Jag hamnade framför Örnnästet på TCM. Den rullen håller verkligen än. Fruktansvärt spännande. Och Clint Eastwood och Richard Burton har aldrig varit snyggare. I naziuniformer.
Jag var helt besatt av boken. Nu är det länge sedan sist, men jag tror att jag har läst den minst 10 gånger.
Och efter boken kom filmen. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag var 13-14 och pappa och jag såg den i Stockholm. Kommer inte ihåg vilken biograf, men det kan ha varit Look på Drottninggatan (fast det hette den nog inte då).
Vad jag däremot minns är vinjetten. Flygbilderna över Alperna, de suggestiva trummorna och så texten i knallrött. Det minns jag tydligast av allt, den blodröda texten. Jag tyckte det var så otroligt effektfullt. Och det tycker jag fortfarande. Ett genidrag med röd text mot den vita snön.
Det mest vidunderliga med filmen var att miljöerna såg ut exakt som de jag hade inne i mitt huvud när jag läste boken. Oftast är det ju inte så. Man blir för det mesta besviken när man ser filmatiseringen av en bok man tycker om.
Men filmens tolkning av Örnnästet, linbanan och det lilla samhället vid bergets fot var nästan identisk med min egen. Ganska märkligt, men så var det. Hur hjältarna såg ut inne i mitt huvud när jag läste boken minns jag däremot inte, men de kan omöjligt har varit bättre än Clintan och Richard. De är perfekta.
Och som sagt, inledningen på filmen är en klassiker. Ett plan kommer inflygande över bergen på låg höjd. Trummorna mullrar. Spelet kan börja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar