka hundspann till jobbet.
När jag passerade Stadshuset på väg till jobbet smattrade de svenska fanorna mot den klarblå himlen. Samma sak på Sheratons tak. Rosenbad. Hela Norrbro. Operan. Slottet.
Grand Hotel. Hela Kungsträdgården. Dramaten. Varenda SL-buss i hela stan. Så långt ögat kunde se var det svenska flaggor.
Jösses, tänkte jag, det måste vara nåt stort på gång. Vad kan det vara, vad kan det vara? Allmän flaggdag, helt klart, men varför?
Det visade sig vara Drottningens namnsdag. Silvias namnsdag. Alltså, Silvia hade namnsdag och på alla flaggstänger över hela landet hissades flaggan.
Tänk om den tyska tonårsflickan Silvia Renate Sommerlath hade vetat detta, när hon i mitten av det glada sextiotalet tog moppen till plugget i Düsseldorf, med det långa håret fladdrande på ryggen.
Att det en gång i en framtid skulle hissas flaggor i ett för henne vilt främmande land bara för att hon råkade heta Silvia.
”Aber nein”, skulle den tonåriga Silvia utropa där hon satt på sin Zündapp, ”det finns inte ein möglichkeit, det är en alldeles für absurd tanke”.
Allt hon tänkte på då var väl att hon ville bli ihop med en snygg, rik kille. Och att det var bensin i moppen.
Så alltså en fullständigt absurd tanke där och då i Düsseldorf på sextiotalet.
Och när jag tänker efter, en lika absurd tanke här och nu i Stockholm på 2010-talet.
Jag har en kompis som är god vän med Beatrice Ask.
Ikväll skriver hon (min kompis alltså) följande på Facebook:
"Trevlig fest på Cafét. Tack Micael Bindefeld och hela gänget.... Och Bea.. så underbart att träffa Dig världens bästa Justitieminister. När jag kommer hem ska vi ut och buuuusa. Kraaaaaaaam!....."
I mean, really... Vi pratar väl ändå om Sveriges justitieminister. Hon som ensam är ansvarig för hela rättsväsendet och lagstiftningsfrågor, brottmålsärenden, bekämpning av terrorism och annat märkvärdigt och viktigt.
Jag vill inte veta av att hon är ute och buuuuuuuusar.
Första dagen på jobbet efter sex veckors ledighet. Jag skriver ledighet, eftersom jag frilansar och således inte har betald semester utan i praktiken har varit arbetslös utan lön i sex veckor.
Men jag låtsas att jag har haft semester, det känns bättre.
Hur som helst, det dagliga livet på landet är slut för den här säsongen. Det kommer givetvis att bli mycket trevligt och mysigt helghäng därute i pörtet ett tag till, sommaren är inte slut. Men den långa sommarledigheten är det. Och det är inte förhandlingsbart.
I natt låg jag i min säng i stan och försökte komma till ro. Att ligga i sängen i stan är en annan känsla än att ligga i sängen på landet, helt klart. Egentligen är sängen i stan mycket bekvämare, men nu har jag ju liksom vant mig vid sängen på landet. Och ljuden utanför mitt sovrumsfönster där.
Ljuden utanför sovrummet i stan är annorlunda. Det är ett annat susande i luften på nedre Kungsholmen än i skärgården. Inget omedelbart störande, för jag bor i en lugn del av stan, men annorlunda. Det är skällande hundar i parken, skratten från ett gäng som drar förbi på gatan efter en trevlig kväll på Mälarpaviljongen.
Vindens sus i lindarna. 52:ans buss som passerar varje kvart. En ambulans i fjärran. En motorcykel som drar förbi på Norrmälar Strand. Kungsholms kyrka som slår halv och hel.
Alla är trevliga ljud, men som sagt, ljud som jag inte är så van vid och som känns lite främmande.
Att sitta i skärgården och lyssna på Radio Stockholm är som att ha kakan och äta den. Man får lite koll på vad som händer inne i city, fast på behagligt avstånd.
Allra bäst är det när den där trudelutten ljuder som signalerar att det är trafikrapport på gång. Då sitter man där i sin solstol och hör att eftermiddagsrusningen börjar komma igång så smått. Trafiken står helt stilla i Eugeniatunneln, en bil har fått bensinstopp inne i Fredhällstunneln, i Tomtebodakurvan ska man akta sig för en fotgängare som har förrirrat sig och i vanlig ordning har två-tre bilar sammanstött vid Salem/Rönninge-avfarten. Och på Söderleden i norrgående riktning har någon tappat en soffa.
Men pendeltågen går enligt tidtabell.
Och själv tittar man ut över havet och där är det inte mycket till stockning. Kanske det passerar ett par tre utombordare i timmen. Möjligtvis har nån slarvig mås tappat en fjäder i farleden. Hoppas ingen krockar med den.
Mina grannar tittade över igår kväll på en liten mojito ur boxen. De berättade att de varit på charter i Turkiet och i resebyråns taxfree-katalog kunde man beställa en treliterslåda whisky för 249:-. Whiskyns namn?
Utanför mitt pörte slår fiskarna så hårt att man tror att de vill komma upp på land. Jag vet tyvärr inte vilken sort det är, för det hinner jag aldrig se, men stora och feta verkar de. Och inne i stugan står fiskespöet och ropar "Använd mig, använd mig, märker du inte att fiskrackarna ber om det...?"
Men det går tyvärr inte, för jag har ingen rulle. Bara ett spö. Och då blir det inte mycket fiskat.
Men nu har fisken slagit sitt sista slag. Efter veckor av retfullt fiskhoppande och -lekande utanför min stugknut, har nu mitt tålamod tagit slut. Nu är det jag som ångar iväg till fiskebutiken och köper en ny haspelrulle av toppkvalla och en låda drag. I rappet.
Har lämnat Lycklig i Båstad och styrt Chevan norrut igen. Med glatt sinne, skoskav och lockigt hår. Som jag får av ett ihärdigt regnande. Lockigt hår, alltså. Det var roligt att jobba på krog. Det gör jag gärna om.
På vägen hem tog jag en liten omväg över Bottnaryd utanför Jönköping, där säteriet Gunillaberg ligger. Här har den danske blomsterkonstnären Tage Andersen byggt upp något alldeles remarkabelt. Varför han valt att slå sig ner i det mörkaste Småland kan man sannerligen undra, men vi svenskar ska vara glada.
Gunillaberg är en otroligt vacker gård, byggd i slutet på 1600-talet och där blandar gubben Andersen moderna konstverk och blomsterinstallationer, både inomhus och utomhus i en vildvuxen park där, hängbuksvin, getter och kor går och spatserar tillsammans med oss betalande gäster.
Höjdpunkten var liljedalen, en plats som tog andan ur mig. En äng med högt gräs och hundratals, tusentals blommande, doftande liljor i alla storlekar. Där i det vildvuxna höga gräset blandade sig liljorna med klotklippta små buxbombuskar och nyss utblommande pioner. Och tusentals fjärilar och humlor. Ni kan ju tänka er doften.
Jag blev gråtfärdig på ett lite märkligt vis av att gå där och supa in allt det vackra. Efter denna naturupplevelse, kände jag mig styrkt att fortsätta min resa norrut.
Och här är jag nu. I mitt söta lilla pörte i skärgården. Där min blåa hortensia har överlevt och mår prima och blommar som om det inte fanns någon morgondag. Och luktärterna likaså.
Det är inte måttligt vad det regnar! Jag befinner mig i Båstad och ligger i min säng och hör hur regnet gör sitt bästa för att slå sig in till mig i stugvärmen.
