Hej på dej, naturen.

Promenerade just förbi en syrenbuske som håller på att slå ut! Det är mer än man kan säga om mig. Jag går fortfarande omkring i min vinterpuppa. För maken till seg och trögstartad vår har jag väl aldrig varit med om.

Men säga vad man vill om naturen, den låter sig i alla fall inte påverkas av kalla vindar. Den ångar på som om ingenting har hänt. Det innebär att syrenen snart slår ut, fast jag fortfarande har tjockjackan och raggsockan på.

Jag, som normalt är den mest vädertåliga människa som finns, börjar få nog. T o m jag. Nu vill jag ha ljumma vindar men inga strumpor.

För i helvete vädret, sätt lite fart! Innan naturen springer ifrån dig.

"Hej på dej naturen, tjenare naturen, var har du ditt sköte...!

Men snälla pojkar....!

"Stor risk bli sjuk av farligt kött i skolan" är rubriken på artikeln i Svenska Dagbladet idag. Den handlar om att det är vanligt med campylobacter i kycklingkött som importeras från Thailand. I och för sig skulle jag mycket väl kunna diskutera hur det kommer sig att undermåligt, billigt kött hamnar på våra barns tallrikar Eller kanske varför vi importerar kyckling från utlandet överhuvud taget.

Men det har jag ingen som helst lust att prata om nu. Vad jag vill prata om är gossarna på bilden och deras bordsskick!!! Ett antal gamänger på Elektrikergymnasiet vid Telefonplan lassar in currykyckling som om denna dagen vore den sista.

Se gossen till höger, som med armbågarna på bordet, skyfflar in käket som om det skulle springa ifrån honom. Notera hur ynglingen till vänster i bild har lagt sina bestick.  Och upprörs gärna över killen i mitten, som ligger till bords med hörlurar på!

Herregud, säger jag. Finns det ingen som lär ut bordsskick längre. Föräldrar, hallå!! Vad hände med bestickspråket, inga armbågar på bordet, tugga med stängd mun??  Och vad säger Etiketten om att ligga till bords med hörlurar?

Jag tror jag tar en sväng ut till Telefonplan och leder lite starkström genom currykycklingen. Det ska väl fan lära elektrikerlärlingarna att sitta rakt och äta som folk!

Sveriges Knassida.

Det är något mysko med Göteborg. Jag blir förvirrad i den stan.

Normalt känner jag mig hemma i de flesta svenska städer, stora som små. Det finns någon sorts symmetri där som jag lärt mig att hantera och känna igen. Det ser lite likadant ut överallt. Det är lätt att lokalisera sig mellan stadens två torg som är förbundna med en gågata, olika parkeringshus och så det obligatoriska köpcentrumet i stadens utkant, dit man tar sig via tre överdimensionerade rondeller av gigantiska mått. Allt känns hemtant och välbekant.

Men Göteborg..? Det finns inga regler för någonting.Varje gång jag besöker stan, känner jag mig helt borta. Lite som om jag vore utomlands. Jag börjar undra var jag lagt passet och blir förvånad när folk pratar svenska med mig.

Till att börja med är det något konstigt med arkitekturen och stadsplaneringen. Märkliga byggen,  främmande fasader och konturer.  Det känns lite som Holland,  fast jag aldrig varit där. Lägg därtill Paddan-båtar och konstiga kanaler, så blir det ännu mer nederländskt. Eller nåt.

För att inte tala om göteborgarna! De är inte som andra svenskar. Glättiga, snabbpratande. Ordskojsande och skämtande. Som pårökta! Se där, ännu en nederländsk koppling! Lilla London borde egentligen kallas för Lilla Amsterdam!

Vidare är det en ren och skär fasa att köra bil i Göteborg. Ingen normal trafikplanering råder, gatorna går lite hit och dit och fram och tillbaka. Känslan är att jag befinner mig på en plats där man har vänstertrafik utan att veta om det.

Och så spårvagnen, som skrämmer skiten ur mig. Det känns som att den kan komma farandes från ingenstans och klyva mig på mitten när jag försöker ta mig över Vasaplatsen. Eller så kan min bil fastna i spårvagnsrälsen, så att jag inte kan ta mig därifrån, utan blir kvar i eviga tider. Så känns det när jag tar mig runt i Göteborg. Till fots eller till bils. Spårvagnen är ett dödshot.

Och så den största fasan av dem alla: Tingstadstunneln. Jag vet inte var den börjar eller vart den leder, men jag vet att jag alltid hamnar i den. Den slukar mig som en gigantisk magnet. Och spottar upp mig någonstans där jag absolut inte vill vara.

Nej, jag är inte nöjd med Göteborg. Inte alls nöjd.

Och mitt i alltihopa står det en kille och visar ballen...

I luften finns inga nej!

Jag har aldrig någonsin tackat nej till flygplansmat. Jag kan inte, det går inte. Inte ens på den kortaste lilla inrikesflygning.

Som igår morse, t ex, när jag flög från Bromma till Göteborg. En flygtur på 40-45 minuter. Jag hade ätit frukost hemma, eftersom jag trodde att man bara skulle få en kopp kaffe på flyget. Men där hade jag fel. Malmö Aviation bullade minsann upp med en riktigt rejäl frulle och det ska de i och för sig ha beröm för. Men hungrig var jag inte. Men åt gjorde jag.

Tanken har visserligen slagit mig många gånger att det går att tacka nej. Jag ser ju att det finns medresenärer som gör det och jag blir alltid lika imponerad av dem. De lyfter handen avböjande och återgår till sin tidning eller sin dator eller sluter bara ögonen. Jag uppfattar dem som kontrollerade, välplanerade och eleganta människor som håller igen för att de vet att det väntar en god lunch när de kommer fram. Eller tänker på vikten. Eller redan har ätit innan de klev på planet.

Men i mitt fall finns ingen kontroll. När vagnen med sitt spännande innehåll börjar skramla nerför gången och en välkammad flygvärdinna böjer sig över mig med ett vänligt leende och en framsträckt låda, släpper jag allt jag har för händer, drar ner bordet i stolsryggen framför mig och är redo. Allt annat är otänkbart.

Varför? Det är ju nästan aldrig speciellt gott. Och till på köpet garanterat bökigt, trångt och bängligt. Oftast spiller man på sig. En flygplansmåltid är ju sannerligen inte nån speciellt lustfylld upplevelse.

Men ändå är det det. Det är som att den där lilla lådan är själva essensen av flygresandet.

Man har ju inget annat för sig. Det är småtrevligt att sitta där och pilla med de små förpackningarna och bestickpåsarna. Ibland kan det vara nån rolig liten extragrej med, t ex en söt klädnypa som kan användas till att fästa servetten på bröstet. Eller några små tuggummin. Ja, tänk vilken fest!

Och tänk när drinkvagnen kommer! Herregud, vad ska man ta, rött eller vitt? Och så bestämmer man sig till slut för antingen eller och så får man en liten pytteflaska med något riktigt skitvin. Men aldrig smakar det så bra som ombord på ett plan, där man sitter med knäna under hakan.

"Något till kaffet", frågar flygvärdinnan.
"Javisst", hör man sig själv svara, "gärna en Baileys eller en Cointreau - eller varför inte både och...". Vad är det för konstigt grej, jag dricker aldrig Baileys eller Cointreau normalt. Jag tycker inte ens att det är speciellt gott. Men på flyget gör jag det och då gärna på okristna tider.

I luften upphör alla normala mat- och umgängesregler. Där regerar matlådorna och de små flaskorna. I luften finns inga nej!