Att läsa mellan raderna.

Jag har ägnat mig åt lite bildanalys. Det ni ser ovan är min familj och fotot är taget sommaren 1959 på mina farföräldrars landställe utanför Nässjö.

Det finns en uppstyrning i bilden som är tydlig. Vi står samlade i familjegrupper. Farfar och farmor sitter i mitten med varsitt spädbarnbarn i famnen. Ovanför dem står min nyförlovade faster Inga-Lill med sin blivande man Erik.

Längst till höger i bild har vi min familj; pappa i övre ledet längst till höger, i ledig pullover. Han är den ende mannen i församlingen som inte bär slips eller fluga. Nedanför honom sitter mamma lite på sniskan och håller en vakande hand på min lillebror Olle, som sitter i farfars knä. Olle är ett år gammal och illvrålar. Farfar ser helt nollställd ut. Framför mamma sitter min storebror Anders på knä i gröngräset.

Till vänster i bild står min farbror Nalle och hans familj. Han står bakom sin fru Ingabritt som bär randig klänning. Hon har precis fått barn. Denne nyfödde kusin Klas vilar tryggt i farmors famn. Ingabritt sitter till vänster om farmor med sin dotter, min kusin Renée, mellan benen.

Och så jag! I kilt och tröja står även jag där, bredvid min kusin, mellan benen på min faster. Varför står jag där och inte i högergruppen, med mina föräldrar och mina syskon?

Och nu tittar jag lite närmare på bilden och noterar först pappas ansiktsuttryck. Han försöker se avspänd ut, men jag ser att han är förbannad eller åtminstone väldigt irriterad. Han sneglar ner på Olle som gastar i farfars knä. Mamma ser inte heller helt avslappnad ut.

Och sedan upptäcker jag Anders med någon konstig min, där han sitter i gräset framför mamma. Han ser illvillig ut. Eller har han helt enkelt nära till tårar?

Och plötsligt begriper jag vad som hänt.

Tanken var säkert att jag skulle stå bredvid mamma, det finns en logisk komposition i bilden som tyder på det. Men något har gått fel. Det mest troliga är förstås att Anders, som var en otrolig retsticka redan då,  har petat och retat mig så mycket att jag till slut blivit tokig.  Olle har börjat skrika i farfars knä, pappa har blivit förbannad och mamma stressad. Fotografen har suckat och frågat om han eller hon kan ta det här jävla fotot någon gång innan det blir höst!

Och så har pappa ryat åt min faster att hon får ta mig, "för på det här jävla sättet kan vi ju inte ha det och var det inte sagt att man skulle få en eftermiddagsdrink snart??"

Och så muttrar farfar nåt om konjaksgrogg och jag vuschas över till vänstra sidan av bilden, så långt bort från Anders som möjligt, och hamnar bredvid min kusin, mellan benen på min faster. Alla uppmanas att försöka ordna till sina anletsdrag lite grann och klick - en total familjeidyll är dokumenterad!

Men under ytan lurar frustrationen.

Vill man gå ännu djupare i bildanalysen kan man undra vad Inga-Lill och Erik håller på med, de två nyförlovade längst upp i mitten. Han håller henne hårt i armen och dom tittar på varandra. Kanske har dom just viskat något om att det där med att skaffa barn får nog vänta ett tag, ett sånt herrans oväsen som det är här!

Och farmor sitter nog och tänker att det snart är dags för lite kaffe. Hon som har bakat drömmar och nötkakor och allt!

Skrattparad på en parkeringsplats.

Jag brukar ofta lyssna på Melodikrysset. En lättstartad början på en lördag. Igår var det minsann live från Norrköping. Anders Elderman in front of a live audience i hällande ösregn nånstans på en parkeringsplats. Ett entusiastisk folkmassa som hukade under paraplyer med sina spelplaner i knäet. Skrattandes.

Ja jösses, som de skrattade! Det spelade liksom ingen roll vad Elderman sa, publiken skrattade som om de hade betalt för det. Som om Elderman var världshistoriens roligaste människa och att de just nu var med om något oerhört. Något historiskt. Sa han "Och nu vågrätt 4 och vågrätt passar ju i det här regnandet", så skrattade de. Sa han "Povel Ramel, vilken ordekvilibrist han var", så skrattade de. "Ni håller väl era spelplaner torra i regnet så att inte bokstäverna flyter ut?" undrade Elderman - och publiken dog av skratt. "Vi söker andra delen av det tudelade namnet på popgruppen från Halmstad" ........Hahahahaha!!

Och inte bara lite småskratt utan riktigt ordentliga vrålgarv, från magen och rakt ut. Hahahahahahaha! Vad i herrans namn skrattade de åt? Vad var det som var så roligt?

Jag har noterat det här osorterade, utsvultna skrattandet tidigare, det som kommer utan att något är roligt. Nästan som en nervös ryckning. Skrattet som mer är sprunget ur en längtan efter att ha roligt, eller kanske att man inbillar sig att man har roligt. Att det per automatik blir roligt bara man skrattar?

Med en sådan tacksam och lättroad publik är det inte svårt att göra succé. Då kan t o m Melodikrysset fungera som liveunderhållning.

Kanske det här fenomenet egentligen är mer sorgligt än något annat, men jag vill ändå veta: Vad fan är det som är så roligt?

Ordet i vinkel, lodrätt 2? Hahahahahaha!!!

Jag märker nog!

Det är så kul med nära vänner. Man vet precis vad de egentligen tycker fast de inte säger det rakt ut. Fast de tror att det inte märks. Det liksom bara finns där i luften, mellan raderna. I en ryckning i ansiktet. Budskapet går fram solklart.

Se följande lilla diskussion i förbifarten mellan mig och en nära väninna igår kväll:

HON
Brukar du vara så där blond? Jag menar, det är väl inte din riktiga hårfärg?

JAG
Nej, jag är ju egentligen rätt råttfärgad, så jag tycker det känns bra att vara lite blondare.

HON
Jaha.....

JAG
Jag känner mig lite blek, framför allt på vintern, om jag är så där mörk.

HON
Jahaja...

JAG
Ungefär som när du brukade färga ditt hår knallrött tidigare.

HON
Ok. Fast det gör jag ju inte längre.......

"Brukar du ha ett rådjur på huvudet...?"

Hej på dej, naturen.

Promenerade just förbi en syrenbuske som håller på att slå ut! Det är mer än man kan säga om mig. Jag går fortfarande omkring i min vinterpuppa. För maken till seg och trögstartad vår har jag väl aldrig varit med om.

Men säga vad man vill om naturen, den låter sig i alla fall inte påverkas av kalla vindar. Den ångar på som om ingenting har hänt. Det innebär att syrenen snart slår ut, fast jag fortfarande har tjockjackan och raggsockan på.

Jag, som normalt är den mest vädertåliga människa som finns, börjar få nog. T o m jag. Nu vill jag ha ljumma vindar men inga strumpor.

För i helvete vädret, sätt lite fart! Innan naturen springer ifrån dig.

"Hej på dej naturen, tjenare naturen, var har du ditt sköte...!

Men snälla pojkar....!

"Stor risk bli sjuk av farligt kött i skolan" är rubriken på artikeln i Svenska Dagbladet idag. Den handlar om att det är vanligt med campylobacter i kycklingkött som importeras från Thailand. I och för sig skulle jag mycket väl kunna diskutera hur det kommer sig att undermåligt, billigt kött hamnar på våra barns tallrikar Eller kanske varför vi importerar kyckling från utlandet överhuvud taget.

Men det har jag ingen som helst lust att prata om nu. Vad jag vill prata om är gossarna på bilden och deras bordsskick!!! Ett antal gamänger på Elektrikergymnasiet vid Telefonplan lassar in currykyckling som om denna dagen vore den sista.

Se gossen till höger, som med armbågarna på bordet, skyfflar in käket som om det skulle springa ifrån honom. Notera hur ynglingen till vänster i bild har lagt sina bestick.  Och upprörs gärna över killen i mitten, som ligger till bords med hörlurar på!

Herregud, säger jag. Finns det ingen som lär ut bordsskick längre. Föräldrar, hallå!! Vad hände med bestickspråket, inga armbågar på bordet, tugga med stängd mun??  Och vad säger Etiketten om att ligga till bords med hörlurar?

