I luften finns inga nej!

Jag har aldrig någonsin tackat nej till flygplansmat. Jag kan inte, det går inte. Inte ens på den kortaste lilla inrikesflygning.

Som igår morse, t ex, när jag flög från Bromma till Göteborg. En flygtur på 40-45 minuter. Jag hade ätit frukost hemma, eftersom jag trodde att man bara skulle få en kopp kaffe på flyget. Men där hade jag fel. Malmö Aviation bullade minsann upp med en riktigt rejäl frulle och det ska de i och för sig ha beröm för. Men hungrig var jag inte. Men åt gjorde jag.

Tanken har visserligen slagit mig många gånger att det går att tacka nej. Jag ser ju att det finns medresenärer som gör det och jag blir alltid lika imponerad av dem. De lyfter handen avböjande och återgår till sin tidning eller sin dator eller sluter bara ögonen. Jag uppfattar dem som kontrollerade, välplanerade och eleganta människor som håller igen för att de vet att det väntar en god lunch när de kommer fram. Eller tänker på vikten. Eller redan har ätit innan de klev på planet.

Men i mitt fall finns ingen kontroll. När vagnen med sitt spännande innehåll börjar skramla nerför gången och en välkammad flygvärdinna böjer sig över mig med ett vänligt leende och en framsträckt låda, släpper jag allt jag har för händer, drar ner bordet i stolsryggen framför mig och är redo. Allt annat är otänkbart.

Varför? Det är ju nästan aldrig speciellt gott. Och till på köpet garanterat bökigt, trångt och bängligt. Oftast spiller man på sig. En flygplansmåltid är ju sannerligen inte nån speciellt lustfylld upplevelse.

Men ändå är det det. Det är som att den där lilla lådan är själva essensen av flygresandet.

Man har ju inget annat för sig. Det är småtrevligt att sitta där och pilla med de små förpackningarna och bestickpåsarna. Ibland kan det vara nån rolig liten extragrej med, t ex en söt klädnypa som kan användas till att fästa servetten på bröstet. Eller några små tuggummin. Ja, tänk vilken fest!

Och tänk när drinkvagnen kommer! Herregud, vad ska man ta, rött eller vitt? Och så bestämmer man sig till slut för antingen eller och så får man en liten pytteflaska med något riktigt skitvin. Men aldrig smakar det så bra som ombord på ett plan, där man sitter med knäna under hakan.

"Något till kaffet", frågar flygvärdinnan.
"Javisst", hör man sig själv svara, "gärna en Baileys eller en Cointreau - eller varför inte både och...". Vad är det för konstigt grej, jag dricker aldrig Baileys eller Cointreau normalt. Jag tycker inte ens att det är speciellt gott. Men på flyget gör jag det och då gärna på okristna tider.

I luften upphör alla normala mat- och umgängesregler. Där regerar matlådorna och de små flaskorna. I luften finns inga nej!