Jag skulle vilja tala lite om gubbar som glor.
Jag vet inte i exakt vid vilken ålder behovet av att stå och glo uppstår. Men det är väldigt sällan jag ser killar under femtio stå som fastgjutna i asfalten och stirrblänga.
Men äldre herrar. Herregud, vad de kan glo. Oftast tittar de på gatuarbeten eller saker som bärs in eller ut ur hus. Ambulanser. Människor som rastar sina hundar. Eller tjejer som fickparkerar.
Det är som om själva gloendet förebådar katastrof. En sorts katatoniskt tillstånd av ont uppsåt. Som att de står där och bara väntar på att det ska gå åt helvete.
Varje gång jag smeker in Chevan i en parkeringslucka hemma på Kungsholmen, står det en farbror i keps bredvid och glor. Inte samma gubbe, utan nya gubbar varje gång. Han bara står där, med ett uttryck i ansiktet som säger att han vet att det snart kommer att skita sig. Att jag kommer att backa in i bakomvarande bil och krossa en strålkastare eller två. En sorts skadeglad förvissning om att han snart ska få rycka in.
Men tji får han. För han kan ju inte veta att jag är norra Europas bästa fickparkerare.
Eller när jag rastar lånehunden Birra i parken. Då står farbrorn där och glor och liksom väntar på att jag ska glömma att ta upp bajset. Men grejen är ju att jag aldrig glömmer det. Så han får fortsätta att stå där och glo.
Och om ingen har stoppat honom, så står han där än.
Jag vet inte i exakt vid vilken ålder behovet av att stå och glo uppstår. Men det är väldigt sällan jag ser killar under femtio stå som fastgjutna i asfalten och stirrblänga.
Men äldre herrar. Herregud, vad de kan glo. Oftast tittar de på gatuarbeten eller saker som bärs in eller ut ur hus. Ambulanser. Människor som rastar sina hundar. Eller tjejer som fickparkerar.
Det är som om själva gloendet förebådar katastrof. En sorts katatoniskt tillstånd av ont uppsåt. Som att de står där och bara väntar på att det ska gå åt helvete.
Varje gång jag smeker in Chevan i en parkeringslucka hemma på Kungsholmen, står det en farbror i keps bredvid och glor. Inte samma gubbe, utan nya gubbar varje gång. Han bara står där, med ett uttryck i ansiktet som säger att han vet att det snart kommer att skita sig. Att jag kommer att backa in i bakomvarande bil och krossa en strålkastare eller två. En sorts skadeglad förvissning om att han snart ska få rycka in.
Men tji får han. För han kan ju inte veta att jag är norra Europas bästa fickparkerare.
Eller när jag rastar lånehunden Birra i parken. Då står farbrorn där och glor och liksom väntar på att jag ska glömma att ta upp bajset. Men grejen är ju att jag aldrig glömmer det. Så han får fortsätta att stå där och glo.
Och om ingen har stoppat honom, så står han där än.
2 kommentarer:
Bloggandet är tillbaka ser jag, woop woop som min tonåring skulle sagt ;-)
Ja, du Annelie, nu jävlar åker vi. God fortsättning på 2012. Hoppas du, din tonåring och din lilla bäbis mår bra.
Skicka en kommentar