onsdag 5 oktober 2011

Grekland dag 3

Snabbfärjan Speedrunner 4 avgår i svinottan för att ta mig till Sifnos. Jag lämnar Pireus bakom mig utan saknad. Ombord är det kylskåpskallt och mackorna dyra som vore det Gotlandsbolaget.

Skärgården får passera förbi obemärkt utanför de skitiga fönstren. Istället koncentrerar jag mig på att inte frysa ihjäl, där jag sitter i den överluftkonditionerade förliga salongen och förbannar att jag lämnade tröjan kvar i väskan på bildäck.

Jag frågar hur långt tid resan kommer att ta. "Three hours, ma´m" blir svaret. När drygt tre timmar har gått har vi fortfarande inte kommit fram till resans första stopp, Serifos. Jag frågar igen när vi ska vara framme på Sifnos och får samma svar: "In three hours, ma´m".

Jaha, tänker jag, vill ni köra så här svår stajl, så ok´rå. Från och med nu tänker jag inte bry mig ett smack om när saker och ting kommer och går, för man får ändå inga vettiga svar. Eventuellt kanske man måste börja bry sig igen när det så småningom är dags att ta sig hemåt, men det är då det.

Till slut kommer jag förstås fram. Huttrande, efter iskylan ombord, ramlar jag ut på den larmande kajen och låter mig omslutas av stöket och värmen. Perfekt temperatur, inte alls lika tryckande som i Pireus, och en fin liten bris. Vi är bara 30-40 turister som kliver av båten, det är ju lågsäsong gudbevars.

Jag tittar ut över den lilla hamnstaden (eller mer byn) Kamares som ligger som i en gryta omringad av höga berg. Vita enkla hus som klättrar upp för bergssidan. Ni vet, schablonen. Mycket vackert. Här ska jag vara i tio dagar. Första intrycket är fina fisken.

Nånstans på andra sidan bukten ska jag bo, så mycket har jag begripit. Promenad runt viken är inget lockande alternativ med tungt bagage, så jag tar en taxi. Stor tjock tant i liten taxi kör och resan tar tre och en halv minut, inklusive trafikstockning på huvudgatan (läs enda gatan) när alla bilar som kommit med färjan ska ta sig vidare ut på ön. Större är inte Kamares.

Jag möts av den rara värdinnan Georgia, som bara pratar grekiska och ser ut som en karikatyr på en grekisk tant. Jag blir visad till mitt rum, som visar sig vara ett perfekt rum. Högt över mina förväntningar. Här finns en säng som faktiskt har någon form av fjädring. Och kuddar som inte är som cementsäckar. Rent och fräscht. En dusch, en toalett, en kyl med frysfack. Ingen spis, men väl en liten söt gasbrännare. Vad mer behöver människan, egentligen?

Mitt rum vid havet. Ser ni hur blått havet är?

Jag tar första doppet i Medelhavet på minst fem år. Ojojoj, säger jag bara. Jag ligger på rygg och flyter och tittar upp på den klarblå himlen. Sätter ner foten och känner den mjuka sandbotten. Flyter vidare.

På kvällen sitter jag på terassen utanför mitt rum med ett glas vin och ser solen gå ner i havet. En enastående, magnifik, nästan parodiskt vacker solnedgång.

Sedan går jag den lilla strandpromenaden över till andra sidan bukten och sätter mig på en restaurang. Det visar sig vara en italiensk krog, vilket 1) kan te sig som ett lite udda val första kvällen på en grekisk ö och 2) jag kanske borde ha förstått eftersom den heter Claudio´s Italian Restaurant. Det är hur som helst en strålande liten krog, där nästa trevliga värdinna förbarmar sig över mig. Hon heter Monika och kommer att bli en god vän under mina dagar på Sifnos.
- My name is Monika, what´s your name" frågar hon. "I like to know the names of my guests".

Jag beställer en tomatbruschetta och en pasta med god lufttorkad skinka och äggula. En halvpanna vitt på detta. Där sitter jag i den mörka, ljumma kvällen och äter och dricker och Monika ser till att jag inte känner mig ensam. Sedan lyckas hon lura på mig ännu mera vin (svårövertalad, not...) och jag avslutar med en liten metaxa.

Resultatet av detta blir lätt b e r u s n i n g och aningens gråtmildhet. Det är nåt med dessa varma, svarta, balsamiska nätter med sina dofter och intryck, som gör lite ont och får mig att känna mig tunnhudad. Och kanske lite ensam, trots allt.

Jag går och lägger mig i mitt lilla rum vid havet i Kamares på Sifnos. Utanför det öppna fönstret hör jag dyningen dåna och imorgon får jag sällskap.

Då kommer the Gang.

6 kommentarer:

Annelie sa...

Mycket vackert. Härliga havet.

Anonym sa...

ååå, ser ut precis som det bör!
men var e kvast´n?
pussi
åsen

Anonym sa...

Vi vill veta hur det går... please, skriv skriv!!!

Ambassadfolket

Ank sa...

Jag ber om ursäkt för att jag är så fruktansvärt seg i pennnan just nu. Jag lovar att skynda mig. Innan jag glömmer bort, t ex. Det är i o f sig inte så mycket som händer på en grekisk ö, så hoppas inte på några dramatiska vändningar.
Puss till The Embassy people

Anonym sa...

Vi gillar din iakttagelser och hur du formulerar dessa. Det kan vara en myra som kånkar på ett sandkorn. Blir hur roligt och intressant som helst med din penna.

Anonym sa...

Såg att sängen var ganska bred...en Stavros mot slutet av veckan? Vad fånig jag blev då!Kram Steenen