Kärringkommentar 28.

Jag är livrädd för att få en istapp i huvudet. Folk dör ju av sånt. Det är skitläskigt.

Vid lunchtid idag när solen strålade från en klarblå himmel, blev det lite dagsmeja i några timmar. Och jädrar vad det började rasa från taken. M e t e r l å n g a, sylvassa istappar hängde över takkanten på mer eller mindre varenda hus.

Och jag sprang där och hukade så långt ut på trottoarkanten det bara gick. Nervöst stirrande uppåt.

Tänk om man skulle dö av en istapp i huvudet. Att man blev hemkallad på ett sånt fullständigt meningslöst och lite farsartat vis. Att det i min nekrolog skulle stå att "hon harvade väl på så gott hon förmådde i jordelivet, men en istapp från helvetet skickade henne rätt in i himlen".

Där nånstans känner jag att det går nån sorts gräns... Det vore för ironiskt.

.

Vinter i paradiset.

Hoppsan, jag glömde visst ta in utemöblerna.

Att kacka i eget bo.

Jag har ju faktiskt jobbat med Melodifestivalen, så jag borde verkligen inte uttala mig. Det är som att tigga om att någon ska fräsa
-"Själv´rå, var det så himla bra när du jobbade med det´rå....?"

Nej, det kanske det inte var, men det var i alla fall hundra gånger bättre än i år. 2010 är verkligen ett synnerligen eländigt Melodifestivalsår. Det är bara bildproduktion, ljus och ljus som gör ett anständigt jobb.

Att låtarna oftast är jättedåliga är inte mycket att säga om - så vill man ju nästan att det ska vara! Men inramningen; artistpresentationerna, sketcherna, manusen - allt är verkligen fantastiskt uselt. Programledarna kämpar på, men det kan inte vara lätt för dem. Och åtminstone en av dem (Meltzer) måste lova sig själv och alla andra att aldrig mer tacka ja till ett liknande uppdrag. För att inte fullkomligt sabba sin karriär.

I kväll var det delfinal 3 i Göteborg. Manusen och sketcherna var sämre än nånsin och en tjejgrupp som heter Timotej gick direkt till Globen. Fullkomligt obegripligt alltihop.

Hela produktionen känns som ett uppskruvat Söndagsöppet från 1995. Hur är det möjligt?

Vilket år?

Förresten....

kommer aldrig den där snöstormen nån gång? SMHI har utfärdat en klass 2-varning, vilket innebär att man i princip bör undvika att gå ut om man inte vill duka under.

Så nu sitter jag här och väntar och väntar. Jag har fyllt kylskåpet med förnödenheter, jag har varit och köpt en snöskyffel så jag kan gräva fram bilen. Jag har ställt in alla aktiviteter och bara sitter här och undrar när det brakar loss. När kommer det?

Skammens altare.

Alltså, Tiger Woods presskonferens igår. Ensam på ett podium. Framför honom rader av allvarliga, stränga vänner och journalister. Som tar det Tiger säger på s t ö r s t a allvar. Som ser ut att tycka att "det här var sannerligen på tiden, Tiger". Mamma Woods sitter längst fram.

Där står pojkstackarn med gråten i halsen. Han nästan storknar av förödmjukelse, men lik förbannat står han där och ber hela världen om ursäkt.
-"Jag tyckte jag var värd det", säger han. "Jag trodde att det var ok, bara för att jag var förmögen och känd. Och chanserna saknades inte...."

Och så berättar han att han vill att det ska bli bra mellan honom och Elin och att han tänker fortsätta att gå i terapi och behandling. Vidare tänker han söka tröst och stöd i buddismen, för att återfinna balansen i livet.

Och så avslutar han allt med att be alla människor (d v s även mig) därute om hjälp.
-"Snälla, försök att hitta rum i era hjärtan så att ni en dag återigen kan tro på mig", säger han och så går han ner i publiken och kramar sin mamma länge, länge, länge.

Men snälla nån! Det här har ju helt och hållet tappat proportionerna.

Vad är det karln har gjort egentligen? Mördat? Kört in ett flygplan i ett höghus? Snott pengar från fattiga? Nej, han har pippat runt med en massa lycksökerskor och lyxfnask. Sånt som män med makt har ägnat sig åt i århundranden. Medan en tapper hustru har stått i marginalen och tittat på. Skillnaden är bara att den här gången höll inte frun käften.

Detta är bland det värsta jag har sett i den här vägen. Och då har jag ändå sett både Bill Clinton och David Letterman. Det är så djupt förödmjukande. Så totalt onödigt. Så fånigt och pinsamt.

Och väldigt privat. Min åsikt är fortfarande att den här grejen borde han lösa med sin fru, inte med mig.

Där ser man vad lite sponsortryck kan tvinga människor att göra.

Om ni orkar, här har ni hela bekännelsen ord för ord, på Tigers egen hemsida. Här snackar vi korskrypande på mycket hög nivå.

Hur MÅS?

Bloggvännerna vill ha fåglar. Då ska dom få fåglar.

Ledmotiv 3.

En gammal åttiotalsthriller med Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer. Inte världens bästa film, men ledmotivet......

Take it away B.B!

Vårnyheterna är här.

De börjar fylla på med vårkläder i butikerna. Det är små klänningar och en explosion i chiffong, korall och babyblått.

Och aldrig har våren känts mer avlägsen.

Jag skulle äga miljoner om tårar var guld.

Det är märkligt det här med sorg. Hur skör och bräcklig jag känner mig i omgångar, jag som normalt är så himla kavat. Hur plötsligt det kan komma över mig och lika hastigt försvinna igen. Så är det bara.

Nästan varje dag händer något som får mig att tänka på pappa och då är det som att trycka på en knapp. Tårarna bara rinner. Dripp dropp. Det går blixtsnabbt och jag hinner inte samla ihop mig.

Jag kan sitta på bussen, vid mitt skrivbord på jobbet eller ligga i badet. Kanske gå över ett torg, höra en låt, känna en doft. Eller bara sitta och prata med någon. Och plötsligt, som att vrida på en kran. Från ingenstans, gråt, gråt.

Oftast är jag ju ensam när det händer, men inte alltid. Och jag inser att det måste kännas en aning besvärande att sitta och äta lunch med någon som plötsligt börjar gråta, till synes helt utan anledning.

Men det är ingen fara. Det går över så snabbt. Jag saknar min pappa, helt enkelt. Det är ju bara fyra månaders sedan han dog. Jag sörjer honom. Det får väl ta den tid det tar.

Hur trovärdig är jag då?

Det är bara två dagar sedan jag skrev ett inlägg om hur trevligt det är när folk klär upp sig för att gå på teater och konsert. Och idag blir jag hastigt och lustigt erbjuden biljett till Höstsonaten på Dramaten och går dit i skitiga jeans och luvtröja.

Men så är jag en jävla stockholmare också.

Marie Göranzon regerar.

Ledmotiv 2.

Och den här är till dig, Kajsa. Ledmotivet till Working Girl.

Ledmotiv 1.

Vi tackar Barry Manilow för den här gången och går vidare med våra liv.

Men även denna vecka blir det tema här på bloggen, nämligen klassiska ledmotiv. Tjejen som visste för mycket gav mersmak och väckte minnen till liv. Det ena ledde till det andra.

Den här är till dig, Sussi! Det blir inte bättre än så här.

Festligt, folkligt, fullsatt.

Jag och mamsen var och såg After Dark på Konserthuset i Linköping i helgen. Det var fullspikat. Tolvhundra personer hade lämnat tv-soffan en svinkall Melodifestivalskväll och istället betalat en rejäl hacka för lite livs levande, hederlig krogshow.

Och folk var uppklädda och glada. Unga och gamla om vartannat. Herrar i kostym, damer i glittertoppar. Inneskor och lukta gott. Drink innan. Redo för en helkväll.

Skratt, dånande applåder, allsång och stående ovationer. Och Babsan var ute och röjde bland gubbarna i bänkraderna och till och med dom visade gott humör. En drömpublik, helt enkelt.

Efteråt glada och uppspelta kommentarer i kön till garderoben. Folk var verkligen där för att ha roligt.

Och de var välvilligt inställda från början till slut. Inget sitta och hålla igen för att verka märkvärdiga. Inget drälla in i skitiga jeans och gympaskor. Inget typiskt stockholmsbeteende, med andra ord.

Istället partykväll fullt ut, utan reservationer. Jag blir upprymd av sånt. Nästan rörd, på ett larvigt vis.

Barrymania 3.

Den klassiska inledningsscenen i Tjejen som visste för mycket blir sannerligen inte sämre av att veckans gullgosse Barry tar ton. Här snackar vi ledmotiv med stort L.

Barrymania 2.

Som sagt, det är Barry-vecka.

Apropå äckliga ord.

Igår höll alla på och ojade sig över "köttklister". Personligen tycker jag att "läsplatta" är ett ännu läbbigare ord.

Vad fan är det för nåt?

Barrymania 1.

Jag vet att det inte har märkts så mycket, men det är faktiskt Barry Manilow-vecka här på bloggen. Take it, Barry!

Drogromantik.

Har varit och sett "It´s complicated". Det är en härlig film på många sätt och vis, men allra roligast är det när dom röker på. Maken till bra knarkreklam har jag väl aldrig sett.

Jag är ingen vän av knarkeriet, jag är mer en gin&tonic-tjej. Men om man får så roligt av att röka en joint på kvällskvisten, då är det jag som skyndar ut och söker upp första bästa dealer.

Faktum är, att när Meryl Streep och Steve Martin röker den här jointen, så vänder hela filmen. Allt blir bra, de blir kära, de skrattar ihjäl sig och har fruktansvärt kul. Och jag sitter där och tänker att det där med att röka marijuana, det verkar vara grejen.

De sänder allt ut lite dubbla signaler därborta i Hollywood.

Kärringkommentar 27.

Jag tycker inte om programmet Blåsningen. Det spelar ingen roll hur skickligt genomfört det är, hur många statister som är inblandade eller hur roligt alla tycker att det är efteråt.

Jag står inte ut med att se människor bli så grundlurade och bortgjorda framför dolda kameror. Det gör ont i mig. Mitt skämsfilter slår till och jag måste zappa. Jag vill inte vara med på resan.

Att se Ara Abrahamians rädsla, när han trodde att han hade fått i sig farlig strålning och blivit magnetisk, var inte ett dugg roligt. Jag såg ju att han var jätterädd och frustrerad på riktigt. Jag hade antagligen också blivit skräckslagen. Jag kan lätt som en plätt identifiera mig med hans rädsla.

Och när man är rädd och förvirrad, eller hamnar i situationer som man inte kan kontrollera, blir man irrationell och säger konstiga, ibland rent korkade saker.

Som sedan Renée Nyberg och en uppskojsad skrattmåspublik garvar ihjäl sig åt. Och det gör även Mullvaden, kompisen som har varit med och grundlurat en. Vem i hela världen kan man lita på, för att citera en gammal proggare.

Nej, Blåsningen får klara sig utan mig, nu är det färdigtittat. Och solen kommer att fortsätta att gå upp och ner i alla fall.

Pseudo.

Jag läser just en statusrad på Facebook. Den är skriven av en fullvuxen person. "Jag tröttnar aldrig på pannkakor", står det.

Detta påstående fyller mig med förundran. Vad menar personen? Är det ironi? Eller allvar?

Bad news.

Jag gjorde nyss testet "Vilken historisk person är du?" på Nationalencyklopediens hemsida.

Jag var Judas Iskariot.

Det här var sannerligen inga goda nyheter. Jag känner att jag måste gå ut och få lite luft för att smälta detta. Det får bli ett straffvarv runt Djurgården.

Torgskräck.

Jag tänker lite på försäljarna som säljer frukt och blommor på Hötorget. Jag handlar där varje vecka, framför allt blommor, och många av killarna är jättegulliga - men fruktansvärt jobbiga.

I ur och skur står de där och ropar sitt "halvapris..halvapris..." och "hallå damen, kom här, vad vill du ha, vad vill du ha...?" Och jag får lust att fräsa att "inte fan vet jag vad jag vill ha, om jag inte får titta i lugn och ro."

För de måste ju vid det här laget ha noterat att vi trista, inåtvända svenskar h a t a r att inte få kolla och klämma på grejorna i vår egen takt. Att vi inte köper vare sig blommor eller frukt, bara för att någon kör upp grejorna med våld i ansiktet på oss.

Och att någon borde tala om detta för dem, om de nu inte märker det själva...

Jag vet, det finns värre grejor. Tänk Haiti. Men man kan väl få klaga lite ändå.

Den stora vitpepparbluffen.

Alltså, det här snacket om att man slipper kräksjuka om man trycker i sig en massa vitpepparkorn, är inte det lite som att tro på näcken?

Tänk va, genast mycket bättre.....

Stackars lilla Lasse.

Jag läser i blaskan idag att Lars Ohly är djupt bedrövad över att han har tjänat 600.000:- på att sälja sin bostadsrätt på Söder.
-"Det är sannerligen inget jag jublar över", suckar Lars med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Det är fan inte lätt att vara kommunist nu för tiden.

Är det jag som är överkänslig, eller...?

Den sista tiden har jag noterat en ny manlig trend på bloggar och Facebook. Många män kallar sina döttrar och fruar för prinsessor.

Uppenbarligen vill man ge bilden av att här har ni minsann världens bästa make/far som hissar och plussar på flickorna i familjen. "Mina prinsessor". Men sen då?

Epitetet prinsessa är en larvig, upphöjd benämning på nåt otidsenligt. För mig är det en bortskämd, bortklemad liten tös som får vad hon pekar på. En tjej som inte klarar av något själv och som det inte ställs några krav på mer än att hon ska vara söt.

En liten prinsessa som pappa måste ta hand om.

Det känns inte 2010 ett enda dugg.

Ett kungarike av tyg.

Imorse höll jag på att krocka med Stefan Persson på Drottninggatan. Hennes&Mauritz-Stefan, alltså. Han var rasande flott i mörkblå paletå och blanka skor. Och han gick där på gågatan med ett H&M på vänster sida och ett annat på höger. Hans butiker.

I princip kan han vandra gatan fram i nästan varenda stad som finns på norra halvklotet och passera ett H&M och tänka att "det här äger jag".

Undrar om han gör det?

Överöveröveröverallt nästan...

Till topps!

Jo, tänk för att jag kom iväg till fjällen. Fyra timmar försenat lyfte planet från Bromma i snöstorm. Och landade tryggt i ett svinkallt Östersund en timme senare. Av mr Clooney inte en skymt. Han satt visst i Brunflo och käkade sushi.

Och vi styrde upp mot vår lilla fäbod, där vi korkade upp skumpan vid ettsnåret på natten. De kära gamla vännerna och jag. Och ute knäppte kylan i knutarna.

På mornarna klev vi ur våra renskinnssovsäckar i gryningen, satte på oss elastabyxor och anorakar och drog åt grenremmen riktigt ordentligt. Sedan tog vi hundspannet ner till Undersåker för att köpa renklämma och mylta.

Raskt hem igen för att inta en stärkande grötfrukost framför vedspisen. Och sedan ut på fjället med anorakfickan fylld med apelsiner och schweizernöt. Minst ett par mil om dagen blev det, i ospårad terräng på kalfjället. Eller i äggställning nerför Åreskutan.

Och så avslutades dagarna med toddy framför brasan. Och givetvis Pjäxdans. Allt medan kvicksilvret sjönk och sjönk.

Men av George Clooney såg vi förstås inte en skymt.

Svante, Ruffa, Dick, Märta och undertecknad på Ripkallhöjden.

Men vilken osis va....

Jaha, så skulle man flyga till Åre för en liten minisemester. Och som jag har längtat. Och så länge biljetten har varit bokad.

Och som det snöar och blåser just idag. Och som Östersunds flygplats är stängd. Och så försenade vi kommer att bli. Och sååå vi kanske inte ens kommer i väg idag.

Och sååå sur jag blir.

Äntligen.

Och plötsligt på tisdagkvällen tog sig GM, den envisa gamla åsnan, i kragen och tackade ja till en holländsk träskodans med den lille killen.

Det var väl inte så farligt, eller hur?

Inte roligt längre.

Men snälla lilla rara GM, sluta krångla nu. Lägg av att spela hard to get. Det här börjar bli larvigt. Det här hattandet är faktiskt inte roligt längre.

Nej, släpp till nu och låt herr Spyker bjuda upp till dans. Hur svårt kan det va?

Snygg är han också.

Gäst i sin egen stad.

Jag är visserligen inte född och uppvuxen i Stockholm, men jag har alltid haft en jädra koll på stan. Min bror och jag brukar förhöra varandra på var olika gator ligger och vi konstaterar alltid att vi hittar bättre i stan än våra infödda kompisar. Och självklart har vi också bättre lokalkännedom än taxichaufförerna.

Att slå Stockholms taxichaufförer på fingrarna när det gäller lokalkännedom är sannerligen inte mycket att malla sig över. De flesta är nämligen upprörande usla på just detta. Rekordet slogs för några år sedan, när jag hoppade in i en taxi och bad att få bli körd till Valhallavägen. Chaffisen hade ingen som helst aning om var Valhallavägen låg.

Jag blev, om inte förbannad, så i alla fall ganska provocerad av hans totala brist på talang för yrket och började mopsa mig lite. Jag hävdade att det kanske fanns fem gator i Stockholm som jag trodde ingick i baskursen och Valhallavägen borde var en av dom. Chaffisen var totalt likgiltig för min kritik och försvarade sig med att han kom från Huddinge.
- Men du kan väl för fan inte bara köra runt ute i Huddinge hela dagarna, sa jag.
- Jag försöker undvika styrningar till city, svarade han.

Och därmed lade jag mig. Det var inte mycket mer att tilläggga.

Men herregud, det var ju egentligen inte alls det här jag skulle prata om, men nu har jag redan blivit så långrandig så jag ber att få återkomma.

Sockrad tröst.

"Om dagen känns trist och grå,
konsumera en romcom eller två."

Denna lilla dikt har jag skrivit alldeles själv och den handlar om att det inte finns någon bättre medicin efter en dålig dag än en romantisk komedi regisserad av Nora Ephron. Igår kväll sändes You´ve got mail med Meg Ryan och Tom Hanks för hundrade gången. Och jag satt förstås som klistrad.

Ok, visst innehåller filmen en del dumma och ologiska sekvenser och jag är fruktansvärt trött på att Meg Ryan alltid ska vara snorig och förkyld i alla sina filmer. Hon är ju inte ens speciellt bra på det.

Men bortsett från dessa små plumpar i protokollet, så är det verkligen en topprulle. Som håller i ur och skur, år ut och år in.

Och så förstås ett fantastiskt soundtrack. Precis när eftertexterna rullar in kommer den här låten, Anyone at all, som är alldeles underbar. Bortse från det hemmasnickrade, ganska larviga bildcollaget, men sjung gärna med.

Mina damer och herrar, jag ger er Carole King.

Det finns alltid de som har det värre.

Märklig konversation idag på jobbet:

ARBETSKAMRAT
Ska du hänga med på lunch?

JAG
Nej tyvärr, jag ska på begravning. Inget kul, det har varit alldeles för många begravningar för mig det senaste året.

ARBETSKAMRAT
Ja ja, men det finns värre grejor. Tänk Haiti.

Köp en, betala för två.

Nu flaggar några flygbolag, bl a Air France och KLM, för att man ska behöva betala för två flygsäten om man är för fet för att få plats i ett. Och det här är tydligen något som upprör många överviktiga.

Varför då? Vad är det för konstigt med det? Tar man upp två stolar, är det väl självklart att man betalar för två stolar?

Men så har det tydligen inte varit tidigare. Det är märkligt, tycker jag. Det är som om överviktiga människor bara skulle behöva betala för en biff, fast de trycker i sig två. Att den andra biffen helt självklart skulle följa med på köpet bara för att det inte räcker med en biff i krävan för att bli mätt.

Smakar det, så kostar det, som jag brukar säga. Det är bara att bita ihop - eller banta.

Geggamoja i teve.

Jag tänker inte gå in i detalj om vad jag tycker om programmet Paradise Hotel, för då kommer jag bara att framtona som den moraliserande gnällkärring jag är, men det torde/borde vara uppenbart för de flesta vilket jävla skitprogram det är.

Ett program, som går ut på att pantade, kroppsfixerade unga svenskar ska supa ner sig och nuppa framför kameran i exotisk miljö. Och typecastad för säsongen är Svartenbrandts trasiga dotter. Det är så gräsligt så jag orkar inte ens prata om det.

Men det värsta är ändå att det troligen mest är tjejer i 12-14-årsåldern och snuskgubbar som tittar på eländet.

Varför tittar du på det då, kanske vän av ordning frågar. Jo, det gör jag i rent studiesyfte. Någon enstaka gång då och då. Jag jobbar ju ändå med tv och är intresserad av att se hur långt man kan gå på bästa sändningstid. Vilket i och för sig redan är alldeles uppenbart; man kan tydligen gå hur långt som helst.

Mer än så säger jag inte om det.

För det var egentligen inte det jag skulle prata om, utan om personalen som jobbar på hotellet. Jag bekymrar mig lite för den.

Om jag har förstått saken rätt så är programmet inspelat i Mexiko och det är väl troligen hederliga, katolska hotellanställda som tvingas medverka i den här cirkusen. Vad tänker de när de måste gå in i bild och leverera kuvert till fulla, halvnakna svenskar som ligger och dräller i olika solstolar utan att bevärdiga dem med en blick?

Är de bekväma med det? Att bära fram drinkar till redan stupfulla, att se folk ligga med varandra i poolen som vore det porrfilmsinspelning? För att sedan troligen behöva städa upp skiten efteråt?

De måste tro att de har kommit till Sodom och Gomorra och inte till jobbet. De måste förakta oss djupt. Fy, vad skämmigt.

Out of order.

Fy, vad jobbigt! Tuggummiautomaterna utanför Ica i Båstad strular.


Tack Lilla L på Åsen.

Teddy Pendergrass.

Mannen med den raspiga sammetsrösten har gått ur tiden.
- Tyst, jag minns.

Hej då, adventsstjärnan.

Lys nu allt vad du orkar i kväll och i natt, för i morgon har du gjort ditt. Då åker du rakt in i kartongen och ner i källaren. Och sen ser du inte dagens ljus på ett bra tag. Bara så att du vet.

Lite motvilligt tar jag bort dig. Jag tycker den här julen har gått så otroligt fort. Nog borde du kunnat få hänga kvar några veckor till. Men si det går icke. För på Tjugondag knut dansas julen ut. Och detta är inte förhandlingsbart.

Så lys nu vackert i den frostiga januarinatten, du lilla adventsstjärna. Vi ses någon gång i slutet av året.

Burr.

Inget vore mig mer främmande än att klaga på vädret. Jag äääälskar kylan och snön och rimfrosten på träden får hela Stockholm att se ut som ett jädrans vykort. Svidande vackert!

Men att se sin bil stå på gatan och sakta men säkert förvandlas till en nedisad igloo gör mig ont. Jag har den tveksamma egenskapen att jag ibland lägger mänskliga egenskaper på döda ting och det känns som om bilen har det svårt.

Av den anledningen, och endast den, vill jag att det ska bli lite mildare nu. Bilen fryser.

