Strax nytt decennium.

Ofattbart att det har gått tio år sedan millenieskiftet. År 2000. Minns ni hysterin? En sån yra det var. Och så mycket oro, den mesta helt i onödan. Vi inbillade oss alla möjliga konstiga saker. Att världens datorer skulle balla ur, att flygplan skulle trilla ner från himlen, att pengar skulle försvinna från bankkonton, att atommissiler skulle avfyras. Hela världen höll andan. Inget hände.

Själv oroade jag mig mest för vad jag skulle ha på mig på festen. Och hur jag skulle ta mig hem på natten.

Det var lika bitande kallt i Stockholm på nyårsnatten 2000 som i år. Jag minns att jag hade med mig termobrallor och dunjacka. Jag hade nämligen bestämt mig för cykla hem, eftersom det sas att alla taxibilar redan var förhandsbokade och resten stod stilla, eftersom även taxichaufförer vill fira millenieskiften.

Det stämde inte heller, visade det sig. När jag med risk för eget liv cyklade hem på småtimmarna i mitt termoställ, blev jag omkörd av minst 200 lediga taxibilar.

Det var förstås en fantastisk, fullkomligt strålande fest med den bästa maten och den finaste champagnen. Som firades med några av de godaste vännerna. Och jag hade på mig en vinröd chiffong-trasa, som fortfarande hänger i nån garderob.

Men det jag har i starkast minne av den historiska millenienatten är min oro för att inte kunna ta mig hem. Och att hälften av dom jag firade med har skilt sig idag. Hur ska man tolka det, tro?

I år får både bilen och cykeln stå. Och jag håller mig hemma. Det är för kallt för att gå ut. Låt tiotalet komma, jag är redo. Gott slut.

Burr, vad kallt.

Ingen bra idé.

Lyssnar på Radio Stockholm där man just utsett decembers bästa fotografi, inskickad av en lyssnare. Den lyckliga vinnaren är en dam i Saltsjöbaden. Hon blir telefonintervjuad och beskriver mycket livligt motivet (rönnbär i rimfrost) och ljusförhållandena vid plåtningstillfället.

Och programledaren gratulerar. Och jag lyssnar häpet och konstaterar att detta måste vara världens sämsta radioidé. Fototävling? I radio?

Vinnarbilden, för oss som har dator...

Första julen utan pappa.

Ja, tänk att det blev en fin jul i alla fall, trots allt. Jag hade bävat en aning, men det blev bra.

Och pappa var synnerligen närvarande på alla möjliga vis. Min bror var lite förkyld, och eftersom han hostar precis som pappa, så hörde jag honom hela tiden. Och på juldagens morgon, när jag vinglade ut i vardagsrummet, satt min 12-årige brorson i pappas fåtölj och läste. Allt jag såg var ett par vita, taniga ben som stack fram under pappas morgonrock och Svenska Dagbladet som dolde ansiktet. Det såg EXAKT ut som pappa. Både komiskt och lite kusligt på en gång. Och ganska rörande. Allting går igen.

Pappas julmumma lyckades vi återskapa hjälpligt, så det blev också bra.

Och det var några saker som t o m blev en aning bättre än tidigare jular. Till exempel kunde vi väsnas lite mer än vanligt och spela hög julmusik. Det hade inte pappa gillat.

Pappa var noggrann med musiken. Han hatade musik som han inte hade valt själv. Jag minns en gång när han skulle bo några nätter på Anglais i Stockholm och vid incheckningen bad att få tala med receptionschefen.
- "Jag kommer att bo här i två nätter och under den tiden förväntar jag mig att slippa musik i hissarna."

Och givetvis slapp han det. Min pappa fick nästan alltid som han ville. Sådan var han.

Men att vi frossade i Bing Crosby, Frank Sinatra, Helga natt och Rudolf med röda mulen på högsta volym den här julen, det kunde han faktiskt inte göra nåt åt. Den här julen bestämde vi över musikdetaljen. Och, pappa, jag är ledsen att behöva säga det, men det funkade det också.

Midnatt råder, rökelsen ligger tung.

På julaftonsnatten var jag på midnattsmässa i St Peterskyrkan i Rom!

Trodde jag.... tills jag upptäckte att jag var i Linköpings domkyrka.

För det är väldigt vad dom har katoliciserat till det (säger man så?) i Svenska kyrkan nu för tiden. Det var procession i altargången med 10-15 präster, trummor, fanor, korgossar i spetsklänning, en kille som gick först och svingade ett rökelsekar så att hela katedralen stank hippiegrotta, en annan som bar en ikon högt över huvudet. Lägg sedan till biskopen i egen hög person, med kräkla, tehuva och knallröd mässhake, som påven själv. Omringad av trogna anhängare.

Det var första gången jag har sett rökelse användas i en protestantisk kyrka. Själv hade jag absolut inget emot det, jag tyckte det var ganska livat. Men tydligen, för säkerhets skull, hade det utannonserats i förväg i tidningen att man skulle använda rökelse... Trots det nystes och fnystes det ganska rejält i kyrkbänkarna.

Men frågan är vad det fnystes mest över, röken eller otyget att dyvla på oss katolska sedvänjor....? För det ska gud(arna) veta, att i det här landet kanske vi är agnostiker - men först och främst är vi allergiker.

Host, host....

God jul.

Tänk va, det bidde en vit jul! Första på länge. Tack för det, tomten. Eller vem man nu tackar för sånt. Och så önskar jag er alla en synnerligen god och rofylld jul därute i det vita.

Det låter allvarligt.

