Det kanske inte är någon nyhet , men min pappa är väldigt känslig för ljud. Jag minns en period när han gnällde över att småfåglar klampade omkring i stuprännan ovanför hans sovrumsfönster och åstadkom obehagliga ljud som han inte stod ut med. De små klorna mot plåten måste i pappas öron ha låtit som naglar som dras över en griffeltavla. Hans nattsömn rubbades och även så hans eftermiddagslur. Han var mycket irriterad.
Men rådig karl reder sig ju som bekant själv och en dag när jag kom hemcyklande, stod pappa uppflugen på en stege och höll på med nåt i stuprännan.
-"Vad gör du?", sa jag.
-"Det här ska nog lära dom små rackarna", sa pappa.
Pappa hade helt enkelt tagit gulsåpa och brett ut i tjocka lager i stuprännan för att lindra ljudet av små knirkande talgoxefötter. Och det funkade. Fåglarna halkade runt en stund tills de tröttnade och flög sin kos. Ljudet försvann och problemet var löst. Ett genidrag.
Det var bara det att under flera månader bubblade det ur stuprännan varje gång det regnade.
2 kommentarer:
Apropå såpa:
Fågelbordet i trägårn sitter på en meterlång metallstång.
Ekorren klättrar upp på stången och knycker av fåglarnas solrosfrön.
Jag smetade såpa på stången inspirerad av klassikern Tarzans sista ord:"Vem fan såpade lianen?"
Det generade inte ekorren - han fortsatte obehindrad att knycka frön. Sämre resultat än såpa i hängrännan.
Paps!
Dialog i skogen:
-"Går inte på det där simpla tricket med såpa", sa talgoxen till ekorren, "det gick jag på redan på sjuttiotalet."
-"Tack för tipset", sa ekorren.
Skicka en kommentar