Ur spår!!

Läser en liten notis i blaskan med rubriken "Våldsam skidåkare bröt arm på kvinna".

Jag läser intresserat vidare. En kvinna var i helgen ute och gick i friluftsområdet Lövhult utanför Nässjö.

Lövhult råkar vara en plats jag känner till mycket väl. Här åkte jag skidor och kälke på sportloven när jag var liten, eftersom min farmor och farfar bodde i Nässjö. Iförd anorak med grenrem, elastabyx och luva med överdimensionerad tofs hasade jag nerför backarna i illa koordinerade stämsvängar. I anorakens ficka apelsin och rischoklad. I ansikte och på fötter Arméns Hudsalva. Eller Nivea, i den blåa burken.

Hur som helst, det var då. Nu är nu och den här kvinnan gick alltså och spankulerade därute i ett snöigt och kallt Lövhult en helg i februari 2012. Plötsligt dök en skidåkare upp bakom henne och skrek åt henne att hon inte skulle gå i spåret.

Och sen knuffade han omkull henne med full kraft. Kvinnan trillade så illa att hon fick åka till sjukhuset och där konstaterades att hon hade brutit armen.

Skidåkaren försvann i fjärran och har inte setts den dess.

Alltså, jag blir rasande när jag läser sånt här. Hur i helvete är det möjligt??

Jag kan bara djupt beklaga att inte kvinnan bröt benet istället. Eller ännu hellre båda benen. Så att hon lär sig att aldrig någonsin mer promenera i ett skidspår.

Jävla kärring!!

Hoppbacken i Lövhult för länge sedan.

Bubble your brains out.

Jag har köpt skumbad. Två flaskor, för säkerhets skull. Nu står de på parad på min badkarskant och talar till mig.

Den ena flaskan heter "Energy" och den ska enligt etiketten ge mig just det; energi och stimulans. Dessutom "doftar den friskt av citron och basilika. Den andra produkten, "Relax" ska få mig att hitta lugn och ro i badet. "Med en avstressande doft av lavendel och mint".

Så fiffigt uttänkt va! Det ena produkten ska jag alltså kunna använda på morgonen, för att få fart på livsandarna och det andra på kvällen för att coola ner mig. Det är inte klokt så bra.

Vi pratar alltså om skumbad. Bubblor av ingenting. Med en billig doft av hittepå-citron och lavendel. Det är väl för fan klart att jag inte tror på dessa dunkla, kraftigt felaktiga löften när jag köper flaskorna.

Men ändå gör jag det. Ibland fruktar jag för mitt förstånd.

Här ligger jag och är dum i huvudet!

Körigt på firman.

Det är svårt att definiera hur man får en dag på jobbet att gå. Den bara går. Med en jädra fart.

I morse åkte jag till kontoret med en lång to do-lista i huvudet och en liten fjäril i magen. Mycket kvar att göra innan vi kan luta oss tillbaka.

Nu är det tidig kväll, jag är hemma igen och försöker summera dagen. Jag ser dagen som ett irrande hit och dit. Lite spring i en spiraltrappa, mejlskrivande, lite prat vid en whiteboard, telefonringande. Ett halvt manus. Nåt jobbigt samtal till kunden. Lite flipperspel, frisk luft på en balkong. Ännu mer mejlande och några telefonsamtal.

Sakta men säkert buffar och puffar jag mig framåt och utan att jag har begripit det själv, har dagen gått och alla punkterna på min lista är avbockade.

Så där går dagarna. På nåt konstigt sätt får man jobbet gjort.

I dimmorna.

Det händer ganska ofta att jag på natten somnar med radion på. Och gör man det, så hampar det sig inte bättre än att man ett antal timmar senare även vaknar till den.

Och där, i yrvaket tillstånd, i gränslandet mellan vaken och helt borta, kan jag ibland höra saker som är så konstiga att jag senare, när jag piggat på mig lite, tror jag hört fel.

Morgonens "hörde jag rätt?" är nyheten att man har hittat en kille insnöad i en bil nånstans i skogarna utanför Umeå. Eller var det Luleå? Och att han säger sig ha suttit i bilen i två månader och överlevt genom att äta snö. Äta snö? I två månader?

Drömde jag eller kan detta vara sant?

Åh, denna fantastiska låt....

Hur är det möjligt att det är fjorton år sedan den kom??

"Mycket väsen för lite ull...."

sa kärringen när hon rakade grisen.

Kungen har koll.

Grumpy week lider mot sitt slut. Nästa vecka tänker jag inte bränna onödig energi på idioti, idioter, dumheter och dumskallar. Nej, nästa vecka ska präglas av jämnmod, tolerans och gott humör.

Men innan måndagen kommer, måste jag bara få älta den kanske största knasbollen av dem alla, nämligen vår kung, Carl XVI Gustaf.

SvD har idag, söndag, en utmärkt, upplysande Malmö-special, som jag läser med stor behållning. Det är inte så lätt att begripa vad som pågår där nere just nu, men lite klokare blir jag faktist efter att ha läst artiklarna.

En till som har velat förstå läget i staden där våld och mord har blivit vardag, är kungen. Han beger sig på eget initiativ till Länskriminalen i Malmö, för att "se på vilken nivå det ligger", som han uttrycker saken på en presskonferens efter besöket.

Och så fortsätter han i känd stil.

-"Vi har förstått att situationen är väldigt god, men att det är ett par händelser som har hänt. Och det är alltid tråkigt när den här typen av händelser dyker upp"

Där tycker jag han naglade ner det rätt bra, eller hur?

"Nu tycker jag vi sjunger We shall overcome"

Mer musmys.

Först är det otroligt mysigt och sen blir det av nån anledning jätteläskigt. Hur kul som helst.

Bla bla bla bla!

Saker jag vet om den taxichaufför som igår kväll skjutsade mig mellan Kungsholmen och Djurgården:

- Att han varit gift och skild två gånger.
- Att det nu har blivit bra mellan honom och exfru nr 2, men att de inte ska gifta om sig.
- Att de tidigare bodde i en fyra i Vällingby, men flyttade till varsin tvåa vid separationen.
- Att hon nu har flyttat in i hans tvåa.
- Att de inte ångrar att de bytte bort sin fyra i Vällingby.
- Att de hade varsin 1.20-säng som nu är ihopställda till en jättesäng på 2.40.
- Att de har två hundar, en labrador och en korsning labrador/newfoundland.
- Att det blir trångt i jättesängen med dessa hundar.
- Att hans dotter just ska flytta ihop med sin kille i Norrtälje.
- Att han har haft en gård i Rimbo med hönor, getter och får.
- Att han bodde i en husvagn i två år efter första skilsmässan.
- Att någon jävel eldade upp denna husvagn en gång när han var och handlade.
- Att han just har genomgått en gastroskopi.
- Att han har högt blodtryck.

Och en mängd andra saker.

Saker han vet om mig efter samma resa:

- Att jag betalade cash.

Nåt mer du vill veta...?

Det kan du ge dig fan på, Ad Libris.

Jag får ett mejl från Ad Libris, nätbokhandeln. De erbjuder 20% rabatt på Katrin Zytomierskas LCHF-bok.

Jag trycker omedelbart bort detta mejl och min dator frågar "Är du säker på att du vill ta bort det valda meddelandet?"

Mitt svar är ett gungande, rungande JA!! Vrålsäker.

Åh, så här gott vill jag också sova på nätterna.

Lyssna på världens raraste lilla hasselmus.

Grumpy week.

Usch, jag känner mig irriterad på mycket den här veckan. Jag tycker folk är korkade och inskränkta. Jag läser vinklade artiklar som stör mig och jag hör människor säga de konstigaste saker. Som om de inte tänker längre än näsan räcker.

Men mest retar jag mig på dumhet och okunskap. Människor som har hisnande kunskapsluckor och saknar bildning. Eller ens den enklaste lilla allmänbildning. Och jag är omringad av dem, lita på det!

Igår kväll i "Vem vet mest" på teven. En tjej i 25-30-årsåldern fick frågan vilket krig som avslutades med westfaliska freden 1648. Hon tänkte några sekunder - och så svarade hon "Kalla kriget".

Jag känner att jag vill slå henne. Inte för att hon inte får ur sig trettioåriga kriget, för det kan jag till nöds begripa att man tappar bort i stridens hetta. Utan för att hon säger kalla kriget. Något som inte ens är ett krig i egentlig mening. En period som ligger i hennes egen livstid. Så nära i tiden. "Kalla kriget"??? Vad fan...?

Så åkte hon ur tävlingen på arslet först av alla också. Rätt åt henne.

Så ska dom tas!

Hick.

En kul grej hände i söndags kväll. Jag var på väg hem och kände att jag var för trött och hungrig för att laga middag. Istället svängde jag förbi mitt kvartershak för att beställa något att ta med mig hem. Dagens middagstips var entrecote och ett glas vin till ett anständigt pris. Topp, tänkte jag, entrecote får det bli. Men utan vinet då, eftersom jag skulle ta med mig maten hem.

"Men varför dricker du inte ditt glas vin medan du väntar", föreslog servitören. "Maten kommer att kosta lika mycket, vare sig du tar vin eller inte."

Så där satt jag alltså i allsköns ro med ett glas rött och kvällstidningen och väntade på att entrecoten skulle bli klar, när dörren öppnades och fem stadiga polismän klev in.

De hade tydligen ringt och beställt mat, men den var inte riktigt klar. Därför slog de sig ner bredvid mig och vi log och nickade lite mot varandra. Och jag sippade på mitt vin och läste min tidning.

Och precis utanför stod min bil parkerad lite på sniskan. Och där satt jag och drack vin. Med fem polismän.

Jag hade i ärlighetens namn inte ägnat en tanke åt det här med bilen när jag tog in vinet. Jag bor ju precis intill. Men det är klart att det blev en helt annan femma när ordningsmakten kom och satte sig i mitt knä. Jag bläddrade nervöst i tidningen och lyssnade på polisernas prat och knastrandet från deras walkie-talkies.

Och sen föll det sig givetvis inte bättre än att vår mat blev färdig exakt samtidigt, så att de fem poliserna och jag lämnade krogen tillsammans med våra kassar.

De gick mot sin piketbuss som stod parkerad precis bakom min bil. Och som den mest självklara sak i världen promenerade jag rakt förbi min egen bil, som om den inte fanns. Med målmedvetna steg vandrade jag gatan ner, polisbilen passerade mig och en av poliserna vinkade till mig. Jag vinkade glatt tillbaka och sedan, när polisbilen hade försvunnit runt hörnet, vände jag tillbaka, satte mig i min bil och körde hem.

Jag, en skamlös ögontjänare. Bakom en ratt. Med vin i kroppen. Och hjärtat i halsgropen.

Och hur var det här då, lilla fröken?

Glosoppa.

Jag skulle vilja tala lite om gubbar som glor.

Jag vet inte i exakt vid vilken ålder behovet av att stå och glo uppstår. Men det är väldigt sällan jag ser killar under femtio stå som fastgjutna i asfalten och stirrblänga.

Men äldre herrar. Herregud, vad de kan glo. Oftast tittar de på gatuarbeten eller saker som bärs in eller ut ur hus. Ambulanser. Människor som rastar sina hundar. Eller tjejer som fickparkerar.

Det är som om själva gloendet förebådar katastrof. En sorts katatoniskt tillstånd av ont uppsåt. Som att de står där och bara väntar på att det ska gå åt helvete.

Varje gång jag smeker in Chevan i en parkeringslucka hemma på Kungsholmen, står det en farbror i keps bredvid och glor. Inte samma gubbe, utan nya gubbar varje gång. Han bara står där, med ett uttryck i ansiktet som säger att han vet att det snart kommer att skita sig. Att jag kommer att backa in i bakomvarande bil och krossa en strålkastare eller två. En sorts skadeglad förvissning om att han snart ska få rycka in.

Men tji får han. För han kan ju inte veta att jag är norra Europas bästa fickparkerare.

Eller när jag rastar lånehunden Birra i parken. Då står farbrorn där och glor och liksom väntar på att jag ska glömma att ta upp bajset. Men grejen är ju att jag aldrig glömmer det. Så han får fortsätta att stå där och glo.

Och om ingen har stoppat honom, så står han där än.

Vad fan glor du på, gubbaskrälle?

En tappad sug tas upp igen.

Pappa sa en gång till mig att livet är fullt av tappade sugar och "du har verkligen en förmåga att strö dom omkring dig".

Han hade förstås rätt, jag har alltid dragit igång en massa projekt som sedan havererat halvvägs.

Pappa var en trogen läsare av den här bloggen och vem vet, kanske tittar han forfarande in då och då. Och då tänker han förstås att det var väldigt länge sen det uppdaterades. "Ännu en tappad sug!", tänker han, där han sitter i sin himmel.

Nähä du, pappsen. där har du fel. Den här bloggen har bara slutit ögonen ett tag. Nu är den klarvaken igen.

Härmed är den tappade bloggsugen uppplockad.

Nåt att hålla i när åskan går?

Ibland blir jag rädd för mig själv. Genom åren har jag uppenbarligen utvecklats till en sådan megacyniker, att jag inte längre kan se en ny meteorolog i SVT eller TV4 utan att tänka:

Ok, du må ha tagit massor med poäng på universitetet, men innerst inne är du inte ett dugg intresserad av väder. Du vill bara vara med i tv.

"Det blir vått i helgen..."

Vad hände?

Till er som mot förmodan undrar om jag tänker bli klar med den där resedagboken från Grekland någon gång, helst innan hela landet går i konkurs...?

Till er vill jag säga "Den som väntar på nåt gott..."

Ganska drygt sagt, va?

Säg efter mig snabbt fem gånger:

Plågsamt uppvaknande.

Börjar som så ofta min lördag med Melodikrysset. Som i vanlig ordning är en avfallskvarn fylld med fullkomligt meningslös musik.

Klicka på nedanstående länk för att få ett mycket kort (räcker så bra) smakprov på Final Countdown med Lars Roos! Från succéplattan Örongodis 3.

http://statcon.247base.com/xmlserver/samples/3759000-3759999/5BBAC7AF2B0E9EA2E040010A0B064AEF.mp3

På Örongodis 3 ligger Final countdown och brottas med andra titlar som The winner takes it all, Från Djursholm till Danvikstull, Där björkarna susa och Följ mig bortåt vägen i en fullständigt förvirrad musikmix utan någon som helst logik eller minsta gemensam nämnare. Helt bisarrt.

Som en robot manglar Lasse iväg låtarna på sin flygel, not för not, i total avsaknad av soul och fingertoppskänsla. I en aldrig sinande ström av fullständigt osexig och könlös instrumental hissmusik. Om jag har förstått saken rätt släpptes det nio (9!) Örongodis-skivor.

Varför får sån här musik finnas? Bra för Melodikrysset i och för sig, men det kan ju inte vara därför den spelas in. Jag har förstått att Örongodis-plattorna sålde som smör och kanske fortfarande gör det. Och det kan ju visserligen vara en förklaring till att skivorna spelats in, men det svarar inte på frågan Varför den här sortens musik finns överhuvud taget.

Jag känner att jag blir förbannad bara jag tänker på att det sitter folk hemma i sina soffor och gungar i takt till Lars Roos okänsliga hamrande. Jag vill slå dom! Vilken gen i den mänskliga kroppen tilltalas av mekaniskt osvängiga kopior på originallåtar?

Detta är och förblir helt obegripligt för mig.

Varför...??

Things you didn´t know you could do with a Keso-burk.

Mitt i Greklandsresan, en liten ljuvlighet. Delar av min brorsdotter Ebbas fantastiska kör Erato i en mördarversion av Robyns Call your girlfriend. Hur bra är det här på en skala, då?

Grekland dag 4, del 2

Ja, det är sannerligen en fröjd att se Jessica, Johan, Göran och CG ramla av båten. Och där står jag på kajen och tar emot dem som om jag vore inföding. -Välkomna till mitt Sifnos, ropar jag ystert.

De tittar konstigt på mig. I själva verket är det ju de som kan Sifnos på sina fem fingrar. De har varit här hur många gånger som helst. Jag har bara råkat komma en dag tidigare och dessförinnan aldrig satt min fot på ön. De är ute på sin årliga treveckors tripp till Grekland, där Sifnos alltid är ett självklart stopp. Och i år har jag för första gången fått hänga med och valt att haka på någonstans på halva vägen. Så ligger det till.

Jag häpnar lite över den gigantiska packning de släpar på. Inga smidiga öluffare här, utan mer Oskar och Kristina på väg till Amerikat. Vad har de i väskorna? Tegelsten?

Efter mycket bängel hit och dit förpassas det enorma bagaget in i en taxi som drar iväg på sin treminutersresa till Georgias resanderum på andra sidan bukten. Tyskarna ska nu få ännu fler grannar att samsas med på uteplatserna, pilutta dem!

Vi vandrar längs huvudgatan i den gassande solen och det är som en triumfmarsch. Till min stora förvåning blir gänget igenkänt och det hejas både till höger och vänster. Folk vinkar och ropar ”Welcome back”. Obegripligt, men himla trevligt. Jag konstaterar att en av många fördelar med att resa hit under lågsäsong uppenbarligen är att det går att få en relation till människor som bor och jobbar här. Inte bara bli behandlad som en turistjävel.

Vid sjusnåret, när alla, efter mycket om och men, har installerat sig och packat upp sina enorma väskor, samlas vi för att titta på solnedgången, ta en drink och lägga upp en plan för kvällen. CG är visserligen helt borta från omvärlden och all planering just när den brinnande röda solen försvinner under horisontlinjen, för då sitter han i sina hörlurar och lyssnar på Pink Floyd. Lite introvert, om nån frågar mig. Men "så brukar jag alltid göra här", som han själv uttrycker saken strax innan han försvinner in i nån psykedelisk dimma medan solen sjunker i havet.

Till slut lyckas vi i alla fall enas om att äta vår första gemensamma middag på en krog som jag har läst om i mina papper. Det är en liten egenhet jag har när jag ska ut och resa, att jag alltid läser på ordentligt för att lära känna platsen jag ska till. Lite ängsligt kanske, men det bidrar onekligen till att man känner sig hemma snabbare. Och min plastmapp den här gången är tjock. Det fanns mycket rolig info om Sifnos att släpa med sig.

Jag är medveten om att jag kommer att bli retad för den här plastmappen och mina anteckningar, men vi kommer också att ha mycket glädje av den. Som t ex beslutet att gå på restaurang Absinthe, som ligger en trappa upp på huvudgatan (enda gatan), och som ska visa sig vara en riktigt trevlig sylta.

Här äter vi urgoda mezes och jag beställer in nåt så konstigt som thaikyckling med kokosmjölk och mango. Kanske inte hundraprocentigt jättegott, men helt ok. Och definitivt en rejäl smocka mellan ögonen på dem som säger att det bara går att få souvlaki och tsatsiki i den grekiska övärlden.

Vår servitör är brorson till ägaren, som tydligen är gammal avdankad grekisk popstjärna. Exakt hur stor stjärna han har varit lyckas vi inte utröna, men det känns nog ändå som att det strösslas lite stjärnglans över oss där vi sitter. Brorsonen själv är inte bara servitör utan också numismatiker. Detta betyder inte att han lider av nån allvarlig sjukdom utan helt enkelt att han är mynthandlare. När vi lämnar krogen får vi alla varsitt litet samlarmynt. Det är rart av honom, tycker jag.

Kvällen avslutas på den mysiga baren Old Captain och här blir vi så glatt mottagna att det nästan känns som om ägaren Tony och hans amerikanska fru Kelly har gått och väntat på oss i ett helt år. Ja, inte på mig då, men de andra.

Fast på nåt sätt spiller ju det över även på mig och jag känner mig väldigt uppspelt. Nu ska det verkligen bli gott med en liten drink. Eller två. Eller tre. Tony spelar perfekt musik i baren och vi dricker Manhattans och gin tonics så att det rinner ur öronen på oss och har det riktigt, riktigt trevligt.

Allt medan palmerna rasslar i den nattliga brisen och Hall & Oates ljuder ut över bukten.

Hellas dag fire (obs. norska), del 1.

Jag vaknar lite ledbruten, men vid liv. Min säng hade visst inte så mycket fjädring som jag fick för mig igår. Men man vänjer sig nog. Jag får väl börja varje dag med att "hänga ut mig" i dörrkarmen.

Efter morgondoppet (hur ljuveligt är inte detta), drar jag igång gasbrännaren. Här kokar jag mitt kaffevatten och här rostar jag bröd över öppen låga. Lite camping över det hela, minus fuktiga strumpor och barr på ryggen.

Jag bär ut min frugala frulle på terassen och träffar för första gången mina tyska grannar. Det är två medelålders par med lite halvintellektuell framtoning och en av kvinnornas gamla mamma. De är från Lübeck och verkar trevliga. Fast det är väldigt vad de breder ut sig. På ett tyskt vis...

De har redan varit här i fem dagar, berättar de, och uppenbarligen vant sig vid att hela plejset är deras. Men jag tror att vi på ett civiliserat sätt lyckas reda ut vilken del av terassen som fr o m nu är min. (Vi får väl se hur det funkar, man vet väl hur tysken är...)

"Här är min plats, vielen dank, bitte sehr..."

Lite senare ger jag mig ut på en liten promenad i byn för att reka. Skulle så gärna vilja köpa blommor att sätta på rummet. Men där går jag bet. Det finns helt enkelt inte en blomma att köpa nånstans. Hela Kamares är blomsterfritt. Ja, bougainvilla finns det förstås överallt, mot varenda husvägg, Men den är ju inte till salu. Får väl helt enkelt ge mig ut på en stöldräd nån kväll i skydd av mörkret.

Och plötsligt ljuder en båttuta ute i viken och in backar båten från Folegandros. Ut ur dess akterparti ramlar Jessica, Johan, Göran och CG och det är inte utan att de är väldigt efterlängtade. Jag tycker visserligen om att resa ensam, men efter ett tag börjar man sukta lite efter nån att tjata med.

Och nu behöver jag inte sukta längre, för nu är de äntligen här.

Grekland dag 3

Snabbfärjan Speedrunner 4 avgår i svinottan för att ta mig till Sifnos. Jag lämnar Pireus bakom mig utan saknad. Ombord är det kylskåpskallt och mackorna dyra som vore det Gotlandsbolaget.

Skärgården får passera förbi obemärkt utanför de skitiga fönstren. Istället koncentrerar jag mig på att inte frysa ihjäl, där jag sitter i den överluftkonditionerade förliga salongen och förbannar att jag lämnade tröjan kvar i väskan på bildäck.

Jag frågar hur långt tid resan kommer att ta. "Three hours, ma´m" blir svaret. När drygt tre timmar har gått har vi fortfarande inte kommit fram till resans första stopp, Serifos. Jag frågar igen när vi ska vara framme på Sifnos och får samma svar: "In three hours, ma´m".

Jaha, tänker jag, vill ni köra så här svår stajl, så ok´rå. Från och med nu tänker jag inte bry mig ett smack om när saker och ting kommer och går, för man får ändå inga vettiga svar. Eventuellt kanske man måste börja bry sig igen när det så småningom är dags att ta sig hemåt, men det är då det.

Till slut kommer jag förstås fram. Huttrande, efter iskylan ombord, ramlar jag ut på den larmande kajen och låter mig omslutas av stöket och värmen. Perfekt temperatur, inte alls lika tryckande som i Pireus, och en fin liten bris. Vi är bara 30-40 turister som kliver av båten, det är ju lågsäsong gudbevars.

