I kväll ska jag på surströmmingskalas. Jag tycker inte ens om surströmming. Jag har visserligen bara testat en gång och då satt vi utomhus och öppnade burken under vatten. Och så fläskade jag på med så mycket mandelpotatis, gräddfil och lök i tunnbrödklämman att strömmingen knappt märktes. Och så lät jag mig förföras så mycket av spektaklet och ceremonierna runt ätandet, att jag till slut inbillade jag mig att det var gott.Men innerst inne tyckte jag ju att det smakade fan.
Slog upp surströmming i Wikipedia:
"Surströmming är strömming som konserverats genom fermentering. Den rensade fisken läggs i öppna kar och får jäsa då strömmingen genom autolys, d v s genom egna enzymer, och tillsammans med bakterier bildar starkt luktande syror som propionsyra, smörsyra och ättiksyra. Det bildas också vätesulfid. Strömmingen läggs sedan på konservburkar för att efterjäsa."
Det talar för sig själv. Jag har en känslig näsa. Och nu ska jag alltså frivilligt gå på surströmmingskiva inomhus, i ett slutet rum. Och med ord som bakterier, propionsyra, smörsyra och vätesulfid flimrande för mitt inre öga, tänker jag "Herregud, vad gör man inte för att få kompisar".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar