Det svänger så det svartnar.

Följande saker packades upp ur kassarna efter dagens shoppingrunda:

Ett par Birkenstock-sandaler
Ett par badskor
Ett par skoinlägg för förfotsproblem
En kaftan
Ett paket blodtryckssänkande medicin
Ett paket Ipren
En ask skavsårsplåster
Cerat och duschlotion för känslig hud

Nu är det bara turbanen och ett par gångstavar som saknas. Sen blir det åka av, believe you me. Rock´n roll...!!!

Pepes Bodega, någon....?

Var är alla?

Jag sitter ensam på jobbet. Jag räknar till 17 tomma arbetsplatser i ett och samma rum - och så jag.

Jag ringer olika telefonsamtal utan att få några svar.

Jag går till matsalen för att äta lunch. Det är jag och fyra till.

Korridorerna ekar tomma, inte en kotte så långt ögat når.

På bussen på väg till jobbet, bara turister. Trafik som en söndagmorgon. På vägen hem, samma sak.

Det är uppenbarligen dags att göra som de andra. D v s packa ihop och dra. Lämna stan. För nu är det oåterkalleligt. Semestern är här. Sverige står stilla.

Och det är fortfarande bara juni.

Att vingla hem i chiffong.

Jag hade nästan glömt bort hur ljuvligt det är att vandra hem genom stan runt midnatt utan ytterkläder. Att känna en liten bris fladdra i tuniquen, men för övrigt bara ljummet och härligt.

Jag tänker att luften känns balsamisk, men jag är inte så säker på att det är rätt ord. Jag slår upp ordet balsamisk i SAOL och får klart för mig att det betyder väldoftande av harts och oljor. Och jag vet inte om det är just harts och oljor jag känner i näsan när jag går genom Landstingsparken i den ljumma natten. Men gott luktar det. Och ljummet är det, sa jag det?

Jösses vad det rullar på.

Här har vi avverkat nationaldag, kungligt bröllop och midsommar. Och befinner oss mitt i oljekatastrofer i USA och Karl-Henrik Svanbergs omedvetna ordlekar. Och fotbolls-VM och vuvuzelor. Och Ship to Gaza. För att inte tala om att jag hunnit avsluta ett jobb och påbörja ett annat. Och varit på skitroligt sextioårskalas. Och fan och hans moster.

Och det enda jag kommer på att skriva om är fotspray. Det är för bedrövligt. Här har ni en som uppenbarligen behöver sätta batterierna på laddning. Lampan lyser med ett allt svagare sken, om man säger så.

Ute doftar det smultronjasmin och nyklippt gräs. Var pluggar jag i laddaren?

Försiktig entusiasm.

Jag vet att det finns tusen mer intressanta och viktiga saker att prata om, men jag ville bara lämna en liten delrapport om den osynliga sidenstrumpan i sprayform. Jag undrar om vi inte har en liten succéprodukt här, trots allt...

Jag har visserligen inte utsatt den för några hårdare prövningar, men med tanke på vilken nära döden-upplevelse det normalt kan vara att ta av sig jympadojorna efter en tjippskodd dag, måste jag nog säga att det känns lite, lite bättre med spraystrumpan på.

Bara så ni vet.

Under eller blunder?

Idag har jag köpt den märkligaste produkt jag skådat sedan den elektriska äggkokaren. Och jag har ännu inte vågat testa den, eftersom jag innerst inne är fullständigt övertygad om att den inte kommer att fungera.

Det är en flaska "Silky Comfort", en sorts silkesspray som sprayas direkt på foten. En kombination av fotdeo och strumpa, som enligt baksidestexten lägger sig som det lövtunnaste lager av silke på huden. Det ska hålla foten fräsch en hel dag, fast man är barfota i dojorna. Eller tjippskodd, som vi säger i Östergötland. Osynliga strumpor in a bottle!!

Vad ska man säga? Kan det funka? Om det gör det, är det ju alldeles fenomenalt. En uppfinning helt i klass med förbrännings-motorn, randig tandkräm, skivat franskbröd och kalasbyxor.

Jag återkommer när jag testat. Det här är spännande, det måste ni hålla med om. Vi står inför gigantiska förändringar.

Förnuftet segrade till slut.

Jag har en kort kungörelse:

Prisa Gud, jag har fått mitt extra vindskontor! Efter långlånglång betänketid har mitt fastighetsbolag äntligen tänkt klart och lämnade härom dagen beskedet:
-Ok´rå, du får hyra ett vindskontor - men säg det inte till nån!

Nej, exakt så sa de inte, men det stod liksom skrivet mellan raderna. Och jag skulle aldrig drömma om att knysta ett ord till någon av mina grannar. Jag ser om mitt eget hus, resten skiter jag i. Så jobbar jag....

Jag fick personligen infinna mig på fastighetbolagets flotta kontor och skriva under ett kontrakt och för 350:- i månaden har jag numera nyttjanderätt till åtta kvadratmeter dammigt, oupplyst vindskontor. Det känns som ett lyxpalats.

Jädrar vad jag ska magasinera!

All in.

Jag läser i nån kvällsblaska att prinsessan Victoria har brutit sin "tärnpakt" med väninnorna. Någon gång för många år sedan bestämde tydligen hon och ett gäng tjejkompisar att de skulle vara tärnor på varandras bröllop. Och nu väljer alltså Victoria att bara ha en tärna, men däremot en herrans massa brudnäbbar. Om det nu stämmer. Jag läste det i en kvällstidning, behöver jag säga mer?

Hur som helst, kolla in bilden nedan. Det är min farfars och farmors bröllop. I januari 1922. Min farmor Rut bröt jävlar i mig inte nån tärnpakt med sina väninnor. Alla skulle vara med, annars fick det vara. Och samma sak på farfar Werners sida. Hur många marskalkar som helst. Jag har aldrig sett ett större brudfölje.

Ett småländskt festarrangemang med mottot "Ska det vara snus, ska det vara över hela ansiktet".

The More the Merrier...

Fy fan vad jag är bra.

Det var väldigt var det har bloggats dåligt här på sistone. Extremt mycket arbete är ursäkten. Men det har nu blivit bättre. Mycket bättre. Tänk koala på Sobril... där har ni mig sedan några dagar. Så länge det nu varar. I mitt liv är det antingen eller. Full speed ahead eller total stiltje på fjärden. Det är ett konstigt liv, men så ser det ut.

Igår var det Den stora Studentmottagningsdagen. Två mig mycket närstående studenter blev bakade och utkastade i verkligheten. Båda två är gullungar jag har sett växa upp. Från bäbis till nybakad student på en grisblink. Herregud, vad tiden går fort.

Den ene, Gurra, satt så fin och uppsträckt på sin mottagning, givetvis lite halvpackad, i vit skjorta och fluga. I mitt huvud däremot är han 4-5 år och sitter under en trappa i Batmantrikåer med huva, riktar en gigantisk ficklampa mot mig och väser som en orm.

Den andra studenten, Siri, var vacker som en dag i skyhöga klackar och skräddarsydd sjömansklänning. Välmejkad och förstås lika halvpackad hon. Men för mitt inre öga är hon 3-4 år och bär Måsen-flytväst med grenrem. Lite nyvaken och rufsig sitter hon i mammas knä på båtutflykt.

Men nu är de riktiga människor som snart ska ta hand om sig själva. Hej och hå vad tiden går. Jag säger bara det, så har jag ingenting sagt

På den senare studentmottagningen var det till slut bara föräldrarna och deras kompisar kvar och över några vinslattar började vi prata om hur livet ska bli när vi går i pension. Det är ett visserligen rätt många år dit - men som sagt, hej och hå vad tiden går.

Efter ett tag kom nån på att man borde fira pensioneringen på samma sätt som studenten. Man skulle rusa ut från kontoret på sin sexiofemårsdag och på gatan väntar en lövad lastbil. Och sen skulle man åka runt på stan och föra ett jävla oväsen, orsaka trafikstockning på Sergels torg och vara otroligt lycklig över att äntligen vara fri och slippa skiten. "Fy fan vad jag är bra", skulle man kunna vråla där från flaket samtidig som man vräker en platta fulöl från Lidl över folk som går förbi.

Och så skulle man sätta på sig en speciell pensionärsmössa i sammet och kånka runt på ett plakat med foto på sig själv; inte en barnbild som alla har på studenten, utan en bild som visar hur man såg ut när man tog studenten. Och plötsligt har det gått ett helt yrkesliv och det är dags att tacka för kaffet. Med glädje. "Fy fan vad jag är bra!!!!!!".

Ju mer jag tänker på den här idén, desto mer genial blir den. Hoppas pensionsdagen kommer snart. Då ska jag åka flak, tammetusan!