tisdag 31 januari 2012

måndag 23 januari 2012

Hick.

En kul grej hände i söndags kväll. Jag var på väg hem och kände att jag var för trött och hungrig för att laga middag. Istället svängde jag förbi mitt kvartershak för att beställa något att ta med mig hem. Dagens middagstips var entrecote och ett glas vin till ett anständigt pris. Topp, tänkte jag, entrecote får det bli. Men utan vinet då, eftersom jag skulle ta med mig maten hem.

"Men varför dricker du inte ditt glas vin medan du väntar", föreslog servitören. "Maten kommer att kosta lika mycket, vare sig du tar vin eller inte."

Så där satt jag alltså i allsköns ro med ett glas rött och kvällstidningen och väntade på att entrecoten skulle bli klar, när dörren öppnades och fem stadiga polismän klev in.

De hade tydligen ringt och beställt mat, men den var inte riktigt klar. Därför slog de sig ner bredvid mig och vi log och nickade lite mot varandra. Och jag sippade på mitt vin och läste min tidning.

Och precis utanför stod min bil parkerad lite på sniskan. Och där satt jag och drack vin. Med fem polismän.

Jag hade i ärlighetens namn inte ägnat en tanke åt det här med bilen när jag tog in vinet. Jag bor ju precis intill. Men det är klart att det blev en helt annan femma när ordningsmakten kom och satte sig i mitt knä. Jag bläddrade nervöst i tidningen och lyssnade på polisernas prat och knastrandet från deras walkie-talkies.

Och sen föll det sig givetvis inte bättre än att vår mat blev färdig exakt samtidigt, så att de fem poliserna och jag lämnade krogen tillsammans med våra kassar.

De gick mot sin piketbuss som stod parkerad precis bakom min bil. Och som den mest självklara sak i världen promenerade jag rakt förbi min egen bil, som om den inte fanns. Med målmedvetna steg vandrade jag gatan ner, polisbilen passerade mig och en av poliserna vinkade till mig. Jag vinkade glatt tillbaka och sedan, när polisbilen hade försvunnit runt hörnet, vände jag tillbaka, satte mig i min bil och körde hem.

Jag, en skamlös ögontjänare. Bakom en ratt. Med vin i kroppen. Och hjärtat i halsgropen.

Och hur var det här då, lilla fröken?

fredag 20 januari 2012

Glosoppa.

Jag skulle vilja tala lite om gubbar som glor.

Jag vet inte i exakt vid vilken ålder behovet av att stå och glo uppstår. Men det är väldigt sällan jag ser killar under femtio stå som fastgjutna i asfalten och stirrblänga.

Men äldre herrar. Herregud, vad de kan glo. Oftast tittar de på gatuarbeten eller saker som bärs in eller ut ur hus. Ambulanser. Människor som rastar sina hundar. Eller tjejer som fickparkerar.

Det är som om själva gloendet förebådar katastrof. En sorts katatoniskt tillstånd av ont uppsåt. Som att de står där och bara väntar på att det ska gå åt helvete.

Varje gång jag smeker in Chevan i en parkeringslucka hemma på Kungsholmen, står det en farbror i keps bredvid och glor. Inte samma gubbe, utan nya gubbar varje gång. Han bara står där, med ett uttryck i ansiktet som säger att han vet att det snart kommer att skita sig. Att jag kommer att backa in i bakomvarande bil och krossa en strålkastare eller två. En sorts skadeglad förvissning om att han snart ska få rycka in.

Men tji får han. För han kan ju inte veta att jag är norra Europas bästa fickparkerare.

Eller när jag rastar lånehunden Birra i parken. Då står farbrorn där och glor och liksom väntar på att jag ska glömma att ta upp bajset. Men grejen är ju att jag aldrig glömmer det. Så han får fortsätta att stå där och glo.

Och om ingen har stoppat honom, så står han där än.

Vad fan glor du på, gubbaskrälle?