lördag 31 maj 2008

Det är mycket nu.

Det är studenttider och hektiskt värre. I år är det två brorsbarn och en herrans massa kompisbarn som går ut plugget. Det är ett mycket sofistikerat flödesschema som ska ritas och en känslig timsplanering som måste klaffa, eftersom alla studenter springer ut på olika skolgårdar, vid olika klockslag, olika dagar. Och när de väl kommer ut gäller det att vara på alerten, för det äntras nästan omedelbart nåt lastbilsflak och vips! så är de borta lika fort som de kom.

Klämtiden som går mellan det att man kastar en Henkell Trocken runt studenternas halsar på skolgården tills dess att de behagar pallra sig hem en kortis runt kl 16-17 på eftermiddagen, är inte helt lätt att fylla. Antingen kan man ta en sväng tillbaka till jobbet (inget bra alternativ, finns risk att man blir kvar), gå hem och sova middag (inte heller nån bra idé, finns risk att man inte vaknar) eller det mest troliga - börja pimpla vin hemma hos föräldrarna, vilket innebär att man i princip är lika tankad som studenten själv när han/hon väl dyker upp.

Jag har förstått att det är stor skillnad på studentskiva och studentmottagning nu för tiden. Skivan är en tillställning där släkt och vänner i princip är bannlysta och vad som pågår där törs jag inte ens tänka på.

Det är först på mottagningen som fastrar och annat löst folk ska dyka upp och har man tur stannar studenten tillräckligt länge för att man ska hinna sticka till henne eller honom en liten present innan det hastas vidare i natten. Kvar blir ett gäng vänner till föräldrarna, vars uppgift blir att trycka i sig resterna av smörgåstårtan och vinet. Förra året blev jag bjuden på två studentmottagningar, där jag aldrig ens hade träffat studenterna ifråga.

Faktum är att man som vuxen blir bjuden på studentmottagningar enbart för att vara kvar och tömma boxen och äta rester med de övergivna föräldrarna. Och inte mig emot, vem orkar hänga med en packad artonåring en hel kväll?

torsdag 29 maj 2008

Som sagt, Costa del Sol var Costa del Duggregn...

och nu har jag åkt hem och idag skiner solen därnere igen - precis som jag sa. Är inte det väldigt ironiskt?

Skit samma, det var roligt att vara utomlands en liten stund och somna in på natten till ljudet av Medelhavets vågor. Det var kallt i vattnet som en sommardag i skärgården, men sällskapet var gott, bougainvillan blommade och tapasanassarna (tapas i dubbelpluraris?) smakade som de skulle, så allt var toppen.

På planet hem satt jag och petade håglöst i något pyttelitet obestämbart som SAS kallade pastasallad och som de hade mage att ta 70 spänn för. Samtidigt läste jag i deras broschyr:

"Idag är hälsan i fokus. Köp dig något gott att äta och dricka ur vårt sortiment som du hittar här i Menu & More. All mat som serveras ombord är utvald och lagad med fokus på god hälsa.

Annat var det förr. Låt oss ta en flygning med SAS Royal Viking De Luxe vintern 1957.
Vad fanns på menyn? Det började med canapéer med rysk kaviar och gåslever i portvinsgelé som sköljdes ned med kyld champagne. Därefter blev det sköldpaddssoppa i små vackra blå kinesiska skålar, och mer champagne.

Varmrätten var snöripa och till detta en slottstappad, perfekt tempererad bourgogne. Därefter kom en exklusiv ostbricka och så avslutades det hela med druvor och glassbomb. Till desserten kunde man fortsätta med ännu mer champagne eller varför inte ett glas kylt portvin eller en förstklassig madeira.

På detta kaffe, avec och cigarretter. Dessutom var det naturligtvis drink före maten och grogg efter för den som så önskade.

