En av livets många gåtor.

Hur kommer det sig att jag får fingret när jag tutar stillsamt på alla de fotgängare som går mot röd gubbe framför min bil.

De gör fel och riskerar sina liv, vilket jag påpekar. De ger mig fingret.

Kan någon förklara logiken i det.

Tiden går, klockan slår.

Ibland tittar jag på mina händer och tänker att de ser så slitna och skrynkliga ut. Små konstiga mörka fläckar och allmänt korviga. Och fula naglar. Då tänker jag för mig själv att det blir bättre bara jag börjar använda handkräm och fixar naglarna. Går på manikyr.

Och sen tittar jag i spegeln och ser ett ansikte stirra emot mig som jag inte känner igen. Mörka ringar och rynkor under ögonen, fnasig och håglös hy.
- Men det ordnar sig bara jag får sova ordentligt och får lite sol på näsan, säger jag till mig själv.

Men idag slog insikten ner som en blixt från klar himmel. Herregud, det kommer inte alls att ordna sig med lite nagelvård och god nattsömn. Jag ser ut så här! Det kommer snarare att bli sämre än bättre. Det är helt enkelt tidens tand. Gulp....

I sådana stunder är det tur att man har humor. Mycket humor.

Dags för recond?

Iiiiiiiiii...!!!!

Små musöron vill man inte upptäcka under diskbänken. Eller i skafferiet. Men på björkar fungerar de utmärkt.

Det är allt bra grant nu.

Fullkomligt logiskt.

Läser i tidningen att Islands riksbank heter Sedlabanki. Jag vet inte varför det gör mig så glad. Och snabel-a på norska heter alfakrull. Sånt kan också få en att ta sig igenom en stressig dag på jobbet.

Nu öppnar vi äntligen.

Just när jag tror att det är fysiskt omöjligt att klämma in ytterligare en galleria i Stockholm, råkar jag läsa om Liljeholmstorget, en ny galleria med nästan 100 butiker. Den ligger på andra sidan Liljeholmsbron, ett stenkast från Hornstull och där finns minsann både Cervera, Lindex, Akademibohandeln, Hemtex, H&M, Willys och Kappahl. M fl, m fl.

Ge mig en enda anledning att ta mig över den vindpinade brojäveln och besöka detta blåshål till köpcentrum fem minuter från det gigantiska utbudet i innerstan. På en plats där nästan ingen människa bor.

Vad ger ni mig för nedläggningstid? Överlever Liljeholmstorget årsskiftet 2010/11?

Shoppalong, but not for long....?

Kärringkommentar 30.

På TV just nu hittar vi Humorgalan. TV4 i samarbete med Unicef samlar in pengar till förmån för utsatta barn i tredje världen. "Vi ska kämpa för varje unge."

En fråga från mig på Kungsholmen: Måste Kristin Kaspersen vara sminkad som ett lyxfnask? Det är ju för fan välgörenhetsgala, inte krogshow. Alldeles för mörk runt ögonen, alldeles för blanka läppar.

Det passar sig inte.

"Bli världsförälder ikväll, bobopidoo...."

Disco fever.

Det småduggade rakt ner i webern på årets första grillfest. Men vad gjorde väl det.... Valborgsmässoafton bjöd på sillsnittar och en liten klar, "Nu grönskar det" sjustämmigt. Och lammkorv och entrecote på grillen.

Framåt aftonen blev det spontan-dancing. Det blir det rätt ofta. Någon sätter på en bra platta och plötsligt dansar vi. Igår var det "Aint to proud to beg" med Temptations som utlöste det. Vi var som kopior på köksscenen i The big chill.

Och när jag svansade runt där på dansgolvet och iakttog mina kära, nära vänner som jag har dansat med så många gånger, blev jag alldeles varm om hjärtat. Vi har dansat ihop i gamla lador och på logar, på stränder och klippor, i fjällen och på Rivieran. På krogen, i festvåningar och i partytält. I varandras vardagsrum och på balkonger och terasser. I skogen, i trädgårdar och på båtar. Igår dansade vi i Kickans stora rum med det perfekta marmorgolvet. Där har vi dansat många, många gånger förr.

Ingen av oss har egentligen ändrat dansstil de senaste decennierna. Jag vet exakt hur var och en ser ut när de skakar rumpa. Ok, vi är inte Bounce direkt, men vi är inte jättedåliga heller. För vår ålder. Det svänger på rätt bra.

Och jag hoppas aldrig, aldrig vi tröttnar.

Teven går varm.

SVT1 hade en fin kväll ikväll. Först fastnade jag framför Tom Ahlands lilla 30-minutare Att stå utanför och se in om Annika Östbergs första dag i frihet. Att se hennes falla i tyst gråt när hon kvitterade ut sina första nycklar på över 30 år var väldigt gripande.

Jag anser att det nu måste vara slutpratat om hennes eventuella skuld i det som hände i knarkrus för tusen år sen. Hon har heller aldrig hävdat att hon var oskyldig, trots att hon bara stod bredvid och tittade på. Hon har banne mig sonat sina brott.

Nu önskar jag henne bara lugn och ro i Sverige. Och att hon inte hamnar i nåt jävla mediadrev, att Bindefelt, kvällstidningarna och tv-bolagen låter henne vara ifred och att hon får leva ett värdigt liv med snälla människor och hundar.

Efter detta följde Kvartersdoktorn, denna underbara, underbara dokumentärserie av Åsa Blanck och Johan Palmgren. Den som inte har sett den, måste omedelbart gå in på SVT Play och se alla avsnitt. Den är så fantastisk och ger en bra bild över vilket otroligt jobb husläkarna gör. Hur viktiga de är och hur mycket de betyder för folk. Jag blir så glad över att det fortfarande finns sådana läkare i Sverige.

Det står en air av femtiotal runt Kvartersakuten på Mariatorget, där läkarna Magnus och Lotta fortfarande gör hembesök med bullar i påse. Där det finns tid att krama gamla gubbar och gummor som ingen har kramat på många år och där man känner sina patienter vid namn.

När jag ser Kvartersdoktorn både skrattar och gråter jag - och känner mig en aning skraj för att bli gammal och ensam. Men tror samtidigt att allt kommer att ordna sig så länge människor bryr sig om varandra.

Se där några reflektioner framför tv:n en vanlig tisdagkväll i slutet på april.

Äjllafjfjörknullt...

Lite kul är det allt.

Vaarens primoerer.

Jag kommer nog aldrig att bli en sån som går ut och plockar de första späda nässlorna, för att sedan gå hem och koka soppa på dem. Det är lika bra att konstatera det, så slipper man bli besviken på sig själv år efter år.

Men äta nässelsoppa kan jag. Med ägghalva och allt. Jädrar, vad gott det är!

"Det är inte tjejen på bilden som har skrivit texten..."

Lekstuga.

Idag var Melodikrysset kränkande enkelt. Jag fyllde i rutorna innan frågorna ens var ställda.
- Lodrät 1, vad heter gruppen? Och så spelade dom Let it be.
- Vågrät 9, vad heter den manliga artisten? Ackompanjerat av nån jättekänd låt med Tomas Ledin.

Löjligt låg nivå. Jag behöver rejälare utmaningar än så.

Jag vet, jag sätter mig i bilen och försöker ta mig nerför Hamngatan och över Norrmalmstorg!

Varför så bra?

Ibland förstår man inte varför man tycker om en viss låt. Man bara gör det....

Och det räcker så fint.

Förlåt, hur var namnet?

Jag funderar lite över det manliga förnamnet Rogert. Jag vet att det finns en seriefigur som heter så. Det känns helt logiskt, för det är ett seriefigursnamn.

Men det kan väl ändå inte vara ett riktigt namn?

Ändå verkar det finnas ett antal svenska män som heter så. Några verkar t o m vara hyfsat seriösa typer. Jag har bl a hittat en läkare och en som jobbar på Naturvårdsverket.

Men är de döpta till Rogert på riktigt? Det kan väl ändå inte vara ett riktigt namn.

Rogert de Niro?

Okända djur.

Varför upptäcker man så många nya djurarter på just Borneo? Hörde på nyheterna att man bara sedan 2007 har hittat 127 helt nya arter där. Bl a en groda utan lungor och en snigel som skjuter kärlekspilar av kalcium på andra sniglar för att göra sig intressant. Och så har visst världens längsta Vandrande Pinne givit sig till känna.

Ja, så fort det dyker upp nåt oupptäckt djur, så är det på Borneo! Det är inte rättvist.

Varför hittar vi aldrig några nya djur i Sverige? Jag vet inte hur det är med er, men själv börjar jag bli lite less på de gamla vanliga. Ta kon t ex, den har man ju verkligen sett till leda. Fästingen likaså. Uttern, been there, seen that. Älgen och rådjuret, gäsp..... Fasanen, åkersorken, blaha blaha.

Ja, orättvist är vad det är. Tänk vad spännande det skulle vara om man var ute i skogen och strosade och plötsligt sprang på nåt alldeles nytt och aldrig tidigare sett djur. Som sedan kunde uppkallas efter en själv.

Ta t ex den här lilla gynnaren nedan. Är det inte dags att upptäcka den snart? Ankus Sötus Vulgaris.

Politisk korrekt konfektion

Det är oroligt i Thailand just nu. Det är rödskjortor mot gulskjortor. De röda skjortorna är arga på regeringen och vill få den avsatt. De gula skjortorna är regeringsvänliga.

Blir det bråkigare kanske det inte längre är säkert att åka till Thailand på semester.

Och med tanke på hur viktig turismen är i Thailand kanske det är läge att dra igång en tredje rörelse, en som tillvaratar turistindustrins intressen i landet. De skulle kunna kalla sig... tatata daaa *trumvirvel*... fritidsskjortorna!

Lördagkväll i timmerkojan.

Ikväll blir det vitt vin, räkor och tända ljus. Med mig själv.

Vem vet, jag kanske unnar mig en herdestund i utdragssoffan också.

Hej, små kamrater....

Tillgång och efterfrågan, va fan...

Jag hör på radion att priserna på hotellrum nu chockshöjs runt om i Europa som en effekt av att så många människor sitter fast i ett moln av aska och inte kommer hem. Heja den fria marknaden, det var fint gjort!

I Amsterdam, t ex, kostar ett hotellrum idag dubbelt så mycket som för en vecka sedan. Det är ju det jag alltid har sagt om den genomsnittlige holländaren; det är djävulen själv, förklädd i konstig mössa och jättestora träskor.

Lars och jag.

Jag vet inte vad ni höll på med igår kväll, men själv var jag på krogen och träffade Lasse Kroner!

Han satte sig bredvid mig, lade handen på min arm och sa
-"Hallå vännen. Gôtt å se dig och tack för senast!"

Vaddå tack för senast, hon känner väl inte Lasse Kroner, kanske ni tänker.

Tänk för att hon gör det, pilutta er...

Ociviliserat folk.

I morgon har jag ett möte med en person kl. 08.30.

Jag anser att människor som sammankallar till möte före halv tio bör brinna i helvetet. Varken mer eller mindre.

Köttfars.

Varför finns järpen? Räcker det inte med pannbiffen & köttbullen?

Usch.

Kärringkommentar 29.

När jag var liten minns jag att både mormor och farmor var totalt fixerade vid kyla. Ständigt bekymrade de sig för att man inte hade tillräckligt mycket kläder på sig.

Det var ett herrans tjat om mössa och vantar och knäppa jackan. Och inte fick man ha strumpbyxor på sig utomhus på vintern, för då kunde strumporna frysa fast på benen. Det var förmodligen en stor lögn för att få mig att sätta på mig långkalsingar, men jag gick i alla fall på det.

Och hela tiden undrade jag vad tjatet skulle tjäna till.
- Jag känner väl när jag fryser och då sätter jag på mig mer kläder!?
Så enkelt var det.

Och så enkelt borde det väl fortfarande vara. Men till min ohyggliga bestörtning märker jag hur jag själv den sista tiden börjat reta upp mig på folk som har för lite kläder på sig.

En tjej var barbent på jobbet idag. Det störde mig. Och ikväll på bussen satt en kille i trasiga Converse och en liten tunn jeansjacka och hostade oavbrutet. Och jag glodde surt på honom och var en microsekund, nej förresten, jag var en nanosekund från att påpeka att han kanske inte skulle hosta så mycket om han hade vett att sätta på sig ytterkläder och ordentliga skor. Sitta där halvnaken och hosta...

Men jag valde att tiga. Märk detta väl, för det är viktig information: Jag sa det inte!!! Jag besinnade mig och höll käften. Och det är det viktiga i det här meddelandet; Jag sa ingenting. Jag är inte helt förlorad ännu.

Flower power.

Man måste älska Trädgårdsmässan.

Var annars kan man få delta i SM i Fågelholk eller vara med när Årets potatis koras? Eller se medelålders tanter bli svettiga av upphetsning av att få köpa en svindyr kaffebricka med solrosor direkt från Lena Linderholm. I egen hög person.

Eller besöka montern Brutala Blommor, där man visar okända köttätande växter. Eller ta ett långt och trevligt snack med farbrorn som har gjort till sin livsuppgift att kartlägga dagfjärilsbeståndet i Södermanlands län.

Här dräller det av passionerade personer med rosiga kinder och extremt snäva intressen. Som t ex medlemmarna i Svenska Chilipepparföreningen. Eller Europeiska Palmsällskapet, som har specialiserat sig på palmer, trädormbunkar, yuca och banan.

För att inte tala om tanterna i Saintpauliasällskapet, som kan tala i timmar om hur man får sina saintpaulior att prunka i fönstersmygen. Och killarna och tjejerna i Sveriges Pomologiska Sällskap, som går igång på äpplen och lätt som en plätt kan skilja en Signe Tillisch från en Cox Pomona om man så väcker dem mitt i natten.

Själv köpte jag luktärtsfrön och Guldkannan Towa, som är en genialisk kombo av vattenkanna och potta.

Och så grämer jag mig lite över att jag missade föredraget Dahlian - passionerad primadonna eller försiktig fröken?

Varsågod och sitt.

Tom i bollen.

Sitter här och hänger på bloggen. Sitter ofta här och glor, men det vill sig inte riktigt. Har inget kul att skriva och har inte haft det på ett litet tag.

Det kanske är årstiden, vad vet jag. Känns inte som att det händer så mycket som kvalar in på bloggen just nu. Det blir mest tjat om tv. Jag sitter mycket framför burken om kvällarna. Och man vill ju inte att det här ska bli nån jävla tv-blogg.

En mig mycket närstående person skrev just ett inlägg på Facebook, där han uppmanade alla som inte uppdaterar sina bloggar regelbundet att ta bort dem från nätet. Han tycker att det är deprimerande att se förfallet och tycker inte att hel- eller halvdöda bloggar ska ligga och skräpa i cyberrymden.

Jag kan ha fel, men kanske syftar han bl a på mig. Men jag tänker sannerligen inte ta bort nån blogg. Även om jag så bara uppdaterar en gång om året, så kommer jag aldrig att radera nåt. Varför skulle jag göra det? Den ligger väl bra där den ligger?

Och för övrigt så är jag snart igång igen. Jag vilar mig i skrivform. Det handlar bara om dagar, så är jag på som fan igen.

Och den mig närstående personen kan smickra sig själva med att han i alla fall fick mig att skriva det här. Även om det inte ens var mig han syftade på...

Påskepilog.

Glad påsk så här i elfte timmen. Lite sent påkommet kanske, men hellre säga det på annandagen än inte alls.

Passa dig, Maria.....

Jag varnar dig, fru Montazami, snart slutar jag att tycka om dig.

Det kom ett litet varningstecken redan i förra veckans avsnitt av Svenska Hollywood-fruar, när det var julklappsutdelning i det montazamiska tjället. Maria betedde sig som ett bortskämt barn som inte var nöjd och glad förrän hon fick den där Luis Vuitton-filten hon ville, ville, ville ha. Och när den väl kom, så kastade hon den över en soffrygg och där fick den ligga. En filt värd tusentals dollars dränktes sakta i julklappspapper.

Denna vecka bar det av till Whistler i Kanada för skidsemester och herregud, vad hon höll på. Det var Chanel-handväskor hit och dit och plötsligt visste hon inte hur mycket 1- Celsius var. - Is it hot or cold, Kamran?

Hon är väl ändå uppvuxen i Sverige, hon vet väl för fan hur mycket en minusgrad är. Nog för att jag har fattat att hon är pantad, men hallå...??

Och hennes tidigare harmlösa lyxshoppande av tofsar och läppglans tog slut idag, när hon kom ut som den fullfjädrade shopaholic hon uppenbarligen är. Hon handlade skidkläder för nästan 30.000 kronor och sen fick hon ett ryck och gick på skönhetsklinik och botoxade sig. På skidsemestern.

Nej tack Maria, det är inte roligt längre.

Är minusgrader varmt eller kallt...? undrar lilla jag.

Spring ahead. Fall back.

Alltså, bara för att man flyttar fram klockan en timme behöver väl inte hela världen bli upp och ner? Vilken konstig dag det här är. Klockan närmar sig 17, jag sitter fortfarande i pyjamas och glor ut genom fönstret och konstaterar att jag inte har fått ett skit gjort. Och vad ljust det är. Äckligt ljust!

Varför har jag fortfarande inte kommit ur pyjamasen? Vad har jag gjort hela dagen? Har jag sovit? Har jag varit vaken? Jag begriper ingenting. Hur kan en liten ynka timme ställa till det så?

Söndagen den 28 mars kommer definitivt att arkiveras under rubriken "Dagar som var en timme kortare och som kom och gick utan att göra något som helst väsen av sig".

Vad hände...?

Knappt en vecka till påsk.

Idag jobbade jag sista dagen på Hötorget. Nu går jag vidare mot nya uppdrag. Jag har varit på samma ställe sedan i somras och för en frilansande hoppjerka är det en lång tid. Det har varit jätteroligt och jag kommer att sakna alla.

Men just nu finns det bara en tanke i mitt huvud; FAAAAn också, om jag hade jobbat tre dagar längre hade jag fått påskägg!!

Ok, vi kör fågeltema´rå!

Helena har förstås rätt, även talgoxens försiktiga februarikvillrande är ett fantastiskt vårtecken. Om man blundar kan man nästan höra takdroppet i bakgrunden.

Kvidelivitt, kvidelivitt (Lyssna här)


Och på Åsen plockar Lena in de gröna talgpåsarna, för nu är vintern över och oxen kan hitta egen mat.

Koltrasten!!!!!!!

Den är tillbaka och den här gången är den rätt programmerad.

Som ni kanske minns sjöng den sin vårlåt för mig redan i början av december och jag var orolig för att den hade fått grejorna om bakfoten. Men nu är den här igen och pratar pratar pratar hela nätterna utanför mitt fönster.

Den vårjublar högt och jag med den.

Kvidelivitt, kvidelivitt (lyssna här)

Lågt pH-värde.

Jag sitter här och försöker tänka ut något intressant och upplyftande att skriva om. Men allt jag kan komma på är gnäll. Jag vill bara sura och gnälla om olika tv-program, vädret, datavirus, politiker, bilbatterier, grannar, bantingsmetoder, amerikaner, bloggare. Mig själv.

Så jag ber att få återkomma. För nån surkärring är jag inte, det ska ni ha klart för er.

Fnys...

Holiday on Ice.

Vårdagjämning och skärgården badade i sol. Vilken dag! Utemöbeln hade töat fram och D och jag släpade ut stolarna på isen. Kaffe i termos, apelsiner och solbrillor. Minst 10+. Fåglarna tjoade som vore de alldeles yra i mössan.

Sedan kom Steffe från granngården brännandes över isen på sin fyrhjuling. Jag fick låna den och svängde några varv. Det var otroligt kul, men jag fegade lite i kurvorna. Var osäker på hur tjock isen var.
- "Du kör som en kärring", skrek Steffe.

Ja, det blev en fin dag. Hopp om livet.

Så ska det verkligen inte låta.

Så ska det låta drog igång ikväll igen. Den femtonde säsongen. Låt det bli den sista, snälla. Det räcker nu.

Under en timme sa Peter Settman "Bra där" och "Bra jobbat" ungefär 450 gånger. Helt enkelt för att han inte kunde komma på något bättre att säga. Säga vad man vill om Peter Harrysson, men han var i alla fall intresserad av musik.

Och både Tjejlaget och Killaget var jätteduktiga på att sjunga i stämmor, men de sjöng bara egna låtar från senaste plattan. Som ett enda långt promotiongig. Vråltrist.

