tisdag 17 november 2009
Vänner.
Alldeles nyss ringde Y och A från en stökig jazzklubb i Köln, Tyskland. Ljudnivån i bakgrunden var öronbedövande och de turades om att skrika i telefonen och jag skrek tillbaka. Hälften av det som sades gick förlorat, men en sak hörde jag:
- Vi sitter här och är lite halvfulla och undrar varför du inte är med oss.
Suck. Vänner. Utan dem är jag intet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Guldkornsvänner är oumbärliga. Punkt.
Skicka en kommentar