Man ska inte göra det så svårt för sig.

Att läsa mellan raderna.

Jag har ägnat mig åt lite bildanalys. Det ni ser ovan är min familj och fotot är taget sommaren 1959 på mina farföräldrars landställe utanför Nässjö.

Det finns en uppstyrning i bilden som är tydlig. Vi står samlade i familjegrupper. Farfar och farmor sitter i mitten med varsitt spädbarnbarn i famnen. Ovanför dem står min nyförlovade faster Inga-Lill med sin blivande man Erik.

Längst till höger i bild har vi min familj; pappa i övre ledet längst till höger, i ledig pullover. Han är den ende mannen i församlingen som inte bär slips eller fluga. Nedanför honom sitter mamma lite på sniskan och håller en vakande hand på min lillebror Olle, som sitter i farfars knä. Olle är ett år gammal och illvrålar. Farfar ser helt nollställd ut. Framför mamma sitter min storebror Anders på knä i gröngräset.

Till vänster i bild står min farbror Nalle och hans familj. Han står bakom sin fru Ingabritt som bär randig klänning. Hon har precis fått barn. Denne nyfödde kusin Klas vilar tryggt i farmors famn. Ingabritt sitter till vänster om farmor med sin dotter, min kusin Renée, mellan benen.

Och så jag! I kilt och tröja står även jag där, bredvid min kusin, mellan benen på min faster. Varför står jag där och inte i högergruppen, med mina föräldrar och mina syskon?

Och nu tittar jag lite närmare på bilden och noterar först pappas ansiktsuttryck. Han försöker se avspänd ut, men jag ser att han är förbannad eller åtminstone väldigt irriterad. Han sneglar ner på Olle som gastar i farfars knä. Mamma ser inte heller helt avslappnad ut.

Och sedan upptäcker jag Anders med någon konstig min, där han sitter i gräset framför mamma. Han ser illvillig ut. Eller har han helt enkelt nära till tårar?

Och plötsligt begriper jag vad som hänt.

Tanken var säkert att jag skulle stå bredvid mamma, det finns en logisk komposition i bilden som tyder på det. Men något har gått fel. Det mest troliga är förstås att Anders, som var en otrolig retsticka redan då,  har petat och retat mig så mycket att jag till slut blivit tokig.  Olle har börjat skrika i farfars knä, pappa har blivit förbannad och mamma stressad. Fotografen har suckat och frågat om han eller hon kan ta det här jävla fotot någon gång innan det blir höst!

Och så har pappa ryat åt min faster att hon får ta mig, "för på det här jävla sättet kan vi ju inte ha det och var det inte sagt att man skulle få en eftermiddagsdrink snart??"

Och så muttrar farfar nåt om konjaksgrogg och jag vuschas över till vänstra sidan av bilden, så långt bort från Anders som möjligt, och hamnar bredvid min kusin, mellan benen på min faster. Alla uppmanas att försöka ordna till sina anletsdrag lite grann och klick - en total familjeidyll är dokumenterad!

Men under ytan lurar frustrationen.

Vill man gå ännu djupare i bildanalysen kan man undra vad Inga-Lill och Erik håller på med, de två nyförlovade längst upp i mitten. Han håller henne hårt i armen och dom tittar på varandra. Kanske har dom just viskat något om att det där med att skaffa barn får nog vänta ett tag, ett sånt herrans oväsen som det är här!

Och farmor sitter nog och tänker att det snart är dags för lite kaffe. Hon som har bakat drömmar och nötkakor och allt!