För ungefär ett år sedan öppnade en flådig, skinande 7-Eleven mitt emot och detta skulle visa sig bli mycket ödesdigert för min lilla tobaksfarbror. Plötsligt blev hans närmaste granne en bjässe med samma sortiment som hans, fast bättre. Till på köpet hade de öppet i princip dygnet runt. Han måste ha anat annalkande fara på direkten.
Jag försökte att vara lojal och fortsatte att gå till den lilla affären så mycket som möjligt, men det hände ju att även jag slank in på 7-Eleven och då hoppades jag alltid att farbrorn inte såg mig.
Till en början höll han ångan uppe och sa att det var bra med konkurrens, men jag såg ju hur han deppade ihop mer och mer. Det var nästan aldrig några kunder i butiken och sortimentet blev sämre och sämre ju längre tiden gick. Till slut kunde han till och med erkänna att det var tufft och att han var lite orolig.
Och så igår upptäckte jag att den lilla tobaksaffären hade slagit igen. Papper för fönstren och en handskriven lapp "Stängt. Tack för den här tiden." Det kändes så himla sorgligt.
"Den här tiden" var många år och farbrorns liv och inkomstkälla. Jag har ingen aning om vart han har tagit vägen, men förhoppningsvis öppnar han en ny affär någon annanstans där han får vara ensam herre på täppan.
Sånt här händer förstås hela tiden, och är en helt naturlig konsekvens av fri företagsamhet och konkurrens, men det är alltid tråkigt att se det på nära håll. Herregud, vad sorgligt det var när Meg Ryan fick slå igen sin lilla bokhandel på hörnan i You´ve got mail, för att hon var utkonkurrerad av den stora stygga multibokhandlaren Tom Hanks.
Men det var på låtsas och fick ett lyckligt slut. Min lilla tobaksfarbror är inte Meg Ryan och föreståndaren på 7-Eleven är inte Tom Hanks och såvitt jag vet, blev de inte kära i varandra och slog sina påsar ihop. Utan den lille fick packa och dra.
Vad hände med den gamla fina devisen "Jag var här före dig, din jävel"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar