Det var ingen måtta på flaggandet på stan igår.
När jag passerade Stadshuset på väg till jobbet smattrade de svenska fanorna mot den klarblå himlen. Samma sak på Sheratons tak. Rosenbad. Hela Norrbro. Operan. Slottet.
Grand Hotel. Hela Kungsträdgården. Dramaten. Varenda SL-buss i hela stan. Så långt ögat kunde se var det svenska flaggor.
Jösses, tänkte jag, det måste vara nåt stort på gång. Vad kan det vara, vad kan det vara? Allmän flaggdag, helt klart, men varför?
Det visade sig vara Drottningens namnsdag. Silvias namnsdag. Alltså, Silvia hade namnsdag och på alla flaggstänger över hela landet hissades flaggan.
Tänk om den tyska tonårsflickan Silvia Renate Sommerlath hade vetat detta, när hon i mitten av det glada sextiotalet tog moppen till plugget i Düsseldorf, med det långa håret fladdrande på ryggen.
Att det en gång i en framtid skulle hissas flaggor i ett för henne vilt främmande land bara för att hon råkade heta Silvia.
”Aber nein”, skulle den tonåriga Silvia utropa där hon satt på sin Zündapp, ”det finns inte ein möglichkeit, det är en alldeles für absurd tanke”.
Allt hon tänkte på då var väl att hon ville bli ihop med en snygg, rik kille. Och att det var bensin i moppen.
Så alltså en fullständigt absurd tanke där och då i Düsseldorf på sextiotalet.
Och när jag tänker efter, en lika absurd tanke här och nu i Stockholm på 2010-talet.
När jag passerade Stadshuset på väg till jobbet smattrade de svenska fanorna mot den klarblå himlen. Samma sak på Sheratons tak. Rosenbad. Hela Norrbro. Operan. Slottet.
Grand Hotel. Hela Kungsträdgården. Dramaten. Varenda SL-buss i hela stan. Så långt ögat kunde se var det svenska flaggor.
Jösses, tänkte jag, det måste vara nåt stort på gång. Vad kan det vara, vad kan det vara? Allmän flaggdag, helt klart, men varför?
Det visade sig vara Drottningens namnsdag. Silvias namnsdag. Alltså, Silvia hade namnsdag och på alla flaggstänger över hela landet hissades flaggan.
Tänk om den tyska tonårsflickan Silvia Renate Sommerlath hade vetat detta, när hon i mitten av det glada sextiotalet tog moppen till plugget i Düsseldorf, med det långa håret fladdrande på ryggen.
Att det en gång i en framtid skulle hissas flaggor i ett för henne vilt främmande land bara för att hon råkade heta Silvia.
”Aber nein”, skulle den tonåriga Silvia utropa där hon satt på sin Zündapp, ”det finns inte ein möglichkeit, det är en alldeles für absurd tanke”.
Allt hon tänkte på då var väl att hon ville bli ihop med en snygg, rik kille. Och att det var bensin i moppen.
Så alltså en fullständigt absurd tanke där och då i Düsseldorf på sextiotalet.
Och när jag tänker efter, en lika absurd tanke här och nu i Stockholm på 2010-talet.
5 kommentarer:
Fast är det någon gång det ska flaggas så är det väl på namnsdagar. Och ätas tårta. Och firas rent allmänt uppsluppet. Helt utan åldersnoja och presenttvång.
Jo, det har du förstås rätt i. Men du fattar vad jag menar.......
Jag fattar alltid vad du menar. Det vet du.
Är inte hon uppvuxen i Brasilien?
Familjen Sommerlath var bosatt i Brasilien, men flyttade till Tyskland 1938. Silvia föddes 1943. Efter det tyska nederlaget 1945 flyttade familjen Sommerlath till Brasilien där de bodde 1947-1957 i São Paulo varefter de återvände till Västtyskland. Drottning Silvia tog studentexamen i Düsseldorf 1963 och under senare hälften av 1960-talet utbildade hon sig till tolk i München.
Men resten har jag förstås hittat på. Rakt av. Sån är jag!
Skicka en kommentar