Sportslig minneslucka.

God fortsättning mitt i mellandagarna. Vilken trevlig avslappnad vecka den ändå är, veckan mellan jul och nyår.

Har just sett en OS-krönika på teven. Alltså, ibland blir jag riktigt bekymrad över mig själv, hur är det egentligen ställt med mitt minne? Är det helt fullbokat på hårddisken här? Eller vad fan...?

Jag hade nämligen inget som helst minne av vinter-OS i Vancouver!

Inte förrän jag började titta på krönikan ikväll, för då kom det tillbaka. Minnena, allt det roliga. Det är ju bara tio månader sedan och ändå hade jag redan stuvat undan det i en gammal koffert långt in i ett mörkt hörn på de blurriga minnenas vindskontor.

Charlotte Kalla, Anna Haag, Björn Ferry, Marcus Hellner, Johan Olsson, herr-stafetten, curling-damerna! Anja Pärssons läskiga vurpa i störtloppet och revanschen dagen därpå!

Vi kammade hem elva medaljer, för guds skull. Det var ju ett kanon-OS och så mycket tv-häng och så många roliga minnen. Och jag har inte ägnat det en tanke sedan i februari.

För att inte tala om OS-mössan. Den officiella toppluvan som jag tyckte var så himla fin och som jag ville ha. T o m den hade jag glömt. Men nu, när jag ser den igen, kommer suget tillbaka.

Jsg måste ha en OS-luva! En virkad svensk OS-mössa från 2010. Helst innan 2010 blir 2011. Jag har m a o tre dagar på mig.

Hur i herrans namn ska jag få tag på en sådan?

- Men gu´vicken trevli´luva

Den perfekta julen.

Så här tre dagar före julafton längtar jag efter en sån där superhärlig amerikansk romantisk julfilm som utspelar sig i New York.

Varför hittar jag ingen sådan i tv-tablån?

Ni vet en sån där rulle där en vacker, nyskild kariärkvinna/mamma (kanske Maggie Gyllenhaal) med en sexårig dotter, fasar för att tillbringa julen ensam i en stor, vacker våning på Upper East Side med utsikt över Central Park, samtidigt som en skitsnygg läkare/änkling/pappa (gärna Jude Law) med en son på tio, motvilligt planerar att tillbringa ytterligare en ensam jul i det vackra weekendhuset på Long Island, tillsammans med sonen och minnena av en älskad bortgången hustru.

Och så stöter Jude och Maggie på varandra av misstag, kanske i en bokhandel där de krockar och tappar och förväxlar paket. Eller så kanske de bär hem varsin julgran i jättelånga halsdukar. Krockar gör de i alla fall och när de har trasslat färdigt, bett om ursäkt och gått vidare, så fortsätter de att tänka på varandra fast de aldrig har träffats tidigare.

Och så börjar de konstigt nog att springa på varandra i tid och otid, i affärer, på restauranger, på färjan till Staten Island (oklart vad de gör där), men i alla fall så är det en alldeles fantastisk mängd lyckliga omständigheter som gör att de springer på varandra hela tiden.

Och på något sätt kommer det in en tomte i handlingen, kanske en sådan som sitter med barn i knät på världens största leksaksaffär F.A.O Schwartz - och vem vet, kanske är det den riktige tomten? För i en sån här film finns tomten på riktigt.

Och så ska det komma en mellanakt, där Magggie och Jude inte fattar att de är perfekta för varandra utan tvärtom motarbetar känslorna. Och då är det förstås barnen som övertygar föräldrarna om att den där tanten/farbrorn verkar toppen - och så slutar allt med en alldeles ljuvlig juldag i ett asvackert hus vid havet på Long Island.

Och utanför fönstret faller snön stilla och brasan sprakar. Och den sexåriga flickan och den tioåriga pojken leker fantastiskt bra med varandra samtidigt som deras föräldrar hånglar på en renfäll framför en sprakande brasa.

Fattar ni vilken sorts film jag menar?

Varför hittar jag inte en sådan i tv-tablån?

I think I love you. -I think I love you too.

Flugjul.

Nyss var jag uppe på vinden. Där stötte jag på en fluga. En livs levande. Inte i bästa form förstås, den låg faktiskt mer på rygg och sprattlade än stod upp på sina sex ben. Men en fluga var det. Levande.

Utanför stugknuten viner vinden och snön faller tung. Och jag kommer osökt att tänka på talesättet "En fluga gör ingen sommar".

Nej, just det.

God jul lilla fluga!

Julnöt.

Idag var Melodikrysset så där kränkande enkelt igen. Jultema.

Lodrätt 3, vem sjunger? Förnamnet, 4 bokstäver.
Och så kör de White Christmas med Bing Crosby!!!
Få se nu, kan det vara...... Bing?

Vågrätt 10, vilket är första ordet i låttiteln? Tre bokstäver.
Och så kommer Jul, jul, strålande jul - på hammondorgel för säkerhets skull.

Och så där höll det på.

