Vid lunchtid idag när solen strålade från en klarblå himmel, blev det lite dagsmeja i några timmar. Och jädrar vad det började rasa från taken. M e t e r l å n g a, sylvassa istappar hängde över takkanten på mer eller mindre varenda hus.
Och jag sprang där och hukade så långt ut på trottoarkanten det bara gick. Nervöst stirrande uppåt.
Tänk om man skulle dö av en istapp i huvudet. Att man blev hemkallad på ett sånt fullständigt meningslöst och lite farsartat vis. Att det i min nekrolog skulle stå att "hon harvade väl på så gott hon förmådde i jordelivet, men en istapp från helvetet skickade henne rätt in i himlen".
Där nånstans känner jag att det går nån sorts gräns... Det vore för ironiskt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar