Hellas dag fire (obs. norska), del 1.

Jag vaknar lite ledbruten, men vid liv. Min säng hade visst inte så mycket fjädring som jag fick för mig igår. Men man vänjer sig nog. Jag får väl börja varje dag med att "hänga ut mig" i dörrkarmen.

Efter morgondoppet (hur ljuveligt är inte detta), drar jag igång gasbrännaren. Här kokar jag mitt kaffevatten och här rostar jag bröd över öppen låga. Lite camping över det hela, minus fuktiga strumpor och barr på ryggen.

Jag bär ut min frugala frulle på terassen och träffar för första gången mina tyska grannar. Det är två medelålders par med lite halvintellektuell framtoning och en av kvinnornas gamla mamma. De är från Lübeck och verkar trevliga. Fast det är väldigt vad de breder ut sig. På ett tyskt vis...

De har redan varit här i fem dagar, berättar de, och uppenbarligen vant sig vid att hela plejset är deras. Men jag tror att vi på ett civiliserat sätt lyckas reda ut vilken del av terassen som fr o m nu är min. (Vi får väl se hur det funkar, man vet väl hur tysken är...)

"Här är min plats, vielen dank, bitte sehr..."

Lite senare ger jag mig ut på en liten promenad i byn för att reka. Skulle så gärna vilja köpa blommor att sätta på rummet. Men där går jag bet. Det finns helt enkelt inte en blomma att köpa nånstans. Hela Kamares är blomsterfritt. Ja, bougainvilla finns det förstås överallt, mot varenda husvägg, Men den är ju inte till salu. Får väl helt enkelt ge mig ut på en stöldräd nån kväll i skydd av mörkret.

Och plötsligt ljuder en båttuta ute i viken och in backar båten från Folegandros. Ut ur dess akterparti ramlar Jessica, Johan, Göran och CG och det är inte utan att de är väldigt efterlängtade. Jag tycker visserligen om att resa ensam, men efter ett tag börjar man sukta lite efter nån att tjata med.

Och nu behöver jag inte sukta längre, för nu är de äntligen här.