Påskafton på Skepparviken.

Den rara lånehunden Birra och jag sover länge på mornarna i vårt lilla lånehus på Skepparviken. Nej, hon sover faktiskt längre än jag. I morse fick jag slääääääpa ut henne vid 10-snåret.

Och nu ligger hon i gräset i solen utanför huset och sover som en stock. Då och då tänker jag på alla fästingar som kryper på henne där hon ligger och att jag borde ta in henne. Men sedan bestämmer jag mig för att strunta i det. Jag ville inte störa, det där med fästingarna får vi ta tag i senare.

Och ute i viken kurrar ejdrarna och solen strålar över folk och fä. Det doftar brasa, för överallt i stugorna runt omkring eldas det. Och blåsipporna blandar sig med vitsipporna uppe i backen och sakta och försiktigt viker påsklijorna ut sig.

Och ikväll blir det lax och lamm och tjo och tjim. Och Birra ska få ett grisöra i sitt påskägg.

Heja Blåvitt!

Ok´rå...

Jag har nu tvingats förlika mig med de ljusa kvällarna och rosépimplandet.

Faktum är att jag har kapitulerat helt och fullständigt. Sticker därför ut i skärgårn där jag helhjärtat kommer att ägna mig åt grillning, frilufts- och umgängesliv och pimplande.

Man är väl inte sämre kvinna än man kan ändra sig?

En synnerligen Glad Påsk önskar jag er alla!

Kuckeliku!

Tuffa tider.

Jaha, nu kommer den där jobbiga tiden då man måste planera sina kvällar. I don´t like.

Under vinterhalvåret är det bara att resa sig och gå hem när arbetsdagen är slut. Det är kolsvart ute och att snabbsprinta hem och gömma sig känns alltid som ett toppalternativ.

Men nu... Nu gassar soleländet från klarblå himmel och överallt radar uteserveringarna upp sig. Det blommar i rabatterna och fåglarna drillar och kvillrar. Det finns inte en chans att smita raka spåret hem.

Utan det måste planeras, det måste ringas telefonsamtal. Det måste bokas bord på olika krogar, det måste pimplas rosé....

Nej, jag tycker inte om det, den saken är säker.

Fy, vad jobbigt...

Svindyrt och vrålbilligt.

Jag åkte förbi en mack på väg till Ikea igår kväll. Mina ögon föll på den stora prisskylten utanför och plötsligt stod den brutala sanningen klar för mig:

Bensinen kostar 14:23/ litern. Fjorton kronor och tjugotre öre för en liter 95-oktanig bensin! Det är oerhört!

Inte mer än rätt, i och för sig. Håller oljan på att ta slut i världen, så får man väl anpassa sig. Lite som med den ryska kaviaren. Den är svindyr för att det är så ont om stör. Det är det ingen som ifrågasätter.

Men 14:23/liter, det känns förstås i plånkan. Och i morse hörde jag på radion att det finns dom som tror att soppan mycket väl kan vara uppe i 18:-/litern i sommar. Då blir det ingen bilsemester för Ank, den saken är säker.

Å andra sidan kostar en wienerkorv med bröd 4:- på Ikea. Fyra kronor för en prima korv med bröd! Det är lika oerhört det, fast precis tvärtom.

Om ni fattar vad jag menar. Uppochnervända världen.

Vojne, vojne...

I vårsolens glans.

Jösses, jag kom just på en sak. För några veckor sedan var jag ju och lasrade bort några fula fläckar i ansiktet och efter ett sådant litet ingrepp ska man inte exponera sig för sol på åtta veckor.

Åtta veckor!? Ska jag behöva sitta inne och trycka i åtta veckor? Jag vill ju gå ut i det fina vädret. Solen gassar ju järnet.

Jag river i skåp och lådor efter nåt heltäckande preparat som inte släpper igenom solens strålar, men det enda jag hittar är tandkräm.

Det får bli tandkräm. Och för säkerhets skull lägger jag på tjockt. Så ser ni nån därute idag som ser ut som en jämrans mimartist, så är det yours truly.

Happy sunday!

Uriiiiiin.

Vad är det för fel på människor? Eller kanske jag ska säga män.

Stan svämmar över av piss. Det verkar inte finnas ett hörn, ett prång, en hiss eller en portuppgång som inte kan användas som offentlig toalett. En sväng på stan en fredagkväll gör mig helt deprimerad.

Jag ska ta ut pengar i en bankomat på Smålandsgatan, mitt emot Riche. En kille står framför mig i kön. Jag är beredd med min plånbok i handen. Jag noterar att killen står väldigt nära bankomaten, som är av en sort som är lite lägre placerad. Tanken far genom mitt huvud; det ser ut som att han står och pinkar rakt in i bankomaten, men det kan ju ändå inte vara möjligt.

Det är inte förrän det börjar skvala runt fötterna på mig, som jag inser att jag har sett rätt. Killen står och kissar rakt in i automaten, samtidigt som han tar ut pengar! Med vänsternäven håller han ballen, med högerhanden knappar han in sin kod!

Jag känner en våg av vrede fara genom kroppen. Jag häpnar, jag äcklas, chockas. Hur är det möjligt? Det är en ren reflex, kanske inte det mest genomtänkta jag gjort, men jag börjar i alla fall banka honom hårt i huvudet - med min plånbok.
-"Står du och pissar in i bankomaten, ditt svin", skriker jag.
-"Sluta slå mig", svarar han.

Min kompis Eva, som också är med och är mitt vittne, so help me god, om nu ingen tror mig, börjar också skälla på honom.
-"Är du inte klok, det var det äckligaste...."

Sen halar han in snoppen, stoppar pengarna i fickan och vinglar därifrån. Kvar står Eva och jag. Kisset rinner nerför trottoaren och det är blött inne i bankomaten och på husväggen.

Vi tittar på varandra, vi häpnar. Sedan börjar vi skratta hysteriskt. Mest skrattar vi nog åt att jag gick loss på honom med min plånbok.

Det faktum att han pinkade rakt in i en bankomat utanför Riche, är fan inget att skratta åt.

"Och när jag går förbi, står pojkarna på rad..."

Tematik.

Och mitt i min Garbo-vecka här på bloggen, gick hon och blev sedel, människan.

Eller var det frimärke?

Sa vi snygg?

Ok, inte så bra skådis, kom vi fram till. Men ojojoj så vacker. Inte minst när hon blev lite äldre. Här är hon 46.

Nu kan det sägas.

Helena af Sandeberg. I en intervju i veckan säger hon plötsligt det ingen annan vågar säga.

-"Jag tycker inte att Greta Garbo var nån speciellt bra skådis."

Men snygg...

Jaha, typiskt....

Nu ska det visst bli förbjudet att sms:a när man kör bil också. Ska det inte finnas nåt roligt kvar för oss med en helt normal, sprittande dödslängtan?

Jävla tjyvsamhälle.

Tomma tunnor skramlar högst.

En bonnhåla tar sig ton.

JÅåååååååååååjajejååå, vad bra!

Vem behöver textskrivare, när det räcker så bra med att bara lalla och tralla.



Notera gärna att det vid 0:58 ser ut som att han håller på att
somna av ren och skär uttråkning.

Lost in suburbia.

Jag körde vilse i Nacka idag. Jag var på väg till en smyckeutförsäljning i Lavalhallen vid Järla sjö. Men jag satt och babblade i telefon, så jag förirrade mig in i Storängen istället. Fråga mig inte hur det gick till. Men Storängen är i alla fall ett äldre villaområde med många fina, flådiga hus.

Snart var jag så hjälplöst insnurrad bland villagatorna att jag behövde fråga någon om vägen. Jag valde att stanna till utanför ett jättefint hus, där det stod en snygg kille i 30-40-årsåldern och krattade löv.

Jag vevade ner rutan och frågade om han visste hur man tar sig till Laval-hallen. Och det visste han. Så han förklarade vägen på ett sätt som jag begrep och så var det bra med det. Jag hade kunnat tacka honom och bara köra därifrån, men istället fick jag för mig att jag skulle säga något trevligt till honom - utöver tack då. (Det kan eventuellt haft att göra med att han var lite snygg...)
.
Så jag hör mig själva säga
-"Det var tur att jag körde vilse, för nu fick jag se alla söta hus här i Storängen".

I samma sekund jag sa det ångrade jag mig. Varför sa jag "söta hus"?? Jag kunde väl precis lika gärna ha sagt "fina hus" eller "pampiga hus". Men jag valde ordet "söta".

Han vill väl inte höra att en för honom totalt okänd människa snurrar omkring i hans område och tycker att hans vråldyra, superpotenta kåk är söt.

Han vill impa med sitt hus. Han älskar sin svindyra grosshandlarvilla från början av förra sekelskiftet. Han har troligen skuldsatt sig för livet för detta hus. Han gillar att bo i ett högstatusområde i rätt del av Nacka. Hans hus är ett statement!

Och så kommer det en brudjävel och säger att det är sött. Gud, vad jag ångar att jag sa så.

Total förvirring i ottan.

Jag har en radio stående vid min säng. Den har två digitala displayer, en klocka och en som berättar vilken frekvens jag har inställd på radion.

I morse vaknade jag och tittade på klockan. Den var 10.33. Åh jädrar vad skönt att jag fick sova så länge idag, tänkte jag.

Och sen kastade jag mig upp och hämtade tidningen för att leta fram Melodidkryss-planen. Programmet börjar ju kl 10.00 och nu var man redan halvvägs in i krysset. Här gäller det att sätta fart, tänkte jag.

Tillbaka i sängen slog jag på radion för att ta mig an uppgiften. Döm om min förvåning när det inte alls var Melodikryss på P4 utan nån sorts meningslös nattradio.

I mitt yrvakna tillstånd hade jag kollat in fel display. Jag noterade 10.33 och trodde det var förmiddag. I själva verket var det frekvensdisplayen jag tittat på, där det stod 103.3, d v s P4.

Självaste klockan var halv sex på morgonen. Ridå! Eller rullgardin kanske är ett bättre ord i sammanhanget.

Så jag somnade om, vaknade märkligt nog vid 10.33-tiden igen och löste Melodikrysset på snabbgenomgången.

Se där en liten historia att begrunda. Oklart hur.

Hur mycket är hon äjängtlingen..?