Grekland dag 2

Jag vaknar till ljudet av en främmande stad. Det är framför allt hundar som dominerar ljudbilden. Ettrigt, intensivt skällande hundar. Kyrkklockor förstås. Och högtalarbilar. Inte alls som hemma på Kungsholmen.

Det där med högtalarbilarna är lite märkligt. Var jag än kommer i världen möter jag dessa högtalarbilar. Och av nån märklig anledning oftast i länder där jag inte förstår språket. Det är alltid små skåpbilar med högtalare på taket, som högljutt, sprucket och distat basunerar ut något budskap, som jag alltid uppfattar som politiskt. Högtalarrösten manar till handling och protest. Eller promotar en lokal politiker inför stundande val.

Mer troligt är nog att dom vill sälja vattenmeloner.

Nåväl, en dag som denna, då man plånbokslös vaknar i den inte helt charmiga staden Pireus, är förstås första impulsen att ta sig därifrån så snabbt det bara går. Men detta ingår inte i min plan. Jag ämnar istället stanna ytterligare ett dygn, eftersom den färja som ska ta mig ut i övärlden, bara avgår varannan dag. Detta kallas lågsäsong och den inträdde samma dag jag landade i Grekland. Dålig timing kallas detta.

Men det är bara att bita ihop. Idag ska Aten få ett besök och Aten är en väldigt trevlig stad.

Jag tränger mig in i en duschkabin som storleksmässigt påminner om det rör som återförde de chilenska gruvarbetarna till livet förra hösten. Intressant känsla att duscha i ett cigarrfodral. Sedan intar jag min hotellfrukost och första dagen av grovt bröd-torka har inletts.

Jag förstår mig inte på brödkulturen i den här delen av världen. Det enda grova bröd som finns är tysk pumpernickel med bäst före-datum nångång 2018. På hotellen finns det bara vitt bröd. Och bakverk. -"Jaaa, baklava till frukost... som är så gott!"

Nån sorts ovilja att möta dagen gör att jag tillbringar resten av förmiddagen på mitt rum, tittandes på grekiska paneldebatter befolkade av håriga män och kvinnor med flaxande hårmanar och våta läppar.

Strax efter lunch packar jag min ränsel och tar metron till Aten. Jag rör mig i turiststråken. Kliver av i Monastiraki, där jag inspekterar affärer jag besökt tidigare. Samma lädersandaler och haremsbyxor som för sju år sedan. Så här sent på säsongen är all butikspersonal så genomless på turister att man känner avsmaken drypa längs väggarna. Dom hatar mig och vill att jag ska lämna affären. Inte ställa några frågor, inte prova. Inte ens titta tyst och snällt, utan bara passera på gatan utan att komma in.

Så istället går jag och sätter mig på en uteservering och beställer in en frappé. Jag har det ganska skönt i solen och läser min bok. Plötsligt hoppar jag till av ett skärande oljud. Jag tittar upp och framför mig står en liten smutsig flicka och blåser i en plastflöjt, samtidigt som hon sträcker fram en liten smutsig hand och tittar på mig med med mörka, bedjande ögon.

Herregud, hur ska jag göra nu? Jag har ju ingen växel, minsta peng jag har är 10 euro. Jag kan väl för tusan inte ge ungen hundra spänn för att hon står här och tutar falskt framför mig. Det verkar ju inte klokt. Jag kanske kan förklara situationen för henne. Undrar om hon talar engelska...? Eller ännu hellre, kan hon inte bara försvinna...

Barnet står kvar och blåser genomträngande i sitt leksaksinstrument och tittar uppfordrande på mig. Jag känner att andra människor på uteserveringen tittar uppfordrande på mig. Mina axlar nuddar örsnibbarna, jag tittar intensivt ner i min bok. Fy fan, det här är outhärdligt. Kan inte ungjäveln bara dra härifrån...

Till slut ger flickan upp och går vidare bland caféborden med sin lilla flöjt och sin lilla hand. Kvar sitter den blekfeta, ogina, proppmätta Cruella de Vil-liknande varelse som är jag och känner skammens rodnad pulsera i kinderna. Amerikanskorna vid bordet bredvid tittar iskallt på mig samtidigt som de lägger lite mynt i flickans framsträckta hand. Jag vill sjunka genom jorden.

Tillplattad flyr jag ner i tunnelbanan och åker vidare till det nya Akropolis-muséet. Det är ett alldeles fantastiskt museum, där jag tillbringar några timmar. Häftigast är det arkaiska galleriet, läskigast är glasgolven.

Sedan åker jag hem till hotell Anita i Pireus igen. Ser ett odubbat avsnitt av Vänner som jag inte sett förr och avslutar dagen med ett nytt besök på den trevliga tavernan. Jag vill helst beställa in ouzo-köttbullarna igen, för de var så himla goda, men det får jag inte. "Man måste förnya sig", säger den trevliga men stränga krögarinnan. Istället blir det ångkokta grönsaker, nån sorts ostpaj med nötter och en halvpanna vitt. Även ikväll får jag röka inomhus, fast jag inte röker och så bjuds jag på limonchello.

Imorgon får jag äntligen gå till sjöss.

Läskigast på Akropolis-muséet