Jag vet att det är en ynklig och patetisk känsla som jag till varje pris borde trycka tillbaka, eller ännu hellre göra något åt - men jag kan inte hjälpa det; varje gång jag pratar med riktigt unga personer som försöker briljera och visa sig på styva linan, drabbas jag av en stark impuls att klippa till dem allt vad jag orkar, så att de går och lägger sig i korgen igen tills de är torra bakom öronen.
Poff!
Men det gör jag ju förstås inte. Istället vinner den civiliserade människan över grottmänniskan inom mig och jag lägger huvudet på sned, ler milt och säger
-"Det finns många sätt att flå en katt på, men jag skulle nog inte lägga snittet riktigt där".
Det brukar täppa till käften på dem - nån minut sådär.
2 kommentarer:
Ungefär som när de små jävla ridbrudarna ska lära en att göra riktig chili con carne...man blir ju liksom helt galen på ett smålänskt vis.
Åsså ropar man in danåpy och chalte och grabbarna...
Ojojoj...!
/Malla
Och så tror di att chilin blir klar på en kaffekvart också, eftersom allt ska gå så himla fort nu för tiden. Nej, den ska jävlar i mig stå och puttra en vecka, det är vad som krävs för att den ska bli så där klistrig och god.
Skicka en kommentar