Jag märker nog!

Det är så kul med nära vänner. Man vet precis vad de egentligen tycker fast de inte säger det rakt ut. Fast de tror att det inte märks. Det liksom bara finns där i luften, mellan raderna. I en ryckning i ansiktet. Budskapet går fram solklart.

Se följande lilla diskussion i förbifarten mellan mig och en nära väninna igår kväll:

HON
Brukar du vara så där blond? Jag menar, det är väl inte din riktiga hårfärg?

JAG
Nej, jag är ju egentligen rätt råttfärgad, så jag tycker det känns bra att vara lite blondare.

HON
Jaha.....

JAG
Jag känner mig lite blek, framför allt på vintern, om jag är så där mörk.

HON
Jahaja...

JAG
Ungefär som när du brukade färga ditt hår knallrött tidigare.

HON
Ok. Fast det gör jag ju inte längre.......

"Brukar du ha ett rådjur på huvudet...?"