Det regnar utav helvete, för att ge en tydlig bild. De mörkgråa molnen sveper genom dalen på mycket låg höjd och vind och regn dånar in på diagonalen. Vattnet sprutar ur struprännorna och sikten är lika med noll.
Typiskt Båstad-väder, med andra ord. Jag har ju hängt här ganska mycket under årens lopp, framför allt när jag var i tonåren och i mina tidiga tjugo. Och även om det finns mycket soliga/roliga minnen från somrarna på det glada sjuttiotalet, så är det doften av regnvåta rosor som jag minns bäst. Ständigt detta regnande.
Men man kan inte hålla på och oja sig över vädret. Det är som det är med det. Ibland lyser solen, ibland regnar det. Det är bara att gilla läget. Och när det regnar i Båstad, så doftar det i alla fall rosor.
Anno 2011 befinner jag mig i Båstad för att jobba på restaurang! Det var minsann otippat, inte minst för mig själv! Här trodde jag att jag var mediaarbetare, men ickepicke. Nu jobbar jag på krog.
Varje dag ikläder jag mig ett olivgrönt förkläde och blir servitris på Lycklig Bistro & Café. Och det är så roligt, så roligt. Men jobbigt och slitsamt också, förstås.
Det är min kompis Lena som driver Lycklig med tydliga visioner och fingertoppskänsla. Här i den regnsskogslummiga Sinarpsdalen har hon skapat en alldeles egen liten värld, där alla som vill kan titta in och förlusta sig med mat och dryck en stund.
På många vis har mitt ordinarie jobb i tv-apparaten och kneget här på Lycklig många likheter; det handlar om att förbereda allt i detalj, göra det enkelt och tydligt, vara vrålnoga med råvarorna och se till att folk trivs och har det bra.
Och när det gäller råvarorna skojar vi inte här på Lycklig. Det är helt enkelt bara det bästa som gäller. På den lilla men naggande goda menyn ikväll stod
1. Grillade pilgrimsmusslor med blomkålspuré och rostad parmaskinka.
2. Grillad torskrygg med varmrökt sidfläsk, sommar- och vitlök, kastanjechampinjoner, citronzest och smörslungad Bjäre-potatis.
3. Linguini med salsiccia, zuccini, chili, vitlök och parmesan.
4. Grillad haloumi med vattenmelon, nektariner, portabellosvamp, honung och mynta.
Och så en helt överjordisk marängdessert, "Viva Nocciola" med vaniljglass, vispgrädde och en ljuvlig hasselnötssås. Nötallergiker, göre er icke besvär!
Så jobbar vi här på Lycklig i Nötte backar. Come rain or come shine.
Jag vaknar vid halv fem och behöver gå runt knuten. Men precis när jag ska slå upp dörren hejdar jag mig. Jag ser genom fönstret att klipporna utanför mitt pörte är invaderat av ett menageri av sällan skådat slag.
Jag räknar till fyrtiosex ejdrerhonor med ett oräkneligt antal ungar. Både uppe på land och i vattnet. Måsparet med sina tre skrakbenta bäbisar. Och den där tredje måsen som också hänger med dem. Kanske en au pair.
En kanadagås. En svan, som glor skeptiskt på gåsen. Den ettriga snäppan som verkar irriterad över nåt och mest yr omkring planlöst.
Jag står stilla och iakttar denna illustra samling. Ett sånt här fågelkonvent kan man ju inte störa. Om jag kliver ut nu kommer jag att slå sönder morgonidyllen, den saken är säker.
Så jag lägger mina egna behov åt sidan och går och lägger mig igen. Jag kan hålla mig, jag kan hålla mig.
Idag ska jag delta i en stor workshop på jobbet om vilka utmaningar företaget står inför.
Det är obligatorisk närvaroplikt. Jag är med andra ord tvångskommenderad in i detta.
Det verkar som om det är tänkt att man ska sitta i mer eller mindre små grupper och diskutera olika ämnen. Om vad man drivs av som tv-arbetare, hur medialandskapet ser ut och en herrans massa annat.
Och jag känner ett kompakt motstånd mot att gå. Nästan så att jag vill smita, ringa mig sjuk, vad som helst. För att slippa.
Jag hatar grupparbeten. Det kommer att bli ett våldsamt tyckande till höger och vänster. Mer eller mindre lösryckta och framtvingade åsikter. Ett malande och ett ältande. Och inte ett skit kommer vi att komma fram till. Eller om vi mot förmodan skulle göra det, så kommer ändå ingen hänsyn att tas till detta.
Så känns det nu. Imorgon kanske jag kommer att känna mig upplyst och entusiastisk. Men just nu känner jag bara att jag vill bli lämnad ifred så att jag kan fortsätta med mitt arbete.
Jag kanske borde försöka analysera varför jag känner sån motvilja mot att älta i grupp. Men det gör jag nån annan dag.
Jag släntrade genom Radiohusparken vid lunchtid idag och där pågick programmet Sommars presskonferens. Det var ett stort mediauppbåd och nästan alla sommarpratarna var på plats. Där satt de på rad i sina blomsterkransar och var utvalda och upphöjda. Att få vara Sommar-värd är en stor ära.
Jag hoppas att det blir lite sula i årets omgång. Jag tycker förra säsongen höll en ganska låg nivå, med några få riktiga gobitar och resten mittemellan.
Ett program jag minns är P O Enqvists från förrförra sommaren. Det var oavbrutet intressant och roligt att lyssna på. Och han avslutade med ett citat från sin hund Pelle, som han tydligen har en nära dialog med. P O frågade schnauzern Pelle vad meningen med livet var och Pelle svarade sin husse så här:
- Lägg av. Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.
Maken till klok vovve! Är inte det det bästa man har hört? Är det inte exakt just så enkelt det är? Vi är här på jorden och kliver runt ett tag och då ska vi se till att ha det så bra vi kan. Det blir förmodligen både jobbigt och motigt på sina ställen, men det kan bli många fina dagar också, om vi har tur. Och sen ska vi dö. Den dagen, den sorgen.
Jag ska baske mig brodera en kudde med detta underbara citat. Det får bli mitt sommarprojekt.
Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.
Jag tänker på alla udda knasbollar man stöter på. En del tycker själva att de är knasiga och koketterar med det. Jobbar på sin knasiga image. Den sorten tycker jag inte så mycket om.
Sedan har vi knasbollarna som håller på med så kufiga och introverta saker att man inte pallar med dom av den anledningen. Ibland kan man t o m känna sig lite rädd för den sorten.
Och så har vi de små rara knasbollarna, som helt omedvetet och utan insikt om att de är roliga/lätta att driva med, håller på med sitt. Som utan att tveka lägger ut sina snäva intressen på Youtube och helhjärtat och allvarligt berättar hur det ligger till.
Som den här fantastiske lille trinde gossen, som troligen ännu inte vet om att han är bög, men som med all säkerhet kommer att komma ut om några år. Och detta kategoriska uttalande törs jag sätta på pränt efter många års empiriska studier av manliga och kvinnliga intressen.
Se hur seriöst och noggrannt han redovisar sitt specialintresse doftljus.
Jag älskar denne lille man och hoppas innerligt att de är snälla mot honom i skolan.
Project Runway på TV3. Ett program som jag tittar på om jag råkar vara i närheten av en tv när inget bättre lockar.
Programledare är Heidi Klum, den hyllade och ikoniserade supermodellen. Maken till elakt fruntimmer har jag väl aldrig stött på i hela mitt liv.
Hon ger mig kalla kårar. Hennes leende får nyutsprungna blommor att dö frostdöden. Hennes ögon kunde tillhöra en vit haj. Uttryckslösa, kalla.
När hon tittar på sina adepter på catwalken och med ett snett, hånfullt leende, iskall blick och tysk brytning säger "One of you will be named the winner..... and one of you will be.... out", fryser blodet till is i mina ådror.
