Mission accomplished.

För ganska exakt en månad sedan skrev jag några rader här på bloggen om hur mycket jag tycker om mimosa. Och att jag drömde om att någon gång kunna få vara på en plats där mimosan växer och doftar vilt.

Inte visste väl jag att den önskan skulle bli uppfyllt så snabbt!

För här sitter jag nu, i Kalifornien, på en solig bergssida i en fantastisk villaträdgård, i en solstol, med mimosan blommande i stora buskage runt omkring mig. Jag befinner mig i Palos Verdes, strax söder om Los Angeles och utsikten är hisnande. Långt därnere till höger ser jag Long Beach och konturerna av den gamla lyxskutan Queen Mary. Rakt framför mig brer hela LA-grytan ut sig och till höger skymtar jag Manhattan Beach, Redondo Beach och lite till. Som sagt, en fullkomligt hisnande utsikt.

Och mimosan håller på att slå ut framför näsan på mig. Och kolibrierna snurrar runt som stora humlor. Och vi sitter under ett rosépepparträd. Rosépepparfrukterna hänger i miljontal överallt i trädet och jag kan villigt och glatt erkänna att jag inte hade en aning om att rosépeppar växte på trän.

Det är Kalifornien-premiär för mig. Och levande mimosa-premiär. Och kolibri-premiär.

Och i övermorgon är det Oscarsgala därnere i grytan framför mina ögon. I morgon ska jag ner dit och kolla in läget. Stå där och glo utanför avspärrningarna vid Kodak Theatre och bete mig precis som den turist jag är.

Snacka om premiärlejon.

Högst uppe på berget sitter jag och luktar på mimosan.

En curlingunges sista rop på hjälp.

Och så läser jag att en mexikansk nittonåring, Estabiliz Chaves, hungerstrejkar utanför engelska ambassaden i Mexico city. Hon gör det för att tvinga den engelska kungafamiljen att bjuda henne till prins Williams bröllop i april.

-"Ska de låta mig dö bara för att de inte vill ge mig en inbjudan till det kungliga bröllopet" står det på en skylt utanför tältet där hon hungerstrejkar för nionde dagen.

Det har ju gått bra hittills, tänker Estabiliz. Så fort det är nåt man vill ha, så vägrar man bara äta sin gröt. Förr eller senare ger mamma och pappa upp. Den taktikten funkar säkert på engelska kungahuset också.

Vilken fiffig idé! Jag åker ju snart till LA och har fortfarande inte fått min inbjudan till Oscarsgalan. Jag går och lägger mig utanför amerikanska ambassaden redan idag. Det borde bita på dom jävlarna.

Och så hinner jag gå ner några kilo på kuppen också. Två flugor i en smäll, helt enkelt.

Tack för tipset, Estabiliz!

Äh schyssta´rå....

Kärt återseende.

Sprang på följande roliga historia i tidningen idag. Den var en av mina favvohistorier när jag var liten.

Det var gubben som tappat löständerna i sjön. Grannpojkarna försöker meta upp dem, men tänderna vill inte fastna på kroken.
Gubben: -"Agna med falukörv för dä töcker jag om."

Det tyckte jag var fantastiskt roligt då. Det tycker jag är fantastiskt roligt idag.

Ingenting har hänt.

Hahahaha...

Hittepåengagemang.

I kväll i fiskdisken på Sabis i Fältöversten:

Dam i minkpäls: Jag vill ha en bit mild och fin fisk, vad rekommenderar du?

Fiskförsäljaren: Ja, vi har ju alltid torsk...

Minkpälsen: Är den fiskad på en bra plats då?

Försäljaren: Nja, den kommer från Östersjön...

Minkpälsen: Är inte det bra?

Försäljaren: Nja, riktigt hundra är det nog inte....

Minkpälsen: Härligt, då tar jag den.

"Men snälla nån, den var ändå död...."

Fina Regina.

Jag har mycket att lära av Regina Lund.

Jag menar, ibland är det väl si och så med självförtroendet. Jag kanske inte känner att jag tillför världssamfundet så himla mycket på dagarna. Jag harvar väl på utan att göra några större avtryck. Försöker hålla mig hel och ren och vara hyfsat trevlig mot dom jag möter.

Men Regina Lund, hon har ett jädrans självförtroende, hon. Hon vet minsann vad hon är värd och vad hon kan tillföra. Hon sprider sitt ljus och sitt evangelium över världen och gör det med glädje.

Och gratis! För henne är det självklart att dela med sig av sitt glädjebudskap helt utan kostnad. Och världen tar emot med öppet sinne.

Så här skriver hon på sin hemsida:

Dear fellow citizens of the Earth

I hereby give you a gift for free hoping to bring more happiness, peace, understanding and forgiveness into your lives.

I give you this gift hoping for us all on this planet to increase our love and understanding for one another. I wish for you all to reach peace in your lives and in the world.

Peace on Earth starts with peace in your own heart.

My gift to you is my audio book, “Nothing but the veil, a conversation in ordinary”. This audio book is free to download and forward and spread all over the world as much as you like. This is my gift to humanity and the Earth.

I send you my words with love and hope for a better planet for us all.

Regina Lund är en fin människa. En god människa.

"Jag kommer med kärlek..."

Hej Gay!

Ikväll går QX-galan av stapeln. Där verkar det alltid vara ett sånt jädrans hålligång. Synd att man inte är bög.

Tjofaderittan!

Rök i kök.

I lördags var jag på en fest där man fick röka inne! Känn på den, det är inte varje dag. Och när jag kom hem luktade hår och kläder så där härligt inpyrt som det gjorde på den gamla goda tiden.

Så himla trevligt det var. Så välbekant och kärt.

Jag är visserligen bara en enkel då och då-rökare som aldrig skulle drömma om att bli tvångsutvisad till kylan på balkonger eller förstubroar, men när man får puffa inomhus är det klart att jag gärna tar mig en liten puff eller två...

Alla feströkarna samlades i köket och stod i små grupper och babblade, skrattade och rökte. Precis som på den gamla goda tiden.

Och vad pratade vi om då? Jo, om att vi fick röka inomhus. Det var det enda vi kunde tala om. Det faktum att rökning var tillåten på den här hippan var så svindlande häpnadsväckande att vi inte kunde prata om nåt annat.

Så långt har det gått.

"Jag röker ju inte längre, men...."

Läbbigt värre.

Körde Chevan genom biltvätten ute vid Skvaltan idag. Det är en sån där tvätt där man fasar in hjulen i en ränna och så sitter man kvar i bilen och bara åker med.

Ok, jag erkänner; jag tycker faktiskt att det är ganska otäckt. Jag vänjer mig aldrig. Det låter så högt och hela bilen skakar. Jag sitter därinne med uppdragna axlar och bultande hjärta och försöker övertyga mig själv om att inte vindrutan ska falla in av trycket eller borstarna haka upp sig så att jag blir fast för evigt inne i en rytande, blåsande, löddrande, skakande biltvättscentrifug.

Det är alltid med en lättnadens suck jag styr ut i friska luften igen. Jag klarade mig den här gången också.

Noterat på buss 52.

Små barn som pratar finlandssvenska är väldigt rart. De låter lite intellektuella, fast de knappt kan prata rent.

Way out west.

Jag ska åka till Kallifåårnia! Det tog mig visserligen ett halvt sekel att komma dit, men yippie kay-yay, nu är jag äntligen på väg.

Om några veckor åker jag och för att flyta in i miljön tänkte jag, om jag hinner, försöka anlägga ett sånt där gigantiskt jättearsle som amerikanskorna ofta har.

Nävisstnej, vad dum jag är, ett sånt har jag ju redan.

Och alldeles nyss gick det upp för mig att jag ska vara i Los Angeles när Oscarsgalan går av stapeln. Jag får inte glömma att ringa och be dom sätta upp mig på gästlistan. Ank +1.

Herregud, vad ska jag ha på mig?