Först har vi Barbie, komplett med tre peruker, guldbaddräkt och turban. Hennes garderob är fylld av dräkter och aftonklänningar. En liten ulster med skinnkrage och tillhörande hatt med tofs. Gul regnkappa med stövlar och paraply. Röd sammetskappa och dito pillerburk. Barbie har jag en relation till. Jag minns hur jag lekte med henne. Jag var väl 8-10 år. Jag minns varenda plagg. Hennes Askunge-klänning i gräddvitt siden. Hennes nattklubbsklänning i svart lamé med tyll nertill och tillhörande mikrofonstativ. Ett rosa jumperset med tillhörande garnkorg (??).
Jag såg just en exakt likadan Barbie på Ebay med utropspris 200 dollar.
Men med docka nr 2 är det knepigare. Det här är min första docka, som jag måste ha fått när jag var riktigt liten. Det är en typisk babydocka, som är rund och go om kinderna och sitter i soffan och tittar på mig med sina klotrunda ögon. Vänder jag henne uppochner skramlar hon lite och sluter sina ögon. Hon har på sig ett par välstrukna sparkbyxor i blå bomull och en vit blus med spets på ärmarna.
Även hon har en välsorterad garderob med tygblöjor, små förkläden, hängselkjol i skotskrutigt, ljusblå manchesterklänning, laxrosa linne. Stickade små tossor och mössor. Allt är mycket välsytt och -skött. Några av plaggen är säkert kläder jag bar själv som baby.
Jag stirrar på dockan, där hon sitter i soffan, och försöker få kontakt med henne. Jag tänker och tänker, men inget händer. Jag tummar på hennes kläder, men dom säger mig inte mycket. Eventuellt känns nåt plagg svagt bekant, men det är också allt.
Jag vill att minnet ska komma tillbaka. Jag måste ju ha lekt med henne hela tiden när jag var liten. Men jag minns ingenting. Det är alldeles blankt i huvudet. Vad heter hon? Jag antar att jag kallade henne för något. Det minns jag inte heller och ingen finns kvar som kan berätta.
Den tidiga barndomen, så viktig, så viktig. Så full av upplevelser som präglar en för livet. Borde man inte minnas dem?
Usch, det är för sorgligt.
2 kommentarer:
Vilket fint inlägg Ank. Jag förstår verkligen vemodet. Jag läste ju att din pappa gick bort nyligen och jag tycker, att en av de saker som är det sorgliga när en föräldrar försvinner, är förlängningen av det du beskriver. Det blir ett vittne mindre till ens barndom och där man kommer ifrån. En person mindre som VET. Och som kan fylla i de där luckorna. Och som kan svara på de där frågorna som kan uppstå.
Det är verkligen sant! Inte för att jag tror att pappa skulle kunnat berätta så mycket om mina dockor, han var liksom inte den sortens pappa - men länken bakåt försvinner så sakteliga. Och det är verkligen vemodigt, som du skriver.
Och det är uppriktigt frustrerande att minnena från tidig barndom är utraderade. Av fotona att döma verkade jag ha rätt kul. Men så är det väl för de flesta barn.
Skicka en kommentar