Jag tror jag tar en sväng ut till Telefonplan och leder lite starkström genom currykycklingen. Det ska väl fan lära elektrikerlärlingarna att sitta rakt och äta som folk!

Sveriges Knassida.

Det är något mysko med Göteborg. Jag blir förvirrad i den stan.

Normalt känner jag mig hemma i de flesta svenska städer, stora som små. Det finns någon sorts symmetri där som jag lärt mig att hantera och känna igen. Det ser lite likadant ut överallt. Det är lätt att lokalisera sig mellan stadens två torg som är förbundna med en gågata, olika parkeringshus och så det obligatoriska köpcentrumet i stadens utkant, dit man tar sig via tre överdimensionerade rondeller av gigantiska mått. Allt känns hemtant och välbekant.

Men Göteborg..? Det finns inga regler för någonting.Varje gång jag besöker stan, känner jag mig helt borta. Lite som om jag vore utomlands. Jag börjar undra var jag lagt passet och blir förvånad när folk pratar svenska med mig.

Till att börja med är det något konstigt med arkitekturen och stadsplaneringen. Märkliga byggen,  främmande fasader och konturer.  Det känns lite som Holland,  fast jag aldrig varit där. Lägg därtill Paddan-båtar och konstiga kanaler, så blir det ännu mer nederländskt. Eller nåt.

För att inte tala om göteborgarna! De är inte som andra svenskar. Glättiga, snabbpratande. Ordskojsande och skämtande. Som pårökta! Se där, ännu en nederländsk koppling! Lilla London borde egentligen kallas för Lilla Amsterdam!

Vidare är det en ren och skär fasa att köra bil i Göteborg. Ingen normal trafikplanering råder, gatorna går lite hit och dit och fram och tillbaka. Känslan är att jag befinner mig på en plats där man har vänstertrafik utan att veta om det.

Och så spårvagnen, som skrämmer skiten ur mig. Det känns som att den kan komma farandes från ingenstans och klyva mig på mitten när jag försöker ta mig över Vasaplatsen. Eller så kan min bil fastna i spårvagnsrälsen, så att jag inte kan ta mig därifrån, utan blir kvar i eviga tider. Så känns det när jag tar mig runt i Göteborg. Till fots eller till bils. Spårvagnen är ett dödshot.

Och så den största fasan av dem alla: Tingstadstunneln. Jag vet inte var den börjar eller vart den leder, men jag vet att jag alltid hamnar i den. Den slukar mig som en gigantisk magnet. Och spottar upp mig någonstans där jag absolut inte vill vara.

Nej, jag är inte nöjd med Göteborg. Inte alls nöjd.

Och mitt i alltihopa står det en kille och visar ballen...

I luften finns inga nej!

Jag har aldrig någonsin tackat nej till flygplansmat. Jag kan inte, det går inte. Inte ens på den kortaste lilla inrikesflygning.

Som igår morse, t ex, när jag flög från Bromma till Göteborg. En flygtur på 40-45 minuter. Jag hade ätit frukost hemma, eftersom jag trodde att man bara skulle få en kopp kaffe på flyget. Men där hade jag fel. Malmö Aviation bullade minsann upp med en riktigt rejäl frulle och det ska de i och för sig ha beröm för. Men hungrig var jag inte. Men åt gjorde jag.

Tanken har visserligen slagit mig många gånger att det går att tacka nej. Jag ser ju att det finns medresenärer som gör det och jag blir alltid lika imponerad av dem. De lyfter handen avböjande och återgår till sin tidning eller sin dator eller sluter bara ögonen. Jag uppfattar dem som kontrollerade, välplanerade och eleganta människor som håller igen för att de vet att det väntar en god lunch när de kommer fram. Eller tänker på vikten. Eller redan har ätit innan de klev på planet.

Men i mitt fall finns ingen kontroll. När vagnen med sitt spännande innehåll börjar skramla nerför gången och en välkammad flygvärdinna böjer sig över mig med ett vänligt leende och en framsträckt låda, släpper jag allt jag har för händer, drar ner bordet i stolsryggen framför mig och är redo. Allt annat är otänkbart.

Varför? Det är ju nästan aldrig speciellt gott. Och till på köpet garanterat bökigt, trångt och bängligt. Oftast spiller man på sig. En flygplansmåltid är ju sannerligen inte nån speciellt lustfylld upplevelse.

Men ändå är det det. Det är som att den där lilla lådan är själva essensen av flygresandet.

Man har ju inget annat för sig. Det är småtrevligt att sitta där och pilla med de små förpackningarna och bestickpåsarna. Ibland kan det vara nån rolig liten extragrej med, t ex en söt klädnypa som kan användas till att fästa servetten på bröstet. Eller några små tuggummin. Ja, tänk vilken fest!

Och tänk när drinkvagnen kommer! Herregud, vad ska man ta, rött eller vitt? Och så bestämmer man sig till slut för antingen eller och så får man en liten pytteflaska med något riktigt skitvin. Men aldrig smakar det så bra som ombord på ett plan, där man sitter med knäna under hakan.

"Något till kaffet", frågar flygvärdinnan.
"Javisst", hör man sig själv svara, "gärna en Baileys eller en Cointreau - eller varför inte både och...". Vad är det för konstigt grej, jag dricker aldrig Baileys eller Cointreau normalt. Jag tycker inte ens att det är speciellt gott. Men på flyget gör jag det och då gärna på okristna tider.

I luften upphör alla normala mat- och umgängesregler. Där regerar matlådorna och de små flaskorna. I luften finns inga nej!

Hanami med avblåsning!

I går sökte jag mig till Kungsträdgården för att njuta av de japanska körsbärsträden som står i full blom nu. Som ett rosa, mjukt duntäcke som svävar över parken. Så vackert!!

I Japan är tiden då körsbärsträden blommar en viktig och märkvärdig tid. Själva blommandet kallas för sakura och tradtionen att möta våren genom att söka sig till de blommande träden kallas för hanami. Som med mycket i Japan, finns det tydliga regler för hur man gör hanami. Vi snackar tunga traditioner här. Man uppsöker sin favoritkörsbärsskog och där möter man familj och vänner, picknickar, umgås, begrundar naturens oerhörda under och hälsar våren.

Den japanska motsvarigheten till SMHI har också mycket detaljerade sakura-rapporter, ungefär som vår pollenrapportering, fast tvärtom. För här handlar det ju om att uppsöka blommandet, inte undvika det, som vi gör i vårt överallergiska avlånga hösnuveland.

Kolla gärna rapporten här: http://www.japan-guide.com/e/e2011.html
Här får man rapporter om exakt när körsbärsträden slår ut i olika delar av landet. Är det inte fantastiskt! Bl a kan man läsa att körsbärsträden i Fukushima blommade den 24 april och det var ju roligt att se att se att nånting är lite vackert där också.

Hur som helst, detta är den japanska traditionen och sedan körsbärsträden planterades i Kungsan, har det blivit en fin tradition även för stockholmarna och de som har turen att besöka stan under de korta magiska dagarna träden blommar. Vi begår också hanami!

Således (bra ord) sökte jag mig till parken för att få njuta naturens under och bara sitta och glo rakt upp i en trädkrona. Döm då om min enorma förvåning, när jag inser att man mitt i allt detta vackra, som ju drar tusentals människor i sig, har arrangerat nån sorts jävla korpfotbollsturnering! Mitt i det rosa molnet pågår alltså skräniga fotbollsmatcher, som inte drar tillnärmelsevis så mycket publik som träden.

Så när jag vill njuta av stillheten och titta på alla glada människor som poserar under träden och tar foton av varandra, snos all min uppmärksamhet av en illvrålande speaker som i en sprucken högtalare refererar match så det hörs bort till Slussen. Och när jag vill lyssna till surrandet av pollinerande bin, får jag istället "Ballroom blitz" med Sweet och "We are the champions" med Queen nerkörd i halsen.

Är det inte otroligt okänsligt tänkt och gjort? Man häpnar ju! Under några få magiska dagar blommar körsbärsträden i Kungsträdgården och då väljer man att göra sportevenemang av alltihop!.

Vi pratar om 3-4 dagar, sedan är det över. Hur skulle det vara om träden fick blomma ifred då, utan att få kronbladen nerblåsta av ljudet från ett matchreferat.  Är det för mycket begärt att vi medborgare ska kunna få sitta där under den rosa korkeken i lugn och ro.  Och bara vara lyckliga...... Va???

"Och DÄÄÄÄÄR satt den, en riktig rökare i krysset......."

Men snälla Marimekko....

Jag fick en katalog från Marimekko i brevlådan idag. Och när jag bläddrade i den dök plötsligt följande porslinskopp upp. Den heter Oiva och presenteras som en nyhet.

Och då gick jag ut i köket och plockade fram min gamla hederliga tekopp Adam från Gustavsberg. Den ser ut så här.

Och så kände jag att det kanske är dags för Marimekko att ta ett allvarligt snack med sina formgivare.

Kom till mamma.

Slamrar och gör sig till.

Jag har legat i fejd med Svenska Dagbladet en tid. Jag får nämligen inte alla de bilagor jag har betalar för. Det tycker jag att jag borde få. Däremot får jag dagligen 50-sidiga bilagor från Elgiganten, Intersport och Bygg-Max. Dem har jag inte betalat för och de skulle jag med glädje slippa.

Nåväl, varje lördag ska det normalt komma en fet bilaga som heter Magasinet. Den innehåller först och främst en herrans massa glassiga bostadsannoner, men också lite redaktionellt om inredning, mat och sånt. En bilaga jag tycker är kul att bläddra i. Om den bara kom nån gång...

Vidare ska det följa med en lite smålöjlig publikation som heter "A perfect guide", där kända, förmögna, framgångsrika, lyckade människor slänger i ansiktet på mig hur underbart deras liv är jämfört med mitt. Ingen vidare uppbygglig läsning kan medges, men jag vill gärna att denna bilaga ska komma, eftersom jag betalar för den.

Vid ett stort antal tillfällen har jag surt ringt till Svenskans kundtjänst på lördagförmiddagen för att påtala det här, men fram till alldeles nyss har inget hänt. Sedan årskiftet har jag i princip bara fått de här bilagorna ett par gånger. Varje gång jag ringer bes det allra ödmjukast om ursäkt och utlovas bot och bättring. Men ingenting händer.

Och nu har det, efter mycket om och men, visat sig att det är tidningsbudet som väljer att inte ta med sig bilagorna för att de är för tunga. Och detta fick jag alltså veta när Kundtjänst ringde min telefonsvarare förra veckan och berättade att de tagit kontakt med tidningsdistributören och sagt ifrån på skarpen. Och så ville de kolla att mina bilagor kom som de skulle.

Innerst  inne har jag förstås någon form av förståelse för detta, jag har stor respekt för tidningsbuden, herregud vad de får kånka och bära och vilka arbetstider de har!  Men kom igen, jag vill ha mina jävla bilagor, punkt slut.

Och på Kundtjänsts fråga om mina bilagor nu kommer som de ska, kan jag äntligen svara ja. Jag får mina bilagor på lördagen. Men jag har också fått något annat; nämligen tidningsbudets gruvliga hämnd för att jag är en gnällkärring som tvingar honom/henne/hen att släpa med sig mina bilagor varje vecka.

Varje gång tidningen nu kommer på morgnarna, och då pratar jag om alla dagar i veckan,  DUNDRAS den in genom brevlådan så att jag vaknar med ett ryck, med bultande hjärta. PANG, RASSEL, säger det i brevlådan. Jag hör hur budet anstränger sig extra noga för att tidningen liksom ska fastna i inkastet och så får den en extra, stenhård puff på traven så att den landar på min hallmatta med en fet jävla smäll. Och sen KABOONG, åker luckan igen med ett brak.

Och där ligger jag med andan i halsen och undrar om det var värt det. Jag får numera mina bilagor men jag har också fått mitt straff. For being a bitch.

Påskabygge.

Idag är det långfredag och ute faller snön. Inget konstigt med, men det kunde ju lika gärna vara soligt och lite varmare. Jag menar, det kunde.....

Men som sagt, det snöar och blåser småspik och jag kapslar in mig i mitt lilla hem och går knappt utanför dörren. Hittar en tvättstugetid. Det är väl ungefär det.

Men i parken utanför mitt fönster är det aktivitet, vill jag lova. Mitt i snödrevet är det full fräs uppe i trädkronorna och på marken. Småfåglarna struntar nämligen blankt i att det snöar, de bygger bo. Nånstans i deras fantastiska fågelgener finns det programmerat och lagrat att det nu är hög tid att blicka framåt, uppåt.

De klagar inte på vädret, de lyssnar inte på några väderleksrapporter. De säger inte "Ujujuj, vad påsken kom tidigt i år". Deras instinkt säger dem att det är dags att sätta lite fart på dököttet om det ska bli några barn gjorda. För om ett pyttelitet tag är det vår och då ska det kläckas i redena.

Så de struntar i snön och kylan. De jublar och skuttar runt. De raggar och samlar pinnar.

Och jag sitter vid mitt fönster och tittar på, full av beundran.

Lite snö har väl ingen dött av, kviddelikvittvitt...

He´s got groove, den lille raringen!

Jag, en tjuvlyssnare.

Roligt samtal överhört i köket på det tv-produktionsbolag där jag just nu dväljs:

En redigerare och en ung tjej som just börjat sitt jobb som inspelningsassistent pratar vid kaffeapparaten.

HAN
Ja, men välkommen tillbaka då. Det var ett tag sen. Vad har du gjort sen sist?

HON
En massa grejor. Och sen fick jag för mig att jag skulle bli tandläkare, så jag började plugga på Tandläkarhögskolan.

HAN
Jaha, vad kul. Vad hände?

HON
Nej, jag upptäckte att jag hade koncentrationssvårigheter så jag bestämde mig att gå tillbaka till tv.

Jag jobbar med tv.

Tål att tänka på, n'est-ce pas?

Rakt över disk.

Ibland får jag en sån oerhörd lust att bete mig lika medelålders som jag faktiskt är.

Gå igång på en annons om allvädersstövlar. Vilja klappa åttiotalister på huvudet. Vägra att säga upp det fasta telefonabonnemanget. Tycka att Kevin Costner är söt. Anse att På Minuten var bättre när Margareta Krook och Moltas var med. Kunna sjunga hela texten på All out of love med Air Supply. Åka på Ålandskryssning med Vinyl 107, 1. Allt det där, ni vet.

Men jag besinnar mig förstås. Vi pratar om ren och skär överlevnadsinstinkt här.

Snäv inriktning AB

Jag tittar ju en del på teve. Jag råkar också jobba med teve, men det hävdar jag på fullaste allvar har mycket lite att göra med mitt teve-tittande. Jag glor helt enkelt mycket på teve och det hade jag gjort oavsett vad jag hade jobbat med.

Jag har hyfsat många kanaler, men inte jättemånga. Femtiofem totalt. Det är ingenting jämfört med många andra.

Ibland när jag surfar runt bland mina femtifem kanaler, häpnar jag över att det finns utrymme för så oerhört smala och nischade program. Att det finns tillräckligt många tittare för att producera program som bär titlar som "Jag visste inte att jag var gravid", "Pinsamma kroppsöppningar", "Finska fältslag", "Extrema samlare" och "Jag kan inte slänga nånting".

Nu har jag sprungit in i ett nytt stenhårt nischat program som fascinerar mig nåt oerhört.

Programmet går på National Geographic Wild och heter "My dog ate what?". Precis som titeln antyder handlar programmet om vad hundar kan trycka i sig när man vänder ryggen till. Förra veckans avsnitt handlade bl a om en schnauzer som hade ätit upp en kemtvätttsgalge och det var oavbrutet fänglande.

Kvällens avsnitt av programmet heter "Majskolvar på spett, nappar och stringtrosor" och handlar om vad som kan stå på menyn för bl a en gul labrador och en Kavalier King Charles spaniel.

Programmet börjar om en halvtimme och jag kan knappt bärga mig.

Har nån sett mitt nya lipgloss...?

Skillnad på skit och pannkaka.

Jan Eliasson blir ny vice generalsekreterare i FN! Vilken kille han är! Och stilig som få.

Och vilket fantastiskt jobb han har fått. Kanske det finaste av alla hans finfina utnämningar under karriären.

Han fyller 72 i år. Jag tänker på honom och hans vilja, ambition och patos. En superkarriärdiplomat som inte har några planer på att trappa ner.

Och sen tänker jag på mig själv. När jag är 72 kommer jag att ägna dagarna åt att göra stentroll och gå på vattengympa.

Det är det som skiljer Janne och mig.

Några drar till Darfur, andra stannar i poolen.

Priset på mjölk.

Spännande samtal mellan mig och en försäljare på 7Eleven kl. 01.30 på natten.

JAG
Vad kostar 3 dl mjölk?

HAN
10 kronor.

JAG
Va..? Vad kostar då en liter mjölk?

HAN
10 kronor.

JAG
Kostar en liter och 3 dl lika mycket?

HAN
Ja.

JAG
Det var som fan. Hur kommer det sig?

HAN
Inte vet jag. Det är aldrig nån som har frågat.

Ur spår!!

Läser en liten notis i blaskan med rubriken "Våldsam skidåkare bröt arm på kvinna".

Jag läser intresserat vidare. En kvinna var i helgen ute och gick i friluftsområdet Lövhult utanför Nässjö.

Lövhult råkar vara en plats jag känner till mycket väl. Här åkte jag skidor och kälke på sportloven när jag var liten, eftersom min farmor och farfar bodde i Nässjö. Iförd anorak med grenrem, elastabyx och luva med överdimensionerad tofs hasade jag nerför backarna i illa koordinerade stämsvängar. I anorakens ficka apelsin och rischoklad. I ansikte och på fötter Arméns Hudsalva. Eller Nivea, i den blåa burken.

Hur som helst, det var då. Nu är nu och den här kvinnan gick alltså och spankulerade därute i ett snöigt och kallt Lövhult en helg i februari 2012. Plötsligt dök en skidåkare upp bakom henne och skrek åt henne att hon inte skulle gå i spåret.

Och sen knuffade han omkull henne med full kraft. Kvinnan trillade så illa att hon fick åka till sjukhuset och där konstaterades att hon hade brutit armen.

Skidåkaren försvann i fjärran och har inte setts den dess.

Alltså, jag blir rasande när jag läser sånt här. Hur i helvete är det möjligt??

Jag kan bara djupt beklaga att inte kvinnan bröt benet istället. Eller ännu hellre båda benen. Så att hon lär sig att aldrig någonsin mer promenera i ett skidspår.

Jävla kärring!!

Hoppbacken i Lövhult för länge sedan.

Bubble your brains out.

Jag har köpt skumbad. Två flaskor, för säkerhets skull. Nu står de på parad på min badkarskant och talar till mig.

Den ena flaskan heter "Energy" och den ska enligt etiketten ge mig just det; energi och stimulans. Dessutom "doftar den friskt av citron och basilika. Den andra produkten, "Relax" ska få mig att hitta lugn och ro i badet. "Med en avstressande doft av lavendel och mint".

Så fiffigt uttänkt va! Det ena produkten ska jag alltså kunna använda på morgonen, för att få fart på livsandarna och det andra på kvällen för att coola ner mig. Det är inte klokt så bra.

Vi pratar alltså om skumbad. Bubblor av ingenting. Med en billig doft av hittepå-citron och lavendel. Det är väl för fan klart att jag inte tror på dessa dunkla, kraftigt felaktiga löften när jag köper flaskorna.

Men ändå gör jag det. Ibland fruktar jag för mitt förstånd.

Här ligger jag och är dum i huvudet!

Körigt på firman.

Det är svårt att definiera hur man får en dag på jobbet att gå. Den bara går. Med en jädra fart.

I morse åkte jag till kontoret med en lång to do-lista i huvudet och en liten fjäril i magen. Mycket kvar att göra innan vi kan luta oss tillbaka.

Nu är det tidig kväll, jag är hemma igen och försöker summera dagen. Jag ser dagen som ett irrande hit och dit. Lite spring i en spiraltrappa, mejlskrivande, lite prat vid en whiteboard, telefonringande. Ett halvt manus. Nåt jobbigt samtal till kunden. Lite flipperspel, frisk luft på en balkong. Ännu mer mejlande och några telefonsamtal.

Sakta men säkert buffar och puffar jag mig framåt och utan att jag har begripit det själv, har dagen gått och alla punkterna på min lista är avbockade.

Så där går dagarna. På nåt konstigt sätt får man jobbet gjort.

I dimmorna.

Det händer ganska ofta att jag på natten somnar med radion på. Och gör man det, så hampar det sig inte bättre än att man ett antal timmar senare även vaknar till den.

Och där, i yrvaket tillstånd, i gränslandet mellan vaken och helt borta, kan jag ibland höra saker som är så konstiga att jag senare, när jag piggat på mig lite, tror jag hört fel.

Morgonens "hörde jag rätt?" är nyheten att man har hittat en kille insnöad i en bil nånstans i skogarna utanför Umeå. Eller var det Luleå? Och att han säger sig ha suttit i bilen i två månader och överlevt genom att äta snö. Äta snö? I två månader?

Drömde jag eller kan detta vara sant?

Åh, denna fantastiska låt....

Hur är det möjligt att det är fjorton år sedan den kom??

"Mycket väsen för lite ull...."

sa kärringen när hon rakade grisen.

Kungen har koll.

Grumpy week lider mot sitt slut. Nästa vecka tänker jag inte bränna onödig energi på idioti, idioter, dumheter och dumskallar. Nej, nästa vecka ska präglas av jämnmod, tolerans och gott humör.

Men innan måndagen kommer, måste jag bara få älta den kanske största knasbollen av dem alla, nämligen vår kung, Carl XVI Gustaf.

SvD har idag, söndag, en utmärkt, upplysande Malmö-special, som jag läser med stor behållning. Det är inte så lätt att begripa vad som pågår där nere just nu, men lite klokare blir jag faktist efter att ha läst artiklarna.

En till som har velat förstå läget i staden där våld och mord har blivit vardag, är kungen. Han beger sig på eget initiativ till Länskriminalen i Malmö, för att "se på vilken nivå det ligger", som han uttrycker saken på en presskonferens efter besöket.

Och så fortsätter han i känd stil.

-"Vi har förstått att situationen är väldigt god, men att det är ett par händelser som har hänt. Och det är alltid tråkigt när den här typen av händelser dyker upp"

Där tycker jag han naglade ner det rätt bra, eller hur?

"Nu tycker jag vi sjunger We shall overcome"

Mer musmys.

Först är det otroligt mysigt och sen blir det av nån anledning jätteläskigt. Hur kul som helst.

Bla bla bla bla!

Saker jag vet om den taxichaufför som igår kväll skjutsade mig mellan Kungsholmen och Djurgården:

- Att han varit gift och skild två gånger.
- Att det nu har blivit bra mellan honom och exfru nr 2, men att de inte ska gifta om sig.
- Att de tidigare bodde i en fyra i Vällingby, men flyttade till varsin tvåa vid separationen.
- Att hon nu har flyttat in i hans tvåa.
- Att de inte ångrar att de bytte bort sin fyra i Vällingby.
- Att de hade varsin 1.20-säng som nu är ihopställda till en jättesäng på 2.40.
- Att de har två hundar, en labrador och en korsning labrador/newfoundland.
- Att det blir trångt i jättesängen med dessa hundar.
- Att hans dotter just ska flytta ihop med sin kille i Norrtälje.
- Att han har haft en gård i Rimbo med hönor, getter och får.
- Att han bodde i en husvagn i två år efter första skilsmässan.
- Att någon jävel eldade upp denna husvagn en gång när han var och handlade.
- Att han just har genomgått en gastroskopi.
- Att han har högt blodtryck.

Och en mängd andra saker.

Saker han vet om mig efter samma resa:

- Att jag betalade cash.

Nåt mer du vill veta...?

Det kan du ge dig fan på, Ad Libris.

Jag får ett mejl från Ad Libris, nätbokhandeln. De erbjuder 20% rabatt på Katrin Zytomierskas LCHF-bok.

Jag trycker omedelbart bort detta mejl och min dator frågar "Är du säker på att du vill ta bort det valda meddelandet?"

Mitt svar är ett gungande, rungande JA!! Vrålsäker.

Åh, så här gott vill jag också sova på nätterna.

Lyssna på världens raraste lilla hasselmus.

Grumpy week.

Usch, jag känner mig irriterad på mycket den här veckan. Jag tycker folk är korkade och inskränkta. Jag läser vinklade artiklar som stör mig och jag hör människor säga de konstigaste saker. Som om de inte tänker längre än näsan räcker.

