Hipp hipp hurra!

Idag fyller PA & Co 25 år.

Ujuj, vad jag har haft mycket kul på den lilla, lilla krogen på krönet av Riddargatsbacken. Vilka kvällar! Skratt och drama. Middagar med bästa vännerna men också många nya bekantskaper. Märkliga möten. Tung celebrity spotting. Och så har jag förstås ätit fantastisk mat.

Jag hängde t o m i lokalerna innan det blev PA & Co. Då hette stället Timjan och var en lunchrestaurang med lingon-och-mjölkfärgade väggar och en musselsallad som jag av nån anledning kommer ihåg. Inte för att den var särskilt god. Jag bara kommer ihåg den.

Men 1986 rollade man vit färg över de lingon-och-mjölkfärgade väggarna, flyttade entrén runt hörnet och PA & Co var ett faktum. Sedan dess har jag varit trogen gäst.

Under många år var jag där nästan varje dag. Jag käkade på krita och fick blommor av personalen när jag fyllde år. Och jag levererade korgar med svamp i utbyte mot lite fria middagar. Fanns det inte bord i matsalen käkade man i köket.

Idag går jag inte dit fullt lika ofta. Det har inte att göra med att stället har blivit sämre. Det är snarare jag som har blivit lite sämre. På att hänga på krogen.

Undrar hur många rårakor och chèvre chaud jag tryckt i mig på PA´s under årens lopp? Hur många kalvlevrar och cheeseburgare. San Augustins (en halv knäckerundel med Kalles kaviar,hårdkokt ägg och purjolök). Choucrouter och oxbringa med rotmos. Seafood noodles. Ginos och kokosplättar med valnötsglass. Hur många liter vin har jag hällt i mig? Hur många latte med Dajm därtill?

Och hur många cigg har jag rökt under kristallkronorna? Herregud, vad jag har rökt på PA & Co!

Herregud, vad jag har plöjt ner mycket pengar i PA & Co, kort och gott!

Och idag fyller stället 25. Hattar i luften för Stockholms bästa restaurang, där jag alltid känner mig välkommen.

Men inte är jag där och firar, inte. Nej, jag sitter hemma och glor på Wallander på TV. Jag sa ju att jag har blivit sämre på att hänga på krogen.

Om denna vägg kunde tala.

Vilket drag.

Har just vinglat ut från en bastuhet buss, svettig och förbannad, efter att ha fått storstryk i Slaget om det stängda vädringsfönstret. Mina motståndare? Ett pensionärspar med pudel.

Och jag ställer mig den eviga frågan: Vad fan är det med äldre och drag??

"Är det öppet nånstans? Jag tycker det drar..."

Det goda samtalet.

Briljant konversationskonst i Ring så spelar vi idag.
Marie-Louise från Motala ringer in för att snicksnacka lite med Lisa Syrén.

LISA
Har du ätit frukost ännu?

MARIE-LOUISE
Ja, jag var uppe tidigt idag.

LISA
Är det kaffe som gäller?

M-L
Nej, jag äter gröt på morgonen.

LISA
Wow!! Gör du sån där jättenyttig gröt då?

M-L
Ja, det är sån där havrefibergröt som jag brukar äta på morgonen. Det tycker jag är gott och man står sig ett tag på det.

LISA
Vad ska du hitta på idag då?

M-L
Jag ska gå till stan ett tag, det är lite molnigt i Motala idag, så jag handlar nog nåt på torget. Kantareller, kanske...

LISA
Så du "plockar", hehe, dom hellre på torget än i skogen då?

M-L
Ja, jag har svårt att hitta svamp i skogarna så jag köper hellre.

LISA
Vad intresserar dig annars?

M-L
Jo, jag håller på och stickar till Barbie-dockor, till mina barnbarn. Jag har stickat många små hattar bl a.

LISA
Åh, wow!!

M-L
Jag tycker det är roligt. Det är tunna stickor, 2 1/2.

LISA
Vad mer har du gjort?

M-L
När det var på modet, sydde jag jättestora lampskärmar till golvlampor. Jättemycket skärmar sydde jag.

LISA
Ja, det var väldigt på modet ett tag.

M-L
Ja, det var det.

LISA
Från det ena till det andra, kommer du ihåg högertrafikomläggningen 1967?

M-L
Ja, det gör jag.

LISA
Det är på dagen 44 år sedan idag.

M-L
Jasså, är det?

LISA
Ja. Och kommer du ihåg hur oroliga alla var för att det skulle bli kaos?

M-L
Ja, men det har ju gått ganska bra med högertrafiken, det tycker jag allt.

"Det är lite molnigt i Motala idag..."

Bättre förr.

Den här bilden har jag haft som bakgrundsbild på min dator i åratal. Jag gillar att sitta och glo på den. Jag liksom förlorar mig in bland de böljande gräsklädda kullarna och tycker mig hitta nya små detaljer hela tiden.

Och det är jag tydligen inte ensam om. Det lär vara en av Windows mest använda bakgrundsbilder.

Jag har alltid tagit för givet att bilden är en illustration eller nåt fotoshoppat. Alltså, inte ett riktigt foto på en verklig plats.

Men se där hade jag fel. Det är minsann ett riktigt foto, taget 1996 av en amerikansk fotograf vid namn Charles O´Rear. Och platsen är Sonoma County i Kalifornien. Det är alltså här dessa rogivande gröna kullar ligger.

Eller låg, snarare. För idag, sexton år senare, är marken uppköpt av en stor vinodlare och nu ser det ut så här:


Inte mycket till vy att förlora sig i där inte. Håhåjaja och ack ack ack & ve. Det var bättre förr. Sannna mina ord.

Var är den?

Mot min vilja har jag nu tittat på Efterlyst i över fyrtio minuter.

Den som uppfinner en fjärrkontroll som ger sig tillkänna när man visslar på den, kommer jag att nominera till det alternativa Nobelpriset.

Hoho... hohoo..?

OBS! Pedovarning!

Den här låten tyckte jag var kanon när den kom i slutet på sextiotalet. Jag sjöng med för full hals på hittepå-engelska. Tralalala. I knästrumpor.

Men så hörde jag den på radion härom dagen, så här över 40 år senare, och lyssnade för första gången på texten. Vad fan är det karln sjunger?

So hurry home to your mama
I'm sure she wonders where you are
Get out of here
Before I have the time
To change my mind
'Cause I'm afraid we'll go too far, Oh,

Kolla in den här rätt bisarra videon. Lyssna på texten. Vad har vi här om inte en oförlöst fullblodspedofil som försöker lägga band på sig. Tralalalala!

Tänkte inte på det. När jag var typ 12.

Gha... Kha.... Vha.....?

Alltså, det här med att Muammar Khadaffi plötsligt inte längre heter Khadaffi, som han har gjort så länge jag kan minnas, utan Ghadaffi....

Är det nåt man bara förväntas hacka i sig, eller finns det någon rimlig förklaring?

Vha???

Talking to me....?

Motsträvig mö.

I helgen var jag på en liten tillställning som kanske inte blev riktigt som jag föreställt mig. Väldigt trevligt och roligt på många sätt, men ändå inte riktigt hundra. Allt blir ju inte det.

Detta får mig av någon anledning att tänka på en grej som hände nångång på det glada sjuttiotalet. Jag och ett gäng kompisar skulle ordna möhippa. Det var en av de första möhipporna i mitt liv, vi var nånstans i tjugoårsåldern. Vi kände egentligen den blivande brudens blivande man bättre än vi kände henne, men vi skulle ändå ordna möhippa.

Redan vid hämtningen började vi ana oråd. Tjejen var sur som ättika och hade ingen som helst lust att bli utdragen på skojsigheter av det ystra tjejgäng som stod och trampade utanför hennes port.

Jag kommer inte ihåg alla detaljerna, men jag minns att vi mot slutet av kvällen hade tvingat ner henne i en skrinda. Vid det här laget var vi alla ganska packade, eftersom vi hetsdrack av ren stress över att baxa runt denna synnerligen motvilliga mö. Den enda som var hyfsat nykter var bruden själv, där hon satt käpprakt upp i skrindan och molteg med arga ögon.

Och det är här nånstans i det allmänna virrvarret som vi råkar dra skrindan med sitt sura innehåll över en trottoarkant, så att den välter och bruden trillar i gatan. Pang!

Hon blir rasande, kastar sig över första bästa tjej i gänget och biter henne så hårt att blodvite uppstår. Sedan rusar hon därifrån.

Kvar står vi och glor häpet på varandra. Festobjektet är som bortblåst.

Kvällen slutade på akuten, eftersom nån i gänget hade läst att det är farligt med människobett och att tjejen därför borde få stelkrampsspruta. Där satt vi, den havererade möhippan (minus bruden förstås), och skränade och fick flera tillsägningar om att tona ner oss några grader. Men det gick liksom inte, så uppe i varv som vi var.

Jag minns sittningen på akuten med glädje. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt hela situationen och fick ett minne för livet. Själva bröllopet, som man får anta följde på detta, minns jag däremot inte överhuvudtaget.

Som sagt, ibland blir det inte som man har tänkt sig. Och man kan inte tvinga människor att ha roligt.

"Släpp av mig, jag vill inte....!

Pang på rödbetan.

Jag höll på att krocka med en skock tackor ute på landet härom kvällen. Det var Annika och Stefan, traktens fårfarmare, som tillsammans med sina bordercollies flyttade fåren till en ny hage, där de skulle få bekanta sig med baggen Engström, en elegant herre i sina bästa år.

Ett litet problem var att tackorna var absolut livrädda för Engström. Han gjorde sina trevare, försökte komma fram och lägga bort titlarna, men de yra hönsen till får flydde i skräck så fort han närmade sig.

Annika och Stefan såg bekymrade ut. Hur skulle det här gå? Det går ju inte att ha en bagge som inte tackorna gillar. Då blir det inga barn gjorda.

För det är just barn det ska bli. En helsickes massa barn. Som ska födas nån gång i början på nästa år.

Och Engströms uppgift är helt enkelt att gå där i hagen och vara tjusig och potent och sätta på så många tjejer han orkar och förmår. Om han nu får komma till.... Det återstår att se.

Engström bar en svart sele runt sin ulliga kropp. Och detta inte enbart för att vara flott. Nej, selen fyller även en funktion.

Längst fram på selen sitter det nämligen en grön krita. Och varje gång Engström bestiger en tacka, är det tänkt att det ska det bli en färgfläck på hennes rygg. Så att Annika och Stefan kan se hur många som har blivit påsatta.

Jag menar, är inte det lite... opersonligt? Lite väl drastiskt och resolut? Vad hände med romantiken? Uppvaktningen? Förspelet?

Nej, pang på i ullstrumporna bara, "wham bam thank you mam", helt utan finess och där står flickstackarn och undrar vad det var som hände. Med ett grönt streck på ryggen och ett par ungar i magen.

Nej, fy fan säger jag.

Hallo snygging, går du ofta hit?

Iiiiiiiiiiiiiih!

Det är nåt med mig och skräckfilmer.

Jag hatar att bli skrämd. Jag skulle aldrig drömma om att se en hel skräckfilm. Alltså en sån där som Blair Witch Project eller Stilla natt, blodiga natt. För jag blir verkligen så geniunt skräckslagen att jag har svårt att hämta mig efteråt.

Däremot kan jag tänka mig att utsätta mig för en välproddad thriller då och då. Men även dessa skrämmer vettet ur mig.

De försåtliga dramaturgiska fällorna som är gillrade överallt. I musiken, i duschen, inne i garderoben. I hissen, i parkeringshuset.

Måste människan gå och duscha nu? Måste regissören välja att ha en point of view-kamera inne i garderoben när den värnlösa kvinnan står där och väljer klänning? Står mördaren därinne, är det det dom försöker säga? Och varför ska samma eländiga fruntimmer ner och hämta bilen i garaget klockan ett på natten.

Ta Copy Cat t ex, som går på tv ikväll. En otroligt läskig film, som handlar om den stackars plågade Sigorney Weaver, en rättspsykolog som har låst in sig i sin våning i åratal efter ett fruktansvärt möte med en seriemördare, som är ute efter henne därför att hon vittnat mot honom i en rättgång.

Jag dör, så läskig är den. Men bra. Så jag kan inte sluta titta, fast jag vet hur det går, för jag har sett den förr. Men jag lägger höger underarm framför ögonen och över hela tv-bilden, så att jag bara kan läsa textremsan och höra vad de säger.

Men ljudet är illa nog. Musiken, de gnisslande stråkarna. Flåsandet.

Jag skiter på mig, så läskig är den.

Orm i paradiset.

Var på mycket trevlig middag hos mina kompisar R och J härom dan. De råkar bo på Beckholmen - bara så där! Ni vet den lilla ön som ligger precis bakom Gröna Lund, den med giraffkranarna. Där bor de i ett underbart gammalt hus, i ett ombonat och trivsamt hem. Bara så där!

Vi åt middag i matsalen, där man genom ena fönstret har en panoramavy över Kastellholmen, Strömmen, Slussen och hela Stadsgårdskajen. Genom ett annat fönster ser man Fritt fall och berg- och dalbanan på Gröna Lund. Och alla båtarna som ligger utmed kajkanten.

Man kunde ha värre utsikt.

Ett alldeles fantastiskt boende, med andra ord. "Ja, här kör man in i en helt egen liten värld", som taxichauffören uttryckte saken när han släppte av mig strax efter bron.

Under middagen pratade vi bl a om blommor och odling. Jag frågade om de hade trädgårdsland.
- Är du galen", sa R, "hela ön är full med kvicksilver. Här går inte att odla nåt".

Och så berättade han att Beckholmen är full av giftiga tungmetaller och att hela översta jordlagret måste bytas ut. De håller visst på med det just nu.

Ända sedan 1600-talet, i nästan 400 år, har det legat industier och båtvarv här och holmen är späckad av miljögifter. Man har försökt uppskatta hur mycket skit det finns i marken och hur otroligt det än låter så har man kommit fram till att det troligen rör sig om 435 ton bly, 4,5 ton arsenik och 2,4 ton kvicksilver.

Och sedan länge har de som arbetar och bor på Beckholmen avråtts från att odla grönsaker, äta bär och att vara försiktiga med damm som virvlar upp från marken.

Så där sitter alltså R & J i sitt vackra hus på en alldeles egen ö på Djurgården i Stockholm och törs inte äta hallonen som växer på tomten eller kratta grusgången av rädsla för att bli förgiftade.

Ett mini-Tjernobyl mitt i stan. Nästa gång jag besöker Beckholmen kommer jag att röra mig mycket långtsamt för att inte röra upp damm och bara prata på utandning.

Skitigt redan då.

Hellas!!!

Idag har jag hastigt och lustigt bokat en resa till Grekland. Tolv dagar i september. Jag hänger på goda, trevliga, härliga vänner som åker dit varje år i september. För min egen del var det alldeles för länge sedan jag var där.

Jag tittar på min resplan som nyss kom i mejlen och jag tänker på det salta, salta havet, kristallklart vatten och doften av torkad timjan. På hisnande vyer över solnedgångar.

Ljumma kvällar. Att sitta på en taverna på stranden och känna dagens solbränna hetta i skinnet. Se solen gå ner i havet. Beställa in kalamares och en panna retsina till.

Jag känner mig faktiskt lite gråtfärdig av glädje och förväntan. Inte förrän nu, när resan är bokad och klar, förstår jag hur mycket jag har saknat Grekland. Fantastiska, underbara Grekland.

Så här, nånting...

Oj oj oj.

Jag noterar att det är ofantligt mycket rönnbär i år. De hänger i tunga klasar i träden.

Och ni vet ju vad det innebär enligt Bondepraktikan. Det blir vargavinter. Fimbulvinter. En lång, kall, snörik värstingvinter.

I år igen.

Så lika bra redan nu att gå till Biltema och köpa snösskyffel. Dubba däcken. Ladda upp med Arméns Hudsalva och renfällar. Fylla källaren med torrskaffning. Pasta. Sardiner. Bullens Pilsnerkorv. Burktomater.

Rusta sig, helt enkelt. För det kommer att bli tuffa tag framöver. Köldskador, frostrosor och snöblindhet. Bottenfrusna brunnar och snöskottning redan i oktober. Åka hundspann till jobbet.

Sug på den, ni!

Flamma stolt.

Det var ingen måtta på flaggandet på stan igår.

När jag passerade Stadshuset på väg till jobbet smattrade de svenska fanorna mot den klarblå himlen. Samma sak på Sheratons tak. Rosenbad. Hela Norrbro. Operan. Slottet.

Grand Hotel. Hela Kungsträdgården. Dramaten. Varenda SL-buss i hela stan. Så långt ögat kunde se var det svenska flaggor.

Jösses, tänkte jag, det måste vara nåt stort på gång. Vad kan det vara, vad kan det vara? Allmän flaggdag, helt klart, men varför?

Det visade sig vara Drottningens namnsdag. Silvias namnsdag. Alltså, Silvia hade namnsdag och på alla flaggstänger över hela landet hissades flaggan.

Tänk om den tyska tonårsflickan Silvia Renate Sommerlath hade vetat detta, när hon i mitten av det glada sextiotalet tog moppen till plugget i Düsseldorf, med det långa håret fladdrande på ryggen.

Att det en gång i en framtid skulle hissas flaggor i ett för henne vilt främmande land bara för att hon råkade heta Silvia.

”Aber nein”, skulle den tonåriga Silvia utropa där hon satt på sin Zündapp, ”det finns inte ein möglichkeit, det är en alldeles für absurd tanke”.

Allt hon tänkte på då var väl att hon ville bli ihop med en snygg, rik kille. Och att det var bensin i moppen.

Så alltså en fullständigt absurd tanke där och då i Düsseldorf på sextiotalet.

Och när jag tänker efter, en lika absurd tanke här och nu i Stockholm på 2010-talet.

"Nein, dass glaube ich nicht...."

Rajtantajtanminister.

Jag har en kompis som är god vän med Beatrice Ask.

Ikväll skriver hon (min kompis alltså) följande på Facebook:

"Trevlig fest på Cafét. Tack Micael Bindefeld och hela gänget.... Och Bea.. så underbart att träffa Dig världens bästa Justitieminister. När jag kommer hem ska vi ut och buuuusa. Kraaaaaaaam!....."

I mean, really... Vi pratar väl ändå om Sveriges justitieminister. Hon som ensam är ansvarig för hela rättsväsendet och lagstiftningsfrågor, brottmålsärenden, bekämpning av terrorism och annat märkvärdigt och viktigt.

Jag vill inte veta av att hon är ute och buuuuuuuusar.

Stadens ljud.

Första dagen på jobbet efter sex veckors ledighet. Jag skriver ledighet, eftersom jag frilansar och således inte har betald semester utan i praktiken har varit arbetslös utan lön i sex veckor.

Men jag låtsas att jag har haft semester, det känns bättre.

Hur som helst, det dagliga livet på landet är slut för den här säsongen. Det kommer givetvis att bli mycket trevligt och mysigt helghäng därute i pörtet ett tag till, sommaren är inte slut. Men den långa sommarledigheten är det. Och det är inte förhandlingsbart.

I natt låg jag i min säng i stan och försökte komma till ro. Att ligga i sängen i stan är en annan känsla än att ligga i sängen på landet, helt klart. Egentligen är sängen i stan mycket bekvämare, men nu har jag ju liksom vant mig vid sängen på landet. Och ljuden utanför mitt sovrumsfönster där.

Ljuden utanför sovrummet i stan är annorlunda. Det är ett annat susande i luften på nedre Kungsholmen än i skärgården. Inget omedelbart störande, för jag bor i en lugn del av stan, men annorlunda. Det är skällande hundar i parken, skratten från ett gäng som drar förbi på gatan efter en trevlig kväll på Mälarpaviljongen.

Vindens sus i lindarna. 52:ans buss som passerar varje kvart. En ambulans i fjärran. En motorcykel som drar förbi på Norrmälar Strand. Kungsholms kyrka som slår halv och hel.

Alla är trevliga ljud, men som sagt, ljud som jag inte är så van vid och som känns lite främmande.

Stadens ljud. Som snart är mina igen.

Tut tut, pling plong.

Pendeltrafiken går enligt tidtabell.

Att sitta i skärgården och lyssna på Radio Stockholm är som att ha kakan och äta den. Man får lite koll på vad som händer inne i city, fast på behagligt avstånd.

Allra bäst är det när den där trudelutten ljuder som signalerar att det är trafikrapport på gång. Då sitter man där i sin solstol och hör att eftermiddagsrusningen börjar komma igång så smått. Trafiken står helt stilla i Eugeniatunneln, en bil har fått bensinstopp inne i Fredhällstunneln, i Tomtebodakurvan ska man akta sig för en fotgängare som har förrirrat sig och i vanlig ordning har två-tre bilar sammanstött vid Salem/Rönninge-avfarten. Och på Söderleden i norrgående riktning har någon tappat en soffa.

Men pendeltågen går enligt tidtabell.

Och själv tittar man ut över havet och där är det inte mycket till stockning. Kanske det passerar ett par tre utombordare i timmen. Möjligtvis har nån slarvig mås tappat en fjäder i farleden. Hoppas ingen krockar med den.

Gäsp, kan nån skicka solkrämen...

Alkoholhumor.

Mina grannar tittade över igår kväll på en liten mojito ur boxen. De berättade att de varit på charter i Turkiet och i resebyråns taxfree-katalog kunde man beställa en treliterslåda whisky för 249:-. Whiskyns namn?

Mac Kartong.

Det, mina damer och herrar, är väldigt roligt!

Ett alkotips från en solstol.

Jag sprang av en slump på följande eminenta sommarprodukt. Den finns inte i Systemets ordinarie sortimentet utan måste beställas.

I med en isbit i glaset, släng i några myntablad och en limeklyfta, tryck på knappen och vips.... Mojito!!!

Toppgott!

Fisken ber om det.

Utanför mitt pörte slår fiskarna så hårt att man tror att de vill komma upp på land. Jag vet tyvärr inte vilken sort det är, för det hinner jag aldrig se, men stora och feta verkar de. Och inne i stugan står fiskespöet och ropar "Använd mig, använd mig, märker du inte att fiskrackarna ber om det...?"

Men det går tyvärr inte, för jag har ingen rulle. Bara ett spö. Och då blir det inte mycket fiskat.

Men nu har fisken slagit sitt sista slag. Efter veckor av retfullt fiskhoppande och -lekande utanför min stugknut, har nu mitt tålamod tagit slut. Nu är det jag som ångar iväg till fiskebutiken och köper en ny haspelrulle av toppkvalla och en låda drag. I rappet.

Bäva fiskjävel, nu ska du upp!

Och plötsligt stannar allt 2.

Heading north.

Har lämnat Lycklig i Båstad och styrt Chevan norrut igen. Med glatt sinne, skoskav och lockigt hår. Som jag får av ett ihärdigt regnande. Lockigt hår, alltså. Det var roligt att jobba på krog. Det gör jag gärna om.

På vägen hem tog jag en liten omväg över Bottnaryd utanför Jönköping, där säteriet Gunillaberg ligger. Här har den danske blomsterkonstnären Tage Andersen byggt upp något alldeles remarkabelt. Varför han valt att slå sig ner i det mörkaste Småland kan man sannerligen undra, men vi svenskar ska vara glada.

Gunillaberg är en otroligt vacker gård, byggd i slutet på 1600-talet och där blandar gubben Andersen moderna konstverk och blomsterinstallationer, både inomhus och utomhus i en vildvuxen park där, hängbuksvin, getter och kor går och spatserar tillsammans med oss betalande gäster.

Höjdpunkten var liljedalen, en plats som tog andan ur mig. En äng med högt gräs och hundratals, tusentals blommande, doftande liljor i alla storlekar. Där i det vildvuxna höga gräset blandade sig liljorna med klotklippta små buxbombuskar och nyss utblommande pioner. Och tusentals fjärilar och humlor. Ni kan ju tänka er doften.

Jag blev gråtfärdig på ett lite märkligt vis av att gå där och supa in allt det vackra. Efter denna naturupplevelse, kände jag mig styrkt att fortsätta min resa norrut.

Och här är jag nu. I mitt söta lilla pörte i skärgården. Där min blåa hortensia har överlevt och mår prima och blommar som om det inte fanns någon morgondag. Och luktärterna likaså.

Trots att det knappt regnar alls.

Skägg-Tage med en av tusen liljor

Och plötsligt stannar allt.

Båstad-ös!

Det är inte måttligt vad det regnar! Jag befinner mig i Båstad och ligger i min säng och hör hur regnet gör sitt bästa för att slå sig in till mig i stugvärmen.

