Och pappa var synnerligen närvarande på alla möjliga vis. Min bror var lite förkyld, och eftersom han hostar precis som pappa, så hörde jag honom hela tiden. Och på juldagens morgon, när jag vinglade ut i vardagsrummet, satt min 12-årige brorson i pappas fåtölj och läste. Allt jag såg var ett par vita, taniga ben som stack fram under pappas morgonrock och Svenska Dagbladet som dolde ansiktet. Det såg EXAKT ut som pappa. Både komiskt och lite kusligt på en gång. Och ganska rörande. Allting går igen.
Pappas julmumma lyckades vi återskapa hjälpligt, så det blev också bra.
Och det var några saker som t o m blev en aning bättre än tidigare jular. Till exempel kunde vi väsnas lite mer än vanligt och spela hög julmusik. Det hade inte pappa gillat.
Pappa var noggrann med musiken. Han hatade musik som han inte hade valt själv. Jag minns en gång när han skulle bo några nätter på Anglais i Stockholm och vid incheckningen bad att få tala med receptionschefen.
- "Jag kommer att bo här i två nätter och under den tiden förväntar jag mig att slippa musik i hissarna."
Och givetvis slapp han det. Min pappa fick nästan alltid som han ville. Sådan var han.
Men att vi frossade i Bing Crosby, Frank Sinatra, Helga natt och Rudolf med röda mulen på högsta volym den här julen, det kunde han faktiskt inte göra nåt åt. Den här julen bestämde vi över musikdetaljen. Och, pappa, jag är ledsen att behöva säga det, men det funkade det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar