Heidi, the Incarnation of Evil.

Project Runway på TV3. Ett program som jag tittar på om jag råkar vara i närheten av en tv när inget bättre lockar.

Programledare är Heidi Klum, den hyllade och ikoniserade supermodellen. Maken till elakt fruntimmer har jag väl aldrig stött på i hela mitt liv.

Hon ger mig kalla kårar. Hennes leende får nyutsprungna blommor att dö frostdöden. Hennes ögon kunde tillhöra en vit haj. Uttryckslösa, kalla.

När hon tittar på sina adepter på catwalken och med ett snett, hånfullt leende, iskall blick och tysk brytning säger "One of you will be named the winner..... and one of you will be.... out", fryser blodet till is i mina ådror.

Paradoxalt nog verkar hon vara ständigt höggravid. Den eviga modern, alltid redo att producera nya ätteläggar. Små elaka mini-Klums. Och fadern är Seal, som verkar vara världens vänligaste man. Eventuellt är han hjärntvättad eller hypnotiserad.

Paret brukar kallas The beauty and the beast, där hon är skönheten och han odjuret. Jag tycker tvärtom.

Tillbaka till Project Runway. När hon svalt kysser veckans utröstade på kinden och föraktfullt viskar "auf wiedersehen" går mina tankar till Eva Braun.

Skulle Tredje riket och Adolf Hitler återuppstå, gud förbjude, skulle Heidi Klum garanterat vara rikskanslerns brud. Ständigt gravid, i kringelhår och tysk dirndl. Alltid redo att stötta sin diaboliske make i hans groteska värv.

Där har ni Hedi Klum, sanna mina ord.

Den onda tysketösen.

Men hur konstigt var inte detta...?

Strax efter att jag skrev mitt inlägg om dragspelsmusik fick jag höra av Chrillo att Sturehof hade dragspelskväll samma vecka!

Vad ska man säga om detta märkliga sammanträffande? Om det kollektiva (o)medvetna. En tanke; en krog, en kungsholmstös. Skumt.

För att smälta detta väljer jag att lägga ut en trudelutt som inte har med dragspelsmusik att göra över huvudtaget.

Den får snarare vara med för att den tillhör låtkategorin "Ganska rejält töntig, men herregud vad bra". Håll tillgodo!

Gnesta-Kalle, var är du?

Ikväll satt jag på buss 62 i godan ro och glodde ut genom fönstret. Plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och tänka på dragspelsmusik.

Olle Johnny, Carl och Ebbe Jularbo, bröderna Lindqvist, Pepparn, Andrew Walter, Nils Fläcke, Gnesta-Kalle, hela jämrans familjen Öst. Vad hände?

Förr om åren kunde man inte slå på en radio eller en tv utan att bli översköljd av gammeldans. Jag hatade skiten. Den var överallt.

Men nu...? Nada, rien, nothing. Inget gammeltjo så långt öra och öga når. Och jag saknar det. Lite grann. Pyttepyttelite grann.

Naturlig lycka.

Promenerar genom det soliga försommarlandskapet. Vägen fram till mitt lilla pörte i skärgården är levande pr för Sverige. Det blir inte bättre än så här.

Det är så vackert nu att det kniper i bröstet. Hundratals nyanser av skirt grönt. Surrande humlor och bin, vimmelkantiga av pollensmörgåsbordet som står dukat. Blommande fruktträd. Lammen som går och betar i hagarna.

Häggen på väg att ge upp, syrenerna laddar och slår ut. Dofterna blandar sig. Mandelblom, styvmorsviol, humleblomster, förgätmigej. De mer nobla kungsängsliljorna och Adam & Eva.

Och så förstås gullvivorna. Aldrig har jag sett så mycket gullvivor som i år. De står i stora, resliga stim och bara väntar på att bli plockade. Det tar fem minuter att plocka en gigantisk bukett, som jag sticker ner ansiktet i. Åh, doften av gullviva.

Och om några dagar slår liljekonvaljerna ut.

Det är till att breda ut sig....

Error.

Ville bara säga att blogger.com har gått bananas det senaste dygnet. Bl a försvann inlägget nedan av sig själv, för att nu plötsligt vara tillbaka igen. Men vad som däremot inte kom tillbaka var de kommentarer som jag hade fått på det inlägget.

Konstiga saker händer i cyberrymden. Jag ville bara säga det, så att ni inte tror att jag har raderat några kommentarer. För det har jag inte.

"White is for laundry..."

Apropå alla de här glassiga östermalmarna på uteserveringarna. Vad bruna de har lyckats bli redan!

Det har ju faktiskt bara varit fint väder av och till sedan i påskas, men det vackra folket är redan knallbrunt. Alltså, jag menar inte att de är lite klädsamt solkyssta, de är KNALLBRUNA!

Jag har uppenbarligen missat nåt här. Jag har levat i villfarelsen att det fortfarande var Jane Austen-ideal som gällde. Att det var coolt att vara blek och skön i hatt och att det t o m var lite underklassigt att vara för solbränd. Det skulle ju kunna tyda på att man var parkarbetare eller asfaltsläggare eller nåt - gud förbjude.

"Liljevit porslinshy under ett parasoll" trodde jag var parollen.

Men där trodde jag som sagt fel. För vi är uppenbarligen tillbaka till åttiotalets bisarrt solbrända ideal. När det inte fanns nån gräns för svärtan. När man badade i Hawaiian Tropic utan solskyddsfaktor och hade foliepapper under hakan för att solen skulle reflektera bättre. Allt för att bli så där härligt vidbränt kolsvart.

Sån bränna ska man uppenbarligen ha i början på 2010-talet. Mot alla odds, mot allt förnuft.

Solens påverkan på stan.

Åh, dessa ljumma ljuvliga försommarkvällar. Häggen doftar så man blir yr i huvudet och koltrasten... ja, ni vet ju hur den håller på så här års. Den kära, kära koltrasten.

På väg hem från jobbet åker jag över Östermalm. På uteserveringarna sitter snygga innerstadsmänniskor och håller immiga glas med rosévin i sina välmanikyrerade händer. På fötterna vippar flickornas nya sandaler och killarnas solglasögon blänker i kvällsolen. Läppglans och Lukta gott. Sorl och glada skratt. Vårkänslor och nyväckta förhoppningar.

Men redan nere vid Kungsträdgården börjar bilden ändras. Och uppe vid Fridhemsplan är förvandlingen total.

Här finns inga nylackade naglar och vippande sandaletter. Inga nystrukna Stenströms-skjortor i pastellfärger. Inga coola Ray bans.

Här är det mer sviterna av för mycket lådvin och fulöl i solen i Rålis. Adidasbrallor och träningslinnen. Mascaran på trekvart. System-påsar, smutsiga fötter och sönderbrända ansikten.

Fyllon som firar att man äntligen kan supa utomhus. Okontrollerad våryra som börjar gå över i baksmälla och trötthet.

Ragglande människor som fylleäter hamburgare på McDonalds. Undertrtyckt aggressivitet.

Se där ja, två sidor av ett vårfagert Stockholm.

Jag, en landsförrädare.

Att Popular med Eric Saade är en skitlåt råder det ju ingen som helst tvekan om.

Men det är inte förrän nu, när många av de andra bidragen i årets Melodifestival börjar gå på högrotation på radion och dom framtonar som helt ok, som det går det upp för mig att vi även detta år skickar den sämsta låten till ESC.

Hoppas den inte går vidare.

Stanna i din löjliga bur.

Hur go´är den?

Sifo har av någon konstig anledning gjort en undersökning om vilken svensk dialekt som är den mest attraktiva.

Göteborgskan vann!

Konstpaus. Suck. Frågetecken.

På sista plats kom närkingskan. Östgötskan nämndes inte ens och det är lite underligt, med tanke på hur löjlig den låter.

Men hallå, ännu underligare... göteborgska? Är dom helt goa i huvet, eller...?

Morgonplåga.

Mötte tv-profilen Hans Wiklund i morse kl 08.30. Han var på väg till brottningsträning.

Jag är chockad! Hur är det möjligt att någon självmant kan vilja gå ner i partär i svinottan? Bli kopplad halvnelson på? Nacksvinga till höger och vänster i arla morgonväkten?

Frågor söker svar.

Nej tack, aldrig före frukost.

Herregud, vad kul!!!!

Vid den årliga middagen i Vita huset med USA:s journalistkår visar den alltid lika elegante Barack Obama var skåpet ska stå.

Donald Trump, som tydligen har bestämt sig för att ge sig in i politiken, är en av dom som har givit sig fan på att bevisa att Obama inte är född i USA.

Här sätter presidenten ner foten på det ljuvligaste vis.

Vig som en vessla?

Sitter och slöbläddrar i mitt husorgan Mitt i Kungsholmen när min blick faller på rubriken "Sköterska gned fot mot sitt underliv"

Så spänstigt, tänker jag. Det skulle aldrig jag klara. Om jag inte satt i skräddarställning, förstås.

Sedan tänker jag att det inte är så mycket till nyhet. Jag menar, det är väl ändå lite privat.

Men sedan läser jag vidare Det visar sig att det är en manlig sjuksköterska som visserligen har gnidit foten mot ett underliv, men inte sitt eget utan någon annans. En ung patients närmare bestämt.

Och då är det plötsligt inte lika spänstigt längre.

Men snälla syster...

Jag blåser bort.

Ibland när punkterna på to do-listan är fler än dygnets timmar, svär jag över att jag har ett så konstigt och krävande jobb.

Då slår min flyktinstinkt till. Då vill jag fly till ett annat jobb. Ofta hittar jag det drömyrket när jag tittar ut genom fönstret.

Idag är drömmen att gå omkring med en sån där luftblås som används för att sopa ihop löv. Fy, vad kul det ser ut. Lagom coolt och avslappnat, men framför allt kul.

Jag skulle vara världens bästa på det. Systematiskt skulle jag jobba mig framåt och vips skulle hela Gärdet vara renblåst och fint som en golfgreen. Och motion skulle jag få. Och brun skulle jag bli.

Ja jösses, vilket drömjobb.

Svisch svosch...

En obekväm situation i Stockholm.

Det händer att jag skyndar förbi försäljare av Situation Stockholm med orden "Tack, men jag har redan köpt den". Fast jag inte alls har det. Bara för att jag känner mig besvärad och inte vill göra dem ledsna eller framstå som ett oengagerat svin.

Men i förrgår köpte jag faktiskt senaste numret av en kille utanför ICA på Kungsholmstorg. Det var en intervju med Mauro Scocco som fångade min uppmärksamhet. Jag är nämligen väldigt svag för Mauro.


Och som alltid när jag kommer till skott och köper tidningen, konstaterade jag att det är en jävla bra publikation. Så jag begriper inte varför jag inte köper varje nummer.

Men det var inte det jag skulle prata om här....

Utan om den absurda situation som uppstod igår, när jag stötte på en annan Situation Stockholm-försäljare i Sickla Köpkvarter. Han stack fram sin tidning och uppmanade mig att köpa.
-"Tack, men jag har redan köpt den", svarade jag.

Och för en gångs skull var det sant!

Och jag uppfylldes av ett behov att förklara för honom att jag på riktigt hade köpt tidningen dagen innan av en annan kille och att det faktiskt var sant. Till skillnad från alla andra gånger som jag bara ljugit, utan att köpa tidningen.

Ja herregud, så dum i huvudet man är.

PS! Jag teg förstås. DS!