Our house.

Nu säljer vi mitt barndomshem. I helgen är det visning och kåken kommer att invaderas av spekulanter i blå plasttossor.

Huset är för stort för mamma att bo ensam i. Och det kan man ju förstå. Men det känns verkligen så där. Mycket känslor, mycket minnen.

Den logiska, klarsynta sidan i mig säger
-"Hoppas det kommer massor med folk och att det utbryter hysterisk budgivning."

Det andra, mer känslosamma och nostalgiska sidan i mig, ropar
-"Ge fan i mitt hus. Gå inte runt därinne och bedöm och ha synpunkter och peka på olika väggar som ni vill riva och rör inte den fina sextiotalsmosaiken i kök och badrum för då slår jag ihjäl er - och framför allt, dra åt helvete...."

Men nu säljer vi huset. Om nån vill ha det. Och det blir säkert bra, när det är klart. Hoppas bara att det går fort. För det här är inte roligt alls.

Konstigt väder.

Jag har en arbetskompis som funderar på att resa till Kap Verde-öarna. Jag gick in på nätet för att kolla vad det är för sorts väder där.

Svaret jag fick var att Kap Verde tillhör den semi-arida sahel-zonen.

Ja, det var väl det jag trodde!

Världens långsammaste människa.

I morse hörde jag talas om en kvinna som inte klarar av att dubbelklicka. Hur hon än anstränger sig, blir det bara två enkelklick. Hon lyckas helt enkelt inte få upp farten tillräckligt för att dubbelklicka på sin mus.

Då är man inte snabb.

Kärringkommentar 28.

Jag är livrädd för att få en istapp i huvudet. Folk dör ju av sånt. Det är skitläskigt.

Vid lunchtid idag när solen strålade från en klarblå himmel, blev det lite dagsmeja i några timmar. Och jädrar vad det började rasa från taken. M e t e r l å n g a, sylvassa istappar hängde över takkanten på mer eller mindre varenda hus.

Och jag sprang där och hukade så långt ut på trottoarkanten det bara gick. Nervöst stirrande uppåt.

Tänk om man skulle dö av en istapp i huvudet. Att man blev hemkallad på ett sånt fullständigt meningslöst och lite farsartat vis. Att det i min nekrolog skulle stå att "hon harvade väl på så gott hon förmådde i jordelivet, men en istapp från helvetet skickade henne rätt in i himlen".

Där nånstans känner jag att det går nån sorts gräns... Det vore för ironiskt.

.

Vinter i paradiset.

Hoppsan, jag glömde visst ta in utemöblerna.

Att kacka i eget bo.

Jag har ju faktiskt jobbat med Melodifestivalen, så jag borde verkligen inte uttala mig. Det är som att tigga om att någon ska fräsa
-"Själv´rå, var det så himla bra när du jobbade med det´rå....?"

Nej, det kanske det inte var, men det var i alla fall hundra gånger bättre än i år. 2010 är verkligen ett synnerligen eländigt Melodifestivalsår. Det är bara bildproduktion, ljus och ljus som gör ett anständigt jobb.

Att låtarna oftast är jättedåliga är inte mycket att säga om - så vill man ju nästan att det ska vara! Men inramningen; artistpresentationerna, sketcherna, manusen - allt är verkligen fantastiskt uselt. Programledarna kämpar på, men det kan inte vara lätt för dem. Och åtminstone en av dem (Meltzer) måste lova sig själv och alla andra att aldrig mer tacka ja till ett liknande uppdrag. För att inte fullkomligt sabba sin karriär.

I kväll var det delfinal 3 i Göteborg. Manusen och sketcherna var sämre än nånsin och en tjejgrupp som heter Timotej gick direkt till Globen. Fullkomligt obegripligt alltihop.

Hela produktionen känns som ett uppskruvat Söndagsöppet från 1995. Hur är det möjligt?

Vilket år?

Förresten....

kommer aldrig den där snöstormen nån gång? SMHI har utfärdat en klass 2-varning, vilket innebär att man i princip bör undvika att gå ut om man inte vill duka under.

Så nu sitter jag här och väntar och väntar. Jag har fyllt kylskåpet med förnödenheter, jag har varit och köpt en snöskyffel så jag kan gräva fram bilen. Jag har ställt in alla aktiviteter och bara sitter här och undrar när det brakar loss. När kommer det?

Skammens altare.

Alltså, Tiger Woods presskonferens igår. Ensam på ett podium. Framför honom rader av allvarliga, stränga vänner och journalister. Som tar det Tiger säger på s t ö r s t a allvar. Som ser ut att tycka att "det här var sannerligen på tiden, Tiger". Mamma Woods sitter längst fram.

Där står pojkstackarn med gråten i halsen. Han nästan storknar av förödmjukelse, men lik förbannat står han där och ber hela världen om ursäkt.
-"Jag tyckte jag var värd det", säger han. "Jag trodde att det var ok, bara för att jag var förmögen och känd. Och chanserna saknades inte...."

Och så berättar han att han vill att det ska bli bra mellan honom och Elin och att han tänker fortsätta att gå i terapi och behandling. Vidare tänker han söka tröst och stöd i buddismen, för att återfinna balansen i livet.

Och så avslutar han allt med att be alla människor (d v s även mig) därute om hjälp.
-"Snälla, försök att hitta rum i era hjärtan så att ni en dag återigen kan tro på mig", säger han och så går han ner i publiken och kramar sin mamma länge, länge, länge.

Men snälla nån! Det här har ju helt och hållet tappat proportionerna.

Vad är det karln har gjort egentligen? Mördat? Kört in ett flygplan i ett höghus? Snott pengar från fattiga? Nej, han har pippat runt med en massa lycksökerskor och lyxfnask. Sånt som män med makt har ägnat sig åt i århundranden. Medan en tapper hustru har stått i marginalen och tittat på. Skillnaden är bara att den här gången höll inte frun käften.

Detta är bland det värsta jag har sett i den här vägen. Och då har jag ändå sett både Bill Clinton och David Letterman. Det är så djupt förödmjukande. Så totalt onödigt. Så fånigt och pinsamt.

Och väldigt privat. Min åsikt är fortfarande att den här grejen borde han lösa med sin fru, inte med mig.

Där ser man vad lite sponsortryck kan tvinga människor att göra.

Om ni orkar, här har ni hela bekännelsen ord för ord, på Tigers egen hemsida. Här snackar vi korskrypande på mycket hög nivå.

Hur MÅS?

Bloggvännerna vill ha fåglar. Då ska dom få fåglar.

Ledmotiv 3.

En gammal åttiotalsthriller med Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer. Inte världens bästa film, men ledmotivet......

Take it away B.B!

Vårnyheterna är här.

De börjar fylla på med vårkläder i butikerna. Det är små klänningar och en explosion i chiffong, korall och babyblått.

Och aldrig har våren känts mer avlägsen.

Jag skulle äga miljoner om tårar var guld.

Det är märkligt det här med sorg. Hur skör och bräcklig jag känner mig i omgångar, jag som normalt är så himla kavat. Hur plötsligt det kan komma över mig och lika hastigt försvinna igen. Så är det bara.

Nästan varje dag händer något som får mig att tänka på pappa och då är det som att trycka på en knapp. Tårarna bara rinner. Dripp dropp. Det går blixtsnabbt och jag hinner inte samla ihop mig.

Jag kan sitta på bussen, vid mitt skrivbord på jobbet eller ligga i badet. Kanske gå över ett torg, höra en låt, känna en doft. Eller bara sitta och prata med någon. Och plötsligt, som att vrida på en kran. Från ingenstans, gråt, gråt.

Oftast är jag ju ensam när det händer, men inte alltid. Och jag inser att det måste kännas en aning besvärande att sitta och äta lunch med någon som plötsligt börjar gråta, till synes helt utan anledning.

Men det är ingen fara. Det går över så snabbt. Jag saknar min pappa, helt enkelt. Det är ju bara fyra månaders sedan han dog. Jag sörjer honom. Det får väl ta den tid det tar.

Hur trovärdig är jag då?

Det är bara två dagar sedan jag skrev ett inlägg om hur trevligt det är när folk klär upp sig för att gå på teater och konsert. Och idag blir jag hastigt och lustigt erbjuden biljett till Höstsonaten på Dramaten och går dit i skitiga jeans och luvtröja.

Men så är jag en jävla stockholmare också.

Marie Göranzon regerar.

Ledmotiv 2.

Och den här är till dig, Kajsa. Ledmotivet till Working Girl.

Ledmotiv 1.

Vi tackar Barry Manilow för den här gången och går vidare med våra liv.

Men även denna vecka blir det tema här på bloggen, nämligen klassiska ledmotiv. Tjejen som visste för mycket gav mersmak och väckte minnen till liv. Det ena ledde till det andra.

Den här är till dig, Sussi! Det blir inte bättre än så här.

Festligt, folkligt, fullsatt.

Jag och mamsen var och såg After Dark på Konserthuset i Linköping i helgen. Det var fullspikat. Tolvhundra personer hade lämnat tv-soffan en svinkall Melodifestivalskväll och istället betalat en rejäl hacka för lite livs levande, hederlig krogshow.

Och folk var uppklädda och glada. Unga och gamla om vartannat. Herrar i kostym, damer i glittertoppar. Inneskor och lukta gott. Drink innan. Redo för en helkväll.

Skratt, dånande applåder, allsång och stående ovationer. Och Babsan var ute och röjde bland gubbarna i bänkraderna och till och med dom visade gott humör. En drömpublik, helt enkelt.

Efteråt glada och uppspelta kommentarer i kön till garderoben. Folk var verkligen där för att ha roligt.

Och de var välvilligt inställda från början till slut. Inget sitta och hålla igen för att verka märkvärdiga. Inget drälla in i skitiga jeans och gympaskor. Inget typiskt stockholmsbeteende, med andra ord.

Istället partykväll fullt ut, utan reservationer. Jag blir upprymd av sånt. Nästan rörd, på ett larvigt vis.

Barrymania 3.

Den klassiska inledningsscenen i Tjejen som visste för mycket blir sannerligen inte sämre av att veckans gullgosse Barry tar ton. Här snackar vi ledmotiv med stort L.

Barrymania 2.

Som sagt, det är Barry-vecka.

Apropå äckliga ord.

Igår höll alla på och ojade sig över "köttklister". Personligen tycker jag att "läsplatta" är ett ännu läbbigare ord.

Vad fan är det för nåt?

Barrymania 1.

Jag vet att det inte har märkts så mycket, men det är faktiskt Barry Manilow-vecka här på bloggen. Take it, Barry!

Drogromantik.

Har varit och sett "It´s complicated". Det är en härlig film på många sätt och vis, men allra roligast är det när dom röker på. Maken till bra knarkreklam har jag väl aldrig sett.

Jag är ingen vän av knarkeriet, jag är mer en gin&tonic-tjej. Men om man får så roligt av att röka en joint på kvällskvisten, då är det jag som skyndar ut och söker upp första bästa dealer.

Faktum är, att när Meryl Streep och Steve Martin röker den här jointen, så vänder hela filmen. Allt blir bra, de blir kära, de skrattar ihjäl sig och har fruktansvärt kul. Och jag sitter där och tänker att det där med att röka marijuana, det verkar vara grejen.

De sänder allt ut lite dubbla signaler därborta i Hollywood.

Kärringkommentar 27.

Jag tycker inte om programmet Blåsningen. Det spelar ingen roll hur skickligt genomfört det är, hur många statister som är inblandade eller hur roligt alla tycker att det är efteråt.

Jag står inte ut med att se människor bli så grundlurade och bortgjorda framför dolda kameror. Det gör ont i mig. Mitt skämsfilter slår till och jag måste zappa. Jag vill inte vara med på resan.

Att se Ara Abrahamians rädsla, när han trodde att han hade fått i sig farlig strålning och blivit magnetisk, var inte ett dugg roligt. Jag såg ju att han var jätterädd och frustrerad på riktigt. Jag hade antagligen också blivit skräckslagen. Jag kan lätt som en plätt identifiera mig med hans rädsla.

Och när man är rädd och förvirrad, eller hamnar i situationer som man inte kan kontrollera, blir man irrationell och säger konstiga, ibland rent korkade saker.

Som sedan Renée Nyberg och en uppskojsad skrattmåspublik garvar ihjäl sig åt. Och det gör även Mullvaden, kompisen som har varit med och grundlurat en. Vem i hela världen kan man lita på, för att citera en gammal proggare.

Nej, Blåsningen får klara sig utan mig, nu är det färdigtittat. Och solen kommer att fortsätta att gå upp och ner i alla fall.

Pseudo.

Jag läser just en statusrad på Facebook. Den är skriven av en fullvuxen person. "Jag tröttnar aldrig på pannkakor", står det.

Detta påstående fyller mig med förundran. Vad menar personen? Är det ironi? Eller allvar?

Bad news.