Skönhetstips från en pårökt ansiktstänjare.

Har du tryckt upp för många hasselnötter i kindpåsarna under jul? Här har du lösningen.

Old school.

Idag läste jag i/på (hur säger man?) Alex Schulmans blogg att han saknade den gamla hederliga passaren.

Då kom jag på en annan gammal hederlig sak som jag saknar. Räknestickan!

Den fantastiska uppfinningen, som var en sorts manuell miniräknare. Som inte hade nåt batteri, som inte behövde nätanslutas. Lika miljövänlig som huvudräkning. Ett vrålfiffigt hjälpmedel, helt enkelt.

Skulle jag fortfarande kunna hantera den? Troligen inte.

Lär man ut The golden Art of Handling a Räknesticka nu för tiden?

Det var bättre förr.

Alltså, vad har hänt med Stjärnorna på Slottet? Skulle inte det vara ett underhållande program, där man fick se kändisar tjata, supa och bråka med varandra och bete sig allmänt divigt och svinigt?

Istället har det urartat till rena rama Terapisoffan. En i taget får de tala ut och ingen säger emot. Det är hämnd, bitterhet och älta gamla oförrätter. Gråt och tandagnisslan, död och elände. Sorg och saknad. Själv sitter man hemma i soffan med ett förväntansfullt leende som sakta men säkert antingen övergår i en generad grimas eller i en ren och skär gråt.

Nej, tacka vet jag första säsongen när Börje Ahlstedt och Peter Harrysson blev drängfulla och skulle slå varandra på käften. Det var tider det!

-"Var är Börje?" -"Han ligger på rummet och surar..."

Too good to be true.

Ibland stöter man på grejor som är så utomordentligt fåniga att man inte vet om det är på riktigt eller inte. Å andra sidan lever vi ju i världens larvigaste tidevarv, så vem vet...

Är det nån som skojar här? Säg att det är nån som skojar...

Vad tror du? Finns Mikael och Fredrik?

Lika som bär.

Tack Chrillo!

Hälsa på släkten...

Jag hör på nyheterna att kungaparet befinner sig på privat resa i Brasilien. Bl a för att hälsa på Silvias familj.

Jojo, det brukar heta så.... Ska vi slå vad om att det kommer att vara mycket sparsmakat med officiella framträdanden för drottningen ett tag framöver, eventuellt hela våren. Och så PANG!, lagom till Viktorias bröllop stiger hon fram igen som en fågel Fenix, med ännu snipigare överläpp, ännu slätare panna, ännu snedare ögon, ännu bulligare kinder. Ännu mer lik en Velociraptor.

Synd på så rara ärtor, det är vad det är.

BUH!!

Trettondagen, rock on!

Jaha, här ligger man och lyssnar på ett program i P1 om en salmonellaepidemi i Alvesta 1953. Vilken sprittande inledning på en toppfestlig dag!

Kär(v)t återseende.

Jag återförenades med mina gamla dockor i julas och de fick följa med mig hem till Stockholm.

Först har vi Barbie, komplett med tre peruker, guldbaddräkt och turban. Hennes garderob är fylld av dräkter och aftonklänningar. En liten ulster med skinnkrage och tillhörande hatt med tofs. Gul regnkappa med stövlar och paraply. Röd sammetskappa och dito pillerburk.

Barbie har jag en relation till. Jag minns hur jag lekte med henne. Jag var väl 8-10 år. Jag minns varenda plagg. Hennes Askunge-klänning i gräddvitt siden. Hennes nattklubbsklänning i svart lamé med tyll nertill och tillhörande mikrofonstativ. Ett rosa jumperset med tillhörande garnkorg (??).

Jag såg just en exakt likadan Barbie på Ebay med utropspris 200 dollar.

Men med docka nr 2 är det knepigare. Det här är min första docka, som jag måste ha fått när jag var riktigt liten. Det är en typisk babydocka, som är rund och go om kinderna och sitter i soffan och tittar på mig med sina klotrunda ögon. Vänder jag henne uppochner skramlar hon lite och sluter sina ögon. Hon har på sig ett par välstrukna sparkbyxor i blå bomull och en vit blus med spets på ärmarna.