Men mest retar jag mig på dumhet och okunskap. Människor som har hisnande kunskapsluckor och saknar bildning. Eller ens den enklaste lilla allmänbildning. Och jag är omringad av dem, lita på det!

Igår kväll i "Vem vet mest" på teven. En tjej i 25-30-årsåldern fick frågan vilket krig som avslutades med westfaliska freden 1648. Hon tänkte några sekunder - och så svarade hon "Kalla kriget".

Jag känner att jag vill slå henne. Inte för att hon inte får ur sig trettioåriga kriget, för det kan jag till nöds begripa att man tappar bort i stridens hetta. Utan för att hon säger kalla kriget. Något som inte ens är ett krig i egentlig mening. En period som ligger i hennes egen livstid. Så nära i tiden. "Kalla kriget"??? Vad fan...?

Så åkte hon ur tävlingen på arslet först av alla också. Rätt åt henne.

Så ska dom tas!

Hick.

En kul grej hände i söndags kväll. Jag var på väg hem och kände att jag var för trött och hungrig för att laga middag. Istället svängde jag förbi mitt kvartershak för att beställa något att ta med mig hem. Dagens middagstips var entrecote och ett glas vin till ett anständigt pris. Topp, tänkte jag, entrecote får det bli. Men utan vinet då, eftersom jag skulle ta med mig maten hem.

"Men varför dricker du inte ditt glas vin medan du väntar", föreslog servitören. "Maten kommer att kosta lika mycket, vare sig du tar vin eller inte."

Så där satt jag alltså i allsköns ro med ett glas rött och kvällstidningen och väntade på att entrecoten skulle bli klar, när dörren öppnades och fem stadiga polismän klev in.

De hade tydligen ringt och beställt mat, men den var inte riktigt klar. Därför slog de sig ner bredvid mig och vi log och nickade lite mot varandra. Och jag sippade på mitt vin och läste min tidning.

Och precis utanför stod min bil parkerad lite på sniskan. Och där satt jag och drack vin. Med fem polismän.

Jag hade i ärlighetens namn inte ägnat en tanke åt det här med bilen när jag tog in vinet. Jag bor ju precis intill. Men det är klart att det blev en helt annan femma när ordningsmakten kom och satte sig i mitt knä. Jag bläddrade nervöst i tidningen och lyssnade på polisernas prat och knastrandet från deras walkie-talkies.

Och sen föll det sig givetvis inte bättre än att vår mat blev färdig exakt samtidigt, så att de fem poliserna och jag lämnade krogen tillsammans med våra kassar.

De gick mot sin piketbuss som stod parkerad precis bakom min bil. Och som den mest självklara sak i världen promenerade jag rakt förbi min egen bil, som om den inte fanns. Med målmedvetna steg vandrade jag gatan ner, polisbilen passerade mig och en av poliserna vinkade till mig. Jag vinkade glatt tillbaka och sedan, när polisbilen hade försvunnit runt hörnet, vände jag tillbaka, satte mig i min bil och körde hem.

Jag, en skamlös ögontjänare. Bakom en ratt. Med vin i kroppen. Och hjärtat i halsgropen.

Och hur var det här då, lilla fröken?

Glosoppa.

Jag skulle vilja tala lite om gubbar som glor.

Jag vet inte i exakt vid vilken ålder behovet av att stå och glo uppstår. Men det är väldigt sällan jag ser killar under femtio stå som fastgjutna i asfalten och stirrblänga.

Men äldre herrar. Herregud, vad de kan glo. Oftast tittar de på gatuarbeten eller saker som bärs in eller ut ur hus. Ambulanser. Människor som rastar sina hundar. Eller tjejer som fickparkerar.

Det är som om själva gloendet förebådar katastrof. En sorts katatoniskt tillstånd av ont uppsåt. Som att de står där och bara väntar på att det ska gå åt helvete.

Varje gång jag smeker in Chevan i en parkeringslucka hemma på Kungsholmen, står det en farbror i keps bredvid och glor. Inte samma gubbe, utan nya gubbar varje gång. Han bara står där, med ett uttryck i ansiktet som säger att han vet att det snart kommer att skita sig. Att jag kommer att backa in i bakomvarande bil och krossa en strålkastare eller två. En sorts skadeglad förvissning om att han snart ska få rycka in.

Men tji får han. För han kan ju inte veta att jag är norra Europas bästa fickparkerare.

Eller när jag rastar lånehunden Birra i parken. Då står farbrorn där och glor och liksom väntar på att jag ska glömma att ta upp bajset. Men grejen är ju att jag aldrig glömmer det. Så han får fortsätta att stå där och glo.

Och om ingen har stoppat honom, så står han där än.

Vad fan glor du på, gubbaskrälle?

En tappad sug tas upp igen.

Pappa sa en gång till mig att livet är fullt av tappade sugar och "du har verkligen en förmåga att strö dom omkring dig".

Han hade förstås rätt, jag har alltid dragit igång en massa projekt som sedan havererat halvvägs.

Pappa var en trogen läsare av den här bloggen och vem vet, kanske tittar han forfarande in då och då. Och då tänker han förstås att det var väldigt länge sen det uppdaterades. "Ännu en tappad sug!", tänker han, där han sitter i sin himmel.

Nähä du, pappsen. där har du fel. Den här bloggen har bara slutit ögonen ett tag. Nu är den klarvaken igen.

Härmed är den tappade bloggsugen uppplockad.

Nåt att hålla i när åskan går?

Ibland blir jag rädd för mig själv. Genom åren har jag uppenbarligen utvecklats till en sådan megacyniker, att jag inte längre kan se en ny meteorolog i SVT eller TV4 utan att tänka:

Ok, du må ha tagit massor med poäng på universitetet, men innerst inne är du inte ett dugg intresserad av väder. Du vill bara vara med i tv.

"Det blir vått i helgen..."

Vad hände?

Till er som mot förmodan undrar om jag tänker bli klar med den där resedagboken från Grekland någon gång, helst innan hela landet går i konkurs...?

Till er vill jag säga "Den som väntar på nåt gott..."

Ganska drygt sagt, va?

Säg efter mig snabbt fem gånger:

Plågsamt uppvaknande.

Börjar som så ofta min lördag med Melodikrysset. Som i vanlig ordning är en avfallskvarn fylld med fullkomligt meningslös musik.

Klicka på nedanstående länk för att få ett mycket kort (räcker så bra) smakprov på Final Countdown med Lars Roos! Från succéplattan Örongodis 3.

http://statcon.247base.com/xmlserver/samples/3759000-3759999/5BBAC7AF2B0E9EA2E040010A0B064AEF.mp3

På Örongodis 3 ligger Final countdown och brottas med andra titlar som The winner takes it all, Från Djursholm till Danvikstull, Där björkarna susa och Följ mig bortåt vägen i en fullständigt förvirrad musikmix utan någon som helst logik eller minsta gemensam nämnare. Helt bisarrt.

Som en robot manglar Lasse iväg låtarna på sin flygel, not för not, i total avsaknad av soul och fingertoppskänsla. I en aldrig sinande ström av fullständigt osexig och könlös instrumental hissmusik. Om jag har förstått saken rätt släpptes det nio (9!) Örongodis-skivor.

Varför får sån här musik finnas? Bra för Melodikrysset i och för sig, men det kan ju inte vara därför den spelas in. Jag har förstått att Örongodis-plattorna sålde som smör och kanske fortfarande gör det. Och det kan ju visserligen vara en förklaring till att skivorna spelats in, men det svarar inte på frågan Varför den här sortens musik finns överhuvud taget.

Jag känner att jag blir förbannad bara jag tänker på att det sitter folk hemma i sina soffor och gungar i takt till Lars Roos okänsliga hamrande. Jag vill slå dom! Vilken gen i den mänskliga kroppen tilltalas av mekaniskt osvängiga kopior på originallåtar?

Detta är och förblir helt obegripligt för mig.

Varför...??

Things you didn´t know you could do with a Keso-burk.

Mitt i Greklandsresan, en liten ljuvlighet. Delar av min brorsdotter Ebbas fantastiska kör Erato i en mördarversion av Robyns Call your girlfriend. Hur bra är det här på en skala, då?

Grekland dag 4, del 2

Ja, det är sannerligen en fröjd att se Jessica, Johan, Göran och CG ramla av båten. Och där står jag på kajen och tar emot dem som om jag vore inföding. -Välkomna till mitt Sifnos, ropar jag ystert.

De tittar konstigt på mig. I själva verket är det ju de som kan Sifnos på sina fem fingrar. De har varit här hur många gånger som helst. Jag har bara råkat komma en dag tidigare och dessförinnan aldrig satt min fot på ön. De är ute på sin årliga treveckors tripp till Grekland, där Sifnos alltid är ett självklart stopp. Och i år har jag för första gången fått hänga med och valt att haka på någonstans på halva vägen. Så ligger det till.

Jag häpnar lite över den gigantiska packning de släpar på. Inga smidiga öluffare här, utan mer Oskar och Kristina på väg till Amerikat. Vad har de i väskorna? Tegelsten?

Efter mycket bängel hit och dit förpassas det enorma bagaget in i en taxi som drar iväg på sin treminutersresa till Georgias resanderum på andra sidan bukten. Tyskarna ska nu få ännu fler grannar att samsas med på uteplatserna, pilutta dem!

Vi vandrar längs huvudgatan i den gassande solen och det är som en triumfmarsch. Till min stora förvåning blir gänget igenkänt och det hejas både till höger och vänster. Folk vinkar och ropar ”Welcome back”. Obegripligt, men himla trevligt. Jag konstaterar att en av många fördelar med att resa hit under lågsäsong uppenbarligen är att det går att få en relation till människor som bor och jobbar här. Inte bara bli behandlad som en turistjävel.

Vid sjusnåret, när alla, efter mycket om och men, har installerat sig och packat upp sina enorma väskor, samlas vi för att titta på solnedgången, ta en drink och lägga upp en plan för kvällen. CG är visserligen helt borta från omvärlden och all planering just när den brinnande röda solen försvinner under horisontlinjen, för då sitter han i sina hörlurar och lyssnar på Pink Floyd. Lite introvert, om nån frågar mig. Men "så brukar jag alltid göra här", som han själv uttrycker saken strax innan han försvinner in i nån psykedelisk dimma medan solen sjunker i havet.

Till slut lyckas vi i alla fall enas om att äta vår första gemensamma middag på en krog som jag har läst om i mina papper. Det är en liten egenhet jag har när jag ska ut och resa, att jag alltid läser på ordentligt för att lära känna platsen jag ska till. Lite ängsligt kanske, men det bidrar onekligen till att man känner sig hemma snabbare. Och min plastmapp den här gången är tjock. Det fanns mycket rolig info om Sifnos att släpa med sig.

Jag är medveten om att jag kommer att bli retad för den här plastmappen och mina anteckningar, men vi kommer också att ha mycket glädje av den. Som t ex beslutet att gå på restaurang Absinthe, som ligger en trappa upp på huvudgatan (enda gatan), och som ska visa sig vara en riktigt trevlig sylta.

Här äter vi urgoda mezes och jag beställer in nåt så konstigt som thaikyckling med kokosmjölk och mango. Kanske inte hundraprocentigt jättegott, men helt ok. Och definitivt en rejäl smocka mellan ögonen på dem som säger att det bara går att få souvlaki och tsatsiki i den grekiska övärlden.

Vår servitör är brorson till ägaren, som tydligen är gammal avdankad grekisk popstjärna. Exakt hur stor stjärna han har varit lyckas vi inte utröna, men det känns nog ändå som att det strösslas lite stjärnglans över oss där vi sitter. Brorsonen själv är inte bara servitör utan också numismatiker. Detta betyder inte att han lider av nån allvarlig sjukdom utan helt enkelt att han är mynthandlare. När vi lämnar krogen får vi alla varsitt litet samlarmynt. Det är rart av honom, tycker jag.

Kvällen avslutas på den mysiga baren Old Captain och här blir vi så glatt mottagna att det nästan känns som om ägaren Tony och hans amerikanska fru Kelly har gått och väntat på oss i ett helt år. Ja, inte på mig då, men de andra.

Fast på nåt sätt spiller ju det över även på mig och jag känner mig väldigt uppspelt. Nu ska det verkligen bli gott med en liten drink. Eller två. Eller tre. Tony spelar perfekt musik i baren och vi dricker Manhattans och gin tonics så att det rinner ur öronen på oss och har det riktigt, riktigt trevligt.

Allt medan palmerna rasslar i den nattliga brisen och Hall & Oates ljuder ut över bukten.

Hellas dag fire (obs. norska), del 1.

Jag vaknar lite ledbruten, men vid liv. Min säng hade visst inte så mycket fjädring som jag fick för mig igår. Men man vänjer sig nog. Jag får väl börja varje dag med att "hänga ut mig" i dörrkarmen.

Efter morgondoppet (hur ljuveligt är inte detta), drar jag igång gasbrännaren. Här kokar jag mitt kaffevatten och här rostar jag bröd över öppen låga. Lite camping över det hela, minus fuktiga strumpor och barr på ryggen.

Jag bär ut min frugala frulle på terassen och träffar för första gången mina tyska grannar. Det är två medelålders par med lite halvintellektuell framtoning och en av kvinnornas gamla mamma. De är från Lübeck och verkar trevliga. Fast det är väldigt vad de breder ut sig. På ett tyskt vis...

De har redan varit här i fem dagar, berättar de, och uppenbarligen vant sig vid att hela plejset är deras. Men jag tror att vi på ett civiliserat sätt lyckas reda ut vilken del av terassen som fr o m nu är min. (Vi får väl se hur det funkar, man vet väl hur tysken är...)

"Här är min plats, vielen dank, bitte sehr..."

Lite senare ger jag mig ut på en liten promenad i byn för att reka. Skulle så gärna vilja köpa blommor att sätta på rummet. Men där går jag bet. Det finns helt enkelt inte en blomma att köpa nånstans. Hela Kamares är blomsterfritt. Ja, bougainvilla finns det förstås överallt, mot varenda husvägg, Men den är ju inte till salu. Får väl helt enkelt ge mig ut på en stöldräd nån kväll i skydd av mörkret.

Och plötsligt ljuder en båttuta ute i viken och in backar båten från Folegandros. Ut ur dess akterparti ramlar Jessica, Johan, Göran och CG och det är inte utan att de är väldigt efterlängtade. Jag tycker visserligen om att resa ensam, men efter ett tag börjar man sukta lite efter nån att tjata med.

Och nu behöver jag inte sukta längre, för nu är de äntligen här.

Grekland dag 3

Snabbfärjan Speedrunner 4 avgår i svinottan för att ta mig till Sifnos. Jag lämnar Pireus bakom mig utan saknad. Ombord är det kylskåpskallt och mackorna dyra som vore det Gotlandsbolaget.

Skärgården får passera förbi obemärkt utanför de skitiga fönstren. Istället koncentrerar jag mig på att inte frysa ihjäl, där jag sitter i den överluftkonditionerade förliga salongen och förbannar att jag lämnade tröjan kvar i väskan på bildäck.

Jag frågar hur långt tid resan kommer att ta. "Three hours, ma´m" blir svaret. När drygt tre timmar har gått har vi fortfarande inte kommit fram till resans första stopp, Serifos. Jag frågar igen när vi ska vara framme på Sifnos och får samma svar: "In three hours, ma´m".

Jaha, tänker jag, vill ni köra så här svår stajl, så ok´rå. Från och med nu tänker jag inte bry mig ett smack om när saker och ting kommer och går, för man får ändå inga vettiga svar. Eventuellt kanske man måste börja bry sig igen när det så småningom är dags att ta sig hemåt, men det är då det.

Till slut kommer jag förstås fram. Huttrande, efter iskylan ombord, ramlar jag ut på den larmande kajen och låter mig omslutas av stöket och värmen. Perfekt temperatur, inte alls lika tryckande som i Pireus, och en fin liten bris. Vi är bara 30-40 turister som kliver av båten, det är ju lågsäsong gudbevars.

Jag tittar ut över den lilla hamnstaden (eller mer byn) Kamares som ligger som i en gryta omringad av höga berg. Vita enkla hus som klättrar upp för bergssidan. Ni vet, schablonen. Mycket vackert. Här ska jag vara i tio dagar. Första intrycket är fina fisken.

Nånstans på andra sidan bukten ska jag bo, så mycket har jag begripit. Promenad runt viken är inget lockande alternativ med tungt bagage, så jag tar en taxi. Stor tjock tant i liten taxi kör och resan tar tre och en halv minut, inklusive trafikstockning på huvudgatan (läs enda gatan) när alla bilar som kommit med färjan ska ta sig vidare ut på ön. Större är inte Kamares.

