I helgen var jag på en liten tillställning som kanske inte blev riktigt som jag föreställt mig. Väldigt trevligt och roligt på många sätt, men ändå inte riktigt hundra. Allt blir ju inte det.
Detta får mig av någon anledning att tänka på en grej som hände nångång på det glada sjuttiotalet. Jag och ett gäng kompisar skulle ordna möhippa. Det var en av de första möhipporna i mitt liv, vi var nånstans i tjugoårsåldern. Vi kände egentligen den blivande brudens blivande man bättre än vi kände henne, men vi skulle ändå ordna möhippa.
Redan vid hämtningen började vi ana oråd. Tjejen var sur som ättika och hade ingen som helst lust att bli utdragen på skojsigheter av det ystra tjejgäng som stod och trampade utanför hennes port.
Jag kommer inte ihåg alla detaljerna, men jag minns att vi mot slutet av kvällen hade tvingat ner henne i en skrinda. Vid det här laget var vi alla ganska packade, eftersom vi hetsdrack av ren stress över att baxa runt denna synnerligen motvilliga mö. Den enda som var hyfsat nykter var bruden själv, där hon satt käpprakt upp i skrindan och molteg med arga ögon.
Och det är här nånstans i det allmänna virrvarret som vi råkar dra skrindan med sitt sura innehåll över en trottoarkant, så att den välter och bruden trillar i gatan. Pang!
Hon blir rasande, kastar sig över första bästa tjej i gänget och biter henne så hårt att blodvite uppstår. Sedan rusar hon därifrån.
Kvar står vi och glor häpet på varandra. Festobjektet är som bortblåst.
Kvällen slutade på akuten, eftersom nån i gänget hade läst att det är farligt med människobett och att tjejen därför borde få stelkrampsspruta. Där satt vi, den havererade möhippan (minus bruden förstås), och skränade och fick flera tillsägningar om att tona ner oss några grader. Men det gick liksom inte, så uppe i varv som vi var.
Jag minns sittningen på akuten med glädje. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt hela situationen och fick ett minne för livet. Själva bröllopet, som man får anta följde på detta, minns jag däremot inte överhuvudtaget.
Som sagt, ibland blir det inte som man har tänkt sig. Och man kan inte tvinga människor att ha roligt.
Detta får mig av någon anledning att tänka på en grej som hände nångång på det glada sjuttiotalet. Jag och ett gäng kompisar skulle ordna möhippa. Det var en av de första möhipporna i mitt liv, vi var nånstans i tjugoårsåldern. Vi kände egentligen den blivande brudens blivande man bättre än vi kände henne, men vi skulle ändå ordna möhippa.
Redan vid hämtningen började vi ana oråd. Tjejen var sur som ättika och hade ingen som helst lust att bli utdragen på skojsigheter av det ystra tjejgäng som stod och trampade utanför hennes port.
Jag kommer inte ihåg alla detaljerna, men jag minns att vi mot slutet av kvällen hade tvingat ner henne i en skrinda. Vid det här laget var vi alla ganska packade, eftersom vi hetsdrack av ren stress över att baxa runt denna synnerligen motvilliga mö. Den enda som var hyfsat nykter var bruden själv, där hon satt käpprakt upp i skrindan och molteg med arga ögon.
Och det är här nånstans i det allmänna virrvarret som vi råkar dra skrindan med sitt sura innehåll över en trottoarkant, så att den välter och bruden trillar i gatan. Pang!
Hon blir rasande, kastar sig över första bästa tjej i gänget och biter henne så hårt att blodvite uppstår. Sedan rusar hon därifrån.
Kvar står vi och glor häpet på varandra. Festobjektet är som bortblåst.
Kvällen slutade på akuten, eftersom nån i gänget hade läst att det är farligt med människobett och att tjejen därför borde få stelkrampsspruta. Där satt vi, den havererade möhippan (minus bruden förstås), och skränade och fick flera tillsägningar om att tona ner oss några grader. Men det gick liksom inte, så uppe i varv som vi var.
Jag minns sittningen på akuten med glädje. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt hela situationen och fick ett minne för livet. Själva bröllopet, som man får anta följde på detta, minns jag däremot inte överhuvudtaget.
Som sagt, ibland blir det inte som man har tänkt sig. Och man kan inte tvinga människor att ha roligt.
"Släpp av mig, jag vill inte....!
2 kommentarer:
Vi väntar på att få höra om kalaset som fick dig att minnas detta.
Anders och Thérèse
Du vet vilka vi är!
Ja, jag vet vilka ni är och jag är så GLAD att ni har börjat kommentera!! Det var fan i mig på tiden!
Skicka en kommentar