Det regnar utav helvete, för att ge en tydlig bild. De mörkgråa molnen sveper genom dalen på mycket låg höjd och vind och regn dånar in på diagonalen. Vattnet sprutar ur struprännorna och sikten är lika med noll.

Typiskt Båstad-väder, med andra ord. Jag har ju hängt här ganska mycket under årens lopp, framför allt när jag var i tonåren och i mina tidiga tjugo. Och även om det finns mycket soliga/roliga minnen från somrarna på det glada sjuttiotalet, så är det doften av regnvåta rosor som jag minns bäst. Ständigt detta regnande.

Men man kan inte hålla på och oja sig över vädret. Det är som det är med det. Ibland lyser solen, ibland regnar det. Det är bara att gilla läget. Och när det regnar i Båstad, så doftar det i alla fall rosor.

Anno 2011 befinner jag mig i Båstad för att jobba på restaurang! Det var minsann otippat, inte minst för mig själv! Här trodde jag att jag var mediaarbetare, men ickepicke. Nu jobbar jag på krog.

Varje dag ikläder jag mig ett olivgrönt förkläde och blir servitris på Lycklig Bistro & Café. Och det är så roligt, så roligt. Men jobbigt och slitsamt också, förstås.

Det är min kompis Lena som driver Lycklig med tydliga visioner och fingertoppskänsla. Här i den regnsskogslummiga Sinarpsdalen har hon skapat en alldeles egen liten värld, där alla som vill kan titta in och förlusta sig med mat och dryck en stund.

På många vis har mitt ordinarie jobb i tv-apparaten och kneget här på Lycklig många likheter; det handlar om att förbereda allt i detalj, göra det enkelt och tydligt, vara vrålnoga med råvarorna och se till att folk trivs och har det bra.

Och när det gäller råvarorna skojar vi inte här på Lycklig. Det är helt enkelt bara det bästa som gäller. På den lilla men naggande goda menyn ikväll stod

1. Grillade pilgrimsmusslor med blomkålspuré och rostad parmaskinka.

2. Grillad torskrygg med varmrökt sidfläsk, sommar- och vitlök, kastanjechampinjoner, citronzest och smörslungad Bjäre-potatis.

3. Linguini med salsiccia, zuccini, chili, vitlök och parmesan.

4. Grillad haloumi med vattenmelon, nektariner, portabellosvamp, honung och mynta.

Och så en helt överjordisk marängdessert, "Viva Nocciola" med vaniljglass, vispgrädde och en ljuvlig hasselnötssås. Nötallergiker, göre er icke besvär!

Så jobbar vi här på Lycklig i Nötte backar. Come rain or come shine.

Morgonro i havsbandet.

Jag vaknar vid halv fem och behöver gå runt knuten. Men precis när jag ska slå upp dörren hejdar jag mig. Jag ser genom fönstret att klipporna utanför mitt pörte är invaderat av ett menageri av sällan skådat slag.

Jag räknar till fyrtiosex ejdrerhonor med ett oräkneligt antal ungar. Både uppe på land och i vattnet. Måsparet med sina tre skrakbenta bäbisar. Och den där tredje måsen som också hänger med dem. Kanske en au pair.

En kanadagås. En svan, som glor skeptiskt på gåsen. Den ettriga snäppan som verkar irriterad över nåt och mest yr omkring planlöst.

Jag står stilla och iakttar denna illustra samling. Ett sånt här fågelkonvent kan man ju inte störa. Om jag kliver ut nu kommer jag att slå sönder morgonidyllen, den saken är säker.

Så jag lägger mina egna behov åt sidan och går och lägger mig igen. Jag kan hålla mig, jag kan hålla mig.

Det ska gå. Försök bara somna om.

Vill inte, vill inte, vill inte....

Idag ska jag delta i en stor workshop på jobbet om vilka utmaningar företaget står inför.

Det är obligatorisk närvaroplikt. Jag är med andra ord tvångskommenderad in i detta.

Det verkar som om det är tänkt att man ska sitta i mer eller mindre små grupper och diskutera olika ämnen. Om vad man drivs av som tv-arbetare, hur medialandskapet ser ut och en herrans massa annat.

Och jag känner ett kompakt motstånd mot att gå. Nästan så att jag vill smita, ringa mig sjuk, vad som helst. För att slippa.

Jag hatar grupparbeten. Det kommer att bli ett våldsamt tyckande till höger och vänster. Mer eller mindre lösryckta och framtvingade åsikter. Ett malande och ett ältande. Och inte ett skit kommer vi att komma fram till. Eller om vi mot förmodan skulle göra det, så kommer ändå ingen hänsyn att tas till detta.

Så känns det nu. Imorgon kanske jag kommer att känna mig upplyst och entusiastisk. Men just nu känner jag bara att jag vill bli lämnad ifred så att jag kan fortsätta med mitt arbete.

Jag kanske borde försöka analysera varför jag känner sån motvilja mot att älta i grupp. Men det gör jag nån annan dag.

Teamwork.

Sommar, sommar, sommar.

Jag släntrade genom Radiohusparken vid lunchtid idag och där pågick programmet Sommars presskonferens. Det var ett stort mediauppbåd och nästan alla sommarpratarna var på plats. Där satt de på rad i sina blomsterkransar och var utvalda och upphöjda. Att få vara Sommar-värd är en stor ära.

Jag hoppas att det blir lite sula i årets omgång. Jag tycker förra säsongen höll en ganska låg nivå, med några få riktiga gobitar och resten mittemellan.

Ett program jag minns är P O Enqvists från förrförra sommaren. Det var oavbrutet intressant och roligt att lyssna på. Och han avslutade med ett citat från sin hund Pelle, som han tydligen har en nära dialog med. P O frågade schnauzern Pelle vad meningen med livet var och Pelle svarade sin husse så här:

- Lägg av. Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

Maken till klok vovve! Är inte det det bästa man har hört? Är det inte exakt just så enkelt det är? Vi är här på jorden och kliver runt ett tag och då ska vi se till att ha det så bra vi kan. Det blir förmodligen både jobbigt och motigt på sina ställen, men det kan bli många fina dagar också, om vi har tur. Och sen ska vi dö. Den dagen, den sorgen.

Jag ska baske mig brodera en kudde med detta underbara citat. Det får bli mitt sommarprojekt.

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

-"Nåt mer du vill veta..?"