Jag gjorde nyss testet "Vilken historisk person är du?" på Nationalencyklopediens hemsida.

Jag var Judas Iskariot.

Det här var sannerligen inga goda nyheter. Jag känner att jag måste gå ut och få lite luft för att smälta detta. Det får bli ett straffvarv runt Djurgården.

Torgskräck.

Jag tänker lite på försäljarna som säljer frukt och blommor på Hötorget. Jag handlar där varje vecka, framför allt blommor, och många av killarna är jättegulliga - men fruktansvärt jobbiga.

I ur och skur står de där och ropar sitt "halvapris..halvapris..." och "hallå damen, kom här, vad vill du ha, vad vill du ha...?" Och jag får lust att fräsa att "inte fan vet jag vad jag vill ha, om jag inte får titta i lugn och ro."

För de måste ju vid det här laget ha noterat att vi trista, inåtvända svenskar h a t a r att inte få kolla och klämma på grejorna i vår egen takt. Att vi inte köper vare sig blommor eller frukt, bara för att någon kör upp grejorna med våld i ansiktet på oss.

Och att någon borde tala om detta för dem, om de nu inte märker det själva...

Jag vet, det finns värre grejor. Tänk Haiti. Men man kan väl få klaga lite ändå.

Den stora vitpepparbluffen.

Alltså, det här snacket om att man slipper kräksjuka om man trycker i sig en massa vitpepparkorn, är inte det lite som att tro på näcken?

Tänk va, genast mycket bättre.....

Stackars lilla Lasse.

Jag läser i blaskan idag att Lars Ohly är djupt bedrövad över att han har tjänat 600.000:- på att sälja sin bostadsrätt på Söder.
-"Det är sannerligen inget jag jublar över", suckar Lars med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Det är fan inte lätt att vara kommunist nu för tiden.

Är det jag som är överkänslig, eller...?

Den sista tiden har jag noterat en ny manlig trend på bloggar och Facebook. Många män kallar sina döttrar och fruar för prinsessor.

Uppenbarligen vill man ge bilden av att här har ni minsann världens bästa make/far som hissar och plussar på flickorna i familjen. "Mina prinsessor". Men sen då?

Epitetet prinsessa är en larvig, upphöjd benämning på nåt otidsenligt. För mig är det en bortskämd, bortklemad liten tös som får vad hon pekar på. En tjej som inte klarar av något själv och som det inte ställs några krav på mer än att hon ska vara söt.

En liten prinsessa som pappa måste ta hand om.

Det känns inte 2010 ett enda dugg.

Ett kungarike av tyg.

Imorse höll jag på att krocka med Stefan Persson på Drottninggatan. Hennes&Mauritz-Stefan, alltså. Han var rasande flott i mörkblå paletå och blanka skor. Och han gick där på gågatan med ett H&M på vänster sida och ett annat på höger. Hans butiker.

I princip kan han vandra gatan fram i nästan varenda stad som finns på norra halvklotet och passera ett H&M och tänka att "det här äger jag".

Undrar om han gör det?

Överöveröveröverallt nästan...

Till topps!

Jo, tänk för att jag kom iväg till fjällen. Fyra timmar försenat lyfte planet från Bromma i snöstorm. Och landade tryggt i ett svinkallt Östersund en timme senare. Av mr Clooney inte en skymt. Han satt visst i Brunflo och käkade sushi.

Och vi styrde upp mot vår lilla fäbod, där vi korkade upp skumpan vid ettsnåret på natten. De kära gamla vännerna och jag. Och ute knäppte kylan i knutarna.

På mornarna klev vi ur våra renskinnssovsäckar i gryningen, satte på oss elastabyxor och anorakar och drog åt grenremmen riktigt ordentligt. Sedan tog vi hundspannet ner till Undersåker för att köpa renklämma och mylta.

Raskt hem igen för att inta en stärkande grötfrukost framför vedspisen. Och sedan ut på fjället med anorakfickan fylld med apelsiner och schweizernöt. Minst ett par mil om dagen blev det, i ospårad terräng på kalfjället. Eller i äggställning nerför Åreskutan.

Och så avslutades dagarna med toddy framför brasan. Och givetvis Pjäxdans. Allt medan kvicksilvret sjönk och sjönk.

Men av George Clooney såg vi förstås inte en skymt.

Svante, Ruffa, Dick, Märta och undertecknad på Ripkallhöjden.