Paradoxalt nog verkar hon vara ständigt höggravid. Den eviga modern, alltid redo att producera nya ätteläggar. Små elaka mini-Klums. Och fadern är Seal, som verkar vara världens vänligaste man. Eventuellt är han hjärntvättad eller hypnotiserad.
Paret brukar kallas The beauty and the beast, där hon är skönheten och han odjuret. Jag tycker tvärtom.
Tillbaka till Project Runway. När hon svalt kysser veckans utröstade på kinden och föraktfullt viskar "auf wiedersehen" går mina tankar till Eva Braun.
Skulle Tredje riket och Adolf Hitler återuppstå, gud förbjude, skulle Heidi Klum garanterat vara rikskanslerns brud. Ständigt gravid, i kringelhår och tysk dirndl. Alltid redo att stötta sin diaboliske make i hans groteska värv.
Promenerar genom det soliga försommarlandskapet. Vägen fram till mitt lilla pörte i skärgården är levande pr för Sverige. Det blir inte bättre än så här.
Det är så vackert nu att det kniper i bröstet. Hundratals nyanser av skirt grönt. Surrande humlor och bin, vimmelkantiga av pollensmörgåsbordet som står dukat. Blommande fruktträd. Lammen som går och betar i hagarna.
Häggen på väg att ge upp, syrenerna laddar och slår ut. Dofterna blandar sig. Mandelblom, styvmorsviol, humleblomster, förgätmigej. De mer nobla kungsängsliljorna och Adam & Eva.
Och så förstås gullvivorna. Aldrig har jag sett så mycket gullvivor som i år. De står i stora, resliga stim och bara väntar på att bli plockade. Det tar fem minuter att plocka en gigantisk bukett, som jag sticker ner ansiktet i. Åh, doften av gullviva.
Ville bara säga att blogger.com har gått bananas det senaste dygnet. Bl a försvann inlägget nedan av sig själv, för att nu plötsligt vara tillbaka igen. Men vad som däremot inte kom tillbaka var de kommentarer som jag hade fått på det inlägget.
Konstiga saker händer i cyberrymden. Jag ville bara säga det, så att ni inte tror att jag har raderat några kommentarer. För det har jag inte.
Apropå alla de här glassiga östermalmarna på uteserveringarna. Vad bruna de har lyckats bli redan!
Det har ju faktiskt bara varit fint väder av och till sedan i påskas, men det vackra folket är redan knallbrunt. Alltså, jag menar inte att de är lite klädsamt solkyssta, de är KNALLBRUNA!
Jag har uppenbarligen missat nåt här. Jag har levat i villfarelsen att det fortfarande var Jane Austen-ideal som gällde. Att det var coolt att vara blek och skön i hatt och att det t o m var lite underklassigt att vara för solbränd. Det skulle ju kunna tyda på att man var parkarbetare eller asfaltsläggare eller nåt - gud förbjude.
"Liljevit porslinshy under ett parasoll" trodde jag var parollen.
Men där trodde jag som sagt fel. För vi är uppenbarligen tillbaka till åttiotalets bisarrt solbrända ideal. När det inte fanns nån gräns för svärtan. När man badade i Hawaiian Tropic utan solskyddsfaktor och hade foliepapper under hakan för att solen skulle reflektera bättre. Allt för att bli så där härligt vidbränt kolsvart.
Sån bränna ska man uppenbarligen ha i början på 2010-talet. Mot alla odds, mot allt förnuft.
Åh, dessa ljumma ljuvliga försommarkvällar. Häggen doftar så man blir yr i huvudet och koltrasten... ja, ni vet ju hur den håller på så här års. Den kära, kära koltrasten.
