Grekland dag 4, del 2

Ja, det är sannerligen en fröjd att se Jessica, Johan, Göran och CG ramla av båten. Och där står jag på kajen och tar emot dem som om jag vore inföding. -Välkomna till mitt Sifnos, ropar jag ystert.

De tittar konstigt på mig. I själva verket är det ju de som kan Sifnos på sina fem fingrar. De har varit här hur många gånger som helst. Jag har bara råkat komma en dag tidigare och dessförinnan aldrig satt min fot på ön. De är ute på sin årliga treveckors tripp till Grekland, där Sifnos alltid är ett självklart stopp. Och i år har jag för första gången fått hänga med och valt att haka på någonstans på halva vägen. Så ligger det till.

Jag häpnar lite över den gigantiska packning de släpar på. Inga smidiga öluffare här, utan mer Oskar och Kristina på väg till Amerikat. Vad har de i väskorna? Tegelsten?

Efter mycket bängel hit och dit förpassas det enorma bagaget in i en taxi som drar iväg på sin treminutersresa till Georgias resanderum på andra sidan bukten. Tyskarna ska nu få ännu fler grannar att samsas med på uteplatserna, pilutta dem!

Vi vandrar längs huvudgatan i den gassande solen och det är som en triumfmarsch. Till min stora förvåning blir gänget igenkänt och det hejas både till höger och vänster. Folk vinkar och ropar ”Welcome back”. Obegripligt, men himla trevligt. Jag konstaterar att en av många fördelar med att resa hit under lågsäsong uppenbarligen är att det går att få en relation till människor som bor och jobbar här. Inte bara bli behandlad som en turistjävel.

Vid sjusnåret, när alla, efter mycket om och men, har installerat sig och packat upp sina enorma väskor, samlas vi för att titta på solnedgången, ta en drink och lägga upp en plan för kvällen. CG är visserligen helt borta från omvärlden och all planering just när den brinnande röda solen försvinner under horisontlinjen, för då sitter han i sina hörlurar och lyssnar på Pink Floyd. Lite introvert, om nån frågar mig. Men "så brukar jag alltid göra här", som han själv uttrycker saken strax innan han försvinner in i nån psykedelisk dimma medan solen sjunker i havet.

Till slut lyckas vi i alla fall enas om att äta vår första gemensamma middag på en krog som jag har läst om i mina papper. Det är en liten egenhet jag har när jag ska ut och resa, att jag alltid läser på ordentligt för att lära känna platsen jag ska till. Lite ängsligt kanske, men det bidrar onekligen till att man känner sig hemma snabbare. Och min plastmapp den här gången är tjock. Det fanns mycket rolig info om Sifnos att släpa med sig.

Jag är medveten om att jag kommer att bli retad för den här plastmappen och mina anteckningar, men vi kommer också att ha mycket glädje av den. Som t ex beslutet att gå på restaurang Absinthe, som ligger en trappa upp på huvudgatan (enda gatan), och som ska visa sig vara en riktigt trevlig sylta.

Här äter vi urgoda mezes och jag beställer in nåt så konstigt som thaikyckling med kokosmjölk och mango. Kanske inte hundraprocentigt jättegott, men helt ok. Och definitivt en rejäl smocka mellan ögonen på dem som säger att det bara går att få souvlaki och tsatsiki i den grekiska övärlden.

Vår servitör är brorson till ägaren, som tydligen är gammal avdankad grekisk popstjärna. Exakt hur stor stjärna han har varit lyckas vi inte utröna, men det känns nog ändå som att det strösslas lite stjärnglans över oss där vi sitter. Brorsonen själv är inte bara servitör utan också numismatiker. Detta betyder inte att han lider av nån allvarlig sjukdom utan helt enkelt att han är mynthandlare. När vi lämnar krogen får vi alla varsitt litet samlarmynt. Det är rart av honom, tycker jag.

Kvällen avslutas på den mysiga baren Old Captain och här blir vi så glatt mottagna att det nästan känns som om ägaren Tony och hans amerikanska fru Kelly har gått och väntat på oss i ett helt år. Ja, inte på mig då, men de andra.

Fast på nåt sätt spiller ju det över även på mig och jag känner mig väldigt uppspelt. Nu ska det verkligen bli gott med en liten drink. Eller två. Eller tre. Tony spelar perfekt musik i baren och vi dricker Manhattans och gin tonics så att det rinner ur öronen på oss och har det riktigt, riktigt trevligt.

Allt medan palmerna rasslar i den nattliga brisen och Hall & Oates ljuder ut över bukten.