Vad i hela fridens är en spindel-led? Och hur känns det att ha glapp i den? Den vänstra, alltså... Gör det ont?

Det är nämligen vad min bil lider av. Det blev anmärkning på Bilprovningen idag, så här dan före dan före dan. Vilken julklapp va!

Nu vet jag i alla fall vad jag och bilen önskar oss. Vi får väl ställa oss i kö till Sophiahemmet. Det låter läskigt dyrt med en ny spindelled.

Julspindel-led?

Julefrid für alle?

Överhörde följande helt autentiska, som jag kommer ihåg den, konversation på buss 69 igår. En kvinna och en man, båda typiska medelålders välvårdade innerstadsbor, sitter bakom mig och pratar. De verkar vara ytligt bekanta. Hon frågar vad han ska göra i jul.

- Jag går nog ner ett varv till Stadsmissionen i år igen, svarar mannen.
- Jaha, jag firar med familjen. Jobbar du för Stadsmissionen eller...?
- Nej, jag brukar fira julen där sedan mamma dog.
- Jaha.... Är det många där..., frågar kvinnan lite osäkert.
- Ja, det är packat. En blandning av vanliga ensamma och uteliggare. Lite speciell stämning, men faktiskt trevligt.
- Fikar ni då, eller...?
- Nej, det är fullt julbord. Prinskorv, rödkål, skinka. Riktigt bra, faktiskt.
- Jaha, men jag trodde att du hade familj, säger kvinnan
- Nej, eller jo, jag har två kusiner. Men de firar med sina familjer. Sen har jag ingen mer. Liten familj, du vet...
- Ja, det var väldigt....
- Jag satt ensam flera år över julen och var jätteledsen. Och jag har normalt inga problem med att vara ensam, men julen är så speciell... Till slut bestämde jag mig för att försöka göra nåt åt det. Så jag ringde runt till en massa människor för att bjuda hem dem till mig. Jag ringde över hundra personer (han sa så, jag svär!) och ingen kunde komma. Alla skulle vara med familjen.
- Men vad tråkigt.
- Ja, till slut blev jag så desperat över alla nej, så jag började fråga om inte jag kunde få komma hem till dem istället. Men då blev de alldeles stressade....
- Det låter hemskt. På julen ska man ju vara snäll.
- Ja, men så är det. Så därför firar jag jul på Stadsmissionen. Där behöver man i alla fall inte sitta ensam och vara ledsen. Det är faktiskt helt ok.
- Det låter ju toppen. Du, jag ska gå av vid nästa hållplats. Trevligt att prata med dig. Ha en riktigt god jul nu då, hoppas jag...
- Ja, god jul själv. Vi ses.

Viktiga grejer.

Det finns många saker man kan ångra i livet och troligen finns det i mitt liv nu, tidigare och i framtiden, en förfärlig mängd dåliga och korkade beslut, som det finns all anledning att ångra rejält.

Men just ikväll kan jag bara komma på en enda grej som jag ångrar - och det är att jag lät popcorn-grytan bränna fast. Ingen köksfläkt i hela världen kan åtgärda det enorma stankinferno som just nu har lägrat sig över mitt hem. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Detta kan tyckas som en futtighet i jämförelse med annat, men kan TV4 ägna en timme på bästa sändningstid ikväll åt en dokumentär om Tiger Woods älskarinnor, kan väl jag också ägna mig åt skitsaker!

En sån här vill jag ju också ha....

En virkad ägg och bacon-halsduk. Hur flott (!) och användbar som helst. Både värmer och klär.

Fett snygg...

Vill ha, vill ha....

En Margaret Thatcher-nötknäppare. Hur har jag kunnat leva utan en sådan? Järnladyn med superstarka lår.


Heter det förresten nötknäppare eller nötknäckare? Man kan säga både och, va?

Hundväder.

När det är så här fruktansvärt kallt och man tvingas ut i snön barfota och med röven bar, är det himla härligt att fantisera om en solig dag på standen med polarna.
Tack Therese!

Ljusklar hägring?

Idag, den 13 december, har jag inte sett en endaste Lucia. Inte ens en borttappad tärna. Är Lucian avskaffad?

Vad hände med Sveriges Lucia som man fick rösta fram i Året Runt? Där ljusdrottningen och hennes följe av besvikna tärnor bar lottapäls och åkte häst och vagn till Skansen, där statsministern krönte den lyckliga?

På väg hem från fest sent i natt borde jag ha stött på ett antal skamfilade, utfestade lucior och stjärngossar, men icke... Alldeles tomt på gator och torg.

Och under hela dagen idag, när jag har rört mig i vida cirklar i alla möjliga delar av stan - inte ett vitt nattlinne så långt ögat når, inte ens en liten bit borttappat glitter...

Och inte har jag hört Lucia-sången heller.

Men en lussebulle fick jag. På julgranscocktail hos G, vars gran är så magnifikt pimpad att den får Stenbecks gran på Skeppsbron att framstå som en avbarrad pinne. Där pimplade vi starkstark glögg och vin och knaprade på goda snittar och hade hur trevligt som helst. Trångt och trevligt.

Så det blev en en alldeles utmärkt luciadag, thank you very much - fast utan Lucia. Hon var nån annanstans. Om hon finns...

Annat var det på den gamla goda tiden...

Vad är det för fel på mig egentligen?

Tidigt i morse hittade jag detta sms i min telefon:

"Hej! Sänder en hälsning från en strand på Koh Phangan. Vi har just ätit frukost med mango och ananasshake och ska nu genomlida ännu en dag i paradiset. Vi bor underbart i en vacker bungalow med hängmatta på altanen precis på stranden. Dagarna flyter stilla och barnen njuter av frihet utan kläder och blöjor och enorma ytor att springa och krypa på. Nu fäller dom kokosnötter här bredvid som man får hugga upp och dricka ur. Vad kan man säga? Du borde vara här."

Någon timme senare, på väg till jobbet, såg jag följande löpsedel:

"Kylan och snön på väg. Minus 35C grader nästa vecka."

Och jag drog kepsen längre ner i pannan och tänkte, utan någon som helst tvekan, att jag är på rätt plats. Det är här jag vill vara. Här där det snart ska börja snöa och bli svinkallt.

Vad är det för fel på mig? Äjängtlingen....?

Äntligen...

Jag har ändrat mig.

Ni vet ju hur jag hatar alla barnen på min morgonbuss. Hur jobbiga de är när de gapar och skriker och gnider sina galon-overaller mot mig.

Men jag tar tillbaka allt. I morse klev en klass med 10-11-åringar ombord vid Centralen och kom och satte sig alldeles för nära. Jag vände mig demonstrativt bort från dom och glodde stint ut genom fönstret. Som en riktig surkärring.

När jag skulle gå av vände jag mig mot tösen som satt närmast och bad att få komma fram. Hon reste sig fint och artigt och så ropade hon till alla sina kompisar
-"Flytta på er, den här tjejen ska gå av..."

"Tjejen" sa hon. Hon sa "tjejen". Och där satt jag och kände mig som Häxan Surtant. Men hon sa "tjejen".

Jag älskar henne. Jag älskar alla barn. Det här är en bra fredag.

Såna rara barn det finns, va...

Julevangelium.

Det finns regler för allt. Och i juletid är det extra viktigt att följa dem.

När jag var liten hade vi inget julpynt överhuvud taget förrän på julafton. Jo, adventsstjärna och -stake förstås, men inget mer. När vi barn vaknade på julaftons morgon, var hemmet pyntat och fint. Julgranen stod klädd och lyste i ett hörn och under granen låg morgonjulklappen och väntade. Knäck, fikon och dadlar var upplagt i skålar. Och farmors ischoklad med russin i. Och så den stora halmbocken och tomtar överallt. Julpynt från Hemslöjden. Och krubba, komplett med lamm, elefant (?), palmer, vise män och jesubarn. Jag minns det som något alldeles fantastiskt.

Vissa säger att det är skamligt att inte låta barnen vara med och klä granen, men för mig var det inget konstigt med det. Att granen stod där i all sin glans på julaftons morgon var alldeles magiskt och jag ville inte ha det på något annat vis.

I mitt eget lilla hem är jag inte riktigt lika fundamentalistisk. Lite pynt slipper allt igenom före jul, skam vore det väl annars..., Men under mycket reglerade former. Det gäller att inte gå händelserna i förväg.

Mina husregler i juletid ser ut så här:

1:a advent: Adventstake riggas, adventsstjärnan hängs.

Idag, den 10 december, på självaste Nobeldagen: Julrosett på ytterdörr upp.

Lucia-dagen, den 13 december: Ljuskronan kläs med änglar, små äpplen och lummer. "Flickan" tas fram. Flickan är en ljusstake som föreställer Carl Larsson dotter Brita. Jag älskar henne.


Sen blir det förstås lite amaryllisar och hyacinter som slinker igenom här och där och då och då.

På så vis blir det ett successivt upptrappande av julstämningen. Så att man inte känner sig less när julen äntligen är här. Var sak har sin tid. Nån jävla ordning får det ändå lov att vara.

Nån har visst trillat rakt ner i glöggkastrullen.

Smärtsamt stor humor är detta. Gud, så förfärligt härligt!

Snilleblixt.

Det sägs att man får fyrkantiga ögon om man tittar för mycket på TV.

Nu har jag kommit på en genialisk idé för att råda bot på detta tråkiga fenomen. Man får helt enkelt börja tillverka mandelformade tv-apparater.

Finsk kvalitet.

Den här reklamfilmen, som kom för ett par år sedan, älskar jag. Den är så bra, så bra. För det första är den snygg att titta på och för det andra uppfyller den de krav jag tycker man borde kunna ställa på en reklamfilm:
Jag blir lite (be)rörd. Och jag känner förtroende, det gör jag tammefan. När jag ser den här filmen känns det som att Finnair är mitt flygbolag. Kiitos.

Dagens ros.

Jag är den lille killen i hatt och rock på bilden och gubbarna som bytte fjärrvärmecentralen är tjejen i korviga kalasbyxor. De hade fixat det när jag kom hem. Både vatten och värme.

F´låt.

"Ajdå, det här ser fan inte bra ut...."

Idag byter man fjärrvärmecentral i mitt hus. Vi fick besked om detta så sent som i fredags och när jag vaknade i morse hade de stängt av vattnet och värmen. Ok, jag överlevde det. Det fick bli en raggardusch.

De har lovat att allt ska vara klart under dagen. Kl 17 ska vattnet vara påsatt och vid 21 drar värmen igång.

Yeah right....!

När jag gick hemifrån i morse, mötte jag fem hantverkare som stod och glodde i källaren med vatten till anklarna.
-"Ajdå, det här ser fan inte bra ut", sa en av dom.
-"Vi måste åka och köpa den där delen som vi saknar då´rå", sa en annan.
-"Oj då", sa jag, "det låter olycksbådande".
De tittade på mig som något katten släpat in.

