Tack för omtanken.

Igår lade jag ut statusraden "Kåt, glad och tacksam" på Facebook. Det var inte så allvarligt menat och inte var det speciellt sant heller. Det var inte ens min egen idé. Det var min arbetskamrat Patrik som föreslog denna kärnfulla slogan. - "Ja, varför inte, alltid glädjer det någon" sa jag.

Och maken till reaktioner har jag väl aldrig skådat! Det var en glädje och lättnad i kommentatorsfältet, som tyder på att mina vänner är mer bekymrade över mitt kärleksliv (eller bristen på dito, snarare) än vad jag förstått. Det var "Grattis hälsar vi här i Spånga", "Äntligen, som vi har väntat", "Det var väl på tiden", "Right on babe" och liknande glada utrop.

Inte visste jag att det var så många som brydde sig. Jag känner mig rörd. Djupt rörd. Glad. Och tacksam. Men tyvärr inte så himla kåt. Idag heller.

Tröstetrast i höstrusk.

Nu är den tillbaka, den felprogrammerade koltrasten. Varje natt sitter den i en trädkrona utanför mitt fönster och saluterar och flöjtar som vore det april. Ibland låter den nästan som en näktergal. Eller som en mix av båda. Jag måste nog tillfråga min vän ornitologen om detta, för det känns så himla märkligt att höra denna jublande vårsång en vecka före första advent.

Det är inte första gången jag har stött på den här årstidsförvirrade pippin, men tidigare år har jag fascinerats över att ingen annan verkar reagera nämnvärt. Människor har skyndat genom parken precis som vanligt och jag har stått där ensam och glott och lyssnat.

Men i år sjunger den så oerhört sprudlande och högt att även andra nattvandrare noterar den. Igår kväll vid midnatt när jag var på väg hem, stötte jag ihop med en hundrastande man, som stod blixtstilla med ansiktet vänt uppåt.
- "Hör du vad jag hör", frågade han mig.
- "Ja, visst är det märkvärdigt", svarade jag. "Och härligt".
- "Det låter som vår", sa mannen medan hunden drog i kopplet.

Och ovanför våra huvuden slog koltrasten bakut i en kanonad av våryra. Medan novemberregnet strilade ner och nästan övergick i snö.

Toktrast.

Det manliga paketet.

Nu ska jag säga något om killar som kanske kan uppfattas som förklenande eller könsdiskriminerande, men det struntar jag i. Jag står för min åsikt.

Jag tycker att det är väldigt rart att se män slå in paket! De är nämligen så fantastiskt usla på det och jag har aldrig förstått varför. För inte finns det väl någon speciell gen hos oss tjejer som gör oss till bättre presentinslagare..?

Och ändå är vi det. Ohyggligt mycket bättre. Det är som om varenda cell i männens kroppar ryter "kärringgöra" och så låser det sig bara.

Idag på lunchen var jag inne på Indiska och där stod en välklädd man i fyrtioårsåldern och tafflade sig vid presentinslagningen. Han var verkligen urgullig där han stod, djupt koncentrerad och helt uppslukad av uppgiften att slå in ett litet paket. Han använde alldeles för mycket papper, trasslade in sig i tejp, använde ännu mera tejp som fastnade överallt där det inte skulle fastna, vek fula ojämna kanter och betedde sig på det stora hela som om han vore förståndshandikappad. Jag kunde inte låta bli att dröja mig kvar för att se hur det hela skulle sluta - och till ingens förvåning blev resultatet verkligen jättedåligt.


Men själv såg han helnöjd ut när han var klar. Han hade givit sig fan på att det skulle bli ett paket och på nåt konstigt sätt blev det ju det också.

Och någonstans i Stockholm kommer någon, troligen en kvinna, inom kort att ta emot det här paketet och uppfyllas av samma värme och rörelse som jag upplevde där på Indiska.
- "Du är för gullig som har slagit in alldeles själv, älskling. Jag har aldrig fått ett finare paket", kommer hon att säga och kyssa sin man, som pöser av stolthet över att ha slagit in ett jättefult paket.

Konstigt är vad det är. Könsrollerna, menar jag.

Ingen riktig man.

Vänner.

Alldeles nyss ringde Y och A från en stökig jazzklubb i Köln, Tyskland. Ljudnivån i bakgrunden var öronbedövande och de turades om att skrika i telefonen och jag skrek tillbaka. Hälften av det som sades gick förlorat, men en sak hörde jag:
- Vi sitter här och är lite halvfulla och undrar varför du inte är med oss.

Suck. Vänner. Utan dem är jag intet.

Dinner in a bottle.

När jag var liten tittade jag på Familjen Jetson på tv och drömde om framtiden. Familjen Jetson bodde i rymden och levde på t v å t u s e n t a l e t!!! Pappa Jetson tog sitt lilla rymdskepp till jobbet på morgnarna och fru Jetson var hemmafru och hade en robot som hembiträde.


Min uppfattning om 2000-talet var att alla skulle åka omkring i små rymdskepp, ha kläder av ugnsfolie och inte längre äta riktig mat utan bara ta ett litet piller när man var hungrig. Så himla praktiskt jag tyckte det lät! För detta var i en tid när jag fortfarande betraktade mat som ett onödigt ont som kom i vägen för kängurubolls-hoppning, ryska posten, killspaning, cykling och att hänga i stallet.

Och nu är plötsligt 2000-talet här på riktigt, något som jag kanske inte på allvar räknade med skulle hända när jag var tio bast. Och hur är det nu då..? Bär jag tunik i folie? Åker jag rymdraket till jobbet? Och framför allt, äter jag piller till middag?

Icke! Men det kan mycket väl vara en tidsfråga tills jag en gång för alla slutar att trycka i mig kött och potatis.

För kolla här vilken superfin framtidsprodukt jag sprang på i cyberrymden:


Detta, mina vänner, är Meat Water och företaget heter "Dinner in a bottle". Flaskan ni ser på bilden innehåller flytande "Swedish köttbullar". Men det finns jättemånga andra fina smaker också. Ett litet urval: chicken Teryaki, wienerschnitzel, fish´n chips, leverkorvssmörgås, biff Stroganoff, moules frites, sushi.

Allting verkar mycket seriöst och vetenskapligt och dryckerna är sprängfyllda med nyttiga och livsviktiga grejor. Och smakar alltså leverkorv och köttbullar. Jag känner mig alldeles förvirrad här.

"By drinking Meatwater you can cut down on exercising and eating time, and have more time to enjoy yourself. Cheers!"

står det på hemsidan. Gå gärna in på den och hjälp mig bedöma om detta är på riktigt eller inte.

Silverfisk-eländet.

Det har kommit lite frågor om mina silverfiskar. Ni undrar hur dom mår.

Och jag måste tyvärr meddela att dom aldrig har mått bättre.

För er som inte känner till det, så har jag alltså ett hippiekollektiv med silverfiskar boende hos mig. Alltså inga hyresgäster, utan simpla snyltare och gratisätare. Parasiter som hänger runt, fast jag har bett dem att dra många gånger.

Ok, jag erkänner att jag en enda gång, när jag kände mig ensam och svag, antydde för dom att dom kunde kännas som lite sällskap ibland. Och det, mina vänner, får jag sota för nu. De tar sig nämligen f r i h e t e r. Enorma friheter.

Tänk er själva att ha ett gäng pårökta småflummare som snurrar runt överallt i lägenheten. Om dom ändå kunde hålla sig i badrummet, men det gör dom inte. Nej, dom har utsett hela mitt hem till sitt eget Woodstock.


Varje dag när jag kommer hem ligger det som en liten, liten minidimma av haschrök i luften. Och på hallmattan fullt med pyttesmå jointar. När jag sedan går ut i badrummet sitter silverfiskarna i tvålkoppen och skriker av skratt. Små pipiga, gälla hysteriska skratt. När jag frågar vad det är som är så jävla roligt, kan dom inte svara. Dom bara skrattar.... Helt omotiverat.

För att inte snacka om alla dessa pyttepyttepyttesmå jesussandaler som ligger och dräller överallt. Jag har sagt åt dem att ställa sina sandaler snyggt och prydligt på biobiljetten som jag lagt fram, men det skiter dom i. Och de mikroskopiskt små pannbanden och kaftanerna har jag bett dem att hänga in i tändsticksasken. Men det struntar dom också i. Dom skiter helt enkelt i mig. Och det stör mig nåt fruktansvärt...

Paul McBlöja

En sån liten raring, va? Och från Japan och allt.

Autumn leaves.

I fredags begravdes min pappa. Utanför kapellets stora vackra fönster singlade de gulnade löven mot marken och fågelstrecken drog söderut. Och på något märkligt vis kändes det trösterikt, trots att det var en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Den vackra hösten, när allt lägger sig ned för att vila ett tag. Den höga luften som doftar mull. Vemodets årstid. En perfekt tid för avslut och farväl.

Det blev ett stämningsfullt och värdigt avsked. Fina ord och vacker musik. Inte så himla högtidligt. En begravning som jag tror att pappa skulle ha gillat.

Bland annat för att vi spelade "Autumn leaves" för honom.

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall

Nu får jag kliva vidare i mitt liv utan pappa. Ska bli intressant att se hur det går.

Tisdagsmys.

Nej, men om man skulle ta och och googla sig själv litegrann.

Tortyrkammare.

En titt i tv-tablån kl 20.00, Allhelgonafton 2009:
- Dansbandskampen i SVT1, Singing Bee i TV3 och Körslaget i TV4.

En sprakande parad av amatörer, falsksång och tillgjorda leenden. I resten av kanalerna skräckfilm.

Herrejavvlar...!!!

Lars.

Igår pratade jag i telefon med Lasse Kronér. Han kallade mig vännen.
-"Det blir kanon, vännen...", sa han.

Det kändes gôtt, det kan jag lova. Ja, ni fattar ju själva...

Skåpmat.

Jag såg att förre landshövdingen i Uppland, den goe glade moderaten Anders Björck ska börja jobba på PR-byrån JKL. Och där jobbar minsann även Göran Persson. Elisabeth Tarras-Wahlberg blir pr-konsult på KREAB. Gudrun Schyman sitter visst också på nån kommunikationsbyrå.

Håller Sveriges pr-byråer på att bli avstjälpningsplats för gamla utrangerade makthavare och politiker? Ungefär som jobbet som landshövding; det ges ju ofta till dem som blivit överflödiga i maktens korridorer. Elefantkyrkogårdar för föredettingar?

Och om så är fallet, vad är då rekryteringen av Anders Björck?

Jo, en dubbel elefantkyrkogård. Han har ju redan blivit undanstoppad en gång. Och nu reser han sig alltså som en zombie från den sista vilan på landshövdingeresidenset i Uppsala och stapplar vidare till nästa avstjälpningsplats.

Grattis JKL, den värvningen känns verkligen jättefräsch.

Helt galen.

Kalla mig gärna crazy, men jag har vaccinerat mig mot svininfluensan. Jag bara gjorde det. Sån är jag, heltokig, helt enkel. Uppenbart dödsföraktande.

Och jädrar vilken bula jag fick på armen! Men det var väl också det enda som hände....

Kärringkommentar 26.

Vill inte verka tjatig, men gud vad jag hade föredragit att den buss jag tar varje morgon hade haft ett anonymt industriområde som slutstation. Men tyvärr går den till Djurgården, med Skansen, Junibacken och tusen andra skojsiga attraktioner som attraherar Stor-stockholms samtliga dagis- och skolklasser.

Och alla dessa barn ska alltså upp på min morgonbuss och åka mot Djurgården just när jag ska till jobbet.

Jag har ställt frågan förr och jag vågar ställa den igen; Varför, varför måste de ut och röja i morgonrusningen? Kan de inte vänta tills den har lagt sig?

Jag är helt slut när jag kommer fram till jobbet, efter att ha fått utstå den hårdhänta gnuggningen mot bävernylonoveraller, ryggsäckar, hinkar och spadar. För att inte tala om de beskäftiga dagistanternas höga röster när de räknar in alla Tindror, Smillor, Kevinar, Novor, Hampusar och Englor. Och framför allt, väja för en triljon baciller. HERREGUD, så snoriga de är, hela bunten.

Vore jag rik skulle jag abbonera en egen buss på morgnarna. Kliniskt befriad från snoriga barn.

Förlåt, kan jag få komma fram här, jag ska gå av.......

Hur många gånger som helst.

Ikväll har jag sett Love Actually för hundrade gången. Jag tröttnar aldrig. Oh, vad jag tycker om den filmen.

Och slutscenen... se den här och bli varm om hjärtat.

Hur många gånger som helst.

Sövande vågor.

Jag sover inte så bra på nätterna. Istället lyssnar jag på radio. Oftast P1. Men den kanalen har ju tyvärr sändningsuppehåll från 1.30-snåret och då drar det där ettriga, vidriga pauspipet igång.

Men nu har de börjat med något alldeles underbart. Istället för det läbbiga pipet lägger de ut vågskvalp. Hallåamannen sa härom kvällen att är det en ljudupptagning från en strand på Gotland. Det är stora mjuka vågor som rullar in mot stranden och flera nätter har det hänt att jag somnat in till ljudet av havet.

Vilken genial idé va? Undrar vem som kom på den.

