Och himlen öppnade sig...

Det är fredag förmiddag och jag ligger kvar i min säng på landet. Jag behöver inte gå upp på hela dagen om jag inte vill. Jag har just varit ute och inspekterat vädret och konstaterar att det duggregnar. Inte kul.

Jag ser att det drar in stora gråa moln och jag tänker: Kom igen nu, regnet. Lägg av med småskvättandet och duggandet, ta i ordentligt istället. Jag önskar mig ett riktigt skyfall tack, som dånar i hela huset och smattrar på taket.

Och då lyder naturen mig för en gångs skull. Den tar sats och släpper loss ett ösregn som heter duga. Det smattrar på taket och skvalar i stuprännan. Det regnar så mycket att jag knappt ser ejdrarna som ligger och guppar utanför fönstret. (Jag försöker räkna ungarna, men tappar bort mig vid 35....)


Och jag kryper ner i sängen igen och ligger där och lyssnar på regnet och tänker på att det enda jag behöver göra på hela långa dagen är att pallra mig in till stan ikväll för att se Henrik Schyffert på Rival.

Det är inte speciellt synd om mig, det kan man inte påstå.