Hmmm, det luktar gott.

Jag tänker på alla udda knasbollar man stöter på. En del tycker själva att de är knasiga och koketterar med det. Jobbar på sin knasiga image. Den sorten tycker jag inte så mycket om.

Sedan har vi knasbollarna som håller på med så kufiga och introverta saker att man inte pallar med dom av den anledningen. Ibland kan man t o m känna sig lite rädd för den sorten.

Och så har vi de små rara knasbollarna, som helt omedvetet och utan insikt om att de är roliga/lätta att driva med, håller på med sitt. Som utan att tveka lägger ut sina snäva intressen på Youtube och helhjärtat och allvarligt berättar hur det ligger till.

Som den här fantastiske lille trinde gossen, som troligen ännu inte vet om att han är bög, men som med all säkerhet kommer att komma ut om några år. Och detta kategoriska uttalande törs jag sätta på pränt efter många års empiriska studier av manliga och kvinnliga intressen.

Se hur seriöst och noggrannt han redovisar sitt specialintresse doftljus.

Jag älskar denne lille man och hoppas innerligt att de är snälla mot honom i skolan.

Humor.

Heidi, the Incarnation of Evil.

Project Runway på TV3. Ett program som jag tittar på om jag råkar vara i närheten av en tv när inget bättre lockar.

Programledare är Heidi Klum, den hyllade och ikoniserade supermodellen. Maken till elakt fruntimmer har jag väl aldrig stött på i hela mitt liv.

Hon ger mig kalla kårar. Hennes leende får nyutsprungna blommor att dö frostdöden. Hennes ögon kunde tillhöra en vit haj. Uttryckslösa, kalla.

När hon tittar på sina adepter på catwalken och med ett snett, hånfullt leende, iskall blick och tysk brytning säger "One of you will be named the winner..... and one of you will be.... out", fryser blodet till is i mina ådror.

Paradoxalt nog verkar hon vara ständigt höggravid. Den eviga modern, alltid redo att producera nya ätteläggar. Små elaka mini-Klums. Och fadern är Seal, som verkar vara världens vänligaste man. Eventuellt är han hjärntvättad eller hypnotiserad.

Paret brukar kallas The beauty and the beast, där hon är skönheten och han odjuret. Jag tycker tvärtom.

Tillbaka till Project Runway. När hon svalt kysser veckans utröstade på kinden och föraktfullt viskar "auf wiedersehen" går mina tankar till Eva Braun.

Skulle Tredje riket och Adolf Hitler återuppstå, gud förbjude, skulle Heidi Klum garanterat vara rikskanslerns brud. Ständigt gravid, i kringelhår och tysk dirndl. Alltid redo att stötta sin diaboliske make i hans groteska värv.

Där har ni Hedi Klum, sanna mina ord.

Den onda tysketösen.

Men hur konstigt var inte detta...?

Strax efter att jag skrev mitt inlägg om dragspelsmusik fick jag höra av Chrillo att Sturehof hade dragspelskväll samma vecka!

Vad ska man säga om detta märkliga sammanträffande? Om det kollektiva (o)medvetna. En tanke; en krog, en kungsholmstös. Skumt.

För att smälta detta väljer jag att lägga ut en trudelutt som inte har med dragspelsmusik att göra över huvudtaget.

Den får snarare vara med för att den tillhör låtkategorin "Ganska rejält töntig, men herregud vad bra". Håll tillgodo!

Gnesta-Kalle, var är du?

Ikväll satt jag på buss 62 i godan ro och glodde ut genom fönstret. Plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och tänka på dragspelsmusik.

Olle Johnny, Carl och Ebbe Jularbo, bröderna Lindqvist, Pepparn, Andrew Walter, Nils Fläcke, Gnesta-Kalle, hela jämrans familjen Öst. Vad hände?

Förr om åren kunde man inte slå på en radio eller en tv utan att bli översköljd av gammeldans. Jag hatade skiten. Den var överallt.

Men nu...? Nada, rien, nothing. Inget gammeltjo så långt öra och öga når. Och jag saknar det. Lite grann. Pyttepyttelite grann.

Naturlig lycka.

Promenerar genom det soliga försommarlandskapet. Vägen fram till mitt lilla pörte i skärgården är levande pr för Sverige. Det blir inte bättre än så här.

Det är så vackert nu att det kniper i bröstet. Hundratals nyanser av skirt grönt. Surrande humlor och bin, vimmelkantiga av pollensmörgåsbordet som står dukat. Blommande fruktträd. Lammen som går och betar i hagarna.

Häggen på väg att ge upp, syrenerna laddar och slår ut. Dofterna blandar sig. Mandelblom, styvmorsviol, humleblomster, förgätmigej. De mer nobla kungsängsliljorna och Adam & Eva.

Och så förstås gullvivorna. Aldrig har jag sett så mycket gullvivor som i år. De står i stora, resliga stim och bara väntar på att bli plockade. Det tar fem minuter att plocka en gigantisk bukett, som jag sticker ner ansiktet i. Åh, doften av gullviva.

Och om några dagar slår liljekonvaljerna ut.

Det är till att breda ut sig....

Error.

Ville bara säga att blogger.com har gått bananas det senaste dygnet. Bl a försvann inlägget nedan av sig själv, för att nu plötsligt vara tillbaka igen. Men vad som däremot inte kom tillbaka var de kommentarer som jag hade fått på det inlägget.

Konstiga saker händer i cyberrymden. Jag ville bara säga det, så att ni inte tror att jag har raderat några kommentarer. För det har jag inte.

"White is for laundry..."

Apropå alla de här glassiga östermalmarna på uteserveringarna. Vad bruna de har lyckats bli redan!

Det har ju faktiskt bara varit fint väder av och till sedan i påskas, men det vackra folket är redan knallbrunt. Alltså, jag menar inte att de är lite klädsamt solkyssta, de är KNALLBRUNA!

Jag har uppenbarligen missat nåt här. Jag har levat i villfarelsen att det fortfarande var Jane Austen-ideal som gällde. Att det var coolt att vara blek och skön i hatt och att det t o m var lite underklassigt att vara för solbränd. Det skulle ju kunna tyda på att man var parkarbetare eller asfaltsläggare eller nåt - gud förbjude.

"Liljevit porslinshy under ett parasoll" trodde jag var parollen.

