Strax nytt decennium.

Ofattbart att det har gått tio år sedan millenieskiftet. År 2000. Minns ni hysterin? En sån yra det var. Och så mycket oro, den mesta helt i onödan. Vi inbillade oss alla möjliga konstiga saker. Att världens datorer skulle balla ur, att flygplan skulle trilla ner från himlen, att pengar skulle försvinna från bankkonton, att atommissiler skulle avfyras. Hela världen höll andan. Inget hände.

Själv oroade jag mig mest för vad jag skulle ha på mig på festen. Och hur jag skulle ta mig hem på natten.

Det var lika bitande kallt i Stockholm på nyårsnatten 2000 som i år. Jag minns att jag hade med mig termobrallor och dunjacka. Jag hade nämligen bestämt mig för cykla hem, eftersom det sas att alla taxibilar redan var förhandsbokade och resten stod stilla, eftersom även taxichaufförer vill fira millenieskiften.

Det stämde inte heller, visade det sig. När jag med risk för eget liv cyklade hem på småtimmarna i mitt termoställ, blev jag omkörd av minst 200 lediga taxibilar.

Det var förstås en fantastisk, fullkomligt strålande fest med den bästa maten och den finaste champagnen. Som firades med några av de godaste vännerna. Och jag hade på mig en vinröd chiffong-trasa, som fortfarande hänger i nån garderob.

Men det jag har i starkast minne av den historiska millenienatten är min oro för att inte kunna ta mig hem. Och att hälften av dom jag firade med har skilt sig idag. Hur ska man tolka det, tro?

I år får både bilen och cykeln stå. Och jag håller mig hemma. Det är för kallt för att gå ut. Låt tiotalet komma, jag är redo. Gott slut.

Burr, vad kallt.