Och sedan hasade sig två av killarna mot källartrappan för att åka och "köpa den där delen, då´rå". Jag har aldrig sett två män gå långsammare uppför en trappa. Jag gick bakom och puttade på, kändes det som.

När vi kom upp på gatan log jag lite inställsamt och frågade om de trodde att det skulle bli klart till kvällen.
-"Oroa dig inte, det ska nog ordna sig", sa en av dem. Den andra skrattade till, lite för snabbt.

Just nu har jag slagit vad med mig själv och hela världen om att det inte kommer att finnas varken vatten eller värme i lägenheten när jag kommer hem ikväll. Jag är villig att slå vad om hur mycket pengar som helst. Sätter nån emot?

Så här års blir jag lite religiös.

I december känns det helt naturligt att spela psalmer och juloratorier hemma på cd:n. Och springa i kyrkan.

Det blir inte så många frivilliga kyrkobesök för mig på ett år. De flesta infaller i december. Och jag är inte ensam om att bli lite smygreligiös i adventstider. Det måste vara en tillströmning utan dess like till kyrkorna runt om i landet så här års.

Och i kyrkan är man alltid välkommen. Men jag är övertygad om att kyrkans män och kvinnor tycker att det är skit att vi bara kommer och hälsar på nu och inte resten av året. Det vore roligt om någon präst nån gång fick nog och sa ifrån. Att han eller hon ställde sig i predikstolen under adventsgudstjänsten och röt
-"Jahaja, här var det fullsatt. Nu minsann passar galoscherna!! Men var var ni i slutet på februari och i mitten på september om jag får fråga? Inte här i alla fall..."

Det vore uppfriskande. Fast rätt läskigt.

Morr...

Det rör väl inte mig.

Jag kanske har missat nåt här, men varför är det av allmänt intresse att Tiger Woods har fått smisk av frugan och backat in i ett träd? Eller varit otrogen, för den delen?

Rätta mig om jag har fel, men är inte det här väldigt privat? Varför ska jag bry mig om det? Varför fortsätter världens alla tidningar sin rapportering om en sån skitsak?

Precis i början var historien ännu tunnare. Då hade Tiger i princip bara halkat lite med gasfoten och ändå var det ett hysteriskt pådrag i pressen. De senaste dagarna har det här med otroheten tillkommit och dummare är jag inte än att jag fattar att det kan vara lite smaskens för de sensationslystna. Men det är väl fortfarande inte nån världsnyhet att en jävla golfspelare, om än en svårartat ikoniserad sådan, har fått på moppe för att han varit dum och otrogen?

Journalister har belägrat familjen garageuppfart hela veckan och helikoptrarna har surrat som berusade humlor över huset på ett sätt som påminner mig om en "riktig" nyhet, nämligen den förfärliga OJ Simpson-historien. Kommer ni ihåg när OJ drog iväg i sin Ford Bronco, förföljd av en kortege av polisbilar och en hel flottilj helikoptrar? Och hela världen följde med i direktsändning.

Säga vad man vill om Tiger Woods, men nån OJ Simpson är han inte - tack och lov.

Nu bidrar han tyvärr själv till att gegga till historien ytterligare genom att be hela världen om ursäkt på sin hemsida. Varför i herrans namn då?

Lilla Tiger, inte behöver du be mig om ursäkt, jag har ingenting med det här att göra. Ta det med din fru istället.

Mjölkstockning på Kungsholmen.

Alltså lattemorsor. Jag begriper mig inte på dem. Herregud, vad de dricker kaffe! Att de inte får magkatarr.

Jag bor nära det ohyggligt populära franska bageriet Petite France. Hit vallfärdar lattemorsorna från hela stan. I horder dundrar lyxvagnarna in på mjuka hjul redan i gryningen.

När jag vinglar förbi bageriet på väg till jobbet, sitter de redan där - på uteserveringen i kylan - med sina barnvagnar och gigantiska frukostpaket och tjattrar och tjittrar. Med ena handen fikar dom, med den andra handen vaggar dom förstrött bäbisen i vagnen.

Och alla har blonda hästsvansar och pärlor i öronen och jättedyra dunjackor. Och de pratar och pratar om sina barn och jämför. Och tar en latte till.

Fikafestival för förstföderskor.

Smörsmak 3.

I min jakt på det lättsmälta pompösa smöret från förr har jag kommit fram till den här gamla godingen. En helt obegriplig video, men troligen himla coola effekter för att vara mitten på åttiotalet.

Och sångaren skulle lätt kunna vinna VM i Brist på Utstålning och Uttryck, om den sportgrenen fanns. Och så bär han och resten av bandet varsitt murmeldjur på huvudet. Jättekonstigt. Men bra är det.

Första advent.

Jaha, då var vi där igen. Det är redan dags att tända första ljuset. Och trots att jag hade lovat mig själv att försöka vara lite närvarande och njuta av den här härliga tiden, så blev jag i vanlig ordning helt tagen på sängen.

Inte hade jag hunnit göra helgfint hemma. Inte hade jag fixat mossa till staken. Inte hängde adventsstjärnan på plats i morse och tindrade vackert i adventsgryningen. Ickepicke!

Men idag har jag gjort ett ryck av sällan skådat slag. Jag är långt ifrån klar, men jag är en bra bit på väg mot optimal julefrid i timmerkojan. Jag har kånkat ut tre ton gamla tidningar, skakat mattor, varit och handlat, dammsugit som en galning och jag hann faktiskt t o m putsa fönster innan solen gick ner över Landstingsparken.