Men där trodde jag som sagt fel. För vi är uppenbarligen tillbaka till åttiotalets bisarrt solbrända ideal. När det inte fanns nån gräns för svärtan. När man badade i Hawaiian Tropic utan solskyddsfaktor och hade foliepapper under hakan för att solen skulle reflektera bättre. Allt för att bli så där härligt vidbränt kolsvart.

Sån bränna ska man uppenbarligen ha i början på 2010-talet. Mot alla odds, mot allt förnuft.

Solens påverkan på stan.

Åh, dessa ljumma ljuvliga försommarkvällar. Häggen doftar så man blir yr i huvudet och koltrasten... ja, ni vet ju hur den håller på så här års. Den kära, kära koltrasten.

På väg hem från jobbet åker jag över Östermalm. På uteserveringarna sitter snygga innerstadsmänniskor och håller immiga glas med rosévin i sina välmanikyrerade händer. På fötterna vippar flickornas nya sandaler och killarnas solglasögon blänker i kvällsolen. Läppglans och Lukta gott. Sorl och glada skratt. Vårkänslor och nyväckta förhoppningar.

Men redan nere vid Kungsträdgården börjar bilden ändras. Och uppe vid Fridhemsplan är förvandlingen total.

Här finns inga nylackade naglar och vippande sandaletter. Inga nystrukna Stenströms-skjortor i pastellfärger. Inga coola Ray bans.

Här är det mer sviterna av för mycket lådvin och fulöl i solen i Rålis. Adidasbrallor och träningslinnen. Mascaran på trekvart. System-påsar, smutsiga fötter och sönderbrända ansikten.

Fyllon som firar att man äntligen kan supa utomhus. Okontrollerad våryra som börjar gå över i baksmälla och trötthet.

Ragglande människor som fylleäter hamburgare på McDonalds. Undertrtyckt aggressivitet.

Se där ja, två sidor av ett vårfagert Stockholm.

Jag, en landsförrädare.

Att Popular med Eric Saade är en skitlåt råder det ju ingen som helst tvekan om.

Men det är inte förrän nu, när många av de andra bidragen i årets Melodifestival börjar gå på högrotation på radion och dom framtonar som helt ok, som det går det upp för mig att vi även detta år skickar den sämsta låten till ESC.

Hoppas den inte går vidare.

Stanna i din löjliga bur.

Hur go´är den?

Sifo har av någon konstig anledning gjort en undersökning om vilken svensk dialekt som är den mest attraktiva.

Göteborgskan vann!

Konstpaus. Suck. Frågetecken.

På sista plats kom närkingskan. Östgötskan nämndes inte ens och det är lite underligt, med tanke på hur löjlig den låter.

Men hallå, ännu underligare... göteborgska? Är dom helt goa i huvet, eller...?

Morgonplåga.

Mötte tv-profilen Hans Wiklund i morse kl 08.30. Han var på väg till brottningsträning.

Jag är chockad! Hur är det möjligt att någon självmant kan vilja gå ner i partär i svinottan? Bli kopplad halvnelson på? Nacksvinga till höger och vänster i arla morgonväkten?

Frågor söker svar.

Nej tack, aldrig före frukost.

Herregud, vad kul!!!!

Vid den årliga middagen i Vita huset med USA:s journalistkår visar den alltid lika elegante Barack Obama var skåpet ska stå.

Donald Trump, som tydligen har bestämt sig för att ge sig in i politiken, är en av dom som har givit sig fan på att bevisa att Obama inte är född i USA.

Här sätter presidenten ner foten på det ljuvligaste vis.

Vig som en vessla?

Sitter och slöbläddrar i mitt husorgan Mitt i Kungsholmen när min blick faller på rubriken "Sköterska gned fot mot sitt underliv"

Så spänstigt, tänker jag. Det skulle aldrig jag klara. Om jag inte satt i skräddarställning, förstås.

Sedan tänker jag att det inte är så mycket till nyhet. Jag menar, det är väl ändå lite privat.

Men sedan läser jag vidare Det visar sig att det är en manlig sjuksköterska som visserligen har gnidit foten mot ett underliv, men inte sitt eget utan någon annans. En ung patients närmare bestämt.

Och då är det plötsligt inte lika spänstigt längre.

Men snälla syster...

Jag blåser bort.

Ibland när punkterna på to do-listan är fler än dygnets timmar, svär jag över att jag har ett så konstigt och krävande jobb.

Då slår min flyktinstinkt till. Då vill jag fly till ett annat jobb. Ofta hittar jag det drömyrket när jag tittar ut genom fönstret.

Idag är drömmen att gå omkring med en sån där luftblås som används för att sopa ihop löv. Fy, vad kul det ser ut. Lagom coolt och avslappnat, men framför allt kul.

Jag skulle vara världens bästa på det. Systematiskt skulle jag jobba mig framåt och vips skulle hela Gärdet vara renblåst och fint som en golfgreen. Och motion skulle jag få. Och brun skulle jag bli.

Ja jösses, vilket drömjobb.

Svisch svosch...

En obekväm situation i Stockholm.

Det händer att jag skyndar förbi försäljare av Situation Stockholm med orden "Tack, men jag har redan köpt den". Fast jag inte alls har det. Bara för att jag känner mig besvärad och inte vill göra dem ledsna eller framstå som ett oengagerat svin.

Men i förrgår köpte jag faktiskt senaste numret av en kille utanför ICA på Kungsholmstorg. Det var en intervju med Mauro Scocco som fångade min uppmärksamhet. Jag är nämligen väldigt svag för Mauro.


Och som alltid när jag kommer till skott och köper tidningen, konstaterade jag att det är en jävla bra publikation. Så jag begriper inte varför jag inte köper varje nummer.

Men det var inte det jag skulle prata om här....

Utan om den absurda situation som uppstod igår, när jag stötte på en annan Situation Stockholm-försäljare i Sickla Köpkvarter. Han stack fram sin tidning och uppmanade mig att köpa.
-"Tack, men jag har redan köpt den", svarade jag.

Och för en gångs skull var det sant!

Och jag uppfylldes av ett behov att förklara för honom att jag på riktigt hade köpt tidningen dagen innan av en annan kille och att det faktiskt var sant. Till skillnad från alla andra gånger som jag bara ljugit, utan att köpa tidningen.

Ja herregud, så dum i huvudet man är.

PS! Jag teg förstås. DS!

Påskafton på Skepparviken.

Den rara lånehunden Birra och jag sover länge på mornarna i vårt lilla lånehus på Skepparviken. Nej, hon sover faktiskt längre än jag. I morse fick jag slääääääpa ut henne vid 10-snåret.

Och nu ligger hon i gräset i solen utanför huset och sover som en stock. Då och då tänker jag på alla fästingar som kryper på henne där hon ligger och att jag borde ta in henne. Men sedan bestämmer jag mig för att strunta i det. Jag ville inte störa, det där med fästingarna får vi ta tag i senare.

Och ute i viken kurrar ejdrarna och solen strålar över folk och fä. Det doftar brasa, för överallt i stugorna runt omkring eldas det. Och blåsipporna blandar sig med vitsipporna uppe i backen och sakta och försiktigt viker påsklijorna ut sig.

Och ikväll blir det lax och lamm och tjo och tjim. Och Birra ska få ett grisöra i sitt påskägg.

Heja Blåvitt!

Ok´rå...

Jag har nu tvingats förlika mig med de ljusa kvällarna och rosépimplandet.

Faktum är att jag har kapitulerat helt och fullständigt. Sticker därför ut i skärgårn där jag helhjärtat kommer att ägna mig åt grillning, frilufts- och umgängesliv och pimplande.

Man är väl inte sämre kvinna än man kan ändra sig?

En synnerligen Glad Påsk önskar jag er alla!

Kuckeliku!

Tuffa tider.

Jaha, nu kommer den där jobbiga tiden då man måste planera sina kvällar. I don´t like.

Under vinterhalvåret är det bara att resa sig och gå hem när arbetsdagen är slut. Det är kolsvart ute och att snabbsprinta hem och gömma sig känns alltid som ett toppalternativ.

Men nu... Nu gassar soleländet från klarblå himmel och överallt radar uteserveringarna upp sig. Det blommar i rabatterna och fåglarna drillar och kvillrar. Det finns inte en chans att smita raka spåret hem.

Utan det måste planeras, det måste ringas telefonsamtal. Det måste bokas bord på olika krogar, det måste pimplas rosé....

Nej, jag tycker inte om det, den saken är säker.

Fy, vad jobbigt...

Svindyrt och vrålbilligt.

Jag åkte förbi en mack på väg till Ikea igår kväll. Mina ögon föll på den stora prisskylten utanför och plötsligt stod den brutala sanningen klar för mig:

Bensinen kostar 14:23/ litern. Fjorton kronor och tjugotre öre för en liter 95-oktanig bensin! Det är oerhört!

Inte mer än rätt, i och för sig. Håller oljan på att ta slut i världen, så får man väl anpassa sig. Lite som med den ryska kaviaren. Den är svindyr för att det är så ont om stör. Det är det ingen som ifrågasätter.

Men 14:23/liter, det känns förstås i plånkan. Och i morse hörde jag på radion att det finns dom som tror att soppan mycket väl kan vara uppe i 18:-/litern i sommar. Då blir det ingen bilsemester för Ank, den saken är säker.

Å andra sidan kostar en wienerkorv med bröd 4:- på Ikea. Fyra kronor för en prima korv med bröd! Det är lika oerhört det, fast precis tvärtom.

Om ni fattar vad jag menar. Uppochnervända världen.

Vojne, vojne...

I vårsolens glans.

Jösses, jag kom just på en sak. För några veckor sedan var jag ju och lasrade bort några fula fläckar i ansiktet och efter ett sådant litet ingrepp ska man inte exponera sig för sol på åtta veckor.

Åtta veckor!? Ska jag behöva sitta inne och trycka i åtta veckor? Jag vill ju gå ut i det fina vädret. Solen gassar ju järnet.

Jag river i skåp och lådor efter nåt heltäckande preparat som inte släpper igenom solens strålar, men det enda jag hittar är tandkräm.

Det får bli tandkräm. Och för säkerhets skull lägger jag på tjockt. Så ser ni nån därute idag som ser ut som en jämrans mimartist, så är det yours truly.

Happy sunday!

Uriiiiiin.

Vad är det för fel på människor? Eller kanske jag ska säga män.

Stan svämmar över av piss. Det verkar inte finnas ett hörn, ett prång, en hiss eller en portuppgång som inte kan användas som offentlig toalett. En sväng på stan en fredagkväll gör mig helt deprimerad.

Jag ska ta ut pengar i en bankomat på Smålandsgatan, mitt emot Riche. En kille står framför mig i kön. Jag är beredd med min plånbok i handen. Jag noterar att killen står väldigt nära bankomaten, som är av en sort som är lite lägre placerad. Tanken far genom mitt huvud; det ser ut som att han står och pinkar rakt in i bankomaten, men det kan ju ändå inte vara möjligt.

Det är inte förrän det börjar skvala runt fötterna på mig, som jag inser att jag har sett rätt. Killen står och kissar rakt in i automaten, samtidigt som han tar ut pengar! Med vänsternäven håller han ballen, med högerhanden knappar han in sin kod!

Jag känner en våg av vrede fara genom kroppen. Jag häpnar, jag äcklas, chockas. Hur är det möjligt? Det är en ren reflex, kanske inte det mest genomtänkta jag gjort, men jag börjar i alla fall banka honom hårt i huvudet - med min plånbok.
-"Står du och pissar in i bankomaten, ditt svin", skriker jag.
-"Sluta slå mig", svarar han.

Min kompis Eva, som också är med och är mitt vittne, so help me god, om nu ingen tror mig, börjar också skälla på honom.
-"Är du inte klok, det var det äckligaste...."

Sen halar han in snoppen, stoppar pengarna i fickan och vinglar därifrån. Kvar står Eva och jag. Kisset rinner nerför trottoaren och det är blött inne i bankomaten och på husväggen.

Vi tittar på varandra, vi häpnar. Sedan börjar vi skratta hysteriskt. Mest skrattar vi nog åt att jag gick loss på honom med min plånbok.

Det faktum att han pinkade rakt in i en bankomat utanför Riche, är fan inget att skratta åt.

"Och när jag går förbi, står pojkarna på rad..."

Tematik.

Och mitt i min Garbo-vecka här på bloggen, gick hon och blev sedel, människan.

Eller var det frimärke?