Livet går vidare...

utan pappa. Det är så mycket praktiska bestyr just nu. Jag och min familj hamnar oavbrutet i konstiga situationer som kräver att vi är logiska, rationella och praktiska. Fast man i själva verket bara vill var ologisk, irrationell och känslosam.

Dödsannons. Val av kista och urna till begravningen. Musik. Blommor. Och hela tiden det där jävla miljötänket. Ursäkta mig, men jag vill inte tänka i de banorna. Jag vill bara vara ledsen i lugn och ro.

Men samtidigt är det något att hålla sig i. Inte miljöhänsynen dock, för det är aningen för drastiskt t o m för mig att behöva välja mellan olika mer eller mindre nedbrytbara material när det gäller kista och urna. Men de övriga praktiska detaljerna, som man bara måste klara av. De känns ibland sköna att hålla sig i.

Och sorgen är randig. För det mesta ångar jag på som vanligt. Och så plötsligt blir jag jätteledsen av någon anledning. Det kan vara en tanke, en doft, ett stycke musik. Och sedan går det över och allt är som vanligt igen. Så där håller det på. Upp och ner, ledsen glad ledsen glad.

Idag blev jag ledsen på jobbet när jag råkade springa på pappa på Facebook. Han addade mig på Fejan bara några veckor innan han gick bort. Med orden "Jag håller ögonen på er".

Nu håller pappa ögonen på oss från ett annat ställe. Det är lite svårt att förstå. Men mitt upp i alltihopa trösterikt.

Håll kollen, pappsen.

Flyg i frid, lilla pappa.

Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma.

Min pappa gick bort förra veckan. Det gick så fort och vi hann knappt fatta vad som hände. Han var inte sjuk i många dagar och i onsdags förmiddag somnade han bara in lugnt och stilla. Värdigt och smärtfritt. Men det gick så fort att vi inte hann förbereda oss. Om man nu kan förbereda sig för döden.

Och plötsligt tröt orden. Och lusten att skriva på nån blogg. Hur jag än försöker att beskriva hur det känns, så faller det platt. Jag känner mest för att vila mig från flödet.

Så nu vet ni varför det har varit lite tyst här ett tag. Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma. Men jag är säkert snart tillbaka. Livet går ju vidare. Trots allt.

Lättroad AB.

Så här enkelt kan det vara att ha riktigt, riktig vrålkul. Om man är på det humöret.

Thai take away.

Jag lagar fortfarande inte så mycket mat hemma. Det blir mest take away. Jag har varit i denna period länge nu.

Det är inte alls bra, av flera skäl. För det första så är det ju mycket billigare att laga mat hemma.
För det andra är det väldigt svårt att veta hur många Viktväktar-ploppar det är i krubbet när man inte lagar den själv.

Och är det något jag verkligen borde göra, så är det att börja räkna Viktväktar-ploppar igen. För när jag gör det, så mår jag bra och går ner i vikt. Och blir finare och kommer i mycket snyggare kläder. Det är väldigt enkelt egentligen.

Så det är bara en tidsfråga tills jag pallar mig iväg till WW för att skriva in mig. Jag ska bara ta lite sats först. Nästa vecka blir det av, det lovar jag. Och då ska jag laga egen mat hemma varje dag och ha total kontroll över plopparna.

Men fram tills dess måste jag bara köpa take away några gånger till.

Troligen blir det thai take away. Jag älskar thaimat. Det är så himla gott. Och då har jag inte ens varit i Thailand. Tänk den dagen jag åker dit och upptäcker att jag gillar den svenska thaimaten bättre. Så svennigt, så himla pinsamt.

Ni som har varit i Thailand, är maten godare där än på en thailändsk krog i Sverige? Det är min fråga idag, den första oktober 2009.

Strumpor och skor.

Idag är det officiellt. Sommaren är slut. För idag har jag haft riktiga skor och strumpor för första gången sedan i april. Det känns konstigt. Lite skavigt. Men jag vänjer mig väl.

Det är inte längre snack om saken. Höst. Det biter lite i blåsten.

Alldeles nyss var det sommar. Och i morgon är det första oktober. Det funkar det också.

Nynningen.

Jag tycker riktigt illa om människor som sjunger för sig själva. Som sitter och nynnar på offentlig plats.

Antingen, om sången eller nynnandet har en enveten eller gäll karaktär, kan det vara skitläskigt. Som en skräckfilm. En föraning om annalkande fara. Någon kommer alldeles strax att totalt förlora förståndet och börja hugga vilt omkring sig med kniv.

Eller, om sången är lite mer uttalad och käck, enbart jävligt irriterande. Typ "Här sitter jag på bussen på väg hem från min barber shop-repetition och formligen bubblar över av sångarglädje och tränar på min nya andrastämma alldeles för mig själv. Bara för att jag är så fri och inte bryr mig om vad andra tycker. Jag bara gör det. Så härlig är jag."

Jag tycker lika illa om båda typerna. Jag är förstås mer rädd för den första sorten. Men den andra sorten vill jag slå.

Bad taste AB

Alltså, hur tänkte de när de kom på den här köksprodukten? Och ännu viktigare, hur tänker den som köper den?

-"Asså, jag tänker att det är liksom kul att man liksom sticker kniven i nån jävel varje gång man använder den här grejen. Hehehe..."

Det nuppas.

Jag har fått nya grannar. Need I say more?

Resebidrag.

Jag ska på födelsedagskalas ikväll. Och på inbjudningskortet står det att jag inte behöver tänka på present, men däremot gärna pytsa in ett litet ekonomiskt bidrag till en resa med familjen.

Där det otyget gillar inte jag. Jag känner olust. För det första tvingas jag in i nåt konstigt val, där jag ska bedöma hur mycket jag kan tänka mig att bidra med. Oavsett vilken summa jag kommer fram till, så känns det fjuttigt.

Och sen ser jag framför mig hur födelsedagsbarnet sitter där och granskar sitt kontoutdrag och noterar exakt hur mycket jag tyckte att han var värd.
-"Jaha ja, Knösbergs skickade med 1.500 på resan, men den där gnidna Ank, hon tyckt att ynka 300 spänn räckte. Fnys...."


Jag är ju normalt jättenoga med att pilla bort prislappen på presenter, men här ska jag nu plötsligt flasha med prislappen helt öppet.

Nej, det blir inget resebidrag den här gången heller. Hoppas inte gossen blir sur om jag helt enkelt köper en bra bok. Som han kan kan ta med sig på sin semesterresa.

Kvack.

Alldeles nyss på Ring så spelar vi var det en tjej som inte kunde svara på en fråga om Anna Anka. Hon hade aldrig hört talas om henne, sa hon.

Var köper man ett sånt filter? Ett filter som sorterar bort värdelöst vetande. Ett sånt skulle jag vilja ha.

Vardagens små underverk 3.

I min serie om de små underverk som omger oss dagligen och som vi betraktar som självklara, har jag kommit fram till

Popcornet!

Ett rent mirakel att ett litet stenhårt majskorn kan puffa upp och bli nåt så stort, fluffigt och gott.

Det kan ni glömma!

Det spelar ingen roll hur mycket de tjatar och nöter med mig. Det spelar heller ingen roll hur lång tid som går och hur många miljarder de lägger på att att få mig att tänka om.

Jag kommer aldrig, aldrig att säga Ericsson Globe.

Morgonstund.

Jag brukar ha sms-kontakt med Chrillo under Melodikrysset. Vi avhandlar frågorna och lite annat smått och gott.

Sms från honom alldeles nyss:
"Många fina bitar idag."

Vardagens små underverk 2.

Tidningen i brevlådan varje morgon.

Någon går upp mitt i natten för att bära ut den till mig. I ur och skur. Detta är ett under och uppfyller mig med tacksamhet.

Kukeliku....

My kind of guy.

Jag har sagt det förr och inte alla håller med mig. Men jag är inte rädd för att säga det igen:

Jag är väldigt, väldigt svag för Lasse Kronér.

Olika faller ödets lotter.

Jag pratar i telefon med min granne Peter på landet.
- "Jag sitter på tunnelbanan mellan Hötorget och Rådmansgatan", säger jag
- "Jag sitter på bryggan med tidningen och en stänkare. Det är kav lugnt", säger Peter.

Det är olika hur folk har det.

Hattparaden marcherar mot solnedgången.

Vi går mot möss- och hattsäsong. Jag har alltid varit svag för coola hattar, men aldrig vågat bära dem. Inne i mitt huvud har jag gått runt i olika Annie Hall-hattar och nonchalant neddragna tweedmurklor på det självklaraste av vis. Men jag har aldrig lämnat hemmet i en frän hatt. Aldrig gått genom en folksamling med en tuff mössa på huvudet och en bekväm känsla i magen. Jag har inte vågat, jag har känt mig fånig.

När jag var yngre borde det ha varit fritt fram att trycka ner mormors gamla avlagda persianhatt eller stora kvarnhjul på skallen. Men när jag väl stod där framför spegeln, slog alltid självcensuren till. Såg jag inte lite larvig ut? Var det verkligen jag? Oron över att sticka ut fick mig att lämna hatten hemma.

Idag, när jag inte är fullt lika skitnödig och osäker längre, inser jag att det är kört. För idag är en tweedmurkla eller mormors persianhatt inte längre retro och frän på mig, utan mer åldersadekvat.

Med andra ord, om jag trycker ner en liknande tingest på skallen idag, när jag faktiskt kanske skulle våga, ser jag bara ut som den kärring jag faktiskt håller på att bli.

Så det är bara att inse; jag har missat möss- och hatttåget för evigt och det kommer aldrig mer att tuffa in på min perrong. Fuck!

Top notch.

Svenska Hollywood-fruar på TV3. Vilket toppenprogram! Det här är riktigt kul. Tre blonda svenska landsortsbrudar som vunnit nån Hawaiian Tropic-tävling, dragit till Kalifornien, gift sig rikt och transformerats till osannolika damer. Anorektiska, neurotiska, plastikopererade. Men jätteroliga.

Skojsigast hittills är 38-åriga Anna från Bjuv. Gift med Paul Anka. Anna Anka. Hennes uppgift i livet är att vara vid Pauls sida när han reser runt i USA och sjunger "Diana" på olika amerikanska motsvarigheter till finlandsbåten.

De reser på stor fot. Paul har ett eget jetplan. Och det tycker Anna är skönt eftersom reguljärflyg är så jobbigt. Med på resan följer alltid de två små barnen och en förtryckt au pair-tjej som Anna retar sig på. En dag i planet, på väg till Atlantic City, läser Anna i tidningens horoskop att det finns någon därute som är avundsjuk på henne

- "Det är hon, det är jag säker på", väser hon på svår Bjuv-dialekt och blänger argt mot den intet ont anande barnflickan som leker med barnen längst bak i privatjeten.

- "Jag har alltid känt att hon är avundsjuk på mig och hatar mig. Hon stör sig på att jag har så mycket pengar" säger Anna och knycker på sin beniga nacke.

- "Herregud, hur ska hon kunna jämföra sig med mig. Hon tjänar 16.000 dollar om året, stackars människa. Jag förstår inte hur man överlever på så lite pengar".

- "16.000 dollar? Det är ju vad jag använder i månaden bara på make up",

fortsätter Anna från Bjuv och ler medan privatjeten inleder nedstigning mot Atlantic City och den väntande Paul Anka-konserten på en av stans många spelhallar.

Smörsmak 2.

En del gammalt smör härsknar. Glenn Medeiros lyckades med konststycket att få en världshit utan att kunna sjunga.

Men gå på stranden och avteckna sig mot horisonten med fluffigt hår och buskiga ögonbryn, det kunde han.

Man to man.

Alltså, de säger att vi tjejer pratar mycket. Men killar´rå....? Jösses, vad de kan snacka.

Sitter i mitt fönster och iakttar två snubbar i trettio-trettiofemårsåldern som står i parken utanför och pratar, pratar, pratar, pratar och pratar igen. Helt uppslukade av varandra. I väl över en halvtimme har de stått där. Bredbenta med armarna lagda i kors över brösten. Djupt involverade i märkvärdiga samtal.

Medan deras barn oavbrutet och utan uppsikt cyklar och springer sig trötta i parken. Ibland ramlar de och slår sig, men de får trösta sig själva. Upp igen...

För papporna t a l a r. Helt absorberade.

Kärringsnack.

Vardagens små underverk 1.

Det är mycket man tar för givet i vardagen. Sånt som bara finns där och som man självklart tar del av utan att reflektera. Service man förväntar sig, helt enkelt.

Därför tänker jag då och då rikta ljus på några av dessa små ting och företeelser framöver. Vardagens små och stora underverk.

Idag vill jag att vi stannar till och sänder en imponerad och tacksam tanke till

Färgbaren
Ni vet den där anordningen i färghandeln där man bryter färg. Vilken otrolig uppfinning! Hur går det till, vem har räknat ut recepten? Bara att knappa in en färgkod och vips händer det grejor. Tre miljarder kulörer att välja på.

Vem uppfann den? Har han eller hon blivit rikligt belönad? Det är det minsta man kan hoppas på.

Jag lyfter på hatten för Färgbaren.

Oj oj oj, vilken grej.....

Smörsmak 1.

Inget piggar upp som en riktigt smörig åttiotalsvideo på en torsdagkväll. Och Toto är kungar i Smörlandet. Let´s go to the Butter Country.

Men vänta här nu...

