Varför tar allt sån tid?

Herregud, så mycket spilltid som läcker ut i evigheten.

De senaste dagarna har varit en orgie i tidsspillan och onödig väntan för mig. Och i klämtiderna mellan besked som inte kommer och urladdade mobiltelefoner och möten, blir jag lite filosofisk. Jag vet att det är fult att hålla på att hetsa och kräva att alla ska vara maxpresterande och högeffektiva. Nej, man ska ta det med ro och inte låta sig stressas. Och jag håller ju med om det, men tänk om man kunde få vara supereffektiv under en kort explosiv period, helt utan motstånd och hinder, för att sedan få en massa härlig tid över till det som är viktigt, nämligen att lukta på blommorna, umgås med vännerna och allt det där andra som gör livet värt att leva. Fånga dagen, helt enkelt.

Men istället går tiden åt att sitta och vänta, fast med hög puls. Att sitta still och vänta på besked är mycket jobbigare än att ligga stenhårt i selen. Frustrationen kryper i hela kroppen, irritationen stiger.

Varför kan inget bara vara enkelt? Varför kan ingen enda människa lyfta på luren och svara snabbt på min simpla fråga när jag ringer? Varför måste jag lämna frustrerande meddelanden på olika telefonsvarare, gärna kompletterade med sms eftersom man inte längre kan räkna med att folk lyssnar av sina svarare?

Hur svårt kan det vara att lyssna av sin svarare, förresten? Jag hatar när jag får följande i örat: "Lämna helst inget meddelande här utan smsa"! Vad fan är det? Jag kanske inte ens ringer från en mobiltelefon!

Och varför tar det fyra timmar innan folk ringer tillbaka? Herregud, på fyra timmar kan jag bila till Linköping och tillbaka. Varför gjorde jag inte det istället för att sitta och glo och lyssna på min egen puls bakom tinningarna? Miljöskäl, kanske nån säger. Ja, det är ju en vettig synpunkt, men varför gjorde jag inte nåt annat bättre de där fyra timmarna som stod komplett stilla i frustrerad väntan?

Jag läser igenom det här och ser att jag har använt ordet "frustrerad" fem gånger. Snacka om att vara frustrerad.