Även hon har en välsorterad garderob med tygblöjor, små förkläden, hängselkjol i skotskrutigt, ljusblå manchesterklänning, laxrosa linne. Stickade små tossor och mössor. Allt är mycket välsytt och -skött. Några av plaggen är säkert kläder jag bar själv som baby.

Jag stirrar på dockan, där hon sitter i soffan, och försöker få kontakt med henne. Jag tänker och tänker, men inget händer. Jag tummar på hennes kläder, men dom säger mig inte mycket. Eventuellt känns nåt plagg svagt bekant, men det är också allt.

Jag vill att minnet ska komma tillbaka. Jag måste ju ha lekt med henne hela tiden när jag var liten. Men jag minns ingenting. Det är alldeles blankt i huvudet. Vad heter hon? Jag antar att jag kallade henne för något. Det minns jag inte heller och ingen finns kvar som kan berätta.

Den tidiga barndomen, så viktig, så viktig. Så full av upplevelser som präglar en för livet. Borde man inte minnas dem?

Usch, det är för sorgligt.

Va???

Plötsligt, utan förvarning så här på söndagskvällen, drabbas jag av en känsla. Jag vet inte varifrån den kommer, det är bara en tanke som dyker upp i huvudet och säger med pigg röst: Det ska bli lite kul att gå till jobbet i morgon!

Det var otippat. Var kom den ifrån?

Om och om och om igen. Och igen.

"Ring så spelar vi" nu på lördagmorgonen. En kvinna missar en jätteenkel fråga, men det gör ingenting alls för det är så roligt att komma fram! Och som plåster på såren får hon ju önska en låt också, för guds skull.

Och hon har trehundratriljoner låtar att välja mellan, men hon vet minsann vad hon vill höra i radion nu när hon fått komma fram och önska alldeles själv. Hon vill höra "Du är min man" med Helene Sjöholm!

En låt som har legat mer än ett halvt decennium på Svensktoppen och ä n t l i g e n åkte ut från listan häromsistens, just när jag började tro att det var någon som drev med oss på riktigt!? Som har spelats sönder och samman, på längden och tvären, dagligen och stundligen. Som har dragit över landet som en jävla farsot i åratal. Som står en upp i halsen.

Den vill hon höra, för "den är ju så bra...."

Här har vi uppenbarligen att göra med någon som har kört fast rätt rejält. En person med stora problem. Finns det avgiftningskliniker för sådana som trygghetsknarkar musik?

Gott nytt år!

Gissa mej´rå, hur crazy var jag igår på nyårsafton´rå? Jag var hemma ensam med mig själv. Det har jag inte varit på tjugo år, och den gången var jag tvungen för jag hade vattkoppor. Men i år var det helt frivilligt. Det var bara jag och silverfiskarna. Men dom låg lågt kvällen till ära. Inte ett ljud från badrumsavdelningen.

Så det var jag. Jag dukade fint med söndags- och gåbortsporslinet, kammade mig och satte lite rouge på kinderna. Och så åt jag en god middag. Hälleflundra. Toast Skagen med forellrom till förrätt, förstås. En liten citronmarängtartelette. Gott vitt vin. Många tända ljus. TV. Ro och frid. En nattlig promenad.

På tolvslaget Ring klocka ring med Jan Malmsjö på Skansen (jösses vad han tog i...) och lite bubbel. Sedan radions P1 och Sveriges domkyrkor som ringer in det nya året. Fyrverkerier utanför fönstret. Det räckte så fint för mig. Det kändes som en värdig start på ett nytt år och ett nytt decennium.

Jag skickar med en förhoppning om ett riktigt gott nytt 2010 till alla. Och hur göra det bättre än att släppa fram sötnosarna i det ryska pojkbandet Steklovata och deras fromma budskap om ett fint och fridfullt nytt år.

Happy new year!