Nu säljer vi mitt barndomshem. I helgen är det visning och kåken kommer att invaderas av spekulanter i blå plasttossor.
Huset är för stort för mamma att bo ensam i. Och det kan man ju förstå. Men det känns verkligen så där. Mycket känslor, mycket minnen.
Den logiska, klarsynta sidan i mig säger
-"Hoppas det kommer massor med folk och att det utbryter hysterisk budgivning."
Det andra, mer känslosamma och nostalgiska sidan i mig, ropar
-"Ge fan i mitt hus. Gå inte runt därinne och bedöm och ha synpunkter och peka på olika väggar som ni vill riva och rör inte den fina sextiotalsmosaiken i kök och badrum för då slår jag ihjäl er - och framför allt, dra åt helvete...."
Men nu säljer vi huset. Om nån vill ha det. Och det blir säkert bra, när det är klart. Hoppas bara att det går fort. För det här är inte roligt alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bra musikval när du beskriver dina känslor inför försäljningen( ser fö att ordet "kval" är inbyggt i ordet "musikvalval" vilket är väldigt lämpligt i just det här fallet) Känslor som fö inte på något sätt delas av mig - men visar hur olika upplevelser man faktiskt kan ha av samma verklighet. För du bodde ju där bara något år längre än vad jag gjorde.
Mina föräldrar har meddelat att de kommer sälja huset när de går i pension om några år. Huset de nu bott i, i 35 år och som var mitt hem under hela uppväxten. Det känns också verkligen sådär.
Sådant där är ju alltid så klart besvärligt.
Men man ska veta att minnen sitter inte i väggar. De sitter i huvudet.
ja, alla dessa minnen...
så sant och så klokt sagt av chrillo.
och det finns ju kamera!
gypsetters är sååå 10
puss lilla a
åsen
Skicka en kommentar