Jag tittar ut över den lilla hamnstaden (eller mer byn) Kamares som ligger som i en gryta omringad av höga berg. Vita enkla hus som klättrar upp för bergssidan. Ni vet, schablonen. Mycket vackert. Här ska jag vara i tio dagar. Första intrycket är fina fisken.

Nånstans på andra sidan bukten ska jag bo, så mycket har jag begripit. Promenad runt viken är inget lockande alternativ med tungt bagage, så jag tar en taxi. Stor tjock tant i liten taxi kör och resan tar tre och en halv minut, inklusive trafikstockning på huvudgatan (läs enda gatan) när alla bilar som kommit med färjan ska ta sig vidare ut på ön. Större är inte Kamares.

Jag möts av den rara värdinnan Georgia, som bara pratar grekiska och ser ut som en karikatyr på en grekisk tant. Jag blir visad till mitt rum, som visar sig vara ett perfekt rum. Högt över mina förväntningar. Här finns en säng som faktiskt har någon form av fjädring. Och kuddar som inte är som cementsäckar. Rent och fräscht. En dusch, en toalett, en kyl med frysfack. Ingen spis, men väl en liten söt gasbrännare. Vad mer behöver människan, egentligen?

Mitt rum vid havet. Ser ni hur blått havet är?

Jag tar första doppet i Medelhavet på minst fem år. Ojojoj, säger jag bara. Jag ligger på rygg och flyter och tittar upp på den klarblå himlen. Sätter ner foten och känner den mjuka sandbotten. Flyter vidare.

På kvällen sitter jag på terassen utanför mitt rum med ett glas vin och ser solen gå ner i havet. En enastående, magnifik, nästan parodiskt vacker solnedgång.

Sedan går jag den lilla strandpromenaden över till andra sidan bukten och sätter mig på en restaurang. Det visar sig vara en italiensk krog, vilket 1) kan te sig som ett lite udda val första kvällen på en grekisk ö och 2) jag kanske borde ha förstått eftersom den heter Claudio´s Italian Restaurant. Det är hur som helst en strålande liten krog, där nästa trevliga värdinna förbarmar sig över mig. Hon heter Monika och kommer att bli en god vän under mina dagar på Sifnos.
- My name is Monika, what´s your name" frågar hon. "I like to know the names of my guests".

Jag beställer en tomatbruschetta och en pasta med god lufttorkad skinka och äggula. En halvpanna vitt på detta. Där sitter jag i den mörka, ljumma kvällen och äter och dricker och Monika ser till att jag inte känner mig ensam. Sedan lyckas hon lura på mig ännu mera vin (svårövertalad, not...) och jag avslutar med en liten metaxa.

Resultatet av detta blir lätt b e r u s n i n g och aningens gråtmildhet. Det är nåt med dessa varma, svarta, balsamiska nätter med sina dofter och intryck, som gör lite ont och får mig att känna mig tunnhudad. Och kanske lite ensam, trots allt.

Jag går och lägger mig i mitt lilla rum vid havet i Kamares på Sifnos. Utanför det öppna fönstret hör jag dyningen dåna och imorgon får jag sällskap.

Då kommer the Gang.

Bergets baksida.

I väntan på rapport från dag 3 i Grekland måste jag bara sticka emellan med en bild som visar hur Mount Rushmore ser ut från den kanadensiska sidan.

Den vyn är inte alls lika känd.

Grekland dag 2

Jag vaknar till ljudet av en främmande stad. Det är framför allt hundar som dominerar ljudbilden. Ettrigt, intensivt skällande hundar. Kyrkklockor förstås. Och högtalarbilar. Inte alls som hemma på Kungsholmen.

Det där med högtalarbilarna är lite märkligt. Var jag än kommer i världen möter jag dessa högtalarbilar. Och av nån märklig anledning oftast i länder där jag inte förstår språket. Det är alltid små skåpbilar med högtalare på taket, som högljutt, sprucket och distat basunerar ut något budskap, som jag alltid uppfattar som politiskt. Högtalarrösten manar till handling och protest. Eller promotar en lokal politiker inför stundande val.

Mer troligt är nog att dom vill sälja vattenmeloner.

Nåväl, en dag som denna, då man plånbokslös vaknar i den inte helt charmiga staden Pireus, är förstås första impulsen att ta sig därifrån så snabbt det bara går. Men detta ingår inte i min plan. Jag ämnar istället stanna ytterligare ett dygn, eftersom den färja som ska ta mig ut i övärlden, bara avgår varannan dag. Detta kallas lågsäsong och den inträdde samma dag jag landade i Grekland. Dålig timing kallas detta.

Men det är bara att bita ihop. Idag ska Aten få ett besök och Aten är en väldigt trevlig stad.

Jag tränger mig in i en duschkabin som storleksmässigt påminner om det rör som återförde de chilenska gruvarbetarna till livet förra hösten. Intressant känsla att duscha i ett cigarrfodral. Sedan intar jag min hotellfrukost och första dagen av grovt bröd-torka har inletts.

Jag förstår mig inte på brödkulturen i den här delen av världen. Det enda grova bröd som finns är tysk pumpernickel med bäst före-datum nångång 2018. På hotellen finns det bara vitt bröd. Och bakverk. -"Jaaa, baklava till frukost... som är så gott!"

Nån sorts ovilja att möta dagen gör att jag tillbringar resten av förmiddagen på mitt rum, tittandes på grekiska paneldebatter befolkade av håriga män och kvinnor med flaxande hårmanar och våta läppar.

Strax efter lunch packar jag min ränsel och tar metron till Aten. Jag rör mig i turiststråken. Kliver av i Monastiraki, där jag inspekterar affärer jag besökt tidigare. Samma lädersandaler och haremsbyxor som för sju år sedan. Så här sent på säsongen är all butikspersonal så genomless på turister att man känner avsmaken drypa längs väggarna. Dom hatar mig och vill att jag ska lämna affären. Inte ställa några frågor, inte prova. Inte ens titta tyst och snällt, utan bara passera på gatan utan att komma in.

Så istället går jag och sätter mig på en uteservering och beställer in en frappé. Jag har det ganska skönt i solen och läser min bok. Plötsligt hoppar jag till av ett skärande oljud. Jag tittar upp och framför mig står en liten smutsig flicka och blåser i en plastflöjt, samtidigt som hon sträcker fram en liten smutsig hand och tittar på mig med med mörka, bedjande ögon.

Herregud, hur ska jag göra nu? Jag har ju ingen växel, minsta peng jag har är 10 euro. Jag kan väl för tusan inte ge ungen hundra spänn för att hon står här och tutar falskt framför mig. Det verkar ju inte klokt. Jag kanske kan förklara situationen för henne. Undrar om hon talar engelska...? Eller ännu hellre, kan hon inte bara försvinna...

Barnet står kvar och blåser genomträngande i sitt leksaksinstrument och tittar uppfordrande på mig. Jag känner att andra människor på uteserveringen tittar uppfordrande på mig. Mina axlar nuddar örsnibbarna, jag tittar intensivt ner i min bok. Fy fan, det här är outhärdligt. Kan inte ungjäveln bara dra härifrån...

Till slut ger flickan upp och går vidare bland caféborden med sin lilla flöjt och sin lilla hand. Kvar sitter den blekfeta, ogina, proppmätta Cruella de Vil-liknande varelse som är jag och känner skammens rodnad pulsera i kinderna. Amerikanskorna vid bordet bredvid tittar iskallt på mig samtidigt som de lägger lite mynt i flickans framsträckta hand. Jag vill sjunka genom jorden.

Tillplattad flyr jag ner i tunnelbanan och åker vidare till det nya Akropolis-muséet. Det är ett alldeles fantastiskt museum, där jag tillbringar några timmar. Häftigast är det arkaiska galleriet, läskigast är glasgolven.