Och så hade de bytt ut Fröken Falks fina teckningar mot otydliga fotografier, vars motiv inte gick att urskilja från tv-fåtöljen.

Lägg ner skiten. Tack för ordet.

Zzzzzzzzzz....

Det bortglömda decenniet.

Vi satt och lyssnade på nittiotalsmusik på jobbet igår. Gud, vad mycket bra musik det gjordes då. Det hade jag nästan glömt bort.

Och så kom vi in på hur man var klädd under detta decennium. När man pratar om t ex åttiotalet är det så lätt; det var benvärmare, jätteaxelvaddar, stora konstiga frisyrer.

Men nittiotalet??? Vad i herrans namn hade vi på oss? Jag minns ingenting. Varför har jag så dimmiga minnen av nittiotalet?

Den här kommer jag i alla fall ihåg. Året var 1995.

And the Oscar goes to.....

En film som får en Oscar för "Årets bästa film" behöver tydligen inte alls vara det. Bäst alltså.

Jag var och såg The Hurt Locker ikväll. Den kunde jag ha klarat mig utan. Det var ett enda evighetslångt detonerande och desarmerande av bomber i ett stendött irakiskt landskap.

Och förutsägbart. Hela filmen börjar med ett citat av krigskorrespondenten Chris Hedges, som i princip bränner hela storyn i förväg: "The rush of battle is a potent and often lethal addiction, for war is a drug."

Krig kan alltså vara en vanebildande drog - och huvudrollsinnehavaren blir också mycket riktigt hög av livsfara och väljer till slut bort tryggheten med fru och baby hemma i USA, för att kunna fortsätta desarmera bomber i fiendeland. Och inte för den goda sakens skull, utan för kicken. Inga överraskningar där, alltså.

Det enda som var lite förvånande var att Ralph Fiennes dök upp i en pytteliten biroll och blev dödad efter typ fyra minuter. Synd på så rara ärtor.

Pang i bygget.

Hittepåfjäll.

Vi har en väldigt fin terass på mitt jobb. Nära Hötorget. Den är snöfylld. Och solen strålar från en klarblå himmel.

Idag på lunchen tänker jag sätta på mig en anorak och trycka ut en kopp choklad ur automaten. Sen smörjer jag in mig med solskyddsfaktor 1000, tar ett fårskinn och går och sätter mig därute på terassen mot en vägg.

Och i mina hörlurar har jag skidliftsljud så jag slipper höra hur torghandlarna ropar "Halva pris, halva pris". Och så sitter jag där och blundar bakom mina enorma solglasögon och låtsas att jag är i Trillevallen.

Lätt som en plätt. Instant Alpine Experience. In the City.

Innan det är för sent.

Nu är rätta tiden att åka eller promenera på isar i gassande vårvintersol. Det är nu eller aldrig, för om ett litet tag har vi varken isar eller vårvinter.

Se det som ett hot eller ett löfte, beroende på var du står i årstidsfrågan.

På Nybrovikens is 1890.

Upphovsmän(gd).

Ikväll är det Melodifestivalsfinal i Globen. Och hur kass årets upplaga än har varit, så kommer jag väl att sitta där framför tvn och glo. Vad annat kan man göra? Det är rena rama masspsykosen.

Och med anledning av det kommer jag på en gåta: Hur många kompositörer går det åt för att skriva en schlagerlåt?

Just i Melodifestivalssammanhang är frågan relevant. Ta t ex första delfinalen i år. Dogge Doggelito ställde upp med en låt som heter Hippare Hoppare. Den var skriven av sju personer. Dessa sju (7) hade tillsammans skrivit en låt med följande text:

"Hippare hoppare
Hipper hopper
Balkan reggaeton, det blir fest på en gång
Balkan reggaeton, there will be a party going on
Höj volym på sånt för nånting är på gång
Raise the volume on that because something is happening
Alla händerna i luften, skrik: fiesta!
All hands up in the air, yell: party!
För ni vet att ni rullar med dom bästa
Because you know you’re rolling with the best..."

Tänk om man hade fått vara med som en fluga på väggen när detta mästerverk skrevs. Att höra hur själva grupparbetet gick till. Att se skapandet. Våndan inför ett ovanligt knepigt rim eller en känslosam sekvens. Vem som bidrog med vad. Och den kollektiva glädjen över slutresultatet. Fjorton armar i luften, sju hjärtan som klappar vilt.

Ett annat bra exempel är från Mel 2004. Andre Esteches bidrag Olé Olé. Skriven av fyra fullvuxna män. Med gemensamma krafter hade de snickrat ihop följande mästerverk:

"I'm feelin hot today
I'm gonna make you sway
So when I count to 4
we're going out that door, it's time to hit the floor!

REF: Olé Olé!
Come on, let's get inside it!
Olé Olé!
We'll never be defided
All around the world, every boy and girl race your hands and say olé olé

Remember when we sang just like a boomerang?
So every girls and boys you have to race your voice, it's time to make some noise!

Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go...."

Ett omfattande teamwork. Skaparkraft, kreativitet. Fyra personers hårda arbete. Det är stort.

Idag sa jag ifrån.

Om det krävdes körkort för att få vara förälder, skulle många inte klara uppkörningen, den saken är klar.

Idag fick jag nog. I ett provrum på H&M. I provhytten bredvid mig en mamma och hennes dotter i 4-5-årsåldern. Det var mamma som provade kläder, dottern sprang omkring. Mamman pratade nonstop med sin dotter:

- "Nora, kom och titta på mamma. Är den här tröjan fin? Ser mamma lite tjock ut i den? Kanske om jag tar en annan storlek, då kanske mamma ser lite finare ut. Nora, vad tycker du, ser mamma tjock eller smal ut?"

Så där höll hon på, medan jag stod i hytten bredvid och helt kom av mig. Jag kunde knappt tro att jag hörde rätt.

När jag hade provat klart höll den arma människan fortfarande på att mala med sin dotter om hur tjock eller smal hon såg ut i kläderna hon provade. Precis när jag var på väg ut, tittade hon fram bakom skynket.

- "Grattis", sa jag, "du har just för evigt ympat in i din dotter att det är fult att vara tjock. Det var duktigt jobbat".

Mamman tittade på mig, sedan på lilla Nora. Sedan sa hon
- "Lägg dig inte i andra människors liv".

- "Svårt att låta bli", sa jag och seglade ut med högburet huvud.

Fast lite hjärtklappning hade jag allt efteråt.

Jag sa ju att jag är en gin&tonic-tjej.

Läser om det rekordstora tillslaget av cannabis i veckan och kollar in fotona. Det är bilder på växthus med jättestora plantor, som jag tycker ser ut som marijuana.

Menar ni cannabis eller marijuana, tänker jag. Bestäm er.

För jag tror verkligen på fullaste allvar att det är två helt olika droger. Och att hasch är ytterligare en tredje alldeles egen drog.

Men jag bestämmer mig för att gå till botten med det hela, så jag kollar upp på Wikipedia. Och döm om min förvåning när det visar sig att det är samma sak!

Jag har alltså gått ett helt liv och trott att cannabis, marijuana och hasch är tre olika sorters knark. Och så visar det sig att det är samma sak. Hasch visserligen nån kådliknande fulvariant, men ändå.... Samma rara lilla planta.

Ständigt dessa enorma kunskapsluckor. Det tar aldrig slut.

Den 10 mars.

Idag skulle min pappa ha fyllt 87 år.

Det känns konstigt att inte kunna ringa och gratulera honom . Men hylla honom kan jag . Bl a genom att låta er lyssna på det här igen. Om ni orkar och har tid. (Klicka på "Förhandslyssna")

Året är 1956 och Bengt Feldreich har åkt till Malmslätt för att göra ett radioreportage om att flyga i överljudsfart. Ljudbangar var grejen på femtiotalet. Det var det fränaste som fanns. Och i det här inslaget är det pappa som brakar genom ljudvallen med ett Lansen-plan, så det dånar över hela östgötaslätten.

Hipp hipp hurra, lilla pappa.

Förlåt, hur var namnet?

Läser i tidningen att Laila Bagges utåtriktade bröllopsklänning är designad av någon som heter Åsita Lötbom.

Åsita Lötbom. Känn på namnet. Det är ett namn som sannerligen har vett att ta för sig.

Åsita Lötbom.
Åsita Lötbom.
Det är inte vilket skitnamn som helst. Åsita Lötbom.

Jag ser Åsita framför mig. Gör ni?

Itch itch.

Jag tycker ofta att nya kläder kliar. En jobbig allmän klikänsla över hela kroppen varje gång jag har på mig något nytt. Och det går inte över förrän jag har tvättat plagget första gången.

Jag har vant mig att det alltid är så och inte reflekterat så mycket över det. Som att det ska vara så. Nya kläder kliar, helt enkelt.

Men i natt när jag låg och vred mig i nytt påslakan och i ny pyjamas, började jag plötsligt grubbla över varför det kliar.

Vad fan är det för skit de blandar i tyget, som gör att det killar över hela min kropp? Arsenik, DDT, klipulver, xylometazolin-hydroklorid? Rhoca-Gil?

Vad är det som kliar?

Är det redan fredag?

Jordbävningen i Chile förra lördagen var så kraftig att den fick jorden att snurra fortare och därför har dygnet blivit 1,26 mikrosekunder kortare.

Jag tyckte väl att den här veckan gick ovanligt fort.

Sånt därnt kladd.

Vad är det med män och smink? Varför måste de alltid spela dumma i huvudet när det kommer till kosmetik? Varför lär de sig aldrig skillnaden mellan ögonskugga och mascara?

Jag vet vad en Windsor-knut är, fast jag aldrig bär slips. Varför kan inte en kille lära sig att det röda tjejer har på kinderna kallas rouge? Det är som om hela manligheten skulle ryka all världens väg om han erkände att han hade lite koll på detta område.

Idag på Apoteket. En kille går fram till kassan för att köpa ett cerat. Det är klart han vet att det är ett cerat och säkerligen är det han själv som ska använda det. Men han kan inte bara betala i tysthet och gå, utan han måste markera till kassören genom att fråga
- "Är det här sånt där läppsmet?"

Fast vi snackar om ett Lypsyl. Som om han inte visste.

Som om det vore omanligt att försöka undvika torra läppar.

Japaner och trängsel, del 2

Favorit i repris:
(Observera gärna tystnaden)

Ju fler desto bättre.

Alltså, vad är det med japaner och trängsel?

Å ja ba...va..??

Läser senaste numret av QX, där redaktören Ronny Larsson skriver

"Melodifestivalen är som alla vet "mitt" program. Men ett år då låtarna inte är det starkaste kortet i schlagerleken är det en lättnad att se att programmet humormässigt är starkare än någonsin. Edward af Sillén (och hans medförfattare Daniel Rehn) skapar med små gester ett stort underhållningsprogram."

Känns som att nån vill ligga med nån här....

En fjäskdocka

Our house.

Nu säljer vi mitt barndomshem. I helgen är det visning och kåken kommer att invaderas av spekulanter i blå plasttossor.

Huset är för stort för mamma att bo ensam i. Och det kan man ju förstå. Men det känns verkligen så där. Mycket känslor, mycket minnen.

Den logiska, klarsynta sidan i mig säger
-"Hoppas det kommer massor med folk och att det utbryter hysterisk budgivning."

Det andra, mer känslosamma och nostalgiska sidan i mig, ropar
-"Ge fan i mitt hus. Gå inte runt därinne och bedöm och ha synpunkter och peka på olika väggar som ni vill riva och rör inte den fina sextiotalsmosaiken i kök och badrum för då slår jag ihjäl er - och framför allt, dra åt helvete...."

Men nu säljer vi huset. Om nån vill ha det. Och det blir säkert bra, när det är klart. Hoppas bara att det går fort. För det här är inte roligt alls.

Konstigt väder.

Jag har en arbetskompis som funderar på att resa till Kap Verde-öarna. Jag gick in på nätet för att kolla vad det är för sorts väder där.

Svaret jag fick var att Kap Verde tillhör den semi-arida sahel-zonen.

Ja, det var väl det jag trodde!

Världens långsammaste människa.

I morse hörde jag talas om en kvinna som inte klarar av att dubbelklicka. Hur hon än anstränger sig, blir det bara två enkelklick. Hon lyckas helt enkelt inte få upp farten tillräckligt för att dubbelklicka på sin mus.

Då är man inte snabb.