söndag 8 november 2009

Autumn leaves.


I fredags begravdes min pappa. Utanför kapellets stora vackra fönster singlade de gulnade löven mot marken och fågelstrecken drog söderut. Och på något märkligt vis kändes det trösterikt, trots att det var en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Den vackra hösten, när allt lägger sig ned för att vila ett tag. Den höga luften som doftar mull. Vemodets årstid. En perfekt tid för avslut och farväl.

Det blev ett stämningsfullt och värdigt avsked. Fina ord och vacker musik. Inte så himla högtidligt. En begravning som jag tror att pappa skulle ha gillat.

Bland annat för att vi spelade "Autumn leaves" för honom.

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall


Nu får jag kliva vidare i mitt liv utan pappa. Ska bli intressant att se hur det går.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det kommer gå bra!

Ank sa...

Tack, jag hoppas det.

Kerstin sa...

Tänker på min egen pappa som dog 6 november för 5 år sen. Det blev också en fin begravning, en solig, glittrande, kall och snörik dag i slutet av november.

Man kan prata med sin pappa även om han inte lever, har jag märkt.
Och man kliver vidare i livet även utan föräldrar.

kram på dig

helena sa...

Så vackert skrivet. Det kommer att gå bra det här. Kram.

Katarina sa...

Fina Annika.
Vi är många som är med dig på stigen.
Du är ICKE ensam - aldrig någonsin!
Och som jag tolkat hur din pappa var så är han det garanterat han också.

Och...
Vi är också många som undrar hur det gått för dina silverfiskar?
Hur mår dom? Vad gör dom?
Snälla - en bild - något att förhålla oss till. Man har liksom kommit att fästa sig vid dom och vill bara veta...

Anonym sa...

Du kommer att kliva vidare, men det blir nog lite sorgligt då och då. Jag har ett minne från din pappa och det är när jag står i köket hos er och ser lappen han satt fast på transistorn. Där står det död åt melodiradion! Jag var inte gammal men det var så förbannat kul. Kram Steen