Sedan åker jag hem till hotell Anita i Pireus igen. Ser ett odubbat avsnitt av Vänner som jag inte sett förr och avslutar dagen med ett nytt besök på den trevliga tavernan. Jag vill helst beställa in ouzo-köttbullarna igen, för de var så himla goda, men det får jag inte. "Man måste förnya sig", säger den trevliga men stränga krögarinnan. Istället blir det ångkokta grönsaker, nån sorts ostpaj med nötter och en halvpanna vitt. Även ikväll får jag röka inomhus, fast jag inte röker och så bjuds jag på limonchello.

Imorgon får jag äntligen gå till sjöss.

Läskigast på Akropolis-muséet

Grekland i september

Dag 1

Jag tar 04.35-expressen till Arlanda. Stockholm vaknar. Dagens första insatstrupper går på sina pass samtidigt som gårdagens sista vinglar hem. Jag sitter på tåget och är så trött att jag vill gråta. Men på nåt sätt lyckas jag ta mig genom incheckning, kroppsvisitation och upp på ett plan som tar mig till Aten.

Bordar flygbussen till Pireus. Vi åker genom skräpiga förorter med ovanligt många igenbommade butikslokaler. Första synliga tecknet på krisen som råder i landet. Tänk om Grekland går i konkurs medan jag är här? Vad händer då? Totalkollaps. Generalstrejker. Upplopp. Nån kanske tar mig som gisslan?

Jag lägger nervöst handen över min väska, där jag förvarar alldeles för mycket kontanter. Jag har fått tipset att ta med rejält med cash. P g a det pressade ekonomiska läget kan det bli tomt i bankomaterna ute på öarna och många restauranger och affärer tar inte kort över huvud taget längre. Cash is king in Greece. Så lyder prognosen och därför ligger en fet bibba pengar längst ner väskan.

Väl framme i Pireus är det stekande hett och jag ska ta mig från hamnen till ett litet hotell några kvarter upp i stan. En kryptisk vägbeskrivning, hettan och alldeles för mycket bagage att släpa på, gör mig till den perfekta måltavlan och ett lätt offer. Jag fullkomligt ber om det. När jag äntligen vinglar in i den svala receptionen på hotell Anita har jag följdaktligen blivit plockad på min plånbok.

Jag har ingen som helst aning om var eller när det händer, men plånkan är och förblir borta. En ficktjuv med mycket gott yrkeskunnande, kan man säga. Jag bugar mig för skickligheten.

Och jag säger grattis till mig själv, för mitt i allt elände har jag en jävla tur. Plastfodralet med den obscena mängden euros ligger orört i sitt stängda fack i väskan. Passet är kvar. Nycklarna. Telefonen. Allt jag förlorar är en plånbok med kreditkort, körkort och 5-10 euro. Det kunde vara värre. Betydligt värre.

Hotellreceptionisten tycker i alla fall lite synd om mig och låter mig få ett aningens bättre rum än jag betalt för. – I want you to be happy, säger hon. Vilken ängel, va. Efter att ha ringt de nödvändiga samtalen för att spärra mina kort, lägger jag mig på min säng på ett halvmuggigt hotell i den grekiska hamnstaden Pireus och glor ömsom i taket, ömsom på tv.

I tv pratas det fort, fort i olika paneler och jag förstår absolut ingenting. Men det låter allvarligt. Och mellan debatterna gör man reklam för hårdost, smältost och annan ost.

Jag noterar att de kvinnliga programledarna på grekisk tv är lite för raffiga för min smak. Även nyhetsbrudarna. De kastar med håret mitt i utrikestelegrammen. Fuktar läpparna medan de intervjuar olika gubbar. Jag kanske är sipp, men det känns lite oseriöst. Fast vem vet, det kanske är den nya melodin? Vi kanske snart får se en urringad Anna Hedenmo i nygjorda bröst sitta och fukta läpparna medan hon intervjuar Jan Björklund.

Jag går en försiktig promenad i Pireus. Jag håller handväskan hårt tryckt mot kroppen. Det är varmt som i en bakugn och mina flippflopps klibbar mot den mjuka asfalten. Dessutom får jag omedelbart skavsår mellan stortår och pektår i hettan. Det är ingen vacker stad, så jag återvänder snart till tryggheten i mitt rum.

På kvällen äter jag middag på en mysig och ombonad taverna, där den vänliga krögarinnan tar väl hand om mig, serverar ljuvliga köttbullar kryddade med ouzo och låter mig röka inomhus. Jag som inte ens röker. Dessutom bjuder hon på en liten metaxa.

Sedan somnar jag in i min hotellsäng till luftkonditioneringens trygga brusande.

Utsikt från hotell Anita. Nånstans där nere finns min plånka.

Vad är det med folk? 2

Jag jobbar med Gäster med gester, ett underhållningsprogram på SVT. Det var jättekul att spela in det och alla deltagarna hade otroligt kul under tiden.

Och jag har i min enfald trott att om bara en bråkdel av den glädje som de medverkande kände går igenom rutan, så är vi hemma. Då blir det succé!

Och för all del, det har det väl blivit; programmet har i alla fall anständiga tittarsiffror och vi blir inte totalslaktade i tidningarna (utom av Johan Croneman).

Men min fromma förhoppning om att det vore bra om den spontana glädjen gick igenom rutan, har visat sig vara helt fel. För är det nåt folk retar sig på, så är det att det kramas för mycket i Gäster med gester.

Jag har hört det flera gånger. Idag skrev Björkman i Expressen en lång drapa om det. Halvpackade människor kom fram till mig på Kristallen-galan.
-"Måste dom kramas så mycket? Det verkar så tillgjort! Det stör mig!
-"Kan du inte säga åt dom att dom inte ska kramas efter varje charad, det är så påklistrat".

Vad fan är det frågan om? Är folk inte riktigt kloka? Om jag har uppfattat saken rätt, så retar sig folk på att det kramas i Gäster med gester. Att det kramas. För mycket.

Vad ska jag göra åt det? Ska jag ta lagmedlemmarna åt sidan innan inspelning och be dem lägga band på sina känslor, när de överlyckliga och med adrenalinet sprutande, sätter en svår charad?

- Ligg lite lågt med känsloyttringarna då, är du söt, Christine Meltzer.

Är det det folk vill att jag ska säga?

Men vad bra, då har jag en annan idé. Då tycker jag att man ska säga åt alla jävla hockey- och fotbollsspelare att sluta bilda kötthög och hoppa och pussas och kramas efter varje mål i framtiden.

-"Eric Hamrén, säg åt dom att inte kramas efter alla mål. DET STÖR MIG, nämligen!!!"

Men lägg av´rå!!!

Vad är det med folk? 1

Vad är det med japaner och munskydd?

Sprang in i en grupp turistande japs utanför Stadshuset. Hälften av dem bar munskydd - som vore de på väg att besöka någon med galna ko-sjukan.

Var tror de att de är? I Ruhr-området? Har ingen talat om för dem att i Stockholm är det enda farliga i luften mikroskopiska partiklar efter dubbdäck. Fast det är bara på Hornsgatan. Och inte så här års.

Nej, japaner är konstiga.

Hajimemashite. (hah-jee-meh-MASH-teh)

Koskutt.

I dessa lättmanipulerade tider vet man ju aldrig om saker är på riktigt eller på låtsas. Men jag vill gärna tror att denna close encounter mellan en koflock och en radiostyrd bil är helt autentisk.

Och av nån anledning tycker jag att det är så sött så jag smäller av.

Kossor är helt enkelt för rara!

Dagens ärkesvin.

Följande berättades för mig idag av en kvinna på jobbet. Hon kommer från Polen och denna historia är tydligen någonting som upprör hela Polen just nu, med all rätt:

En 11-årig pojke ville åka på skolresa med sin klass, men detta kostade en rejäl slant. Föräldrarna, som var mycket fattiga, hade inte råd, men man bestämde sig ändå för att fixa fram pengarna för att sonen skulle få åka på den hett efterlängtade resan.

Tillsammans med vänner tillbringade familjen en hel helg i skogen för att plocka lingon, blåbär, hallon och svamp. Sedan fixade man ett litet stånd vid vägkanten, där pojken skulle stå och sälja skörden. Pengarna han drog in skulle förhoppningsvis finansiera resan. För säkerhets skull sattes även upp en skylt vid ståndet som berättade just detta, att pengarna skulle gå oavkortat till en skolresa.

Första dagen pojken stod där med sina bär och sin svamp, svängde en stor, flott lyxbil in till vägkanten. Ut klev en biffig, brundbränd kille i designerskjorta och fet guldkedja runt halsen.

Han sa sig vilja hjälpa till genom att köpa hela lagret och betala bra för det. Den lilla pojken blev givetvis överlycklig och hjälpte mannen att packa in allt i bilen. Sedan betalade biffen med en rejäl bunt sedlar, rivstartade och var borta i ett moln av damm.

När pojken glad som en speleman kom hem till sina föräldrar för att berätta det fantastiska som hade hänt, uppdagades sanningen; Killen med guldkedjan och lyxbilen hade betalat med falska sedlar.

Han hade snott den lilla pojkens hela bär- och svampskörd och lämnat efter sig hittepå-sedlar gjorda i en kopieringsmaskin.

Svårt att hitta någon klatchig slutkläm eller sensmoral i den berättelsen, eller hur?

Mer än att det är synd att stegling inte tillämpas som bestraffningsmetod längre.

Där kan du hänga och dö i din flotta skjorta.

Hipp hipp hurra!

Idag fyller PA & Co 25 år.

Ujuj, vad jag har haft mycket kul på den lilla, lilla krogen på krönet av Riddargatsbacken. Vilka kvällar! Skratt och drama. Middagar med bästa vännerna men också många nya bekantskaper. Märkliga möten. Tung celebrity spotting. Och så har jag förstås ätit fantastisk mat.

Jag hängde t o m i lokalerna innan det blev PA & Co. Då hette stället Timjan och var en lunchrestaurang med lingon-och-mjölkfärgade väggar och en musselsallad som jag av nån anledning kommer ihåg. Inte för att den var särskilt god. Jag bara kommer ihåg den.

Men 1986 rollade man vit färg över de lingon-och-mjölkfärgade väggarna, flyttade entrén runt hörnet och PA & Co var ett faktum. Sedan dess har jag varit trogen gäst.

Under många år var jag där nästan varje dag. Jag käkade på krita och fick blommor av personalen när jag fyllde år. Och jag levererade korgar med svamp i utbyte mot lite fria middagar. Fanns det inte bord i matsalen käkade man i köket.

Idag går jag inte dit fullt lika ofta. Det har inte att göra med att stället har blivit sämre. Det är snarare jag som har blivit lite sämre. På att hänga på krogen.

Undrar hur många rårakor och chèvre chaud jag tryckt i mig på PA´s under årens lopp? Hur många kalvlevrar och cheeseburgare. San Augustins (en halv knäckerundel med Kalles kaviar,hårdkokt ägg och purjolök). Choucrouter och oxbringa med rotmos. Seafood noodles. Ginos och kokosplättar med valnötsglass. Hur många liter vin har jag hällt i mig? Hur många latte med Dajm därtill?

Och hur många cigg har jag rökt under kristallkronorna? Herregud, vad jag har rökt på PA & Co!

Herregud, vad jag har plöjt ner mycket pengar i PA & Co, kort och gott!

Och idag fyller stället 25. Hattar i luften för Stockholms bästa restaurang, där jag alltid känner mig välkommen.

Men inte är jag där och firar, inte. Nej, jag sitter hemma och glor på Wallander på TV. Jag sa ju att jag har blivit sämre på att hänga på krogen.

Om denna vägg kunde tala.

Vilket drag.

Har just vinglat ut från en bastuhet buss, svettig och förbannad, efter att ha fått storstryk i Slaget om det stängda vädringsfönstret. Mina motståndare? Ett pensionärspar med pudel.

Och jag ställer mig den eviga frågan: Vad fan är det med äldre och drag??

"Är det öppet nånstans? Jag tycker det drar..."

Det goda samtalet.

Briljant konversationskonst i Ring så spelar vi idag.
Marie-Louise från Motala ringer in för att snicksnacka lite med Lisa Syrén.

LISA
Har du ätit frukost ännu?

MARIE-LOUISE
Ja, jag var uppe tidigt idag.

LISA
Är det kaffe som gäller?

M-L
Nej, jag äter gröt på morgonen.

LISA
Wow!! Gör du sån där jättenyttig gröt då?

M-L
Ja, det är sån där havrefibergröt som jag brukar äta på morgonen. Det tycker jag är gott och man står sig ett tag på det.

LISA
Vad ska du hitta på idag då?

M-L
Jag ska gå till stan ett tag, det är lite molnigt i Motala idag, så jag handlar nog nåt på torget. Kantareller, kanske...

LISA
Så du "plockar", hehe, dom hellre på torget än i skogen då?

M-L
Ja, jag har svårt att hitta svamp i skogarna så jag köper hellre.

LISA
Vad intresserar dig annars?

M-L
Jo, jag håller på och stickar till Barbie-dockor, till mina barnbarn. Jag har stickat många små hattar bl a.

LISA
Åh, wow!!

M-L
Jag tycker det är roligt. Det är tunna stickor, 2 1/2.

LISA
Vad mer har du gjort?

M-L
När det var på modet, sydde jag jättestora lampskärmar till golvlampor. Jättemycket skärmar sydde jag.

LISA
Ja, det var väldigt på modet ett tag.

M-L
Ja, det var det.

LISA
Från det ena till det andra, kommer du ihåg högertrafikomläggningen 1967?

M-L
Ja, det gör jag.

LISA
Det är på dagen 44 år sedan idag.

M-L
Jasså, är det?

LISA
Ja. Och kommer du ihåg hur oroliga alla var för att det skulle bli kaos?

M-L
Ja, men det har ju gått ganska bra med högertrafiken, det tycker jag allt.

"Det är lite molnigt i Motala idag..."

Bättre förr.

Den här bilden har jag haft som bakgrundsbild på min dator i åratal. Jag gillar att sitta och glo på den. Jag liksom förlorar mig in bland de böljande gräsklädda kullarna och tycker mig hitta nya små detaljer hela tiden.

Och det är jag tydligen inte ensam om. Det lär vara en av Windows mest använda bakgrundsbilder.

Jag har alltid tagit för givet att bilden är en illustration eller nåt fotoshoppat. Alltså, inte ett riktigt foto på en verklig plats.

Men se där hade jag fel. Det är minsann ett riktigt foto, taget 1996 av en amerikansk fotograf vid namn Charles O´Rear. Och platsen är Sonoma County i Kalifornien. Det är alltså här dessa rogivande gröna kullar ligger.

Eller låg, snarare. För idag, sexton år senare, är marken uppköpt av en stor vinodlare och nu ser det ut så här:


Inte mycket till vy att förlora sig i där inte. Håhåjaja och ack ack ack & ve. Det var bättre förr. Sannna mina ord.

Var är den?

Mot min vilja har jag nu tittat på Efterlyst i över fyrtio minuter.

Den som uppfinner en fjärrkontroll som ger sig tillkänna när man visslar på den, kommer jag att nominera till det alternativa Nobelpriset.

Hoho... hohoo..?

OBS! Pedovarning!

Den här låten tyckte jag var kanon när den kom i slutet på sextiotalet. Jag sjöng med för full hals på hittepå-engelska. Tralalala. I knästrumpor.

Men så hörde jag den på radion härom dagen, så här över 40 år senare, och lyssnade för första gången på texten. Vad fan är det karln sjunger?

So hurry home to your mama
I'm sure she wonders where you are
Get out of here
Before I have the time
To change my mind
'Cause I'm afraid we'll go too far, Oh,

Kolla in den här rätt bisarra videon. Lyssna på texten. Vad har vi här om inte en oförlöst fullblodspedofil som försöker lägga band på sig. Tralalalala!

Tänkte inte på det. När jag var typ 12.

Gha... Kha.... Vha.....?

Alltså, det här med att Muammar Khadaffi plötsligt inte längre heter Khadaffi, som han har gjort så länge jag kan minnas, utan Ghadaffi....

Är det nåt man bara förväntas hacka i sig, eller finns det någon rimlig förklaring?

Vha???

Talking to me....?

Motsträvig mö.

I helgen var jag på en liten tillställning som kanske inte blev riktigt som jag föreställt mig. Väldigt trevligt och roligt på många sätt, men ändå inte riktigt hundra. Allt blir ju inte det.

Detta får mig av någon anledning att tänka på en grej som hände nångång på det glada sjuttiotalet. Jag och ett gäng kompisar skulle ordna möhippa. Det var en av de första möhipporna i mitt liv, vi var nånstans i tjugoårsåldern. Vi kände egentligen den blivande brudens blivande man bättre än vi kände henne, men vi skulle ändå ordna möhippa.

Redan vid hämtningen började vi ana oråd. Tjejen var sur som ättika och hade ingen som helst lust att bli utdragen på skojsigheter av det ystra tjejgäng som stod och trampade utanför hennes port.

Jag kommer inte ihåg alla detaljerna, men jag minns att vi mot slutet av kvällen hade tvingat ner henne i en skrinda. Vid det här laget var vi alla ganska packade, eftersom vi hetsdrack av ren stress över att baxa runt denna synnerligen motvilliga mö. Den enda som var hyfsat nykter var bruden själv, där hon satt käpprakt upp i skrindan och molteg med arga ögon.

Och det är här nånstans i det allmänna virrvarret som vi råkar dra skrindan med sitt sura innehåll över en trottoarkant, så att den välter och bruden trillar i gatan. Pang!

Hon blir rasande, kastar sig över första bästa tjej i gänget och biter henne så hårt att blodvite uppstår. Sedan rusar hon därifrån.

Kvar står vi och glor häpet på varandra. Festobjektet är som bortblåst.

Kvällen slutade på akuten, eftersom nån i gänget hade läst att det är farligt med människobett och att tjejen därför borde få stelkrampsspruta. Där satt vi, den havererade möhippan (minus bruden förstås), och skränade och fick flera tillsägningar om att tona ner oss några grader. Men det gick liksom inte, så uppe i varv som vi var.

Jag minns sittningen på akuten med glädje. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt hela situationen och fick ett minne för livet. Själva bröllopet, som man får anta följde på detta, minns jag däremot inte överhuvudtaget.

Som sagt, ibland blir det inte som man har tänkt sig. Och man kan inte tvinga människor att ha roligt.

"Släpp av mig, jag vill inte....!

Pang på rödbetan.

Jag höll på att krocka med en skock tackor ute på landet härom kvällen. Det var Annika och Stefan, traktens fårfarmare, som tillsammans med sina bordercollies flyttade fåren till en ny hage, där de skulle få bekanta sig med baggen Engström, en elegant herre i sina bästa år.

Ett litet problem var att tackorna var absolut livrädda för Engström. Han gjorde sina trevare, försökte komma fram och lägga bort titlarna, men de yra hönsen till får flydde i skräck så fort han närmade sig.

Annika och Stefan såg bekymrade ut. Hur skulle det här gå? Det går ju inte att ha en bagge som inte tackorna gillar. Då blir det inga barn gjorda.

För det är just barn det ska bli. En helsickes massa barn. Som ska födas nån gång i början på nästa år.

Och Engströms uppgift är helt enkelt att gå där i hagen och vara tjusig och potent och sätta på så många tjejer han orkar och förmår. Om han nu får komma till.... Det återstår att se.

Engström bar en svart sele runt sin ulliga kropp. Och detta inte enbart för att vara flott. Nej, selen fyller även en funktion.

Längst fram på selen sitter det nämligen en grön krita. Och varje gång Engström bestiger en tacka, är det tänkt att det ska det bli en färgfläck på hennes rygg. Så att Annika och Stefan kan se hur många som har blivit påsatta.

Jag menar, är inte det lite... opersonligt? Lite väl drastiskt och resolut? Vad hände med romantiken? Uppvaktningen? Förspelet?

Nej, pang på i ullstrumporna bara, "wham bam thank you mam", helt utan finess och där står flickstackarn och undrar vad det var som hände. Med ett grönt streck på ryggen och ett par ungar i magen.

Nej, fy fan säger jag.

Hallo snygging, går du ofta hit?

Iiiiiiiiiiiiiih!

Det är nåt med mig och skräckfilmer.

Jag hatar att bli skrämd. Jag skulle aldrig drömma om att se en hel skräckfilm. Alltså en sån där som Blair Witch Project eller Stilla natt, blodiga natt. För jag blir verkligen så geniunt skräckslagen att jag har svårt att hämta mig efteråt.

Däremot kan jag tänka mig att utsätta mig för en välproddad thriller då och då. Men även dessa skrämmer vettet ur mig.

De försåtliga dramaturgiska fällorna som är gillrade överallt. I musiken, i duschen, inne i garderoben. I hissen, i parkeringshuset.

Måste människan gå och duscha nu? Måste regissören välja att ha en point of view-kamera inne i garderoben när den värnlösa kvinnan står där och väljer klänning? Står mördaren därinne, är det det dom försöker säga? Och varför ska samma eländiga fruntimmer ner och hämta bilen i garaget klockan ett på natten.

Ta Copy Cat t ex, som går på tv ikväll. En otroligt läskig film, som handlar om den stackars plågade Sigorney Weaver, en rättspsykolog som har låst in sig i sin våning i åratal efter ett fruktansvärt möte med en seriemördare, som är ute efter henne därför att hon vittnat mot honom i en rättgång.

Jag dör, så läskig är den. Men bra. Så jag kan inte sluta titta, fast jag vet hur det går, för jag har sett den förr. Men jag lägger höger underarm framför ögonen och över hela tv-bilden, så att jag bara kan läsa textremsan och höra vad de säger.

Men ljudet är illa nog. Musiken, de gnisslande stråkarna. Flåsandet.

Jag skiter på mig, så läskig är den.

Orm i paradiset.

Var på mycket trevlig middag hos mina kompisar R och J härom dan. De råkar bo på Beckholmen - bara så där! Ni vet den lilla ön som ligger precis bakom Gröna Lund, den med giraffkranarna. Där bor de i ett underbart gammalt hus, i ett ombonat och trivsamt hem. Bara så där!

Vi åt middag i matsalen, där man genom ena fönstret har en panoramavy över Kastellholmen, Strömmen, Slussen och hela Stadsgårdskajen. Genom ett annat fönster ser man Fritt fall och berg- och dalbanan på Gröna Lund. Och alla båtarna som ligger utmed kajkanten.

Man kunde ha värre utsikt.

Ett alldeles fantastiskt boende, med andra ord. "Ja, här kör man in i en helt egen liten värld", som taxichauffören uttryckte saken när han släppte av mig strax efter bron.

Under middagen pratade vi bl a om blommor och odling. Jag frågade om de hade trädgårdsland.
- Är du galen", sa R, "hela ön är full med kvicksilver. Här går inte att odla nåt".

Och så berättade han att Beckholmen är full av giftiga tungmetaller och att hela översta jordlagret måste bytas ut. De håller visst på med det just nu.

Ända sedan 1600-talet, i nästan 400 år, har det legat industier och båtvarv här och holmen är späckad av miljögifter. Man har försökt uppskatta hur mycket skit det finns i marken och hur otroligt det än låter så har man kommit fram till att det troligen rör sig om 435 ton bly, 4,5 ton arsenik och 2,4 ton kvicksilver.