Knappar mig förväntansfullt fram till kanal 36 på min televisionsmottagare och möts av följande meddelande:

"Hallmark Channel har upphört med sina sändningar i Norden. Kanalen sände sin sista dag den 31 augusti 2009. Vi beklagar detta."

"Vi beklagar detta"?? Vad är det frågan om? Har dom gått och smygstängt Hallmark Channel mitt framför näsan på mig?

Hallmark Channel som omslutit mig som en varm famn dagar sju dagar i veckan, år efter år. Som aldrig svikit mig när min längtan efter sagor om guvernanter som blir ihop med godsägare blivit för stor? Kanalen vars filmer alltid har lyckliga slut, där det goda vinner och där djuren pratar. Min favoritkanal.

Vart ska jag nu ta vägen på en bakissöndag? Om jag inte längre kan sjunka ner framför rullar som Love comes softly, A grandpa for Christmas, Mystery Woman och An Old Fashioned Thanksgiving?

Jag är bedrövad.

Kärringkommentar 25.

Nu flickor, säger jag det för sista gången:
Det är absolut förbjudet att åka svarttaxi! Det är dessutom helt onödigt, eftersom stan dräller av riktiga taxibilar.

Hur full man än blir, så får man aldrig av misstag sätta sig i en svarttaxi. För då kan man bli rånad och våldtagen.

Är det uppfattat?

Nya programidéer.

Det finns utrymme för alla sorters tv-program. Ikväll sprang jag på en episod ur dokumentärserien "I didn´t know I was pregnant". Som namnet antyder handlar den om kvinnor som gått i nio månader utan att fatta att de är på tjocken och sen får magknip och föder barn i toalettstolen eller i skidbacken eller någon annanstans.

Jag blev inspirerad av det här programmet och har nu börjar skissa på en programidé som borde kunna bli en riktig långkörare. Den ska heta "Jag hade ingen aning om att jag hade spenat mellan tänderna" och skildra människor som går omkring med spenat mellan tänderna utan att veta om det. Och så ställs de inför en jury som berättar för dem hur det ligger till och så blir de utröstade med buller och bång. Och den sista som är kvar vinner hela skiten och blir förlåten.

Det tycker jag låter som ett kul program.

Det borde kunna funka.

-"Jag svär, jag hade ingen aning......"

Alcogelen är slut på lagret!

Gud, vad det shoppas handsprit! Folk pratar om det som om det vore ett språjlans nytt påfund att tvätta händerna efter toalettbesök. Och både med tvål och sprit för säkerhets skull. Det gäller att kväsa flunsan.

Men när man blåser faran över för den här gången, när svininfluensan inte längre är veckans snackis, vad händer då?

Jo, då återgår nog de flesta till sina gamla hygienvanor - nämligen att inte tvätta händerna alls när de varit på muggen.

Sann och äkta körglädje.

"Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in..."

Miraku(mål)löst?

Nu är jag inte rätt person att ha några synpunkter på fotboll, det vet jag väl. Men jag måste ändå få klämma i med några reflektioner om gårdagens VM-kvalmatch i Budapest. För hundrade gången var Lagerbäcks gossar en hårsmån från att bli utkickade i kylan. Och för hundrade gången gjorde inte Zlatan vad han ska göra i landslaget, nämligen mål.

Förrän några sekunder före avblås på kraftig övertid, då han av misstag fick en boll i magen, som fick honom att tappa andan, men som också råkade studsa in i mål - vilket gjorde att vi vann matchen istället för att spela oavgjort.

Och detta blåses idag upp på kvällstidningarnas löpsedlar som "Ett mirakel". Va??

Zlatan lär tjäna 10 miljoner kronor i månaden. Det enda vi begär av honom är att han ska göra mål i landslagsmatcher. Gör han det??? Nej, det gör han inte!!

Får han av misstag en boll i magen så att han tappar andan? Och råkar den bollen studsa i mål? Och är det per definition att göra mål på riktigt?

Och i så fall, är det ett "mirakel"?

Och så den absolut viktigaste frågan som jag ställer mig idag, efter att ha lyssnat på ett antal spelarintervjuer:

Varför låter alla svenska fotbollsspelare som tibetanska strupsångare när de pratar?

Ett av de stora mysterierna.

Hur i herrans namn klarar sig män utan handväska? Den frågan driver mig till vansinne och jag får ingen rätsida på den. Var gör de av alla grejorna?

I morse satt jag på bussen och iakttog en kostymkille på väg till jobbet. När han kom ombord visade han sitt busskort som han hade i plånboken. Efter det åkte plånboken ner i innerfickan på kavajen. Strax därpå trollades det fram en telefon ur kostymens innandöme. När han pratat klart, slank den tillbaka in i gömmorna.

Någonstans därinne i den välsittande Hugo Boss-outfiten måste det även ha dolt sig en kam och nycklar hem. Var fan gömde han dem? Läsglasögon? Och almanackan? En executive-kille kan väl inte lämna hemmet utan en almanacka? Kanske att han var lite torr om läpparna. Då behöver han väl ett cerat. Och var hade han i så fall det?

Det är ett mirakel och jag begriper inte hur det går till. Bara min nyckelknippa kräver ett handbagage.

Vet någon?

Det regnar!

Det är torsdagkväll och regnet smattrar på mitt fönsterbleck. Jag kan inte med ord beskriva hur mysigt jag tycker det är. Jag sover så gott under regnnätter.

Och alldeles nyss sa de på Nyheterna att det ska regna hela helgen. Jo, jag tackar.

Tuff tuff 2

På väg hem från Göteborg igår passerade tåget Vårgårda. Vi inte bara passerade, vi stannade faktiskt i Vårgårda. Och alldeles bredvid stationen låg det en liten park. Och i den satt samhällets a-lag. Glada i hatten fast klockan bara var runt 12. Fem gubbar med Lidl-påsar mellan fötterna vinkade till mig.

Och jag vinkade tillbaka och tänkte att "Fy fan för att bo i Vårgårda". Gubbarna på bänken var säkert de som hade roligast i hela Vårgårda, där de satt och räknade tåg och fyllnade till före lunch.

Det fanns nog i och för sig inte så många tåg att räkna, eftersom de flesta säkert tar en annan rutt eller blåser förbi i 180. Det verkade inte finnas så mycket att räkna överhuvud taget i Vårgårda.

Jag såg en korvkiosk, en liten park med tillhörande bänk, Folkets hus, en stängd bio som hette Rialto, en firma som hette Stålprofil AB, en igenvuxen fotbollsplan och ett igenvuxet industriområde. That was it. Så det var lätträknat.

Jag tror jag skulle vara fyllo jag också, om jag tvingades bo i Vårgårda.

Stålprofil AB rockar fett!!

Gynning bloggar på.

Gynning säger:
"Så här fint har Anna sminkat mig idag! Min foundation kommer ifrån La prerie! Helt underbar makes you look like a doll!"

Ank undrar:
"Den Onda Dockan?"

Facebook Rookie No 1.

Många är lite tafatta på Facebook i början, men den här slampan slår väl alla rekord, va?

Detta, mina vänner, tycker jag är sann och äkta humor. Det tycker nog inte Tracy.

Tuff tuff.

Jag har varit ute och åkt tåg idag. Jag gillar verkligen att åka tåg. Göteborg-Stockholm, långa rutten. Kändes som om vi stannade vid varje mjölkpall, men inte mig emot. Att sitta där i en hyfsat tom vagn, med fönsterplats och den soliga septemberdagen blåsandes förbi utanför. Rogivande, men också kreativt. Jädrar i min låda vad jag kom på många idéer. Några av dem bra, några riktigt usla. Men lik förbannat idéer.

Och så noterade jag att det är otroligt mycket rönnbär på träden i år. Det var länge sedan jag såg så mycket rönnbär. Så nu vet vi - vi går en vargavinter till mötes. Gäller att börja bunkra i ladorna redan nu, för inom kort kommer kylan och snön att lamslå Sverige.

Det gillar jag också. Jag älskar bistra vintrar. När man får linda flera meter halsduk runt sig för att inte frysa ihjäl och skotta fram bilen varje morgon.

Väldigt vad jag var nöjd och positiv idag då. Det går väl över.

Vad ska vi göra med alla rönnbären då? Inte gelé i alla fall, för det är väl ingen människa som står och gör det nu för tiden. Inte jag i alla fall. Men brännvin kanske skulle smaka fågel? Därför kommer här ett litet recept:

Rönnbärssnaps

1. Plocka bären. De ska vara riktigt mogna och bör ha frostnupits. Bären kan också läggas i frysen över natten.

2. Fyll åtminstone halva glasburken med rensade rönnbär. Fyll sedan burken med brännvin.

3. Låt brännvinet stå minst en vecka eller helst över en månad. Filtrera sedan brännvinet och späd med brännvin till önskad styrka. Rönnbärssnapsen vinner på att lagras. Om smaken blir för syrlig kan du tillsätta en eller två teskedar honung och låta brännvinet stå ytterligare en tid.