Jag tycker normalt att det är ganska lätt att putsa fönster. Men idag var det svårt. Hur jag än gnuggade och jobbade med gummirakan, både på och mellan fönstren, så blev de inte så där skinande rena som de brukar. Jag putsade igen och tog ett kliv bakåt för att titta på håll, men det såg likförbannat ut som om det låg en hinna av något slag över fönstren.

Och plötsligt insåg jag var det var för fel! Det var inte min putsning som var boven, det var vädret. Det var dimman utanför fönstret jag såg. En tjock dimma, som inget fönsterputs i hela världen kan råda bot på. Så så var det med det.

Nu riggar jag adventsstaken och tänder första ljuset. Jag hänger upp stjärnan i det nyputsade fönstret. Och så spelar jag körmusik på hög volym. För så ska det låta så här års.

Julmånaden står på tröskeln och stampar, jag tror jag är redo.

Tack för omtanken.

Igår lade jag ut statusraden "Kåt, glad och tacksam" på Facebook. Det var inte så allvarligt menat och inte var det speciellt sant heller. Det var inte ens min egen idé. Det var min arbetskamrat Patrik som föreslog denna kärnfulla slogan. - "Ja, varför inte, alltid glädjer det någon" sa jag.

Och maken till reaktioner har jag väl aldrig skådat! Det var en glädje och lättnad i kommentatorsfältet, som tyder på att mina vänner är mer bekymrade över mitt kärleksliv (eller bristen på dito, snarare) än vad jag förstått. Det var "Grattis hälsar vi här i Spånga", "Äntligen, som vi har väntat", "Det var väl på tiden", "Right on babe" och liknande glada utrop.

Inte visste jag att det var så många som brydde sig. Jag känner mig rörd. Djupt rörd. Glad. Och tacksam. Men tyvärr inte så himla kåt. Idag heller.

Tröstetrast i höstrusk.

Nu är den tillbaka, den felprogrammerade koltrasten. Varje natt sitter den i en trädkrona utanför mitt fönster och saluterar och flöjtar som vore det april. Ibland låter den nästan som en näktergal. Eller som en mix av båda. Jag måste nog tillfråga min vän ornitologen om detta, för det känns så himla märkligt att höra denna jublande vårsång en vecka före första advent.

Det är inte första gången jag har stött på den här årstidsförvirrade pippin, men tidigare år har jag fascinerats över att ingen annan verkar reagera nämnvärt. Människor har skyndat genom parken precis som vanligt och jag har stått där ensam och glott och lyssnat.

Men i år sjunger den så oerhört sprudlande och högt att även andra nattvandrare noterar den. Igår kväll vid midnatt när jag var på väg hem, stötte jag ihop med en hundrastande man, som stod blixtstilla med ansiktet vänt uppåt.
- "Hör du vad jag hör", frågade han mig.
- "Ja, visst är det märkvärdigt", svarade jag. "Och härligt".
- "Det låter som vår", sa mannen medan hunden drog i kopplet.

Och ovanför våra huvuden slog koltrasten bakut i en kanonad av våryra. Medan novemberregnet strilade ner och nästan övergick i snö.

Toktrast.

Det manliga paketet.

Nu ska jag säga något om killar som kanske kan uppfattas som förklenande eller könsdiskriminerande, men det struntar jag i. Jag står för min åsikt.

Jag tycker att det är väldigt rart att se män slå in paket! De är nämligen så fantastiskt usla på det och jag har aldrig förstått varför. För inte finns det väl någon speciell gen hos oss tjejer som gör oss till bättre presentinslagare..?

Och ändå är vi det. Ohyggligt mycket bättre. Det är som om varenda cell i männens kroppar ryter "kärringgöra" och så låser det sig bara.

Idag på lunchen var jag inne på Indiska och där stod en välklädd man i fyrtioårsåldern och tafflade sig vid presentinslagningen. Han var verkligen urgullig där han stod, djupt koncentrerad och helt uppslukad av uppgiften att slå in ett litet paket. Han använde alldeles för mycket papper, trasslade in sig i tejp, använde ännu mera tejp som fastnade överallt där det inte skulle fastna, vek fula ojämna kanter och betedde sig på det stora hela som om han vore förståndshandikappad. Jag kunde inte låta bli att dröja mig kvar för att se hur det hela skulle sluta - och till ingens förvåning blev resultatet verkligen jättedåligt.


Men själv såg han helnöjd ut när han var klar. Han hade givit sig fan på att det skulle bli ett paket och på nåt konstigt sätt blev det ju det också.

Och någonstans i Stockholm kommer någon, troligen en kvinna, inom kort att ta emot det här paketet och uppfyllas av samma värme och rörelse som jag upplevde där på Indiska.
- "Du är för gullig som har slagit in alldeles själv, älskling. Jag har aldrig fått ett finare paket", kommer hon att säga och kyssa sin man, som pöser av stolthet över att ha slagit in ett jättefult paket.

Konstigt är vad det är. Könsrollerna, menar jag.

Ingen riktig man.

Vänner.

Alldeles nyss ringde Y och A från en stökig jazzklubb i Köln, Tyskland. Ljudnivån i bakgrunden var öronbedövande och de turades om att skrika i telefonen och jag skrek tillbaka. Hälften av det som sades gick förlorat, men en sak hörde jag:
- Vi sitter här och är lite halvfulla och undrar varför du inte är med oss.

Suck. Vänner. Utan dem är jag intet.

Dinner in a bottle.