I mean, really......!!??

Med livet som insats.

Kan någon tala om för mig exakt vad cykel-fundamentalisterna vill bevisa med att fortsätta cykla i detta jävla vinterföre. Varje dag stöter jag på dem, runthalkandes i modden. Med hjärtat i halsgropen tvingas jag väja för dem, både när jag promenerar och kör bil.

Jag ser hur de nästan blir överkörda av varenda buss som passerar, jag ser dem dränkas i kaskader av brun snösorbet bakom lastbilar. De huttrar och fryser, de kämpar och sliter. De vinglar och sladdar. Och de kräver sin plats.

De cyklar helt enkelt på. Inget stoppar en helårscyklist som har bestämt sig!
-"Cykeln är världens bästa fordron, så enkelt, så billigt och miljövänligt. Jag tänker sannerligen inte låta något så trivialt som vädret sätta käppar i mitt cykelhjul. Jag trampar på, om jag så ska dö på kuppen" tycks de resonera.

Igår kväll, när det snöade som värst, höll jag på att köra ihjäl en kille nere på Olof Palmes gata. Han kom cyklandes mitt i gatan, utan hjälm, utan lyse, med ett skidfodral (!?) hängandes över axeln. Plötsligt slängde han ut vänsterarmen för att visa att han ämnade svänga vänster. Vilket han omedelbart gjorde. Rakt framför min kofångare. Som var extremt nära att bli en cyklistfångare.

Vad är grejen med detta maniska cyklande i snön? Släpp taget, grabbar och tjejer, det är vinter!

Än slank hon hit, än slank hon dit...

Åk du till Sri Lanka.....

Jag träffade en kollega i korridorerna på jobbet idag. Som vanligt så här års ställdes den obligatoriska frågan "Vad gör du i jul". Och hon bokstavligen hoppade av iver att få berätta att hon skulle tillbringa jul och nyår på en retreat i Sri Lanka.
-"35 grader varmt", sa hon. -"Så långt bort från snö och julmat som det går att komma".

Och jag kontemplerade och rannsakade det hon sade till mig och sedan översköljdes jag av en stor glädje och lättnad över att jag inte är på väg till Sri Lanka över jul.

Att hon sen skulle åka på retreat gjorde mig ännu mer tacksam över att detta inte är ett evenemang som inbegriper mig. Men hon hade nog sina skäl till att vilja tillbringa julen i potatisavkok och tystnad. Jag säger inget om det. Var och en salig på sin fason, som det står i skriften. Eller nåt...

Och sen åkte jag hem till mitt, stack ner näsan i mina hyacinter som håller på att slå ut och så värmde jag på en liten glögg i mikron och tänkte på hur mycket jag älskar julen. Och den ska vara vit, kall och kärleksfull. På hemmaplan.

Ho ho ho.

Thank you for not flying British Airways

Jaha, så har det då hänt för första gången. Att man tvingas lämna Arlanda utan att komma iväg på resa. Vilket antiklimax, vilket fiasko.

Den hett efterlängtade weekendresan till London med Y brann inne av oklara skäl. Vi skulle ha rest ut tidigt igår morse, men flighten var helt enkelt inställd utan prut och utan vettig förklaring. Och efter att ha köat länge, länge vid flygbolagets disk, blev vi erbjudna att flyga sent på eftermiddagen via Göteborg och anlända till Heathrow strax före midnatt. Om planet landade i tid vill säga, vilket inga flyg verkade göra igår.

Och då hoppade vi faktiskt av. Jag har inte varit i London på länge och att bara ha lite drygt en dag med julhopping och krogliv och allt annat fantastiskt vi hade planerat, kändes inte som ett alternativ. Med ytterligare lite otur skulle den här weekendtrippen kunna urarta till Resan från Helvetet, som tillbringades på olika flygplatser. Och den risken hade vi ingen lust att ta.

Så där stod vi, med våra packade väskor, tvättade halsar och besvikelsen tung i hela kroppen.

Som plåster på såren åkte vi till restaurang Bockholmen som ligger så idylliskt på sin lilla ö soch tryckte i oss ett rackarns julbord med tillhörande vin. En hederlig braklunch, helt enkelt. God mat, tända ljus och ett stilla snöfall utanför fönstret.

Och senare på kvällen, när jag egentligen skulle ha varit i London och smörjt kråset på guldkrog med stjärna i Guide Michelin, satt jag istället framför tv:n och tittade på På Spåret.

En liten tröst i eländet hittade jag dock i min mejlkorg när jag kom hem igen. Min resebyrå på nätet, travelstart.se, hade redan hört av sig för att berätta att våra biljettpengar var återbetalda. Och när jag kollade på kontot så stämde det. Sånt blir man sannerligen glad av. Nästan chockad. Bra jobbat där.

Well, well, London ligger väl kvar, antar jag. I januari gör vi ett nytt försök. Då dessvärre utan julskyltning, vilket grämer mig mest av allt.

Vad ser ni så jävla glada ut för?