Söndag 2

Det blev ingen kaffesolkad pyjamas i sängen. Det blev kopiösa mängder svart trumpetsvamp i stället. Och tippen för att slänga grovsopor. Och biltvätt. Och kanske att det är någon riktigt härlig film på tv ikväll.

En riktig Svennebanan-söndag med andra ord. Herregud, man kan väl ändra sig, man lever väl i ett fritt land?!

Söndag.

Åh, denna soliga och ljuvliga höstdag med sin höga luft och sin färgprakt! Som gjord för att gå ut och promenera, plocka svamp, andas djupt, vira in sig i lång halsduk, få ros på kind, sparka i löv, gå på kafé. Umgås.

Eller stanna inne och och inte dra upp persiennen. Spilla kaffe på pyjamasen och inte gå ur sängen.

Vi lever väl i ett fritt land, för fan.

Omhuldad av de kommersiella krafterna.

Min kompis H om att lösa in reklampresentcheckar man fått på sin födelsedag:
- Man känner sig lika delar uppvaktad och snål.

Lika delar roligt sagt och sant.

Elitist? Javisst!

Jag älskar när Horace Engdahl mallar sig och inte skräder orden. I morse var han fantastisk i P1, när han utan att blinka hävdade att svensken är dum och obildad.

REPORTERN
Är vi obildade?

HORACE
Ja.

REPORTERN
Vad bygger du det på?

HORACE
Ett livs erfarenhet.

REPORTERN
På vilket sätt är vi obildade?

HORACE
Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar.

REPORTERN
Varför gör vi inte det då?

HORACE
Lättja.

REPORTERN
Varför har vi hamnat där då?

HORACE
Det finns för mycket distraherande element som konkurrerar om uppmärksamheten, medierna t ex.

REPORTERN
Jaha ja, medierna... haha. Att du sitter här då i radio, folk borde inte lyssna på dig? Är det det du menar?

HORACE
Ja, de borde sitta och läsa istället, strängt taget.

REPORTERN
Är det här ett problem?

HORACE
Man ska inte moralisera, det är bara en iakttagelse jag har gjort. Var och en väljer sitt eget helvete.

Way to go, Horace!!!

Tom i bollen.

Tänk, jag inbillade mig att det här med nytt jobb och nya intryck skulle få mig att bubbla över här på bloggen. Men nej.... det är alldeles tomt. Inte en idé, inte en rak tanke.

Tvåhundratjugotvå veckor.

"Du är min man" med BAO och Helene Sjöholm gick upp som ny etta på Svensktoppen igår. Den har legat på listan i 222 veckor. Jag upprepar: Tvåhundratjugotvå veckor. Den kom in på listan i juli 2004.

Alltså, vi pratar om fyra år och tre månader. Samma låt, vecka in och vecka ut. Upp och ner på listan, oftast på den övre halvan. Och nu som sagt, etta igen.
Och stimpengarna fortsätter att strömma in till Björn&Benny. Kul för dem, det unnar jag dem verkligen.

För fyra år sedan fick vi fortfarande röka på krogen, det var året då alla snackade om Helge Fossmo och Knutby. Tsunamin. Sossarna satt vid makten. Grekland vann fotbolls-EM och George W Bush blev omvald i USA. Ett tag sedan, helt enkelt.

Vad ska man säga om ett land, där en och samma låt kan ligga på en topplista i över fyra år? Jag blir beklämd och förbryllad av detta.

Är vi kanske utsatta för ett gigantiskt practical joke? Eller är det helt enkelt det kollektiva omedvetna Sverige som har bestämt att den här låten ska ligga på Svensktoppen tills jorden går under. Bara för att det är kul. Eller tryggt. Som Kalle Anka på julafton.

Ord som trygghetsnarkomani, fantasilöshet och förändringsobenägenhet kommer snurrandes genom luften. Men fy, det var dumt tänkt. Det är helt enkelt en go´ låt, med en fin text. Klämmig och bra. Och Helene kan ju sjunga som ingen annan. Det räcker långt. Och vi vet vad vi har, men inte vad vi får.

Magic Mushroom.

Igår fick jag en svampuppenbarelse i skogen. Om jag vore lagd åt det hållet hade jag troligen blivit religiös på kuppen, men nu är jag ju inte det, så jag nöjer mig med att konstatera att det var en ganska märklig upplevelse.

Jag var ute på min obligatoriska svampsväng. Jag befann mig i storskog med mycket vildsvin, så jag gick där och småvisslade och klev på grenar och väsnades, för att inte riskera att sladda in i ett vildsvinsstim.

I korgen låg det några små bäbiskantareller och en bumling till blek taggsvamp, men inte mycket mer. Ganska mager skörd, so far alltså.

Plötsligt hörde jag ett jättebrak. Min första impuls var vildsvin och jag hann se rubriken "Kvinna lemlästad av galna svin i sörmlandsskog", innan jag insåg att det inte alls var några vildsvin. Det var en stor gren på ett träd, som bröts av i blåsten och rasade ner för slänten och landade framför mina fötter.

Jag stod där och glodde på grenen och sedan tittade jag på trädet en bit upp i backen - och plötsligt fick jag en stark ingivelse att ta mig upp dit. Jag börjar klättra och kom upp på den avsats där trädet stod. Och ja, ni vet ju redan, eller hur..... där var det ABSOLUT knallgult av kantareller. Jag blev kvar i minst en kvart och bara plockade och plockade.

Var det ett tecken, eller va....??? Kantarellerna talar tveklöst med mig, de älskar mig och söker kontakt. Man skulle kunna turnera i folkparkerna med mig. Eller tv, för all del. Knave, om du läser det här, ring! Svar till "Kvinnan som talar med svampar".

Säg "svampomelett".

Försök att bete dig professionellt, snälla.

Ibland blir jag så fruktansvärt irriterad på unga, beskäftiga människor.

Jag vet att det är en ynklig och patetisk känsla som jag till varje pris borde trycka tillbaka, eller ännu hellre göra något åt - men jag kan inte hjälpa det; varje gång jag pratar med riktigt unga personer som försöker briljera och visa sig på styva linan, drabbas jag av en stark impuls att klippa till dem allt vad jag orkar, så att de går och lägger sig i korgen igen tills de är torra bakom öronen.

Poff!

Men det gör jag ju förstås inte. Istället vinner den civiliserade människan över grottmänniskan inom mig och jag lägger huvudet på sned, ler milt och säger
-"Det finns många sätt att flå en katt på, men jag skulle nog inte lägga snittet riktigt där".

Det brukar täppa till käften på dem - nån minut sådär.

Steamroller power.

Ett kanske något otippat uttalande från en som just har fått ett nytt, jätteroligt jobb, men när jag tittar ut genom fönstret och ser ångvälten pila fram och tillbaka nere på gatan, tänker jag att det verkar väldigt kul att lägga asfalt.

Let´s clean up the ghetto.

Jag har nått den absoluta smärtgränsen, situationen är nu ohållbar. Mitt hem är fullt. Skåp och garderober bågnar, saker ligger i travar. En droppe till och bägaren kommer att rinna över. Jag har tappat kontrollen, det handlar inte längre om att städa utan att flytta runt saker. Här krävs en extreme home makeover. Och för att detta ska vara möjligt, måste jag göra mig av med en massa grejor. Inte minst kläder och skor.

Jag läste någonstans att en bra regel är att för varje ny sak som köps, måste två gamla slängas. Det vore som en piss i Mississippi hemma hos mig, här krävs radikalare tag. Fr o m idag gäller regeln att minst två saker/plagg ska ut ur hemmet varje dag och inget nytt får föras in. Bortsett från mat, dryck och hygienartiklar - och blommor. Jag måste få köpa blommor. Detta gäller fram till årsskiftet.

Efter det får jag se. Det här är bara början.

"Broadsword to Danny Boy... come in Danny Boy"

Jag hamnade framför Örnnästet på TCM. Den rullen håller verkligen än. Fruktansvärt spännande. Och Clint Eastwood och Richard Burton har aldrig varit snyggare. I naziuniformer.

Jag var helt besatt av boken. Nu är det länge sedan sist, men jag tror att jag har läst den minst 10 gånger.

Och efter boken kom filmen. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag var 13-14 och pappa och jag såg den i Stockholm. Kommer inte ihåg vilken biograf, men det kan ha varit Look på Drottninggatan (fast det hette den nog inte då).

Vad jag däremot minns är vinjetten. Flygbilderna över Alperna, de suggestiva trummorna och så texten i knallrött. Det minns jag tydligast av allt, den blodröda texten. Jag tyckte det var så otroligt effektfullt. Och det tycker jag fortfarande. Ett genidrag med röd text mot den vita snön.

Det mest vidunderliga med filmen var att miljöerna såg ut exakt som de jag hade inne i mitt huvud när jag läste boken. Oftast är det ju inte så. Man blir för det mesta besviken när man ser filmatiseringen av en bok man tycker om.

Men filmens tolkning av Örnnästet, linbanan och det lilla samhället vid bergets fot var nästan identisk med min egen. Ganska märkligt, men så var det. Hur hjältarna såg ut inne i mitt huvud när jag läste boken minns jag däremot inte, men de kan omöjligt har varit bättre än Clintan och Richard. De är perfekta.

Och som sagt, inledningen på filmen är en klassiker. Ett plan kommer inflygande över bergen på låg höjd. Trummorna mullrar. Spelet kan börja.

Naturrutan

Kantarellerna är verkligen enormt stora i år. Den här använde vi som picknickbord.

Leka med maten 5.

På väg hem från landet ikväll, stannade jag till på min kvartersasiatkrog (konstigt ord) Mamadou för att hämta något att äta. Jag tror att den ägs av göteborgare. Eller så har de anlitat göteborgare för att skriva menyn. Eller Arne Hegerfors. Han är väl göteborgare, förresten?

De har nämligen jätteskojsiga namn på maträtterna och det är alltid en plåga att beställa. Man känner sig dölarvig. Varje gång man viskar fram vad man vill ha, förväntar man sig nästan att någon ska hoppa upp och lägga en trumvirvel och ropa "häpp".

Idag blev det för min del en "Rice of our life" eller hette den "Days of our rice"? Jag minns inte. Tjejen bredvid mig hade ringt och beställt en "Fry me to the moon".
Paret vid bordet närmast gick loss på en "Chicks with nuts" och en "Let´s talk about prawn, baby".

Rätterna heter så där. "Hey Mr Tamarind", "Mutiny on the Bounty", "Jailhouse Pork" och "Born to be Prawn" är några andra käcka exempel. Det är helt enkelt en pärs att beställa på Mamadou. Men de har jäkligt god mat, så det måste gå.

Saturday Night Live.

Nu lördagkväll, strax en liten drink. Sedan en liten långfilm.

Fylletjat.

Jag överlevde surströmmingen. Förstås. Det var faktiskt riktigt gott. Eller gott och gott.... inte jätteäckligt i alla fall. Och kvällen blev så trevlig, så trevlig. Maten är inte allt.

På väg hem på stökig nattbuss fick jag anledning av grubbla över två saker:

1. Vad är det som gör att fulla människor blir så tjatiga? Exakt vad i alkoholen är det som framkallar ett behov av att upprepa saker en miljon gånger. Kan det vara att närminnet slås ut, så att man inte minns från en sekund till en annan att man just sagt något? Det är i alla fall oerhört märkligt och irriterande och troligen en starkt bidragande orsak till att det så ofta blir bråkigt när fulla människor kommer samman. Tjatandet.

2. Vad är det som gör att fulla människor alltid måste skrika och gapa om något jävla fotbollslag? Som om det vore på liv eller död. Helt obegripligt för mig. Man får väl hålla på vilket lag man vill. Det finns väl viktigare grejer att hetsa upp sig över än att någon inte hejar på samma lag som man själv.

Eller kommer från en annan landsända, för all del - alla kan väl inte komma från Stockholm? Tänk om det bara fanns AIK, Hammarby och Djurgården. Då blev det inte mycket till allsvenska.

Haha, där fick ni nåt att tänka på, tjatigafullajävla fotbollsidioter.

Phuiiii!

I kväll ska jag på surströmmingskalas. Jag tycker inte ens om surströmming. Jag har visserligen bara testat en gång och då satt vi utomhus och öppnade burken under vatten. Och så fläskade jag på med så mycket mandelpotatis, gräddfil och lök i tunnbrödklämman att strömmingen knappt märktes. Och så lät jag mig förföras så mycket av spektaklet och ceremonierna runt ätandet, att jag till slut inbillade jag mig att det var gott.

Men innerst inne tyckte jag ju att det smakade fan.

Slog upp surströmming i Wikipedia:
"Surströmming är strömming som konserverats genom fermentering. Den rensade fisken läggs i öppna kar och får jäsa då strömmingen genom autolys, d v s genom egna enzymer, och tillsammans med bakterier bildar starkt luktande syror som propionsyra, smörsyra och ättiksyra. Det bildas också vätesulfid. Strömmingen läggs sedan på konservburkar för att efterjäsa."

Det talar för sig själv. Jag har en känslig näsa. Och nu ska jag alltså frivilligt gå på surströmmingskiva inomhus, i ett slutet rum. Och med ord som bakterier, propionsyra, smörsyra och vätesulfid flimrande för mitt inre öga, tänker jag "Herregud, vad gör man inte för att få kompisar".

Kontor.

Idag börjar jag mitt nya jobb. Det är ett riktigt jobb, ett som räcker länge. Jag kommer att få fin titel, visitkort, passerkort, parkeringsplats, egen laptop och bild på en hemsida.
Det här ska bli så himla kul! Om jag sköter mig kanske jag t o m får åka till Cannes. Det vore fan i mig på tiden.

Dessutom fyller jag år idag. Så idag är en bra dag.

Dagarna 2.

Som sagt, i lördags var det Kartans dag.

I går var det Internationella Alzheimerdagen. Fast det glömde jag tyvärr bort.

Naturmorgon.

Ögonblickskildring från mitt pörte i skärgården kl 06.45 i morse.

Solen försöker kämpa sig igenom morgondimman. Havet ligger blankt som en nubbe. Jag står i pyjamas på mitt däck och tittar ut över sundet. Det är lite kallt, jag småhuttrar. Plötsligt, något som rör sig en bit ut i vattnet. Ett mörkt spolformat huvud som tittar upp och försvinner under ytan igen. Jag rusar in för att hämta kikaren. Var det inte....?

Huvudet dyker upp igen, några meter längre bort. Tittar runt, även åt mitt håll och dyker sedan med ett litet frustande. Det sista jag ser är de två små bakfenorna. En säl!!

Samtidigt fångar en rörelse i ögonvrån min uppmärksamhet. Jag sänker kikaren och tittar mot vattenbrynet, fem meter från mig. Där går en skrakbent häger och pickar i tången med sin långa näbb. Jag går in och lägger mig igen. Somnar om. En tidig morgon i skärgården.

Vafalls?

Åkte förbi Hamngatan. Den här vepan sitter uppblåst på Gallerians fasad i storlek Fotbollsplan. Hela fasaden är täckt av denna bild på en porrfilmsskådis och en ballerina. Vad vill de säga mig? Jag förstår inte.

Vaknat på fel sida.

Jag gör en snabb scanning av bloggosfären och kommer fram till att de tre vanligaste ämnena därute (utan inbördes ordning) är:
1. Bantning
2. Förkylning
3. Problem med mobilbloggning eller uppkoppling i största allmänhet.

Min reaktion på ovanstående:

1. Sluta att i detalj redovisa hur mycket (eller lite) ni går ner i vikt genom olika mer eller mindre hopplösa metoder och träningsformer. Banta och håll käft. Återkom när ni kan redovisa rejäla resultat. Typ minst 10 kg lättare.

Eller, ännu hellre, sluta att banta offentligt om ni inte har övervikt utan bara är anorektiskt lagda eller har snedvridna kroppsideal. Ni tutar i ungt folk en massa griller.

2. Sluta att lägga ut bilder på Treo-rör och citroner och upphör med att berätta att ni snorar. Ni blir snart bättre.

3. Sluta att berätta att ni inte har bloggat var tredje timme p g a att mobilen inte funkar. Uppsök en dator och lägg ut ett inlägg när det passar. Det räcker så fint så.

Något mer ni vill veta?

Hej svejs

Hej svejs

Dagarna.

Ok, så vi har lagt Klamydiamåndagen bakom oss. Nu pågår förberedelserna för fullt för Kanelbullens dag den 4 oktober.

Men först, redan nu på lördag den 20 september, har det blivit dags för Kartans dag. Då blir det ett jala hålligång i Krigsarkivet.

Höstmode för herrar.

Lathund att ta med till frissan:

Ha ha ha ha ha!

Det är inte så himla lätt att vara rolig alla gånger.
I väntan på att inspirationen ska komma, vilar man ut hos den ljuvlige Prankmonkey. Honom kan man alltid lita på.

http://www.goddamnit.se/prankmonkey/?p=150

Kan det bli värre?

Läser i Aftonbladet att det är Klamydiamåndag idag. Visserligen bara i Stockholm, Halland och Jämtland av nån anledning, men i alla fall...

Åldersnoja AB.

Jag jobbade som ledare på kollo under några somrar i slutet av åttiotalet. Nu har ett av mina kollobarn blivit professor på Konstfack. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.

Ung eller gammal?

Fredagsmys.

Har tillbringat eftermiddagen med min nya kompis M, som fyller 80 om ett halvår. Vi pratar ingående om hennes liv. Idag har vi avverkat åren 1947-1960.
-"Jag har aldrig haft vett att veta min plats", säger M.

Nu sitter jag i bilen på väg hem. Radion spelar Piu' bella cosa med Eros Ramazzotti, i baksätet en hink småländska kräftor. Helgen kan börja.

Förkylningstider.

Min jakt på oumbärliga produkter går oförtrutet vidare.

De här raringarna klarar man sig inte utan när man känner sig lite tjock i halsen. Så enkla att ta fram på bion, sammanträdet eller varför inte på en flottare middag. Snabbt, fräscht, diskret.

Tystnad, dörrarna stängs.

Kl. 17.35. Jag kliver på 69:an vid Norrmalmstorg. Bussen är knökfull, inget säte ledigt, folk står i gången. Jag tränger mig in.

Men vänta, vad är det som känns så underligt? Det är något som inte står rätt till. Vad är det för fel?

Då plötsligt går det upp för mig varför det känns konstigt. Det är absolut dödstyst på bussen, fast den är fullsatt. Det enda som hörs är det stilla svischandet av tjogtals med händer som talar teckenspråk.

Gänget från Manilla-skolan är på väg hem efter en dag i gruvan.

En alldeles sällsam, speciell och nästan overklig upplevelse. Mitt i rusningen.

The Little Big Bang.

Går det åt pipsvängen i dag, kommer jag i alla fall att dö med en snygg bränna.

Kristallmottagare.

Så här kul tror jag att det var att titta på Kristallen-galan på Kanal 5 igår.

Festen efteråt var roligare. Men det vet ju inte tittarna.

Stor & Liten.

I mitt kvarter har det länge legat en tobaksaffär. Så icke längre. Den drevs av en snäll invandrarfarbror. Exakt varifrån han kom vet jag inte, för så långt kom vi aldrig. Men vi brukade småsnacka om ditten och datten när jag var inne för att handla tidningar och tuggummi.

För ungefär ett år sedan öppnade en flådig, skinande 7-Eleven mitt emot och detta skulle visa sig bli mycket ödesdigert för min lilla tobaksfarbror. Plötsligt blev hans närmaste granne en bjässe med samma sortiment som hans, fast bättre. Till på köpet hade de öppet i princip dygnet runt. Han måste ha anat annalkande fara på direkten.


Jag försökte att vara lojal och fortsatte att gå till den lilla affären så mycket som möjligt, men det hände ju att även jag slank in på 7-Eleven och då hoppades jag alltid att farbrorn inte såg mig.

Till en början höll han ångan uppe och sa att det var bra med konkurrens, men jag såg ju hur han deppade ihop mer och mer. Det var nästan aldrig några kunder i butiken och sortimentet blev sämre och sämre ju längre tiden gick. Till slut kunde han till och med erkänna att det var tufft och att han var lite orolig.

Och så igår upptäckte jag att den lilla tobaksaffären hade slagit igen. Papper för fönstren och en handskriven lapp "Stängt. Tack för den här tiden." Det kändes så himla sorgligt.

"Den här tiden" var många år och farbrorns liv och inkomstkälla. Jag har ingen aning om vart han har tagit vägen, men förhoppningsvis öppnar han en ny affär någon annanstans där han får vara ensam herre på täppan.

Sånt här händer förstås hela tiden, och är en helt naturlig konsekvens av fri företagsamhet och konkurrens, men det är alltid tråkigt att se det på nära håll. Herregud, vad sorgligt det var när Meg Ryan fick slå igen sin lilla bokhandel på hörnan i You´ve got mail, för att hon var utkonkurrerad av den stora stygga multibokhandlaren Tom Hanks.

Men det var på låtsas och fick ett lyckligt slut. Min lilla tobaksfarbror är inte Meg Ryan och föreståndaren på 7-Eleven är inte Tom Hanks och såvitt jag vet, blev de inte kära i varandra och slog sina påsar ihop. Utan den lille fick packa och dra.

Vad hände med den gamla fina devisen "Jag var här före dig, din jävel"?

Grodmord.

Ni vet scenen i Magnolia, där det regnar grodor. Igår befann jag mig mitt i den.

Bestämde mig sent för att inte sova över på landet, utan istället åka in till stan. Klockan var väl runt 23. Att gå till bilen utan ficklampa var som att famla runt med förbundna ögon inne i en kolsäck. Det var absolut becksvart, jag såg inte handen framför mig.

När jag äntligen trasslat mig in i bilen och startat den, fick jag syn på en stor groda som satt uppe på motorhuven. Här borde jag förstås gått ur och puttat bort den, men istället betedde jag mig som i en amerikansk actionrulle när nån bov landar uppe på motorhuven; jag gasade på allt jag pallade för att grodan skulle trilla av i farten. Vilken den givetvis gjorde till slut. Och slog ihjäl sig, får man anta. Eller åtminstonde gjorde sig rejält illa.

Sedan började min golgatafärd. Jag har aldrig sett så många grodor i hela mitt liv. Rena rama grodkonventet. Hela vägen var fylld och de dök upp i strålkastarkäglan hela tiden. De flesta satt bara stilla och inväntade sitt öde och ibland kändes det som om de tittade strängt på mig innan jag körde över dem. Fy, vad hemskt det var, men vad skulle jag göra? Jag gjorde så gott jag kunde, jag girade och sladdade och åkte slalom mellan dessa grodsoldater som hade invaderat vägen, men herregud, vad många jag måste ha tagit livet av.

Nu står bilen parkerad här nere på gatan och jag borde antagligen gå ner och göra en okulärbesiktning. Hur många frogs sitter fast under bilen eller i kofångaren? Kanske några stackare överlevde som jag måste barmhärtighetsdöda? Det gör jag bara inte.

Jag ställde till med en grodmassaker igår natt. Det får jag leva med resten av livet.

Still alive and kickin´

Ville bara rapportera att natten varit lugn. Mår finfint. Och sen hörde jag på nyheterna att någon var anhållen i sin utevaro. Vad hände med frånvaro?
Svar till "Undrande Våg".

Ingen matblogg.

Det här är ju ingen matblogg och jag är ingen mattant. Men jag kan ändå inte låta bli att delge vad jag fick ihop till middag ikväll, för det blev nämligen otippat gott. Till på köpet hopslängt lite så där Mat-Tina-nonchalant med vad som fanns hemma + vad skogen gav.

Jag stekte blodriska, karljohan och rynkad tofsskivling som jag plockade idag. Sen lite skivad lammkorv, hackad gul paprika och lök. Och så blandade jag ihop allt i woken och kryddade med salt, svartpeppar och dragon. På sedan med mager Kelda och kokade ihop. Spagetti till detta.

Hur gott blev det, på en skala?

Nu får jag plötsligt en vision av att att den där rynkade tofsskivlingen inte alls var rynkad tofsskivling, utan lömsk döskalleskivling och att jag kommer att vakna i natt i oerhörda magplågor och utslagen leverfunktion och sedan - ond bråd död.

Så kommer det inte något nytt inlägg från mig, då vet ni vad som hände...

Fast det kommer ju inte att hända. Jag vet väl för tusan hur en rynkad tofsskivling ser ut.

Äntligen!!!!

Jag vaknar till nyheten att amerikanska och brittiska forskare har lyckats identifiera det DNA, som en gång utvecklade känsliga fingertoppar och upprätt gång hos människan.

Och jag uppfylls av en jublande lyckokänsla. Vilken fantastisk början på dagen.

Årstidsbyte.

Jaha, då var dagen här, då det plötsligt känns helt ok att det börjar bli höst.

I morse kände jag en viss irritation över vädret. Måste det vara så soligt och varmt? Det blir väldigt svårt att välja kläder. Jag som hade lust att ha min gråa höstkappa idag, men om det ska hålla på och vara så här sommarlikt, så vet jag inte....

Och skor. Helst skulle jag vilja sätta på mig strumpor och stövlar, men det går ju inte. Får bli barfota i gympadojorna ett tag till. Fast jag börjar ledsna på det.

Långa, tjocka halsdukar är det väl inte heller tal om, antar jag.

Det står en box rosévin i kylskåpet. Vem ska dricka upp den ? Inte jag i alla fall, jag längtar efter mustigt rött. Och oxmärg.

Igår köpte jag tio gladiolusar på Hötorget och nu står de i fönstret och signalerar höst. Så långt från sommarblomst man kan komma.

Så kom igen, kastanjerna, nu är det fritt fram att ramla ner i skallen på mig. Det är helt i sin ordning.

Och höststorm, blås in över mig. Jag är redo och håller i hatten.

Jag är rustad för höst, så det stänker om det.

Skammens rodnad.

Jag har just sett första avsnittet av nya Idol-säsongen och jag tror seriöst att det är dags att börja analysera varför jag skäms så oerhört mycket å andras vägnar. Jag vet ju att det är det som är själva grejen med Idol-uttagningarna; att se folk sjunga dåligt och göra bort sig.

Men jag värjer mig i 180. Jag höjer min fjärrkontroll som en sköld framför mig och är ständigt redo att skydda mig själv och rädda andra genom att byta kanal.

Jag klarar helt enkelt inte av att se människor bli bortgjorda. Jodå, jag häpnar över bristen på självinsikt hos de usla sångarna och undra vilka krafter som fick dem att gå på audition över huvud taget. Och jag vet att de får skylla sig själva, för de kom av egen fri vilja. Jag tycker också att det är jättebra att någon äntligen talar om sanningen för dem, men det känns som om jag inte borde vara med när det händer. Jag fixar inte att se deras förnedring.

Det här gäller även när riktiga skurkar blir uthängda i program som Uppdrag granskning eller Insider. Rätt åt dem, tycker jag, men jag vill i alla fall inte vara med när de blir ertappade med brallorna nere. Det känns som om jag smygtittar och det får mig att känna mig illa till mods.

Så herregud vad jag zappar under ett Idol-avsnitt... Minst tio gånger fick grannkanalerna oväntade besök av mig ikväll.

Men den nya juryn bådar gott. Jag gillar den. De t o m la lite andrastämmor och sjöng med då och då under uttagningarna. Coolt gjort.

Jag har länge gillat det Anders Bagge varit inblandad i. How about den här gamla godingen från 1995, som jag fortfarande tycker är en av världens bästa danslåtar.

http://www.youtube.com/watch?v=gHArvjMhq4g

Men att han är så gullig, det hade jag missat. En kille för mig. Mycket härligare än Erik Åsbrink.

Kärringkommentar 18

Jag såg Erik Åsbrink på stan. Han såg lite härlig ut, tyckte jag.

Breaking news.

I förrgår tittade jag på CNN hela kvällen. Ok, jag tittade väl inte superfokuserat varje minut, men tv:n stod på. Och jag zappade inte en enda gång, utan det var CNN för hela slanten.

Intressant kväll blev det. Det var orkanen Gustav och republikanernas konvent och tonårsgraviditeter i en salig röra. Och allt i ett oerhört överhettat tonläge.

Rapporterna från New Orleans rullade in och det var evakueringsköer och människor som kämpade förtvivlat med sandsäckar och grävskopor för att säkra olika vallar mot havet - och detta samtidigt som orkanen hela tiden minskade i styrka. Men det var inget som basunerades ut i några högljudda rapporter, utan det fick man läsa sig till i grafiken om man var alert.

Och gång på gång visades ett bildcollage där reportrar stod dubbelvikta och vrålade, samtidigt som de höll på att blåsa sjön eller få bilar och trafikljus i huvudet. Men tittade man noga på detta inslag, visade det sig vara bilder från tidigare stormar, inte Gustav.

Kalla mig lumpen, men jag uppfattade absolut en illa dold besvikelse över att den där jädra orkanen inte fortsatte att vara en 4:a, på väg mot en 5:a utan höll på att mesa sig i kategori 2, sjunkande mot en 1:a - vilket i orkansammanhang antagligen är att betrakta som en ljummen vårbris.

Här hade de laddat med eye witness news och direktsända presskonferenser med borgmästaren som utsåg Gustav till "alla orkaners moder", hur nu Gustav kan vara en moder.... och så höll den jäveln på att klinga av. Är det tacken? Vilket antiklimax.

Nej, vilken evig tur då för CNN att dottern till republikanernas vicepresident-kandidat Sarah Palin visade sig vara med barn. Nu kunde man snabbt glömma besvikelsen över att orkanen Gustav inte drog med sig hela Louisiana ut i havet - och i stället kanalisera all sin kraft och energi på att en övertygad Nej till sex före äktenskapet-företrädare hade en ogift tonårsdotter som var på smällen. Hohoho.

Drevet går och det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen, som vi säger i cirkussvängen.

Barnsoldater.

Hittade den här länken på DN:s nätupplaga:

Militärkläder för barn i Camobutiken
Camobutiken har snygga och praktiska jakt- och militärkläder. I vår webbutik beställer du enkelt campingutrustning, sporttillbehör och mycket annat.

Visst blir man lite sugen att sticka dit med ungarna?

Mycket Konstigt Sammanträffande AB

Den 7 maj i år lade jag ut den här gamla sköna videon här på bloggen. Jag sprang på den av en ren slump på YouTube och världens bästa låt i kombination med The Pips hysteriska koreografi gick inte att motstå:



Exakt två veckor senare, den 21 maj, såg det ut så här i direktsänd amerikansk tv:



Ben Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr. (som jag älskar) i finalen på American Idol 2008. Fruktansvärt kul!

Kärringkommentar 17

På familjesidan i SvD idag ser jag en bröllopsannons. Det nygifta paret skrattar lyckligt in i kameran, medan han tar henne på brösten. Lite onödigt, tycker jag.

Fint folk.

Mina kära vänner R och F samlar på kändisar. De är i och för sig lite kända själva, men det hindrar dem inte från att sitta och fånglo efter vippare när de är ute i vimlet. På Polarpris-utdelningen härom dagen, var det rena rama julafton. Med öppna munnar stirrade de ogenerat på alla berömdheter och kungliga som gled förbi. De höll på att trilla omkull och gå in i väggar hela tiden, så mycket kändisar var det.
- Som en celebritetsskog, som R uttryckte saken.

De har också ett poängsystem. Olika kändisar ger olika poäng. Kjell Lönnå t ex, ger 150 poäng, vilket är ganska högt. Han tillhör gruppen Brunbrända Snajdare, tillsammans med bl a Sven-Bertil Taube.

Men högst poäng ger Christer Sandelin. Han är uppe i 200 p.

- Varför just han, frågade jag.
- Därför att vi aldrig har sett honom, svarade R.

Det är ju helt logiskt.

Remember, 50 is only 10 in Celcius!

Grattis, ponken.

Dum, dummare.

Tryckfelsnisse har gjort ett besök på tidningen Matmagasinet och nu har man tvingats dra in hela upplagan. I ett kakrecept står det nämligen att man ska använda tjugo malda muskotnötter istället för två kryddmått. Och i extrema mängder kan muskot vara giftigt.

-"Vi trodde att det inte går att äta en sådan kaka, för det blir så fruktansvärt beskt. Men nu visar det sig att ett sällskap ändå har gjort det", säger den förtvivlade chefredaktören Ulla Cocke.

Och från sjukbädden låter det förgiftade kaksällskapet hälsa:
- "Vi löd bara order".

Gin and Titonic

Här kommer ytterligare en produkt som jag inte visste att jag saknade. Förrän idag.

Hör det stilla klirrandet när isberget stöter ihop med Titanic. Ta en djup klunk och gå sedan till botten med ett leende.

Som om det vore viktigt eller på riktigt.

I höst sjösätts en ny färja i Östersjön. Den heter Galaxy och kommer att gå mellan Stockholm och Åbo. Skeppets utsida är dekorerad med vilda djur och en massa moln.

De flesta av oss skiter väl fullständigt i hur den här skutan ser ut på utsidan. Vi nöjer oss med att drinkarna är billiga, hytterna bekväma och att hon är sjövärdig och inte går under med man och allt därute på havet.

Eller den observante kanske ägnar en snabb tanke åt att det kan vara lite kul med vilda djur målade på en båt, för att det ger associationer till en ark.

Men nejdå, det här är mycket märkvärdigare än så. Djuren har troligen kostat en förmögenhet att ta fram, eftersom de är målade av en "berömd konstnär". Och då får de små rackarna inte gå obemärkt förbi. Alltså har man värkt fram en förklaring, som är något av det mer krystade, konstruerade och ologiska jag har stött på. På blodigt allvar, helt utan humor, som om det vore viktigt.

Det här med arken var tydligen lite för enkelt - istället läser jag i den påkostade blanka broschyren från rederiet:

"Den berömda konstnären Navitrolla har skapat de fantasifulla djuren - vilket ger fartyget en alldeles unik design. Varför dessa djur, frågar sig en del. Svaret är både mycket enkelt och stort: Vi vill se på jorden från en annan galax. Därför dessa lekfulla, naivistiska djur. Därför detta fartyg, fyllt av alla upplevelser, njutningar och lyx som vi gillar, vi som bor här på jorden."

Eller hur.

Jag riktigt hör hur reklambyrån säljer in texten på rederiet:
-" Vi tycker vi har ringat in det strålande. "Se jorden från en annan galax"....då får man in båtens namn, hehe.. Och djuren kommer ju in där på ett självklart vis, eftersom man borde kunna se djuren från yttre rymden - om man har en jävligt stark kikare eller nåt...."

Och marknadschefen nickar lyckligt när han läser texten och säger:
-"Kanon killar, här har ni verkligen trollat med orden. Djuren och Galaxy i fokus, på nåt vis. Fy fan, ni är värda varenda spänn ni kostar oss. Kanon!

Och jag citerar Gustaf Fröding:
Strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Kung Knas.

Jag försöker att titta välvilligt på honom, för jag vill så gärna att han ska vara bra. Han är visserligen en symbolfigur, men jag vill ändå att han ska vara en värdig sådan. Jag vill ha en kung som utlöser nigreflexer hos mig och vars undersåte jag inte har något emot att vara. Sådan var gamle kungen, Gustav VI Adolf. En riktig kung. Med värdighet, bildning och kultur.

Men jag är numera helt övertygad om att Carl XVI Gustaf faktiskt är rejält pantad. Därtill kan läggas ett häpnadsväckande litet ordförråd. Han kommer aldrig att kunna bära upp den hermelinmantel som en gång hängdes på hans axlar och det är inte bara synd om honom, det är även ganska pinsamt för oss som står bredvid och tittar på.

Kungens senaste uttalande under OS, live from Peking:
"Alla klagar över den dåliga luften men den har varit jättebra.
Och det är öppna gator, det är "space"."

Tack för den pollen- och trafikrapporten från Mittens Rike, Tjabo.