På väg hem från jobbet åker jag över Östermalm. På uteserveringarna sitter snygga innerstadsmänniskor och håller immiga glas med rosévin i sina välmanikyrerade händer. På fötterna vippar flickornas nya sandaler och killarnas solglasögon blänker i kvällsolen. Läppglans och Lukta gott. Sorl och glada skratt. Vårkänslor och nyväckta förhoppningar.
Men redan nere vid Kungsträdgården börjar bilden ändras. Och uppe vid Fridhemsplan är förvandlingen total.
Här finns inga nylackade naglar och vippande sandaletter. Inga nystrukna Stenströms-skjortor i pastellfärger. Inga coola Ray bans.
Här är det mer sviterna av för mycket lådvin och fulöl i solen i Rålis. Adidasbrallor och träningslinnen. Mascaran på trekvart. System-påsar, smutsiga fötter och sönderbrända ansikten.
Fyllon som firar att man äntligen kan supa utomhus. Okontrollerad våryra som börjar gå över i baksmälla och trötthet.
Ragglande människor som fylleäter hamburgare på McDonalds. Undertrtyckt aggressivitet.
Att Popular med Eric Saade är en skitlåt råder det ju ingen som helst tvekan om.
Men det är inte förrän nu, när många av de andra bidragen i årets Melodifestival börjar gå på högrotation på radion och dom framtonar som helt ok, som det går det upp för mig att vi även detta år skickar den sämsta låten till ESC.
Mötte tv-profilen Hans Wiklund i morse kl 08.30. Han var på väg till brottningsträning.
Jag är chockad! Hur är det möjligt att någon självmant kan vilja gå ner i partär i svinottan? Bli kopplad halvnelson på? Nacksvinga till höger och vänster i arla morgonväkten?
Vid den årliga middagen i Vita huset med USA:s journalistkår visar den alltid lika elegante Barack Obama var skåpet ska stå.
Donald Trump, som tydligen har bestämt sig för att ge sig in i politiken, är en av dom som har givit sig fan på att bevisa att Obama inte är född i USA.
Här sätter presidenten ner foten på det ljuvligaste vis.
Sitter och slöbläddrar i mitt husorgan Mitt i Kungsholmen när min blick faller på rubriken "Sköterska gned fot mot sitt underliv"
Så spänstigt, tänker jag. Det skulle aldrig jag klara. Om jag inte satt i skräddarställning, förstås.
Sedan tänker jag att det inte är så mycket till nyhet. Jag menar, det är väl ändå lite privat.
Men sedan läser jag vidare Det visar sig att det är en manlig sjuksköterska som visserligen har gnidit foten mot ett underliv, men inte sitt eget utan någon annans. En ung patients närmare bestämt.
Och då är det plötsligt inte lika spänstigt längre.
Varför...??
"Här är min plats, vielen dank, bitte sehr..."
Mitt rum vid havet. Ser ni hur blått havet är?Jag tar första doppet i Medelhavet på minst fem år. Ojojoj, säger jag bara. Jag ligger på rygg och flyter och tittar upp på den klarblå himlen. Sätter ner foten och känner den mjuka sandbotten. Flyter vidare.
Läskigast på Akropolis-muséet
Utsikt från hotell Anita. Nånstans där nere finns min plånka.
Men lägg av´rå!!!
Hajimemashite. (hah-jee-meh-MASH-teh)
Där kan du hänga och dö i din flotta skjorta.
Om denna vägg kunde tala.
"Är det öppet nånstans? Jag tycker det drar..."
"Det är lite molnigt i Motala idag..."
Hoho... hohoo..?
Talking to me....?
"Släpp av mig, jag vill inte....!
Hallo snygging, går du ofta hit?
Skitigt redan då.
Så här, nånting...
"Rock on, motherfuckers...!!!"
Tut tut, pling plong.
Gäsp, kan nån skicka solkrämen...
Skägg-Tage med en av tusen liljor
Teamwork.
-"Nåt mer du vill veta..?"
Det är till att breda ut sig....
Stanna i din löjliga bur.
Men snälla syster...