Och sedan länge har de som arbetar och bor på Beckholmen avråtts från att odla grönsaker, äta bär och att vara försiktiga med damm som virvlar upp från marken.

Så där sitter alltså R & J i sitt vackra hus på en alldeles egen ö på Djurgården i Stockholm och törs inte äta hallonen som växer på tomten eller kratta grusgången av rädsla för att bli förgiftade.

Ett mini-Tjernobyl mitt i stan. Nästa gång jag besöker Beckholmen kommer jag att röra mig mycket långtsamt för att inte röra upp damm och bara prata på utandning.

Skitigt redan då.

Hellas!!!

Idag har jag hastigt och lustigt bokat en resa till Grekland. Tolv dagar i september. Jag hänger på goda, trevliga, härliga vänner som åker dit varje år i september. För min egen del var det alldeles för länge sedan jag var där.

Jag tittar på min resplan som nyss kom i mejlen och jag tänker på det salta, salta havet, kristallklart vatten och doften av torkad timjan. På hisnande vyer över solnedgångar.

Ljumma kvällar. Att sitta på en taverna på stranden och känna dagens solbränna hetta i skinnet. Se solen gå ner i havet. Beställa in kalamares och en panna retsina till.

Jag känner mig faktiskt lite gråtfärdig av glädje och förväntan. Inte förrän nu, när resan är bokad och klar, förstår jag hur mycket jag har saknat Grekland. Fantastiska, underbara Grekland.

Så här, nånting...

Oj oj oj.

Jag noterar att det är ofantligt mycket rönnbär i år. De hänger i tunga klasar i träden.

Och ni vet ju vad det innebär enligt Bondepraktikan. Det blir vargavinter. Fimbulvinter. En lång, kall, snörik värstingvinter.

I år igen.

Så lika bra redan nu att gå till Biltema och köpa snösskyffel. Dubba däcken. Ladda upp med Arméns Hudsalva och renfällar. Fylla källaren med torrskaffning. Pasta. Sardiner. Bullens Pilsnerkorv. Burktomater.

Rusta sig, helt enkelt. För det kommer att bli tuffa tag framöver. Köldskador, frostrosor och snöblindhet. Bottenfrusna brunnar och snöskottning redan i oktober. Åka hundspann till jobbet.

Sug på den, ni!

Flamma stolt.

Det var ingen måtta på flaggandet på stan igår.

När jag passerade Stadshuset på väg till jobbet smattrade de svenska fanorna mot den klarblå himlen. Samma sak på Sheratons tak. Rosenbad. Hela Norrbro. Operan. Slottet.

Grand Hotel. Hela Kungsträdgården. Dramaten. Varenda SL-buss i hela stan. Så långt ögat kunde se var det svenska flaggor.

Jösses, tänkte jag, det måste vara nåt stort på gång. Vad kan det vara, vad kan det vara? Allmän flaggdag, helt klart, men varför?

Det visade sig vara Drottningens namnsdag. Silvias namnsdag. Alltså, Silvia hade namnsdag och på alla flaggstänger över hela landet hissades flaggan.

Tänk om den tyska tonårsflickan Silvia Renate Sommerlath hade vetat detta, när hon i mitten av det glada sextiotalet tog moppen till plugget i Düsseldorf, med det långa håret fladdrande på ryggen.

Att det en gång i en framtid skulle hissas flaggor i ett för henne vilt främmande land bara för att hon råkade heta Silvia.

”Aber nein”, skulle den tonåriga Silvia utropa där hon satt på sin Zündapp, ”det finns inte ein möglichkeit, det är en alldeles für absurd tanke”.

Allt hon tänkte på då var väl att hon ville bli ihop med en snygg, rik kille. Och att det var bensin i moppen.

Så alltså en fullständigt absurd tanke där och då i Düsseldorf på sextiotalet.

Och när jag tänker efter, en lika absurd tanke här och nu i Stockholm på 2010-talet.

"Nein, dass glaube ich nicht...."

Rajtantajtanminister.

Jag har en kompis som är god vän med Beatrice Ask.

Ikväll skriver hon (min kompis alltså) följande på Facebook:

"Trevlig fest på Cafét. Tack Micael Bindefeld och hela gänget.... Och Bea.. så underbart att träffa Dig världens bästa Justitieminister. När jag kommer hem ska vi ut och buuuusa. Kraaaaaaaam!....."

I mean, really... Vi pratar väl ändå om Sveriges justitieminister. Hon som ensam är ansvarig för hela rättsväsendet och lagstiftningsfrågor, brottmålsärenden, bekämpning av terrorism och annat märkvärdigt och viktigt.

Jag vill inte veta av att hon är ute och buuuuuuuusar.

Stadens ljud.

Första dagen på jobbet efter sex veckors ledighet. Jag skriver ledighet, eftersom jag frilansar och således inte har betald semester utan i praktiken har varit arbetslös utan lön i sex veckor.

Men jag låtsas att jag har haft semester, det känns bättre.

Hur som helst, det dagliga livet på landet är slut för den här säsongen. Det kommer givetvis att bli mycket trevligt och mysigt helghäng därute i pörtet ett tag till, sommaren är inte slut. Men den långa sommarledigheten är det. Och det är inte förhandlingsbart.

I natt låg jag i min säng i stan och försökte komma till ro. Att ligga i sängen i stan är en annan känsla än att ligga i sängen på landet, helt klart. Egentligen är sängen i stan mycket bekvämare, men nu har jag ju liksom vant mig vid sängen på landet. Och ljuden utanför mitt sovrumsfönster där.

Ljuden utanför sovrummet i stan är annorlunda. Det är ett annat susande i luften på nedre Kungsholmen än i skärgården. Inget omedelbart störande, för jag bor i en lugn del av stan, men annorlunda. Det är skällande hundar i parken, skratten från ett gäng som drar förbi på gatan efter en trevlig kväll på Mälarpaviljongen.

Vindens sus i lindarna. 52:ans buss som passerar varje kvart. En ambulans i fjärran. En motorcykel som drar förbi på Norrmälar Strand. Kungsholms kyrka som slår halv och hel.

Alla är trevliga ljud, men som sagt, ljud som jag inte är så van vid och som känns lite främmande.

Stadens ljud. Som snart är mina igen.

Tut tut, pling plong.

Pendeltrafiken går enligt tidtabell.

Att sitta i skärgården och lyssna på Radio Stockholm är som att ha kakan och äta den. Man får lite koll på vad som händer inne i city, fast på behagligt avstånd.

Allra bäst är det när den där trudelutten ljuder som signalerar att det är trafikrapport på gång. Då sitter man där i sin solstol och hör att eftermiddagsrusningen börjar komma igång så smått. Trafiken står helt stilla i Eugeniatunneln, en bil har fått bensinstopp inne i Fredhällstunneln, i Tomtebodakurvan ska man akta sig för en fotgängare som har förrirrat sig och i vanlig ordning har två-tre bilar sammanstött vid Salem/Rönninge-avfarten. Och på Söderleden i norrgående riktning har någon tappat en soffa.

Men pendeltågen går enligt tidtabell.

Och själv tittar man ut över havet och där är det inte mycket till stockning. Kanske det passerar ett par tre utombordare i timmen. Möjligtvis har nån slarvig mås tappat en fjäder i farleden. Hoppas ingen krockar med den.

Gäsp, kan nån skicka solkrämen...

Alkoholhumor.

Mina grannar tittade över igår kväll på en liten mojito ur boxen. De berättade att de varit på charter i Turkiet och i resebyråns taxfree-katalog kunde man beställa en treliterslåda whisky för 249:-. Whiskyns namn?

Mac Kartong.

Det, mina damer och herrar, är väldigt roligt!

Ett alkotips från en solstol.

Jag sprang av en slump på följande eminenta sommarprodukt. Den finns inte i Systemets ordinarie sortimentet utan måste beställas.

I med en isbit i glaset, släng i några myntablad och en limeklyfta, tryck på knappen och vips.... Mojito!!!

Toppgott!