Skammens rodnad.

Jag har just sett första avsnittet av nya Idol-säsongen och jag tror seriöst att det är dags att börja analysera varför jag skäms så oerhört mycket å andras vägnar. Jag vet ju att det är det som är själva grejen med Idol-uttagningarna; att se folk sjunga dåligt och göra bort sig.

Men jag värjer mig i 180. Jag höjer min fjärrkontroll som en sköld framför mig och är ständigt redo att skydda mig själv och rädda andra genom att byta kanal.

Jag klarar helt enkelt inte av att se människor bli bortgjorda. Jodå, jag häpnar över bristen på självinsikt hos de usla sångarna och undra vilka krafter som fick dem att gå på audition över huvud taget. Och jag vet att de får skylla sig själva, för de kom av egen fri vilja. Jag tycker också att det är jättebra att någon äntligen talar om sanningen för dem, men det känns som om jag inte borde vara med när det händer. Jag fixar inte att se deras förnedring.

Det här gäller även när riktiga skurkar blir uthängda i program som Uppdrag granskning eller Insider. Rätt åt dem, tycker jag, men jag vill i alla fall inte vara med när de blir ertappade med brallorna nere. Det känns som om jag smygtittar och det får mig att känna mig illa till mods.

Så herregud vad jag zappar under ett Idol-avsnitt... Minst tio gånger fick grannkanalerna oväntade besök av mig ikväll.

Men den nya juryn bådar gott. Jag gillar den. De t o m la lite andrastämmor och sjöng med då och då under uttagningarna. Coolt gjort.

Jag har länge gillat det Anders Bagge varit inblandad i. How about den här gamla godingen från 1995, som jag fortfarande tycker är en av världens bästa danslåtar.

http://www.youtube.com/watch?v=gHArvjMhq4g

Men att han är så gullig, det hade jag missat. En kille för mig. Mycket härligare än Erik Åsbrink.