När jag var liten tittade jag på Familjen Jetson på tv och drömde om framtiden. Familjen Jetson bodde i rymden och levde på t v å t u s e n t a l e t!!! Pappa Jetson tog sitt lilla rymdskepp till jobbet på morgnarna och fru Jetson var hemmafru och hade en robot som hembiträde.


Min uppfattning om 2000-talet var att alla skulle åka omkring i små rymdskepp, ha kläder av ugnsfolie och inte längre äta riktig mat utan bara ta ett litet piller när man var hungrig. Så himla praktiskt jag tyckte det lät! För detta var i en tid när jag fortfarande betraktade mat som ett onödigt ont som kom i vägen för kängurubolls-hoppning, ryska posten, killspaning, cykling och att hänga i stallet.

Och nu är plötsligt 2000-talet här på riktigt, något som jag kanske inte på allvar räknade med skulle hända när jag var tio bast. Och hur är det nu då..? Bär jag tunik i folie? Åker jag rymdraket till jobbet? Och framför allt, äter jag piller till middag?

Icke! Men det kan mycket väl vara en tidsfråga tills jag en gång för alla slutar att trycka i mig kött och potatis.

För kolla här vilken superfin framtidsprodukt jag sprang på i cyberrymden:


Detta, mina vänner, är Meat Water och företaget heter "Dinner in a bottle". Flaskan ni ser på bilden innehåller flytande "Swedish köttbullar". Men det finns jättemånga andra fina smaker också. Ett litet urval: chicken Teryaki, wienerschnitzel, fish´n chips, leverkorvssmörgås, biff Stroganoff, moules frites, sushi.

Allting verkar mycket seriöst och vetenskapligt och dryckerna är sprängfyllda med nyttiga och livsviktiga grejor. Och smakar alltså leverkorv och köttbullar. Jag känner mig alldeles förvirrad här.

"By drinking Meatwater you can cut down on exercising and eating time, and have more time to enjoy yourself. Cheers!"

står det på hemsidan. Gå gärna in på den och hjälp mig bedöma om detta är på riktigt eller inte.

Silverfisk-eländet.

Det har kommit lite frågor om mina silverfiskar. Ni undrar hur dom mår.

Och jag måste tyvärr meddela att dom aldrig har mått bättre.

För er som inte känner till det, så har jag alltså ett hippiekollektiv med silverfiskar boende hos mig. Alltså inga hyresgäster, utan simpla snyltare och gratisätare. Parasiter som hänger runt, fast jag har bett dem att dra många gånger.

Ok, jag erkänner att jag en enda gång, när jag kände mig ensam och svag, antydde för dom att dom kunde kännas som lite sällskap ibland. Och det, mina vänner, får jag sota för nu. De tar sig nämligen f r i h e t e r. Enorma friheter.

Tänk er själva att ha ett gäng pårökta småflummare som snurrar runt överallt i lägenheten. Om dom ändå kunde hålla sig i badrummet, men det gör dom inte. Nej, dom har utsett hela mitt hem till sitt eget Woodstock.


Varje dag när jag kommer hem ligger det som en liten, liten minidimma av haschrök i luften. Och på hallmattan fullt med pyttesmå jointar. När jag sedan går ut i badrummet sitter silverfiskarna i tvålkoppen och skriker av skratt. Små pipiga, gälla hysteriska skratt. När jag frågar vad det är som är så jävla roligt, kan dom inte svara. Dom bara skrattar.... Helt omotiverat.

För att inte snacka om alla dessa pyttepyttepyttesmå jesussandaler som ligger och dräller överallt. Jag har sagt åt dem att ställa sina sandaler snyggt och prydligt på biobiljetten som jag lagt fram, men det skiter dom i. Och de mikroskopiskt små pannbanden och kaftanerna har jag bett dem att hänga in i tändsticksasken. Men det struntar dom också i. Dom skiter helt enkelt i mig. Och det stör mig nåt fruktansvärt...

Paul McBlöja

En sån liten raring, va? Och från Japan och allt.

Autumn leaves.

I fredags begravdes min pappa. Utanför kapellets stora vackra fönster singlade de gulnade löven mot marken och fågelstrecken drog söderut. Och på något märkligt vis kändes det trösterikt, trots att det var en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Den vackra hösten, när allt lägger sig ned för att vila ett tag. Den höga luften som doftar mull. Vemodets årstid. En perfekt tid för avslut och farväl.

Det blev ett stämningsfullt och värdigt avsked. Fina ord och vacker musik. Inte så himla högtidligt. En begravning som jag tror att pappa skulle ha gillat.

Bland annat för att vi spelade "Autumn leaves" för honom.

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall

Nu får jag kliva vidare i mitt liv utan pappa. Ska bli intressant att se hur det går.

Tisdagsmys.

Nej, men om man skulle ta och och googla sig själv litegrann.

Tortyrkammare.

En titt i tv-tablån kl 20.00, Allhelgonafton 2009:
- Dansbandskampen i SVT1, Singing Bee i TV3 och Körslaget i TV4.

En sprakande parad av amatörer, falsksång och tillgjorda leenden. I resten av kanalerna skräckfilm.

Herrejavvlar...!!!

Lars.

Igår pratade jag i telefon med Lasse Kronér. Han kallade mig vännen.
-"Det blir kanon, vännen...", sa han.

Det kändes gôtt, det kan jag lova. Ja, ni fattar ju själva...

Skåpmat.

Jag såg att förre landshövdingen i Uppland, den goe glade moderaten Anders Björck ska börja jobba på PR-byrån JKL. Och där jobbar minsann även Göran Persson. Elisabeth Tarras-Wahlberg blir pr-konsult på KREAB. Gudrun Schyman sitter visst också på nån kommunikationsbyrå.

Håller Sveriges pr-byråer på att bli avstjälpningsplats för gamla utrangerade makthavare och politiker? Ungefär som jobbet som landshövding; det ges ju ofta till dem som blivit överflödiga i maktens korridorer. Elefantkyrkogårdar för föredettingar?

Och om så är fallet, vad är då rekryteringen av Anders Björck?

Jo, en dubbel elefantkyrkogård. Han har ju redan blivit undanstoppad en gång. Och nu reser han sig alltså som en zombie från den sista vilan på landshövdingeresidenset i Uppsala och stapplar vidare till nästa avstjälpningsplats.

Grattis JKL, den värvningen känns verkligen jättefräsch.

Helt galen.

Kalla mig gärna crazy, men jag har vaccinerat mig mot svininfluensan. Jag bara gjorde det. Sån är jag, heltokig, helt enkel. Uppenbart dödsföraktande.

Och jädrar vilken bula jag fick på armen! Men det var väl också det enda som hände....

Kärringkommentar 26.

Vill inte verka tjatig, men gud vad jag hade föredragit att den buss jag tar varje morgon hade haft ett anonymt industriområde som slutstation. Men tyvärr går den till Djurgården, med Skansen, Junibacken och tusen andra skojsiga attraktioner som attraherar Stor-stockholms samtliga dagis- och skolklasser.

Och alla dessa barn ska alltså upp på min morgonbuss och åka mot Djurgården just när jag ska till jobbet.

Jag har ställt frågan förr och jag vågar ställa den igen; Varför, varför måste de ut och röja i morgonrusningen? Kan de inte vänta tills den har lagt sig?

Jag är helt slut när jag kommer fram till jobbet, efter att ha fått utstå den hårdhänta gnuggningen mot bävernylonoveraller, ryggsäckar, hinkar och spadar. För att inte tala om de beskäftiga dagistanternas höga röster när de räknar in alla Tindror, Smillor, Kevinar, Novor, Hampusar och Englor. Och framför allt, väja för en triljon baciller. HERREGUD, så snoriga de är, hela bunten.

Vore jag rik skulle jag abbonera en egen buss på morgnarna. Kliniskt befriad från snoriga barn.

Förlåt, kan jag få komma fram här, jag ska gå av.......

Hur många gånger som helst.

Ikväll har jag sett Love Actually för hundrade gången. Jag tröttnar aldrig. Oh, vad jag tycker om den filmen.

Och slutscenen... se den här och bli varm om hjärtat.

Hur många gånger som helst.

Sövande vågor.

Jag sover inte så bra på nätterna. Istället lyssnar jag på radio. Oftast P1. Men den kanalen har ju tyvärr sändningsuppehåll från 1.30-snåret och då drar det där ettriga, vidriga pauspipet igång.

Men nu har de börjat med något alldeles underbart. Istället för det läbbiga pipet lägger de ut vågskvalp. Hallåamannen sa härom kvällen att är det en ljudupptagning från en strand på Gotland. Det är stora mjuka vågor som rullar in mot stranden och flera nätter har det hänt att jag somnat in till ljudet av havet.

Vilken genial idé va? Undrar vem som kom på den.

Livet går vidare...

utan pappa. Det är så mycket praktiska bestyr just nu. Jag och min familj hamnar oavbrutet i konstiga situationer som kräver att vi är logiska, rationella och praktiska. Fast man i själva verket bara vill var ologisk, irrationell och känslosam.

Dödsannons. Val av kista och urna till begravningen. Musik. Blommor. Och hela tiden det där jävla miljötänket. Ursäkta mig, men jag vill inte tänka i de banorna. Jag vill bara vara ledsen i lugn och ro.

Men samtidigt är det något att hålla sig i. Inte miljöhänsynen dock, för det är aningen för drastiskt t o m för mig att behöva välja mellan olika mer eller mindre nedbrytbara material när det gäller kista och urna. Men de övriga praktiska detaljerna, som man bara måste klara av. De känns ibland sköna att hålla sig i.

Och sorgen är randig. För det mesta ångar jag på som vanligt. Och så plötsligt blir jag jätteledsen av någon anledning. Det kan vara en tanke, en doft, ett stycke musik. Och sedan går det över och allt är som vanligt igen. Så där håller det på. Upp och ner, ledsen glad ledsen glad.

Idag blev jag ledsen på jobbet när jag råkade springa på pappa på Facebook. Han addade mig på Fejan bara några veckor innan han gick bort. Med orden "Jag håller ögonen på er".

Nu håller pappa ögonen på oss från ett annat ställe. Det är lite svårt att förstå. Men mitt upp i alltihopa trösterikt.

Håll kollen, pappsen.

Flyg i frid, lilla pappa.

Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma.

Min pappa gick bort förra veckan. Det gick så fort och vi hann knappt fatta vad som hände. Han var inte sjuk i många dagar och i onsdags förmiddag somnade han bara in lugnt och stilla. Värdigt och smärtfritt. Men det gick så fort att vi inte hann förbereda oss. Om man nu kan förbereda sig för döden.

Och plötsligt tröt orden. Och lusten att skriva på nån blogg. Hur jag än försöker att beskriva hur det känns, så faller det platt. Jag känner mest för att vila mig från flödet.

Så nu vet ni varför det har varit lite tyst här ett tag. Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma. Men jag är säkert snart tillbaka. Livet går ju vidare. Trots allt.

Lättroad AB.

Så här enkelt kan det vara att ha riktigt, riktig vrålkul. Om man är på det humöret.

Thai take away.

Jag lagar fortfarande inte så mycket mat hemma. Det blir mest take away. Jag har varit i denna period länge nu.

Det är inte alls bra, av flera skäl. För det första så är det ju mycket billigare att laga mat hemma.
För det andra är det väldigt svårt att veta hur många Viktväktar-ploppar det är i krubbet när man inte lagar den själv.

Och är det något jag verkligen borde göra, så är det att börja räkna Viktväktar-ploppar igen. För när jag gör det, så mår jag bra och går ner i vikt. Och blir finare och kommer i mycket snyggare kläder. Det är väldigt enkelt egentligen.

Så det är bara en tidsfråga tills jag pallar mig iväg till WW för att skriva in mig. Jag ska bara ta lite sats först. Nästa vecka blir det av, det lovar jag. Och då ska jag laga egen mat hemma varje dag och ha total kontroll över plopparna.

Men fram tills dess måste jag bara köpa take away några gånger till.

Troligen blir det thai take away. Jag älskar thaimat. Det är så himla gott. Och då har jag inte ens varit i Thailand. Tänk den dagen jag åker dit och upptäcker att jag gillar den svenska thaimaten bättre. Så svennigt, så himla pinsamt.

Ni som har varit i Thailand, är maten godare där än på en thailändsk krog i Sverige? Det är min fråga idag, den första oktober 2009.

Strumpor och skor.

Idag är det officiellt. Sommaren är slut. För idag har jag haft riktiga skor och strumpor för första gången sedan i april. Det känns konstigt. Lite skavigt. Men jag vänjer mig väl.

Det är inte längre snack om saken. Höst. Det biter lite i blåsten.

Alldeles nyss var det sommar. Och i morgon är det första oktober. Det funkar det också.

Nynningen.

Jag tycker riktigt illa om människor som sjunger för sig själva. Som sitter och nynnar på offentlig plats.

Antingen, om sången eller nynnandet har en enveten eller gäll karaktär, kan det vara skitläskigt. Som en skräckfilm. En föraning om annalkande fara. Någon kommer alldeles strax att totalt förlora förståndet och börja hugga vilt omkring sig med kniv.

Eller, om sången är lite mer uttalad och käck, enbart jävligt irriterande. Typ "Här sitter jag på bussen på väg hem från min barber shop-repetition och formligen bubblar över av sångarglädje och tränar på min nya andrastämma alldeles för mig själv. Bara för att jag är så fri och inte bryr mig om vad andra tycker. Jag bara gör det. Så härlig är jag."

Jag tycker lika illa om båda typerna. Jag är förstås mer rädd för den första sorten. Men den andra sorten vill jag slå.

Bad taste AB

Alltså, hur tänkte de när de kom på den här köksprodukten? Och ännu viktigare, hur tänker den som köper den?

-"Asså, jag tänker att det är liksom kul att man liksom sticker kniven i nån jävel varje gång man använder den här grejen. Hehehe..."

Det nuppas.

Jag har fått nya grannar. Need I say more?

Resebidrag.

Jag ska på födelsedagskalas ikväll. Och på inbjudningskortet står det att jag inte behöver tänka på present, men däremot gärna pytsa in ett litet ekonomiskt bidrag till en resa med familjen.

Där det otyget gillar inte jag. Jag känner olust. För det första tvingas jag in i nåt konstigt val, där jag ska bedöma hur mycket jag kan tänka mig att bidra med. Oavsett vilken summa jag kommer fram till, så känns det fjuttigt.

Och sen ser jag framför mig hur födelsedagsbarnet sitter där och granskar sitt kontoutdrag och noterar exakt hur mycket jag tyckte att han var värd.
-"Jaha ja, Knösbergs skickade med 1.500 på resan, men den där gnidna Ank, hon tyckt att ynka 300 spänn räckte. Fnys...."


Jag är ju normalt jättenoga med att pilla bort prislappen på presenter, men här ska jag nu plötsligt flasha med prislappen helt öppet.

Nej, det blir inget resebidrag den här gången heller. Hoppas inte gossen blir sur om jag helt enkelt köper en bra bok. Som han kan kan ta med sig på sin semesterresa.

Kvack.

Alldeles nyss på Ring så spelar vi var det en tjej som inte kunde svara på en fråga om Anna Anka. Hon hade aldrig hört talas om henne, sa hon.

Var köper man ett sånt filter? Ett filter som sorterar bort värdelöst vetande. Ett sånt skulle jag vilja ha.

Vardagens små underverk 3.

I min serie om de små underverk som omger oss dagligen och som vi betraktar som självklara, har jag kommit fram till

Popcornet!

Ett rent mirakel att ett litet stenhårt majskorn kan puffa upp och bli nåt så stort, fluffigt och gott.

Det kan ni glömma!

Det spelar ingen roll hur mycket de tjatar och nöter med mig. Det spelar heller ingen roll hur lång tid som går och hur många miljarder de lägger på att att få mig att tänka om.

Jag kommer aldrig, aldrig att säga Ericsson Globe.

Morgonstund.

Jag brukar ha sms-kontakt med Chrillo under Melodikrysset. Vi avhandlar frågorna och lite annat smått och gott.

Sms från honom alldeles nyss:
"Många fina bitar idag."

Vardagens små underverk 2.

Tidningen i brevlådan varje morgon.

Någon går upp mitt i natten för att bära ut den till mig. I ur och skur. Detta är ett under och uppfyller mig med tacksamhet.

Kukeliku....