1957 var det verkligen inte tal om hälsosam mat, GI eller kalorier. Men handen på hjärtat, nog känns det bättre med dagens fräscha och lättare mat? Smaklig måltid!"


Och medan jag kämpade med den överkokta pastan och försökte förnimma smaken av den lilla knivsudd burkpesto och de två cocktailtomater som utgjorde lullullet i denna hälsosamma anrättning från SAS, tänkte jag på hur det ser ut i huvudet på den jubelidiot som bestämt att det är en bra idé att publicera ovanstående meny från SAS glansdagar och ställa den i relation till dagens erbarmliga utbud ombord - och på fullt allvar tro att vi resenärer ska känna att det är bättre nu. Hallå????

söndag 25 maj 2008

Grisfesten är blott en grisblink bort.

Nu bär det av till Solkusten några dagar. Enligt väderprognosen kommer det att börja regna när jag landar och klarna upp igen på torsdag när jag åker hem.

Solkusten, pyttsan.

lördag 24 maj 2008

Öga för öga, tand för tand.

Jag skulle, utan att blinka, kunna slita av vänster öra på den fulle yngling (en inte alltför vågad gissning), som med ett glatt skratt sparkade av vänster backspegel på min bil i natt.

Det skulle troligen vara både enklare och billigare att sy fast hans öra igen än att hitta och montera en ny backspegel på min gamla trotjänare.

Är det nån som har en ytterbackspegel till en Audi 80, årsmodell 1986?

fredag 23 maj 2008

Kärringkommentar 11

Det är väldigt vad alla larmar och gör sig till i Eurovision Song Contest nu för tiden. Det läggs ut pråliga dimridåer för att vi inte ska märka att låtarna är usla och att artisterna inte kan sjunga.

Kan man inte bara skicka fram en bra sångerska, ställa henne rätt upp och ner i höghalsat och långkjol och låta henne sjunga en jävligt bra låt!!!

Nollåttor är som fiskmåsar, de skriker och skitar ner.

Jag har bott i Stockholm länge, vilket per definition gör mig till en nollåtta, antar jag. Men jag känner mig inte som en sådan, om man i begreppet lägger att vara överlägsen mot resten av landet och lite allmänt aningslös och storstadskorkad.

Jag är inflyttad och minns min barndoms möten med dryga stockholmare som pratade om Stockholm som "stan", fast det fanns andra städer, exempelvis Linköping. Därför tycker jag fortfarande att det är roligt med sägningar som den i rubriken, eller den skylt som någon satte upp i Grisslinge-rondellen på Värmdö för några år sedan; "08:or, max 8 varv". Det är humor för mig.

Ikväll åt jag middag hos min bästis Y som bor på vischan ute på Ekerö. Vi brände fin fläskkarré på grillen och åt hallon & glass och såg Perrelli gå till final. Det var väl tur att det gick bra. Den nationella schlagerstoltheten och allt det där...

Sedan berättade Y om en sammandrabbning hon hade med ett gäng nollåttor häromsistens. En solig dag gick hon ner till sin brygga, som förstås är synnerligen privat. Till sin förvåning fann hon bryggan ockuperad av ett solbadande partygäng som hade brett ut sig på längden och tvären. När Y stillsamt påpekade att bryggan var privat blev det diskussion.
-"Det är ju ingen här, bryggan var tom."
- "Ja, fast det är min privata brygga och nu vill jag vara här, så jag måste be er gå".

Detta följdes av dryga suckar, ögonhimling och den oslagbara kommentaren
-"Hur fan ska vi veta hur det funkar här ute, vi är från Stockholms innerstad".

- Vi är från Stockholms innerstad.
Det är en replik som är värd att lägga på minnet; som sätter sig i respekt och som borde kunna täppa till käften på vem som helst.

onsdag 21 maj 2008

Vem är det? Säg inget, säg inget, jag kommer snart på det....

Jag mötte en äldre farbror på gatan idag. Han kändes oerhört bekant, men jag kom inte på vem det var. Jag gick bakom honom och tänkte och tänkte. Jag gick ifatt honom för att titta närmare och passerade honom under intensivt gloende.

Han glodde tillbaka, bakom tjocka glasögon. Och kom jag på det, det var den där lite stickiga blicken bakom glasögonen som fick poletten att ramla ner.

Det var ju för guds skull doktor Miller från Kullamannen! Den läskigaste bland läskiga promenerade på Scheelegatan. Nu visserligen i mycket äldre version, fast med samma glasögon. Tänk om han hade tilltalat mig med med tysk brytning. Då hade jag vrålat rakt ut, lagt benen på ryggen och flytt i vettlös skräck. Pure horror!

Året var 1958

Jag tänkte jag skulle kolla vad som hände idag för exakt 50 år sedan, nämligen den 21 maj 1958.

Det var inte mycket. Jag hittade bara en grej och det är så underligt så jag knappt förstår vad det handlar om:

May 21, 1958
"United Kingdom Postmaster General Ernest Marples announces that from December, Subscriber Trunk Dialling will be introduced in the Bristol area."

Jag antar att det handlar om att man för första gången kunde ringa upp själv och slapp gå via en telefonist - i Bristol då´rå.

Men hände det verkligen ingenting mer av värde den dagen, utanför the Bristol area? Jo, i Sverige föddes det en rar liten gosse med utstående öron. Min älskade bror!

Hattar i luftenoch champagnekorkar!

HURRA! Hurra! HURRA! Hurra! HURRA! Hurra! HURRA! Hurra!

tisdag 20 maj 2008

Inga nyheter är goda nyheter.

Tänk vad förvånade vi skulle bli om vi slog på teven en kväll och möttes av detta:

Vikten av att vakta vikten.

Jag ligger i livslång konflikt med min egen (över)vikt. Just nu leder jag med 3-1. Jag har varit duktigt på att banta de senaste 7-8 månaderna och tappat över 15 kg. Jag har gått från fet till knubbig. Det tycker jag faktiskt är bra gjort av mig.

Men det var inte förrän härom dagen som jag till fullo förstod exakt hur duktig jag har varit och framför allt varför. För det var då jag läste om studien som slår fast att överviktiga människor är ett hot mot klimatet, precis som korna. Genom sin enorma hunger bidrar denna Belgian Blue-liknande avart av människosläktet till livsmedelskrisen i världen.

Di´ fete ska inte tro att de kan sitta där i lugn och ro och trycka i sig ostfondue och murkelsås, utan de ska vara väldigt medvetna om att de genom sitt frossande ökar efterfrågan på mat, vilket i sin tur ökar jordbruksproduktionen och mattransporterna. Och som en konsekvens av det sticker förstås oljepriserna i höjden.

I slutänden resulterar det här i höjda matpriser - och plötsligt har världens fattiga inte längre råd att köpa mat.

Och allt är de mulligas fel.

Men det är värre än så; det är inte bara mattransporterna till de överviktiga som bidrar till ökad användning av fossila bränslen, de feta är ju också så himla lata att de transporterar sig själva i bil mer än normalviktiga gör, vilket förstås leder till ökad oljeanvändning, även det - vilket i sin tur ökar utsläppen av växthusgaser.

Tjockisarna bär med andra ord inte bara ansvar för hungersnöden i världen, utan även för den globala uppvärmingen. Och i släptåg på den kommer ju som bekant naturkatastrofer, översvämningar och torka.

Det är så man får lust att slå ihjäl dem, de tjocka svinen.

måndag 19 maj 2008

Flytta hemifrån.

Apropå änder; ingen kan anklaga de små raringarna för att göra det särskilt lätt för sig.

söndag 18 maj 2008

Hysa hopp fallerallanlej

En regnig söndag är det lätt att falla i grubbel över morgontidningen. Om man bortser från vissa naturkatastrofer som är bortom mänsklig kontroll, så är det ju tveklöst vi människor som är upphov till nästan allt elände på den här planeten. Ja, vi ligger bakom många naturkatastrofer också, för all del. Det är med andra ord väldigt lätt att börja tvivla på konceptet Den goda människan.

Men så går Sveriges Radio in och bryter de ordinarie sändningarna för att mana trafikanter i Stockholm till försiktighet, eftersom det går en andfamilj på Essingeleden. Och då känner jag en försiktig optimism igen. På något vis kommer det kanske att gå bra i alla fall, trots allt. På sikt.

lördag 17 maj 2008

Kulturkul.

Igår var jag på kulturarbetarfest. Det var hur kul som helst. Det hela slutade med att vi rökte inomhus. Åh, det var länge sedan man fick tillåtelse att göra det. Det kändes både trevligt och lite farligt. När jag kom hem i natt luktade det rök om mina kläder. Det var också länge sedan sist.

Men tillbaka till festen; det var trångt och stimmigt och de flesta gästerna tillhörde den s k kultur- och mediasmeten. På sådana här tillställningar pratas det mycket jobb. Man redovisar sina avslutade, påbörjade och framtida projekt för varandra - det gäller att visa att man är på g, helt enkelt. Varje gång jag trängde mig fram till drinkbordet uppsnappade jag små lösryckta fragment av samtal och det går inte att komma ifrån att jag under kvällen noterade en och annan floskel. Även jag fick alldeles säkert ur mig några riktigt saftiga.

(Jag inbillar mig att det inte förekommer så mycket flosklerier på fester med exempelvis väg- och vatteningenjörer. Eller sjukvårdspersonal. Men jag kan ha fel.)

-"Det som är drivkraften hos mig är...." var en fras jag hörde flera gånger under kvällen.

Den frasen ligger därför etta på dagens floskeltopp.

Men en rolig fest var det. Och fulla blev vi. Och poker spelades det. Tjoho!

fredag 16 maj 2008

Världens konstigaste telefonsamtal

Jag fick just ett märkligt samtal. När jag svarar är det först tyst några sekunder och sedan hör jag:

KVINNA (sluddrigt)
-"Hallå...?"

JAG
- Ja, hallå på dig själv.

KVINNA
- Hallå, hallå?

JAG
- Hallå igen, vem är det?

KVINNA (sluddrigt, med bred västgötsk/värmländsk dialekt )
- Jag ringer om ett erbjudande. Vill du ha en prenumeration på ICA-Kuriren?

Redan här är det nåt med upplägget och dialekten som får mig att tro att det är en busringning.

JAG
- Nej tack.

KVINNA (sluddrigt)
- Men det är ett jättebra erbjudande

JAG
- Jag är ändå inte intress.....

DEN ANDRA
- Du får köpa varje nummer för 10 spänn och så får du en jättefin hushållsvåg också.

I det här läget är jag ganska säker på att det är någon som ringer och skojar med mig. Jag tycker också att jag känner igen rösten vagt, så jag börjar skratta.

JAG
Hushållsvåg också, det låter ju toppen...

Här börjar personen i andra änden att storskratta och kan inte sluta. Nu är jag givetvis övertygad om att det är nån jag känner som driver med mig.

JAG
- Ja, skicka på mig skiten bara. Helst hushållsvågen. Vem är det förresten? Jag hör inte vem du är?

Fortsatt skrattfest i andra änden.

JAG
Sluta larva dig nu, är det Eva? (jag tycker nämligen rösten påminner lite om en kompis som heter så.)

KVINNA (skrattande)
- Jag heter inte Eva, jag heter Maria.

JAG
- Känner jag dig?

KVINNA (skrattsluddrigt)
- Nej, det tror jag inte, jag ringer från Ica-Kuriren.

JAG
Kom igen, vem är det?

KVINNA (skrattar så mycket att hon knappt kan prata)
Jag heter Maria.

JAG
Ok Maria, jag vill inte ha nån prenumeration. Varför är du så glad, är du full på jobbet?

KVINNA (sluddrig och mycket glad)
Nej, jag började skratta för att du började skratta.

JAG
Ok, men som sagt, Maria..... Vi säger väl hej då.

KVINNA
Ja, hej och tack. Trevlig helg.

KLICK

torsdag 15 maj 2008

Denna dagen ett liv.

Vissa dagar bör stanna i marginalen, de har helt enkelt inte gjort sig förtjänta av att kliva fram och lägga sig tillrätta mitt på det vita oskrivna pappret. Idag har varit en sådan dag.

Följande har hänt:
Jag har duschat och klätt på mig.
Jag har bokat en tvättstugetid.
Jag har diskat ur en bortglömd termos.
Jag har burit upp vinterstövlar på vinden.
Jag har gått till returpappertunnorna.
Jag har sorterat tomglas.

Återstoden av dagen:

En bit bubbelplast att poppa framför Den franska löjtnantens kvinna på tv.
Gå ut och sno lite syrener.
Gå och lägga mig.

Kärringkommentar 10

Det är väldigt vilket fram och tillbaka-väder vi har fått! Man vet ju varken ut eller in...

onsdag 14 maj 2008

Mesig Musiksmak AB

Jag såg en film härom kvällen, vilken spelar ingen roll, för den var ändå inte mycket att ha. Men en sak fastnade; nånstans mitt i pratades det om cool och ocool musiksmak och det konstaterades att ett av de absolut mest tandlösa och fjöliga band som nånsin existerat, var de gamla softpopparna Air Supply.

Och plötsligt kom den tillbaka till mig; världens bästa låt....:
http://www.youtube.com/watch?v=eRfi5GnDoyw

tisdag 13 maj 2008

Kärringkommentar 9

Igår hade jag närkontakt med Riktigt Dålig Service och det får mig att skriva följande pamflett:

Vad jag tycker att man ska kunna kräva av folk som jobbar i affär, t o m av de som jobbar på SevenEleven:
1. Att de tittar på kunden när kunden gör sin beställning.
2. Att de inte pratar privat med sina kompisar samtidigt som kunden gör sin beställning.
3. Att de inte säger att butiken inte för en vara som kunden just har plockat fram ur kyldisken och vill betala för.
4. Att de inte suckar när kunden hävdar att varan faktiskt finns - och säger "Inte vet jag vad den kostar, jag visste ju inte ens att den fanns..."
5. Att de ger tillbaka 5 kronor när kunden betalar en 15 kronors-youghurtglass med en tjuga.
6. Att de inte blir oförskämda när kunden ber dem att skärpa sig.
7. Att de inte ljuger och säger "Jag är faktiskt prao här", när kunden ber dem skärpa sig.
8. Att de inte skriker "Varför skulle jag göra det?" när kunden ber dem att sätta på sig en skylt som det står Prao på - om de nu är det.

9. Att kunden slipper höra kommentaren "Är det mitt fel att jag kom av mig, när du ställer en massa frågor?"

måndag 12 maj 2008

Road kill eller Det är våren.


De senaste dagarna har jag kört en hel del bil fram och tillbaka på E4:an och jag har aldrig sett så många överkörda djur. I dikesrenen har jag kunnat bocka av stendöd grävling, räv, katt, hare, kanin, fasan(!), igelkott, orm.

Och det slår mig att det måste ha med våren att göra. Djuren är lika ystra och uppskojsade som vi, men så fort de ger sig ut på lite hallabalou, så kommer vi med våra himla bilar och kör över dem. Det är inte rättvist.

Den lilla lammflickan och jag.


Äntligen fick vi träffas. Lammet som är döpt efter mig är det lilla söta till höger. Enligt bonden skuttar hon och hennes bror högre och är mer framåt än de andra lammen i hagen. Äsch....

söndag 11 maj 2008

Hur låter du, människa??

Det är tack och lov inte varje dag man tvingas höra hur man verkligen låter, alltså höra sig själv och sin röst inspelad. Men det händer då och då och det är inte kul alls.

Jag tycker jag låter så otroligt beskäftig och förnumstig. Jag har en typ av röst som skulle reta gallfeber på mig om jag träffade någon som hade den. Och det handlar förstås inte bara om hur det låter utan också om vad som sägs - av mig´då´rå...

Härom dagen nämnde jag detta för min kära väninna G, en klok kvinna som har varit med ett tag (hon fyller 80 i sommar).
- "Jag tycker jag låter så jävla beskäftig", beklagade jag mig.

Här hade jag givetvis hoppats på (läs förväntat mig) att hon skulle säga att så inte var fallet, att jag inte alls lät beskäftig och förnumstig utan cool och tillbakalutad.
Istället var hon tyst nån sekund och sen sa hon
- "Vet du vad, var glad för det, den här världen behöver fler beskäftiga fruntimmer."

Jag antar att jag får nöja mig med det.

lördag 10 maj 2008

Leka med maten 2

Jösses vilken gigantisk broccoli. Den kan man också tuta i. God jul!!!!

fredag 9 maj 2008

Hur ska ni komma igen efter älgdöden?

Jag läser en artikel i SvD Näringsliv som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Den uppfyller halva sista sidan och handlar om en man som, jag citerar, "i helgen drabbades av en ekonomisk och personlig katastrof när tre av familjens fyra älgar dog av stress....."

Mannen, som heter Kjell Svensson, driver en s k älgpark i Virum utanför Vimmerby och det var här som tre fjärdedelar av älgbeståndet av okänd anledning lade sig ner och dog i helgen.

Men livet går vidare i Virum. -"Man måste komma igen, man kan inte bara bryta ihop", säger Kjell och ska i dagarna åka ner till Skåne och hämta en ny älg.

Jag undrar vad en älg kostar nu för tiden?

Leka med maten 1

Tag en paprika, en gurka och en morot. Tuta.

torsdag 8 maj 2008

Största möjliga tystnad.

Det kanske inte är någon nyhet , men min pappa är väldigt känslig för ljud.

Jag minns en period när han gnällde över att småfåglar klampade omkring i stuprännan ovanför hans sovrumsfönster och åstadkom obehagliga ljud som han inte stod ut med. De små klorna mot plåten måste i pappas öron ha låtit som naglar som dras över en griffeltavla. Hans nattsömn rubbades och även så hans eftermiddagslur. Han var mycket irriterad.

Men rådig karl reder sig ju som bekant själv och en dag när jag kom hemcyklande, stod pappa uppflugen på en stege och höll på med nåt i stuprännan.
-"Vad gör du?", sa jag.
-"Det här ska nog lära dom små rackarna", sa pappa.

Pappa hade helt enkelt tagit gulsåpa och brett ut i tjocka lager i stuprännan för att lindra ljudet av små knirkande talgoxefötter. Och det funkade. Fåglarna halkade runt en stund tills de tröttnade och flög sin kos. Ljudet försvann och problemet var löst. Ett genidrag.

Det var bara det att under flera månader bubblade det ur stuprännan varje gång det regnade.

onsdag 7 maj 2008

The Pips!

Grrr....! En ren fröjd att se dem åma och kråma sig. Sanna prydnader för sitt kön, det är vad de är. Och vett att hålla sig i bakgrunden och släppa fram stjärnan har de också. De vet sin plats, helt enkelt. Bra jobbat, pojkar!

tisdag 6 maj 2008

En annan grej att störa sig på.

Jag pratar i telefon med någon och vi utbyter information. Eller jag levererar information, snarare. När vi är klara säger personen i andra änden:

-"Kan du bränna iväg ett mail som bekräftelse på det här?"

JAG
-"Men jag har ju just dragit det med dig."

DEN ANDRE
-"Ja, men det är bra att ha det på pränt..."

JAG
-"Du fick en adress och ett klockslag av mig, du kan inte notera det på en lapp, eller nåt...? För övrigt står jag på gatan och har ingen dator med mig."

DEN ANDRE
-"Hur menar du nu?"

JAG
-"Jag menar att jag kanske inte måste mailbekräfta att du och jag just har pratat med varandra och att jag har givit dig en adress och ett klockslag."

DEN ANDRE
-"Jaha, du tänker så...."

Don´t mention the S´word

Ett ord att tycka riktigt illa om i vårsolens glans; Sojalatte.

Varför tar allt sån tid?


Herregud, så mycket spilltid som läcker ut i evigheten.

De senaste dagarna har varit en orgie i tidsspillan och onödig väntan för mig. Och i klämtiderna mellan besked som inte kommer och urladdade mobiltelefoner och möten, blir jag lite filosofisk. Jag vet att det är fult att hålla på att hetsa och kräva att alla ska vara maxpresterande och högeffektiva. Nej, man ska ta det med ro och inte låta sig stressas. Och jag håller ju med om det, men tänk om man kunde få vara supereffektiv under en kort explosiv period, helt utan motstånd och hinder, för att sedan få en massa härlig tid över till det som är viktigt, nämligen att lukta på blommorna, umgås med vännerna och allt det där andra som gör livet värt att leva. Fånga dagen, helt enkelt.

Men istället går tiden åt att sitta och vänta, fast med hög puls. Att sitta still och vänta på besked är mycket jobbigare än att ligga stenhårt i selen. Frustrationen kryper i hela kroppen, irritationen stiger.

Varför kan inget bara vara enkelt? Varför kan ingen enda människa lyfta på luren och svara snabbt på min simpla fråga när jag ringer? Varför måste jag lämna frustrerande meddelanden på olika telefonsvarare, gärna kompletterade med sms eftersom man inte längre kan räkna med att folk lyssnar av sina svarare?

Hur svårt kan det vara att lyssna av sin svarare, förresten? Jag hatar när jag får följande i örat: "Lämna helst inget meddelande här utan smsa"! Vad fan är det? Jag kanske inte ens ringer från en mobiltelefon!

Och varför tar det fyra timmar innan folk ringer tillbaka? Herregud, på fyra timmar kan jag bila till Linköping och tillbaka. Varför gjorde jag inte det istället för att sitta och glo och lyssna på min egen puls bakom tinningarna? Miljöskäl, kanske nån säger. Ja, det är ju en vettig synpunkt, men varför gjorde jag inte nåt annat bättre de där fyra timmarna som stod komplett stilla i frustrerad väntan?

Jag läser igenom det här och ser att jag har använt ordet "frustrerad" fem gånger. Snacka om att vara frustrerad.

måndag 5 maj 2008

Kärringkommentar 8

En god vän tycker att det är konstigt att så många använder halvnakna presentationsbilder av sig själva på Facebook. Jag håller med henne. Det finns många porrbollar därute.


En annan märklig sak slår mig när jag tittar på inredningsprogram på tv: Varför har alla kvinnliga inredare jätteurringade kläder när de vet att de ska krypa omkring på golvet och luta sig framåt över målarpytsar och allt vad de håller på med? Tänker de "Vad trevligt, idag ska jag visa lökarna för hela svenska folket igen"? Jag säger som min pappa: - Det var mig ett besvärande decolletage. På bästa sändningstid och allt.

Nej!!

Hur kunde jag glömma bort att det var stora Världsskratt-dagen i går. Jag brukar ju ansluta varje år och skratta i grupp, det är så himla förlösande.


Och så läser jag i tidningen om en tjej som heter Mona Saile-Veser. Hon är skrattinstruktör från Arvika och hon missade minsann inte gårdagens event. Då skrattade hon visserligen bara i en liten grupp med vänner, men nästa år tänker hon locka ut hela Arvika för att skratta i tre minuter mot våld och krig. Barnen i Darfur tackar henne på förhand.

söndag 4 maj 2008

Än svänger det om gubbarna!


Harold Melvin and the Blue Notes - The love I lost

lördag 3 maj 2008

Bää bäääää!

Jag fick just veta att det föddes ett litet lamm ute på Mörkö igår, som har fått namn efter mig! Moi!!!! Hon heter som jag. Jag känner mig jublande glad och smickrad över det. Tänk ett litet mjukt och rart dilamm som skuttar omkring därute och snurrar på sin lilla, lilla propeller till lammasvans. Hon är döpt efter mig. Hon och jag är för evigt sammanlänkade. Jag kommer aldrig mer att äta dilamm. I alla fall inte ett som heter som jag.

Den tüska delikatessen.

Ok, dom kanske inte är bäst på arbetsmiljö och anställnings-villkor, men prima, färsk vit sparris för 24:90 bunten, det har dom!

fredag 2 maj 2008

Kärringkommentar 7


I morse när jag läste tidningen stannade jag intresserat till vid en annons med rubiken "Var rädd om dina fötter".

Naturnollorna

Bara en sista grej om blommor och bin, sen ska jag sluta tjata (på ett tag) - men folk har verkligen extremt dålig naturkoll! Om en kompis påstår att hela Humlegården är blå av blåsippor så här års och jag säger att det inte är blåsippor utan scilla, svarar kompisen ”whatever, blått som blått”. Vaddå whatever, det är väl en jävla skillnad på blåsippa och scilla? Blåsippan är vild och utrotningshotad, scillan är den vårliga parkens kultiverade motsvarighet till Egyptens gräshoppor. Det är som att säga att pandan och guldhamstern är samma, bara för att båda har päls. Fast å andra sidan får man väl vara nöjd över att någon över huvud taget noterar att det är blått i backen.

Ibland när jag är ute och promenerar med en naturnolla händer det att jag kör lite frågesport. Att fråga om träd brukar vara avslöjande. Folk har ingen som helst aning. De kan till nöds se skillnad mellan lövträd och barrträd. Ibland prickar nån in en björk för att den har vit stam och granen brukar också funka, eftersom de flesta hänger grejor i en sån till jul.

Men många har t o m problem att se skillnad på gran och tall. Lärken ska vi inte tala om, jag känner nästan ingen som vet hur ett lärkträd ser ut.

torsdag 1 maj 2008

Vad högt du sjunger!

Koltrasten pratar overkligt högt i trädet utanför mitt fönster. De jag pratar med i telefon hör den.
- ”Var är du, är du ute i skogen?” frågar de.
Men det är jag ju inte, jag sitter inomhus mitt i stan och lyssnar på en koltrast som kvidellivittar så högt att det nästan slår lock för öronen.

Inte mig emot. Koltrastens vårprat är bland det ljuvligaste som finns. Men den drar igång tidigare och tidigare. I år hörde jag den första gången redan i början av januari. Det var på Kungsholmstorg och det var snö i luften och kallt. Och i en tv-antenn satt en koltrast och jubilerade och saluterade. Jag trodde inte mina öron, det kändes så otroligt konstigt eftersom koltrastens prat hör våren till. Jag fick leta ganska länge innan jag kunde lokalisera den och i en svag sekund trodde jag att det kanske var nån som drev med mig, som hade satt upp en högtalare för att luras. Ornitolog-humor, vad vet jag…?

Och jag försökte se om någon annan som skyndade förbi också hörde och tyckte att det var sällsamt. Men ingen reagerade. Det var bara jag som stod där som en fåntratt och lyssnade på en felprogrammerad koltrast.

Dum i huvudet AB

Din lilla gås!