Smörsmak 3.

I min jakt på det lättsmälta pompösa smöret från förr har jag kommit fram till den här gamla godingen. En helt obegriplig video, men troligen himla coola effekter för att vara mitten på åttiotalet.

Och sångaren skulle lätt kunna vinna VM i Brist på Utstålning och Uttryck, om den sportgrenen fanns. Och så bär han och resten av bandet varsitt murmeldjur på huvudet. Jättekonstigt. Men bra är det.

Första advent.

Jaha, då var vi där igen. Det är redan dags att tända första ljuset. Och trots att jag hade lovat mig själv att försöka vara lite närvarande och njuta av den här härliga tiden, så blev jag i vanlig ordning helt tagen på sängen.

Inte hade jag hunnit göra helgfint hemma. Inte hade jag fixat mossa till staken. Inte hängde adventsstjärnan på plats i morse och tindrade vackert i adventsgryningen. Ickepicke!

Men idag har jag gjort ett ryck av sällan skådat slag. Jag är långt ifrån klar, men jag är en bra bit på väg mot optimal julefrid i timmerkojan. Jag har kånkat ut tre ton gamla tidningar, skakat mattor, varit och handlat, dammsugit som en galning och jag hann faktiskt t o m putsa fönster innan solen gick ner över Landstingsparken.

Jag tycker normalt att det är ganska lätt att putsa fönster. Men idag var det svårt. Hur jag än gnuggade och jobbade med gummirakan, både på och mellan fönstren, så blev de inte så där skinande rena som de brukar. Jag putsade igen och tog ett kliv bakåt för att titta på håll, men det såg likförbannat ut som om det låg en hinna av något slag över fönstren.

Och plötsligt insåg jag var det var för fel! Det var inte min putsning som var boven, det var vädret. Det var dimman utanför fönstret jag såg. En tjock dimma, som inget fönsterputs i hela världen kan råda bot på. Så så var det med det.

Nu riggar jag adventsstaken och tänder första ljuset. Jag hänger upp stjärnan i det nyputsade fönstret. Och så spelar jag körmusik på hög volym. För så ska det låta så här års.

Julmånaden står på tröskeln och stampar, jag tror jag är redo.

Tack för omtanken.

Igår lade jag ut statusraden "Kåt, glad och tacksam" på Facebook. Det var inte så allvarligt menat och inte var det speciellt sant heller. Det var inte ens min egen idé. Det var min arbetskamrat Patrik som föreslog denna kärnfulla slogan. - "Ja, varför inte, alltid glädjer det någon" sa jag.

Och maken till reaktioner har jag väl aldrig skådat! Det var en glädje och lättnad i kommentatorsfältet, som tyder på att mina vänner är mer bekymrade över mitt kärleksliv (eller bristen på dito, snarare) än vad jag förstått. Det var "Grattis hälsar vi här i Spånga", "Äntligen, som vi har väntat", "Det var väl på tiden", "Right on babe" och liknande glada utrop.

Inte visste jag att det var så många som brydde sig. Jag känner mig rörd. Djupt rörd. Glad. Och tacksam. Men tyvärr inte så himla kåt. Idag heller.

Tröstetrast i höstrusk.

Nu är den tillbaka, den felprogrammerade koltrasten. Varje natt sitter den i en trädkrona utanför mitt fönster och saluterar och flöjtar som vore det april. Ibland låter den nästan som en näktergal. Eller som en mix av båda. Jag måste nog tillfråga min vän ornitologen om detta, för det känns så himla märkligt att höra denna jublande vårsång en vecka före första advent.

Det är inte första gången jag har stött på den här årstidsförvirrade pippin, men tidigare år har jag fascinerats över att ingen annan verkar reagera nämnvärt. Människor har skyndat genom parken precis som vanligt och jag har stått där ensam och glott och lyssnat.

Men i år sjunger den så oerhört sprudlande och högt att även andra nattvandrare noterar den. Igår kväll vid midnatt när jag var på väg hem, stötte jag ihop med en hundrastande man, som stod blixtstilla med ansiktet vänt uppåt.
- "Hör du vad jag hör", frågade han mig.
- "Ja, visst är det märkvärdigt", svarade jag. "Och härligt".
- "Det låter som vår", sa mannen medan hunden drog i kopplet.

Och ovanför våra huvuden slog koltrasten bakut i en kanonad av våryra. Medan novemberregnet strilade ner och nästan övergick i snö.

Toktrast.

Det manliga paketet.

Nu ska jag säga något om killar som kanske kan uppfattas som förklenande eller könsdiskriminerande, men det struntar jag i. Jag står för min åsikt.

Jag tycker att det är väldigt rart att se män slå in paket! De är nämligen så fantastiskt usla på det och jag har aldrig förstått varför. För inte finns det väl någon speciell gen hos oss tjejer som gör oss till bättre presentinslagare..?

Och ändå är vi det. Ohyggligt mycket bättre. Det är som om varenda cell i männens kroppar ryter "kärringgöra" och så låser det sig bara.

Idag på lunchen var jag inne på Indiska och där stod en välklädd man i fyrtioårsåldern och tafflade sig vid presentinslagningen. Han var verkligen urgullig där han stod, djupt koncentrerad och helt uppslukad av uppgiften att slå in ett litet paket. Han använde alldeles för mycket papper, trasslade in sig i tejp, använde ännu mera tejp som fastnade överallt där det inte skulle fastna, vek fula ojämna kanter och betedde sig på det stora hela som om han vore förståndshandikappad. Jag kunde inte låta bli att dröja mig kvar för att se hur det hela skulle sluta - och till ingens förvåning blev resultatet verkligen jättedåligt.


Men själv såg han helnöjd ut när han var klar. Han hade givit sig fan på att det skulle bli ett paket och på nåt konstigt sätt blev det ju det också.

Och någonstans i Stockholm kommer någon, troligen en kvinna, inom kort att ta emot det här paketet och uppfyllas av samma värme och rörelse som jag upplevde där på Indiska.
- "Du är för gullig som har slagit in alldeles själv, älskling. Jag har aldrig fått ett finare paket", kommer hon att säga och kyssa sin man, som pöser av stolthet över att ha slagit in ett jättefult paket.

Konstigt är vad det är. Könsrollerna, menar jag.

Ingen riktig man.

Vänner.

Alldeles nyss ringde Y och A från en stökig jazzklubb i Köln, Tyskland. Ljudnivån i bakgrunden var öronbedövande och de turades om att skrika i telefonen och jag skrek tillbaka. Hälften av det som sades gick förlorat, men en sak hörde jag:
- Vi sitter här och är lite halvfulla och undrar varför du inte är med oss.

Suck. Vänner. Utan dem är jag intet.

Dinner in a bottle.

När jag var liten tittade jag på Familjen Jetson på tv och drömde om framtiden. Familjen Jetson bodde i rymden och levde på t v å t u s e n t a l e t!!! Pappa Jetson tog sitt lilla rymdskepp till jobbet på morgnarna och fru Jetson var hemmafru och hade en robot som hembiträde.


Min uppfattning om 2000-talet var att alla skulle åka omkring i små rymdskepp, ha kläder av ugnsfolie och inte längre äta riktig mat utan bara ta ett litet piller när man var hungrig. Så himla praktiskt jag tyckte det lät! För detta var i en tid när jag fortfarande betraktade mat som ett onödigt ont som kom i vägen för kängurubolls-hoppning, ryska posten, killspaning, cykling och att hänga i stallet.

Och nu är plötsligt 2000-talet här på riktigt, något som jag kanske inte på allvar räknade med skulle hända när jag var tio bast. Och hur är det nu då..? Bär jag tunik i folie? Åker jag rymdraket till jobbet? Och framför allt, äter jag piller till middag?

Icke! Men det kan mycket väl vara en tidsfråga tills jag en gång för alla slutar att trycka i mig kött och potatis.

För kolla här vilken superfin framtidsprodukt jag sprang på i cyberrymden:


Detta, mina vänner, är Meat Water och företaget heter "Dinner in a bottle". Flaskan ni ser på bilden innehåller flytande "Swedish köttbullar". Men det finns jättemånga andra fina smaker också. Ett litet urval: chicken Teryaki, wienerschnitzel, fish´n chips, leverkorvssmörgås, biff Stroganoff, moules frites, sushi.

Allting verkar mycket seriöst och vetenskapligt och dryckerna är sprängfyllda med nyttiga och livsviktiga grejor. Och smakar alltså leverkorv och köttbullar. Jag känner mig alldeles förvirrad här.

"By drinking Meatwater you can cut down on exercising and eating time, and have more time to enjoy yourself. Cheers!"

står det på hemsidan. Gå gärna in på den och hjälp mig bedöma om detta är på riktigt eller inte.

Silverfisk-eländet.

Det har kommit lite frågor om mina silverfiskar. Ni undrar hur dom mår.

Och jag måste tyvärr meddela att dom aldrig har mått bättre.

För er som inte känner till det, så har jag alltså ett hippiekollektiv med silverfiskar boende hos mig. Alltså inga hyresgäster, utan simpla snyltare och gratisätare. Parasiter som hänger runt, fast jag har bett dem att dra många gånger.

Ok, jag erkänner att jag en enda gång, när jag kände mig ensam och svag, antydde för dom att dom kunde kännas som lite sällskap ibland. Och det, mina vänner, får jag sota för nu. De tar sig nämligen f r i h e t e r. Enorma friheter.

Tänk er själva att ha ett gäng pårökta småflummare som snurrar runt överallt i lägenheten. Om dom ändå kunde hålla sig i badrummet, men det gör dom inte. Nej, dom har utsett hela mitt hem till sitt eget Woodstock.


Varje dag när jag kommer hem ligger det som en liten, liten minidimma av haschrök i luften. Och på hallmattan fullt med pyttesmå jointar. När jag sedan går ut i badrummet sitter silverfiskarna i tvålkoppen och skriker av skratt. Små pipiga, gälla hysteriska skratt. När jag frågar vad det är som är så jävla roligt, kan dom inte svara. Dom bara skrattar.... Helt omotiverat.

För att inte snacka om alla dessa pyttepyttepyttesmå jesussandaler som ligger och dräller överallt. Jag har sagt åt dem att ställa sina sandaler snyggt och prydligt på biobiljetten som jag lagt fram, men det skiter dom i. Och de mikroskopiskt små pannbanden och kaftanerna har jag bett dem att hänga in i tändsticksasken. Men det struntar dom också i. Dom skiter helt enkelt i mig. Och det stör mig nåt fruktansvärt...

Paul McBlöja

En sån liten raring, va? Och från Japan och allt.

Autumn leaves.

I fredags begravdes min pappa. Utanför kapellets stora vackra fönster singlade de gulnade löven mot marken och fågelstrecken drog söderut. Och på något märkligt vis kändes det trösterikt, trots att det var en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Den vackra hösten, när allt lägger sig ned för att vila ett tag. Den höga luften som doftar mull. Vemodets årstid. En perfekt tid för avslut och farväl.

Det blev ett stämningsfullt och värdigt avsked. Fina ord och vacker musik. Inte så himla högtidligt. En begravning som jag tror att pappa skulle ha gillat.

Bland annat för att vi spelade "Autumn leaves" för honom.

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall

Nu får jag kliva vidare i mitt liv utan pappa. Ska bli intressant att se hur det går.

Tisdagsmys.

Nej, men om man skulle ta och och googla sig själv litegrann.