Jag möts av den rara värdinnan Georgia, som bara pratar grekiska och ser ut som en karikatyr på en grekisk tant. Jag blir visad till mitt rum, som visar sig vara ett perfekt rum. Högt över mina förväntningar. Här finns en säng som faktiskt har någon form av fjädring. Och kuddar som inte är som cementsäckar. Rent och fräscht. En dusch, en toalett, en kyl med frysfack. Ingen spis, men väl en liten söt gasbrännare. Vad mer behöver människan, egentligen?

Mitt rum vid havet. Ser ni hur blått havet är?

Jag tar första doppet i Medelhavet på minst fem år. Ojojoj, säger jag bara. Jag ligger på rygg och flyter och tittar upp på den klarblå himlen. Sätter ner foten och känner den mjuka sandbotten. Flyter vidare.

På kvällen sitter jag på terassen utanför mitt rum med ett glas vin och ser solen gå ner i havet. En enastående, magnifik, nästan parodiskt vacker solnedgång.

Sedan går jag den lilla strandpromenaden över till andra sidan bukten och sätter mig på en restaurang. Det visar sig vara en italiensk krog, vilket 1) kan te sig som ett lite udda val första kvällen på en grekisk ö och 2) jag kanske borde ha förstått eftersom den heter Claudio´s Italian Restaurant. Det är hur som helst en strålande liten krog, där nästa trevliga värdinna förbarmar sig över mig. Hon heter Monika och kommer att bli en god vän under mina dagar på Sifnos.
- My name is Monika, what´s your name" frågar hon. "I like to know the names of my guests".

Jag beställer en tomatbruschetta och en pasta med god lufttorkad skinka och äggula. En halvpanna vitt på detta. Där sitter jag i den mörka, ljumma kvällen och äter och dricker och Monika ser till att jag inte känner mig ensam. Sedan lyckas hon lura på mig ännu mera vin (svårövertalad, not...) och jag avslutar med en liten metaxa.

Resultatet av detta blir lätt b e r u s n i n g och aningens gråtmildhet. Det är nåt med dessa varma, svarta, balsamiska nätter med sina dofter och intryck, som gör lite ont och får mig att känna mig tunnhudad. Och kanske lite ensam, trots allt.

Jag går och lägger mig i mitt lilla rum vid havet i Kamares på Sifnos. Utanför det öppna fönstret hör jag dyningen dåna och imorgon får jag sällskap.

Då kommer the Gang.

Bergets baksida.

I väntan på rapport från dag 3 i Grekland måste jag bara sticka emellan med en bild som visar hur Mount Rushmore ser ut från den kanadensiska sidan.

Den vyn är inte alls lika känd.

Grekland dag 2

Jag vaknar till ljudet av en främmande stad. Det är framför allt hundar som dominerar ljudbilden. Ettrigt, intensivt skällande hundar. Kyrkklockor förstås. Och högtalarbilar. Inte alls som hemma på Kungsholmen.

Det där med högtalarbilarna är lite märkligt. Var jag än kommer i världen möter jag dessa högtalarbilar. Och av nån märklig anledning oftast i länder där jag inte förstår språket. Det är alltid små skåpbilar med högtalare på taket, som högljutt, sprucket och distat basunerar ut något budskap, som jag alltid uppfattar som politiskt. Högtalarrösten manar till handling och protest. Eller promotar en lokal politiker inför stundande val.

Mer troligt är nog att dom vill sälja vattenmeloner.

Nåväl, en dag som denna, då man plånbokslös vaknar i den inte helt charmiga staden Pireus, är förstås första impulsen att ta sig därifrån så snabbt det bara går. Men detta ingår inte i min plan. Jag ämnar istället stanna ytterligare ett dygn, eftersom den färja som ska ta mig ut i övärlden, bara avgår varannan dag. Detta kallas lågsäsong och den inträdde samma dag jag landade i Grekland. Dålig timing kallas detta.

Men det är bara att bita ihop. Idag ska Aten få ett besök och Aten är en väldigt trevlig stad.

Jag tränger mig in i en duschkabin som storleksmässigt påminner om det rör som återförde de chilenska gruvarbetarna till livet förra hösten. Intressant känsla att duscha i ett cigarrfodral. Sedan intar jag min hotellfrukost och första dagen av grovt bröd-torka har inletts.

Jag förstår mig inte på brödkulturen i den här delen av världen. Det enda grova bröd som finns är tysk pumpernickel med bäst före-datum nångång 2018. På hotellen finns det bara vitt bröd. Och bakverk. -"Jaaa, baklava till frukost... som är så gott!"

Nån sorts ovilja att möta dagen gör att jag tillbringar resten av förmiddagen på mitt rum, tittandes på grekiska paneldebatter befolkade av håriga män och kvinnor med flaxande hårmanar och våta läppar.

Strax efter lunch packar jag min ränsel och tar metron till Aten. Jag rör mig i turiststråken. Kliver av i Monastiraki, där jag inspekterar affärer jag besökt tidigare. Samma lädersandaler och haremsbyxor som för sju år sedan. Så här sent på säsongen är all butikspersonal så genomless på turister att man känner avsmaken drypa längs väggarna. Dom hatar mig och vill att jag ska lämna affären. Inte ställa några frågor, inte prova. Inte ens titta tyst och snällt, utan bara passera på gatan utan att komma in.

Så istället går jag och sätter mig på en uteservering och beställer in en frappé. Jag har det ganska skönt i solen och läser min bok. Plötsligt hoppar jag till av ett skärande oljud. Jag tittar upp och framför mig står en liten smutsig flicka och blåser i en plastflöjt, samtidigt som hon sträcker fram en liten smutsig hand och tittar på mig med med mörka, bedjande ögon.

Herregud, hur ska jag göra nu? Jag har ju ingen växel, minsta peng jag har är 10 euro. Jag kan väl för tusan inte ge ungen hundra spänn för att hon står här och tutar falskt framför mig. Det verkar ju inte klokt. Jag kanske kan förklara situationen för henne. Undrar om hon talar engelska...? Eller ännu hellre, kan hon inte bara försvinna...

Barnet står kvar och blåser genomträngande i sitt leksaksinstrument och tittar uppfordrande på mig. Jag känner att andra människor på uteserveringen tittar uppfordrande på mig. Mina axlar nuddar örsnibbarna, jag tittar intensivt ner i min bok. Fy fan, det här är outhärdligt. Kan inte ungjäveln bara dra härifrån...

Till slut ger flickan upp och går vidare bland caféborden med sin lilla flöjt och sin lilla hand. Kvar sitter den blekfeta, ogina, proppmätta Cruella de Vil-liknande varelse som är jag och känner skammens rodnad pulsera i kinderna. Amerikanskorna vid bordet bredvid tittar iskallt på mig samtidigt som de lägger lite mynt i flickans framsträckta hand. Jag vill sjunka genom jorden.

Tillplattad flyr jag ner i tunnelbanan och åker vidare till det nya Akropolis-muséet. Det är ett alldeles fantastiskt museum, där jag tillbringar några timmar. Häftigast är det arkaiska galleriet, läskigast är glasgolven.

Sedan åker jag hem till hotell Anita i Pireus igen. Ser ett odubbat avsnitt av Vänner som jag inte sett förr och avslutar dagen med ett nytt besök på den trevliga tavernan. Jag vill helst beställa in ouzo-köttbullarna igen, för de var så himla goda, men det får jag inte. "Man måste förnya sig", säger den trevliga men stränga krögarinnan. Istället blir det ångkokta grönsaker, nån sorts ostpaj med nötter och en halvpanna vitt. Även ikväll får jag röka inomhus, fast jag inte röker och så bjuds jag på limonchello.

Imorgon får jag äntligen gå till sjöss.

Läskigast på Akropolis-muséet

Grekland i september

Dag 1

Jag tar 04.35-expressen till Arlanda. Stockholm vaknar. Dagens första insatstrupper går på sina pass samtidigt som gårdagens sista vinglar hem. Jag sitter på tåget och är så trött att jag vill gråta. Men på nåt sätt lyckas jag ta mig genom incheckning, kroppsvisitation och upp på ett plan som tar mig till Aten.

Bordar flygbussen till Pireus. Vi åker genom skräpiga förorter med ovanligt många igenbommade butikslokaler. Första synliga tecknet på krisen som råder i landet. Tänk om Grekland går i konkurs medan jag är här? Vad händer då? Totalkollaps. Generalstrejker. Upplopp. Nån kanske tar mig som gisslan?

Jag lägger nervöst handen över min väska, där jag förvarar alldeles för mycket kontanter. Jag har fått tipset att ta med rejält med cash. P g a det pressade ekonomiska läget kan det bli tomt i bankomaterna ute på öarna och många restauranger och affärer tar inte kort över huvud taget längre. Cash is king in Greece. Så lyder prognosen och därför ligger en fet bibba pengar längst ner väskan.

Väl framme i Pireus är det stekande hett och jag ska ta mig från hamnen till ett litet hotell några kvarter upp i stan. En kryptisk vägbeskrivning, hettan och alldeles för mycket bagage att släpa på, gör mig till den perfekta måltavlan och ett lätt offer. Jag fullkomligt ber om det. När jag äntligen vinglar in i den svala receptionen på hotell Anita har jag följdaktligen blivit plockad på min plånbok.

Jag har ingen som helst aning om var eller när det händer, men plånkan är och förblir borta. En ficktjuv med mycket gott yrkeskunnande, kan man säga. Jag bugar mig för skickligheten.

Och jag säger grattis till mig själv, för mitt i allt elände har jag en jävla tur. Plastfodralet med den obscena mängden euros ligger orört i sitt stängda fack i väskan. Passet är kvar. Nycklarna. Telefonen. Allt jag förlorar är en plånbok med kreditkort, körkort och 5-10 euro. Det kunde vara värre. Betydligt värre.

Hotellreceptionisten tycker i alla fall lite synd om mig och låter mig få ett aningens bättre rum än jag betalt för. – I want you to be happy, säger hon. Vilken ängel, va. Efter att ha ringt de nödvändiga samtalen för att spärra mina kort, lägger jag mig på min säng på ett halvmuggigt hotell i den grekiska hamnstaden Pireus och glor ömsom i taket, ömsom på tv.

I tv pratas det fort, fort i olika paneler och jag förstår absolut ingenting. Men det låter allvarligt. Och mellan debatterna gör man reklam för hårdost, smältost och annan ost.

Jag noterar att de kvinnliga programledarna på grekisk tv är lite för raffiga för min smak. Även nyhetsbrudarna. De kastar med håret mitt i utrikestelegrammen. Fuktar läpparna medan de intervjuar olika gubbar. Jag kanske är sipp, men det känns lite oseriöst. Fast vem vet, det kanske är den nya melodin? Vi kanske snart får se en urringad Anna Hedenmo i nygjorda bröst sitta och fukta läpparna medan hon intervjuar Jan Björklund.

Jag går en försiktig promenad i Pireus. Jag håller handväskan hårt tryckt mot kroppen. Det är varmt som i en bakugn och mina flippflopps klibbar mot den mjuka asfalten. Dessutom får jag omedelbart skavsår mellan stortår och pektår i hettan. Det är ingen vacker stad, så jag återvänder snart till tryggheten i mitt rum.

På kvällen äter jag middag på en mysig och ombonad taverna, där den vänliga krögarinnan tar väl hand om mig, serverar ljuvliga köttbullar kryddade med ouzo och låter mig röka inomhus. Jag som inte ens röker. Dessutom bjuder hon på en liten metaxa.

Sedan somnar jag in i min hotellsäng till luftkonditioneringens trygga brusande.

Utsikt från hotell Anita. Nånstans där nere finns min plånka.

Vad är det med folk? 2

Jag jobbar med Gäster med gester, ett underhållningsprogram på SVT. Det var jättekul att spela in det och alla deltagarna hade otroligt kul under tiden.

Och jag har i min enfald trott att om bara en bråkdel av den glädje som de medverkande kände går igenom rutan, så är vi hemma. Då blir det succé!

Och för all del, det har det väl blivit; programmet har i alla fall anständiga tittarsiffror och vi blir inte totalslaktade i tidningarna (utom av Johan Croneman).

Men min fromma förhoppning om att det vore bra om den spontana glädjen gick igenom rutan, har visat sig vara helt fel. För är det nåt folk retar sig på, så är det att det kramas för mycket i Gäster med gester.

Jag har hört det flera gånger. Idag skrev Björkman i Expressen en lång drapa om det. Halvpackade människor kom fram till mig på Kristallen-galan.
-"Måste dom kramas så mycket? Det verkar så tillgjort! Det stör mig!
-"Kan du inte säga åt dom att dom inte ska kramas efter varje charad, det är så påklistrat".

Vad fan är det frågan om? Är folk inte riktigt kloka? Om jag har uppfattat saken rätt, så retar sig folk på att det kramas i Gäster med gester. Att det kramas. För mycket.

Vad ska jag göra åt det? Ska jag ta lagmedlemmarna åt sidan innan inspelning och be dem lägga band på sina känslor, när de överlyckliga och med adrenalinet sprutande, sätter en svår charad?

- Ligg lite lågt med känsloyttringarna då, är du söt, Christine Meltzer.

Är det det folk vill att jag ska säga?

Men vad bra, då har jag en annan idé. Då tycker jag att man ska säga åt alla jävla hockey- och fotbollsspelare att sluta bilda kötthög och hoppa och pussas och kramas efter varje mål i framtiden.

-"Eric Hamrén, säg åt dom att inte kramas efter alla mål. DET STÖR MIG, nämligen!!!"

Men lägg av´rå!!!

Vad är det med folk? 1

Vad är det med japaner och munskydd?

Sprang in i en grupp turistande japs utanför Stadshuset. Hälften av dem bar munskydd - som vore de på väg att besöka någon med galna ko-sjukan.

Var tror de att de är? I Ruhr-området? Har ingen talat om för dem att i Stockholm är det enda farliga i luften mikroskopiska partiklar efter dubbdäck. Fast det är bara på Hornsgatan. Och inte så här års.

Nej, japaner är konstiga.

Hajimemashite. (hah-jee-meh-MASH-teh)

Koskutt.

I dessa lättmanipulerade tider vet man ju aldrig om saker är på riktigt eller på låtsas. Men jag vill gärna tror att denna close encounter mellan en koflock och en radiostyrd bil är helt autentisk.

Och av nån anledning tycker jag att det är så sött så jag smäller av.

Kossor är helt enkelt för rara!

Dagens ärkesvin.

Följande berättades för mig idag av en kvinna på jobbet. Hon kommer från Polen och denna historia är tydligen någonting som upprör hela Polen just nu, med all rätt:

En 11-årig pojke ville åka på skolresa med sin klass, men detta kostade en rejäl slant. Föräldrarna, som var mycket fattiga, hade inte råd, men man bestämde sig ändå för att fixa fram pengarna för att sonen skulle få åka på den hett efterlängtade resan.

Tillsammans med vänner tillbringade familjen en hel helg i skogen för att plocka lingon, blåbär, hallon och svamp. Sedan fixade man ett litet stånd vid vägkanten, där pojken skulle stå och sälja skörden. Pengarna han drog in skulle förhoppningsvis finansiera resan. För säkerhets skull sattes även upp en skylt vid ståndet som berättade just detta, att pengarna skulle gå oavkortat till en skolresa.

Första dagen pojken stod där med sina bär och sin svamp, svängde en stor, flott lyxbil in till vägkanten. Ut klev en biffig, brundbränd kille i designerskjorta och fet guldkedja runt halsen.

Han sa sig vilja hjälpa till genom att köpa hela lagret och betala bra för det. Den lilla pojken blev givetvis överlycklig och hjälpte mannen att packa in allt i bilen. Sedan betalade biffen med en rejäl bunt sedlar, rivstartade och var borta i ett moln av damm.

När pojken glad som en speleman kom hem till sina föräldrar för att berätta det fantastiska som hade hänt, uppdagades sanningen; Killen med guldkedjan och lyxbilen hade betalat med falska sedlar.

Han hade snott den lilla pojkens hela bär- och svampskörd och lämnat efter sig hittepå-sedlar gjorda i en kopieringsmaskin.

Svårt att hitta någon klatchig slutkläm eller sensmoral i den berättelsen, eller hur?

Mer än att det är synd att stegling inte tillämpas som bestraffningsmetod längre.

Där kan du hänga och dö i din flotta skjorta.